Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Stöld

←  Brott mot en persons frihet.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Rån.  →

Stöld.
Olivecrona, Om de kännetecken, hvilka karakterisera tjufnadsbrott.
Humbla, Läran om stöld och snatteri.Afsigten, hvari en person kränker annans rätt till egendom, kan vara olika. Det kan vara afsigten att bereda sig sjelf eller annan fördel, och det kan vara afsigten att skada. Hänsyn härtill togs jemväl i den äldre germanska rätten. Dock var den åtskilnad mellan egendomsbrotten, som från nämnda synpunkt gjordes, icke så skarp, som för närvarande är händelsen. Likaledes var förhållandet med egendomsbrottens klassificering efter det sätt, hvarpå de utfördes, samt efter den egendom och den rätt dertill, hvilka närmast voro föremål för rättskränkningen. Man skilde nemligen äfven då mellan sådana egendomsbrott, som inneburo ett olofligt bemägtigande, och dem, vid hvilka medlet var ett svikligt förledande af annan, samt gjorde inom först nämnda klass af brott ytterligare åtskilnader, allteftersom egendomen var fast eller lös, gerningen var ett tillegnande af eganderätt eller allenast ett otillåtet användande, saken förhölls rätter besittningshafvare eller fråntogs honom samt för det senare fallet våld brukades eller icke. Mesta vigten lades dock derå, huruvida gerningen skett lönligen eller öppet. Deraf berodde nemligen ursprungligen uppställandet af de två hufvudkategorierna af egendomsbrott: stöld och rån. Och det var just denna åtskilnad, som vållade att öfriga här ofvan angifna delningsgrunder hade en mindre betydenhet och ej så noga iakttogos. Hvarest en förgripelse å annans rätt till egendom skedde hemligen och utan vidgående af gerningen, fick den nemligen stöldens nesliga karakter. Så var förhållandet med fynd eller skatt, i fråga hvarom man underlät att verkställa laga lysning, med handtverkares oredlighet beträffande gods, som var lemnadt honom till förarbetande, med försnillande af statens ingäld, med flyttande af rå och rör och med lönlig skadegörelse. Och då det för rån karakteristiska momentet låg deri, att man egenmägtigt betog annan dess rätt, kommo derunder äfven att föras sådana gerningar som ett sjelfrådigt besittningstagande eller uppplöjande af annans mark, afmejande af någons skörd, brukande af annans gods, orättrådigt tillegnande af rätt utöfver sin del i samfällighet, förvägrandet att gälda sin skuld samt olaga pantning och obehörigt förhållande af pant. Användningen af begreppen stöld och rån i förenämnda betydelse sträckte sig för öfrigt utöfver egendomsbrotten till förbrytelser af helt annan art. Sålunda finnes i vår äldre rätt förtal utmärkt såsom ärestöld och bortlockande af hustru från mannens hem såsom den gröfsta tjufnad (ChLL). Och på samma sätt finnes såsom rån utmärkt ett obehörigt tillvällande af giftomannarätt (VGL: fæstninga ran), horsbrott (UL, SmL: siænga ran) och olaga afspärrande af annans väg (vegaran i norsk och anglosachsisk rätt).

