Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Rån
| ← Stöld. |
|
Utpressning. → |
Rån.Såväl i äldre som nu gällande rätt står rånet närmast i motsats till stölden. Båda voro principiellt egendomsbrott. Skilnaden dem emellan var i den äldre rätten det lönliga tillvägagåendet, hvarmed stölden tänktes utföras, och är nu för tiden åter det våld, som anses höra till rånets väsende. Möjligen lade man dock från början vid rån jemförelsevis mindre vigt derpå, att gerningen beginges af vinningslystnad, i följd hvaraf äfven rånet kom att i än större måtto, än som var händelsen med stölden, omfatta förbrytelser af annan bevekelsegrund.
I det hela hafva dock stölden och rånet städse varit motsatta och fullständigande begrepp i förhållande till hvarandra. Deras utvecklingshistoria är derför ock i det hela gemensam. Hvad stöldbegreppet vunnit i omfattning, har begreppet rån åter förlorat. Då nemligen hvarje öppet tillvällande af rätt på annans bekostnad förut betraktades såsom rån, är så nu mera förhållandet allenast med det, som står i samband med ett våld å person. Deri stämma alla nu gällande strafflagar öfverens. Deremot råder så till vida en olikhet, som man i åtskilliga rättssystem låtit tillgrepp, hvartill våld brukats, under vissa omständigheter blifva stöld, medan man annorstädes åter behandlat det såsom rån. Så är bland annat förhållandet med sådant tillgrepp, hvarvid våld från gerningsmannens sida endast så till vida brukats, som han satt sig till motvärn mot den, som anträffat honom å bar gerning och från honom velat återtaga det tillgripna. I somliga rättssystem föranleder denna omständighet, att gerningen behandlas såsom rån (svensk, dansk, tysk, ungersk och belgisk rätt). Och i andra förblifver den åter en stöld (engelsk rätt), stundom dock så att den uttryckligen tillagts karakteren af qvalificerad (norsk, österrikisk och holländsk rätt). I de rättssystem, som endast framställa rånet såsom en qvalificerad form af stöld, synes i öfrigt hvarje öfvervåld eller hot dermed göra ett tillgrepp till rån, så fort de från början tjenat till medel för tillgreppets föröfvande (engelsk, holländsk, fransk, belgisk och österrikisk rätt). Och så är äfven förhållandet i den danska rätten. Likväl betraktas allmänt ett frånryckande af gods från annan eller sådant tillgrepp, hvarvid våldet icke varit af öfverväldigande eller nödgande art, allenast såsom stöld och ej såsom rån. Men härutöfver finnes i åtskilliga strafflagar det hafva gjorts till vilkor för att gerningen skall blifva rån, att dervid förekommande hot (svensk, norsk, tysk och ungersk rätt) eller äfven omedelbart våld (norsk rätt) varit af svårare beskaffenhet, i följd hvaraf mindre hot eller våld respektive ej föranleda, att gerningen upphör att betraktas såsom stöld.
Fall af qvalificeradt rån förekomma mestadels i de olika strafflagarne, fastän i allmänhet ej till så stort antal som i fråga om stöld. Äfven här råda i öfrigt vissa skiljaktigheter. Till en del hafva de omständigheter, som vid stöld äro af en qvalificerande art, äfven här tillagts en sådan verkan (i svensk rätt: rån från allmänna posten, från nödställd, efter inbrott nattetid, iteration samt härutöfver af flera efter föregående öfverenskommelse och i öppen sjö). Men härjemte har äfven hänsyn tagits till den misshandel, som kan hafva stått i samband med rånet (i svensk rätt: pinliga medel, svår kroppsskada eller dödlig utgång; i norsk äfven: gerningens företagande mot ascendent eller husbonde).
På grund af den svårare beskaffenhet, som enligt nu rådande föreställningssätt vidlåder ifrågavarande förbrytelse såsom innebärande ett angrepp såväl å person som å egendom, bestraffas den allmänt, äfven om den stannat vid försök, och faller densamma jemväl under allmänt åtal. Straffsatserna äro också jemförelsevis höga. Det är isynnerhet i denna punkt som motsatsen mellan äldre och nu gällande bestämmelser rörande rån skarpt framträder.
Då nemligen för närvarande rån är i högre måtto straffbart än stöld, var det alldeles tvärtom i den äldre rätten med den åtskilnad, som då gjordes mellan dessa förbrytelser. Det öppna tillvägagåendet vid rån föranledde, att man bedömde detsamma mildare. Man synes deri hufvudsakligen hafva sett en förnärmelse af ärekränkande beskaffenhet, hvartill dock, om för tillgreppets utförande verklig misshandel egt rum, särskildt straff härför tillkom. Emellertid gjordes vissa åtskilnader. Så var det enligt regel mindre straffbart att rycka något ur händerna på annan (hand ran), än om man plundrade annans hemvist (bos ran). Här var det tydligen kränkningen af hemfriden, som verkade till straffets höjande. Men äfven eljest kunde vid gerningen förekommande omständigheter lända till ett högre ansvar. Och delvis gjorde sig härvid samma synpunkter gällande som vid stöld. Sålunda lade man bland annat vigt å värdet af det tillgripna och huruvida rånet efter de bestämningsgrunder, som i sådant afseende iakttogos vid stöld, var uppenbart eller icke. Andra för rånet mera egendomliga qvalificerande omständigheter voro dess förekomst i förening med svårare misshandel eller dess utförande med öfvermagt af en större skara folk. På sådant sätt kunde alltså rånet komma att till straffbarheten ställa sig lika med stölden och äfven höja sig derutöfver. Särskildt var det i allmänhet lifssak, om någon eller, såsom oftast var händelsen, flera tillhopa till lands eller sjös yrkesmessigt plundrade folk på deras gods (stig- eller skogsman eller enligt våra äldre rättsböcker: bunkabrytari, löfvirkinger, grimu maþer).