Hufvudförbrytelsen inom egendomsbrotten var i den äldre rätten stölden. Med afseende derå voro bestämningarne klarast utbildade, och i förhållande till densamma framträdde de öfriga egendomsbrotten såsom afarter. Och i detta afseende har ingen ändring skett. Gränsskilnaden mellan stöld och öfriga egendomsbrott har endast vunnit en närmare bestämning samt till någon del jemväl kommit att principiellt utflyttas. Gemensamt för den äldre och den yngre rättens bestämmande af begreppet stöld i dess egentliga bemärkelse var, att någon olofligt, men utan våld satt sig i besittning af annans gods, att föremålet för besittningstagandet var lös egendom, och att afsigten, hvari gerningen skedde, var att tillegna sig sjelf eller tredje man det tillgripna. Vanligen tänkte man sig, att tillgrepp af denna art skedde i annans gård och bostad. Och deraf kom det sig, att försök till stöld egentligen blott kom att bestraffas, för det fall att dermed stode i samband ett olofligt inträngande i annans hemvist (inbrott). Men likvisst kunde stöld äfven i äldre tider föröfvas å sådana ting, som funnos ute å mark. För detta fall synes man dock allmänneligen hafva fordrat, att det kommit till ett bortförande af det tillgripna. Och för så vidt tillgrepp skett af naturalster, var för dess bestraffande såsom stöld ytterligare förutsättning, att naturalstren genom någon slags åtgärd dessförinnan tagits i särskild besittning af vederbörande rättsegare. Ett sådant besittningstagande var visserligen icke af nöden i fråga om boskap, skörd och planterade träd. Ty med afseende å dylika ting var deras ursprung tillräcklig förvärfstitel. Men annorledes var förhållandet med allt det, som i mera inskränkt mening var naturalster: fisk, vilda djur och träd i skogen samt gräs å naturlig ängsmark. Ursprungligen synas vatten, skog och äng icke hafva betraktats såsom föremål för den privata eganderätten. Hvar och en egde således att efter behof och förmåga vända sig fleras produkter till godo. Häri hade visserligen till stor del ändring skett redan vid den tid, hvarifrån de äldsta rättskällorna härstamma. Men de ursprungliga rättsförhållandena utöfvade dock fortfarande en inverkan på rättsuppfattningen, så till vida som man ej gerna ville med tjufnadsansvar belägga tillgrepp af ifrågavarande naturalster. Endast för det fall att någon behörigen satt sig i personlig besittning af dem, blef det tillgrepp, som derefter å dem föröfvades, stöld. Och på sådant finner man i den äldre rätten tal om stöld af fågel eller hjort, som bar egarens märke, stöld af vildt djur ur grop eller snara, hvari det fångats, stöld af på jagt dödadt djur, stöld af fisk ur nät eller mjärde, stöld af slaget gräs samt stöld af hugget träd eller förarbetadt timmer. Framför allt hörde dock till stölden ett lönligt tillvägagående. Deraf berodde dess nesliga karakter och högre straffbarhet. I detta afseende möter oss vid egendomsbrotten samma åskådningssätt, som inom förgripelserna mot annans person medförde ett framhäfvande af mordet i dess gamla bemärkelse såsom en särskildt svår förbrytelse. Hvarest någon öppet tillegnat sig annans egendom, blef således hans gerning icke stöld. Och med hänsyn härtill finnes stadgadt, att straff för stöld ej finge tillämpas, då tillgrepp skett i fleras närvaro (i Leg. Vis. och Baj. vid eldsvåda) eller under sådana omständigheter, att gerningsmannen i allt fall lätt bort kunna tagas i gerningen (anglos. rätt: huggande af träd i motsats till anläggande af skogseld). Och å andra sidan har tillegnande af naturalster stundom undantagsvis betraktats såsom stöld, om gerningsmannen vidtagit särskilda anstalter för att dölja tillgreppet (Gragas: öfvertäckande af stubben efter det nedhuggna trädet).

Stöld kunde redan i den äldre rätten vara af mera eller mindre svår beskaffenhet. Vigtigast var i sådant hänseende den skilnad, som gjordes efter det tillgripnas värde. Ursprungligen synas de härvid uppställda klasserna ej varit flera än två: stor eller full stöld och mindre eller liten stöld. Men till dem kom i den nordiska rätten ytterligare en klass, nemligen af minsta stöld, s. k. hvinska eller snattan. Och i åtskilliga rättsböcker finnas inom den egentliga stölden härutöfver ytterligare åtskilnader hafva gjorts, så att flera klasser af mindre stöld kommo att ligga emellan snatteri och full stöld (sålunda i UL inalles fyra och i LL:ne fem olika klasser). De värdebelopp, som bestämde gränserna mellan de särskilda klasserna, voro i öfrigt ej fullt desamma. I allmänhet synas de med det gångbara myntets fallande i värde efterhand hafva blifvit föremål för en allmän höjning. I svenska och danska rättsböcker räknades dock allmänt stöld till värde af en half mark eller derutöfver för full tjufnad (i äldre norsk rätt ett tredjedels öre, i Gragas två öre samt deremot i Bj. R. och Allm. St. L. en mark och i Visb. St. L. två mark). Gränsen för snatteri i förhållande till tjufnad kom i vår rätt åter att ligga vid ett halft öres värde (LL:ne; i Gottl. L. 2 öre, VGL:ne 51⁄2 örtug, i ÖGL 41⁄2 örtug, i WmL I 1 öre, i WmL II och HL 1 örtug samt i UL och SmL 4 penningar). Från början torde bestämmelserna om tjufnad hufvudsakligen hafva affattats med afseende å stöld af kreatur, samt indelningen i stora och små stölder tillkommit på grund af åtskilnaden mellan större och mindre boskap. Och äfven efter det att penningevärdet tillagts en afgörande betydelse i sådant hänseende, var det dock en längre tid bortåt efter andra grunder, som man vid boskapsstöld skilde mellan stora och små stölder samt snatteri, nemligen efter djurets slag och ålder (ÖGL, WmL:ne och LL:ne; äfvenledes i burgundisk och salisk rätt; i VGL:ne värdet åter bestämmande). Boskapsstöld synes i öfrigt hafva betraktats såsom en särskildt svår form af tjufnad, och, för det fall att det tillgripna djuret efter här angifna grunder gjorde gerningen till högsta boskapsstöld, s. k. gortjufnad, blef med tiden straffet i vår rätt äfven större än vid annan full tjufnad (i LL:ne vid uppenbar gortjufnad utöfver lifvets förlust ytterligare boskifte af tjufvens lösa egendom).

Äfven eljest kunde i äldre rätt en stöld vara qvalificerad på annan grund än med afseende å ett högre penningevärde hos det tillgripna. Sålunda finnes i de flesta äldre svenska och danska rättsböcker stöld af säd ute å marken hafva betraktats såsom full tjufnad (i ÖGL till och med ej blott, såsom eljest vid uppenbar full tjufnad, förlust af lif och boskifte af den lösa egendomen, utan äfven förlust af den fasta egendomen; tjufven här kallad agnabaker). Härtill synes visserligen hafva fordrats, att en viss mängd säd tillgripits, men detta minimum, som i de olika lagarne angifves olika, uppgick dock enligt åtskilliga lagar (UGL, VGL, WmL:ne) icke till det värde, som det stulna eljest skulle hafva för att medföra ansvar för full tjufnad. Hvad, som här föranledde det högre straffet, var, likasom beträffande boskapsstöld ute å mark, svårigheten för egaren att värja sig mot tillgreppet. Sådan egendom, som ej kunde hafvas under stängsel och i personligt förvar, togs af lagen i särskildt skydd. Om sädesstöld heter det just i WmL:ne: ˮakrom ær garþær at wæk. oc himen at þæckioˮ. Häri låg dock äfven ett erkännande af den grundsats, att stöld, som skedde medelst brytande af stängsel och lås eller under olofligt inträngande i annans byggnad, var i högre måtto straffbar. Och stadganden i denna rigtning påträffas såväl i sydgermansk som i nordisk rätt (ÖGL: stjälande af det, som var under lås, eller af tjudrad häst). Företrädesvis i sydgermansk rätt men till någon del äfven i den nordiska rätten tilläggas äfven eljest stöld större straffbarhet på grund af dels föremålet (vapen eller förarbetadt kläde i WmL I), dels stället (qvarn, smedja, badstuga, kyrka), dels tiden (i krigstid, å kyrkliga festdagar, nattetid) och dels slutligen den person, från hvilken stölden skett (fursten, kyrka, prest, husbonde). Äfven ett förnyadt begående af stöld finnes redan i äldre rätt hafva medfört vissa rättsverkningar och särskildt ländt till straffets förhöjande (long., anglos., norsk och dansk rätt; hos oss företrädesvis i GottlL). En synnerlig betydelse hade den omständighet, att tjufven tagits i uppenbar gerning. Derigenom beröfvades han den processuella förmån, som eljest tillkom den tilltalade, nemligen att med laga bevisning freda sig från anklagelsen. Och härförutom hade man för sådant fall rätt att, då det tillgripna ej var af särdeles ringa värde eller ock stölden eljest var oqvalificerad, fängsla tjufven och i sådant skick föra honom till tinget, hvarjemte ansvaret äfven blef större. Samma åtskilnad som vid dråp iakttogs således äfven här. Men stöld ansågs dock uppenbar, icke allenast för det fall att tjufven gripits å bar gerning, utan äfven om vid husransakan det stulna funnits fördoldt hos honom, eller han i allt fall innehade detsamma, utan att kunna framte sin fångesman eller eljest i laga ordning styrka, att han förvärfvat detsamma medelst rättsligt fång (ÖGL, VGL:ne). För dessa senare två fall synes dock, hvad sjelfva ansvaret beträffar, detta mångenstädes hafva ställt sig något lägre än vid gripande å bar gerning (jyske lov). Särskildt synes så hafva varit förhållandet, då mot den tilltalade förekom annat, än att han hade det stulna i sin besittning och brast i bevisningen af sin åtkomst dertill (så enligt svealagarne och norsk rätt).