Efterhand förändrades för öfrigt uppfattningen rörande stöldens och rånets straffbarhet i förhållande till hvarandra. Och långt innan sjelfva begreppen vunno sitt nuvarande innehåll, blef ansvaret för enkelt rån först lika högt och derefter högre än det, hvarmed stölden belades. Härtill torde i hufvudsaklig måtto hafva bidragit de åsigter, som i den romerska och kanoniska rätten utbildat sig i ämnet. Ehuru rån i den romerska rätten städse fortfor att betraktas såsom en form af stöld, blef det dock i vissa fall tillagdt egenskapen af crimen vis och i följd häraf föremål för kriminalrättsligt åtal. Men äfven eljest kom det med tiden att medföra ett högre ansvar (actio vi bonorum raptorum på det tillgripnas fyradubbla värde). Och i öfverensstämmelse härmed uttalade sig äfven kyrkan för strängare straff vid rån än vid stöld (ˮpoenale est occulte auferre, multo majoris est visibiliter eripereˮ). Utvecklingen har härefter, bortsedt från den i den nyaste kriminaljustisen i allmänhet verkställda nedsättningen af straffen, alltjemt fortgått till ett förhöjande af ansvaret för rån. Och i sammanhang härmed står en rörelse att inskränka och borttaga de efterhand uppkomna fallen af qvalificeratdt rån. Med afseende å det intrång på den rånades frihet och angrepp å hans person, som ifrågavarande förbrytelse innebär, har man någon tid här och hvar visat benägenhet att i straffsystemen behandla rånet i sammanhang med våldshandlingar mot person och särskildt jemte frihetsbrotten. Men detta förfaringssätt är nu mera allmänt öfvergifvet.
I de svenska landskapslagarne var liksom i öfriga nordiska länders äldsta rättsböcker rånet i det hela mildare ansedt än stölden och försoningsbart med böter. Allenast skogs- och sjöröfveri straffades med döden (i ÖGL: 40 mark). Öfriga eljest qvalificerande omständigheter voro gerningens förnekande eller den rånades skada till kroppen (VGL II), gerningens föröfvande i kyrka eller å kyrkogård (VGL III), i förening med fängslande eller kafles läggande i munnen på den rånade (ÖGL), under hemfridsbrott (ÖGL, VGL II, MELL), särskildt om det skedde af flera i flock (WmL:ne), nattetid eller å allmän plats (St.L:ne), rånarens tagande å bar gerning (ÖGL) och det tillgripnas högre värde (WmL II, SmL, HL, MELL). I ChLL, hvarest upptagits åtskilnaden efter det tillgripnas värde samt mellan uppenbart och icke uppenbart rån, var dock rånarens ställning ej bättre än tjufvens. Äfven för den förre var det bland annat lifssak, om han tillgripit gods till en half marks värde och togs å bar gerning. Skilnaden var blott den, att han icke hängdes utan halshöggs. I Allm. St.L. var åter straffet för rån högre, så till vida som det var lifssak, redan om det tillgripna blott belöpte sig till en half mark, då vid stöld härtill fordrades ett värde af en mark. Enligt 1734 års lag (MB 21,9) medförde åter rån utan afseende å det tillgripnas värde eller gerningens egenskap af uppenbar lifvets förlust.
Nu gällande bestämmelser om rån (Str.L. 21) hafva närmast sin motsvarighet i kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 §§ 22—26. Särskildt återfick rånet genom nämnda förordning sin egenskap af egendomsbrott, medan det i LL:ne och Allm. StL. behandlats i edsöresbalkarne och i öfverensstämmelse härmed fått i 1734 års lag sin plats bland fridsbrotten. Genom 1855 års förordning fastställdes äfven först straff i allmänhet för försök till rån. Nu förekommande fall af qvalificeradt rån hafva till en stor del upptagits ur förut gällande rätt. Så är nemligen förhållandet med sjöröfveri (1734 lag MB 21,1, hvaremot röfveri till lands genom 1864 års strafflag upphörde att vara qvalificeradt), rån vid skeppsbrott (K. Plak. 6⁄12 1697 och 1734 lag MB 21,4) och från allmänna posten (KF 5⁄3 1755) samt iteration och rån, hvarvid pinliga medel användts eller hvaraf kroppslig skada eller död följt (införda genom KF 4⁄3 1855). Till en annan del hafva dessa fall af qvalificeradt rån först tillkommit genom 1864 års strafflag (af band, i allmänhet vid nöd, nattetid i bebodt hus efter inbrott).