En rätt att döda tjuf, som påträffades å bar gerning, synes ursprnngligen allestädes hafva förekommit (ännu i den äldre Gul. L.) Men deraf hafva dock äfven de äldsta rättsböckerna i det mesta ej bevarat annat än en rätt att döda den tjuf, som satte sig till motvärn mot den, hvilken ville bemägtiga sig honom (hos oss VGL:ne, UL, WmL:ne: dödande af s. k. runþiuver eller flyende tjuf). Rätten att häkta hade för öfrigt trädt i stället för rätten att döda. Först efter dom å tinget fick bestraffning ega rum. I förevarande fall synes det dock tidigare än vid andra brott hafva kommit i bruk, att efter domen straffet omedelbart bragtes i verkställighet å tjufvens person. Särskildt var så förhållandet i den nordiska rätten. Visserligen finnas spår deraf, att äfven öfver tjuf ursprungligen fridlöshetsdom afkunnats (så enligt skånsk och seländsk rätt, då ej uppenbar tjufnad; i Götalagarne hos oss ännu boskifte jemte lifsstraffet; jfr. äfven ÖGL UmB 32, 5). Men i Norden hade det dock vid tillkomsten af de äldsta rättsböckerna redan blifvit allmänt att använda offentligt rättsliga straff mot sådan tjuf, som var förvunnen till uppenbar stöld, under det att man för annat fall dömde honom till böter allenast. Och liksom förenämnda nyare straffmedel tidigare kommo i bruk vid tjufnad än vid förbrytelser mot person, fingo de äfven en mera omfattande användning. Medan misshandel i allmänhet föranledde bötesansvar, och dödsstraff blott egde rum å sådan dråpare, som tagits å bar gerning, användes, då vid uppenbar tjufnad ej lifsstraff bragtes i tillämpning, äre- eller frihetsstraff samt framför allt kroppsstraff: afskärande af öron, brännmärkning, gatulopp och hudstrykning etc. Åtskilnaden mellan uppenbar och icke uppenbar gerning hade derför ock större betydelse vid tjufnad än vid förgripelser å person. Detta gäller dock hufvudsakligen den nordiska rätten. Ty i den sydgermanska rätten kommo till stor del kropps- och äfven lifsstraff allenast eventuellt i användning, och egde tjufven, äfven om han gripits å bar gerning, rätt att försona sin gerning med böter. Då dessa böter icke, såsom fallet var vid svårare stöld, bestodo i mansbot, hafva de oftast rättat sig efter det stulnas värde och utgjort ett i visst förhållande dertill mångdubbladt belopp. Jemväl i de rättsböcker, hvarest lifs- och kroppsstraff finnas stadgade för stöld, påträffas böter af denna art. De tjenade här till ett slags skadestånd åt målseganden. Så var förhållandet ej blott i anglosachsisk rätt utan äfven i våra grannländers. Möjligen föreligger här en tidigare insats af romersk rätt, hvars straffbestämmelser rörande stöld just voro af förevarande beskaffenhet. I allt fall har ej den äldre svenska rätten någon motsvarighet härtill. Bötessatserna voro bestämda belopp (äfven i salisk rätt). Och till den del, som målseganden ej genom sin anpart häri eller i boskifte åtnjöt skadestånd, synes han hafva fått nöja sig med det stulnas återfående eller godtgörelse efter dess värde.

Straffen voro i öfrigt ytterst stränga för stöld. Men redan de äldsta rättsböckerna bära vittne om en inträdd benägenhet att bedöma gerningen mildare, än hvad från början skett. En yttring häraf var bland annat just uppställandet af allt flera klasser svårare och mindre svåra stölder. Allenast i fråga om de synnerligen qvalificerade stölderna bibehölls nemligen lifsstraffet, under det att man eljest lät det stanna vid ett mindre ansvar. Det blef sålunda i den nordiska rätten en allmän regel, att tjuf ej hängdes annat än i det fall, att full och uppenbar stöld förelåge. Under intryck af mera osäkra sociala förhållanden synas dock från tid till annan omslag hafva egt rum. Och på sådant sätt finner man här och hvar lifs- och kroppsstraff stadgade för stöld äfven i den sydgermanska rätten. Jemväl i den nordiska rätten har det å andra sidan på visst sätt varit förunnadt uppenbar tjuf att böta för sin gerning. Enligt helsingelagen hade nemligen tjufven och hans fränder rätt att lösa dennes lif med ett visst värdebelopp (MB 29), och enligt öfriga svealagar stod det i allt fall målseganden fritt att tillstädja, det lifs- eller kroppsstraffet finge utbytas mot böter (UL MB 38, WmL I ÞfB 6, WmL II MB 26, 1, SmL ÞfB 3; jfr. VGL IV, 18, 5). I förhållande härtill betecknar det alltså en skärpning i ansvaret, då landslagarne och stadslagarne i likhet med götalagarne utelemnat alla bestämmelser af denna art. Häri framträder derjemte ett kraf från det allmännas sida på att tjufven måtte befordras till laga straff. Och detta fick sitt bestämda uttryck deri, att straff utsattes för den målsegande, som, efter det dödsstraff afkunnats öfver tjuf, toge lösen för lifvet (Upsala Stadg. 1344, ChLL ÞfB 19). Stadgandet anslöt sig till de redan i den äldre rätten förekommande straffbestämmelser för släppande af tjuf, som gripits, för förlikning utom tinget rörande stölden och för underlåtenhet af målseganden att i laga ordning beifra stölden och till inställelsen å tinget behörigen vakta den af honom fängslade tjufven (VGL I ÞB 3, 2 och 5, 1; II ÞB 28 och 30; ÖGL UmB 33, 1; UL MB 29; WmL I ÞfB 5, II 26, 5; SmL ÞfB 4; HL MB 28, 1; så äfven i anglos. och sydgermansk rätt).

Det var tydligen äfven i det allmänna intresset, som man i en mängd fall beträffande stöld afvek från de grundsatser, som i allmänhet gällde i fråga om brotts beifrande. Hit höra sådana föreskrifter, som rättigheten att taga och fängsla sakfälld eller uppenbar tjuf, äfven om så ej kunde ske utan inträngande i hemvist, ja till och med under störande af kyrkofriden, om stölden skett i kyrkan eller å kyrkogården, och än vidare målsegandens bemyndigande att anställa husransakan efter det stulna (företrädesvis omtaladt i nordisk rätt) och att få sin sak behandlad vid tinget äfven å sådan tid, då eljest rättegångsärenden icke förekommo (hos oss ÖGL, UL, SmL, WmL II), äfvensom utlofvande och meddelande af belöning åt den, som angaf eller grep tjuf eller ock fråntog denne det stulna (VGL:ne, ÖGL, UL, SmL, WmL:e; i VGL:ne s. k. unningia lagh, i sydgermansk rätt delatura). Ersättningen erhölls enligt de svenska rättsböckerna för det stulnas återskaffande i tjufvens eget gods (ÖGL) eller af målseganden med belopp till viss andel af det stulnas värde och för tjufvens angifvande eller gripande med lagstadgadt värdebelopp.

Efter moderna begrepp kan det väl härjemte förefalla egendomligt, att den, som befans innehafva gods, hvartill han icke kunde styrka laga åtkomst, ej blott måste utge godset till den, som visade sig förut hafva haft det i sin besittning och ego, utan äfven behandlades såsom uppenbar tjuf och dömdes till ansvar för stöld. Men detta berodde dock icke på någon undantagslagstiftning, utan framgick helt naturligt af de principer, som i allmänhet följdes i fråga om talans anställande, rättshandels afslutande och bevisfrågans ordnande. Rättshandlingar skulle nemligen principiellt ingås i närvaro af vittnen, och man var i det hela främmande för väckande af ett anspråk annat än i form af ett kriminelt yrkande. Då härtill ytterligare kom, att den, mot hvilken ett anspråk väcktes, i första hand hade att bevisa, skulle den, som besatt ting, hvilka förut tillhört annan, naturligtvis komma att anses såsom tjuf, derest han ej i laga ordning kunde styrka sitt fång dertill. Deremot berodde det tydligen på den allmänt farliga karakter, som stölden under dåvarande samhällsförhållanden hade, att man här lät ansvaret drabba icke allenast gerningsmannen, utan alla dem, som på något sätt deltagit i förbrytelsen (ÖGL UmB 22, 5: ˮÞri æru þiuna en raþær ok annar stial ok þriþi takær uiþ. Þöm ma allum firi ena þiuft sak giuaˮ; jfr. VGL I ÞB 4, II ÞB 29, UL MB 48, SmL ÞfB 10, WmL II MB 31). Och i öfverensstämmelse härmed behandlade man, då stulet gods vid ransakan påträffades fördoldt i någons hem, mindre husfadern än äfven dennes hustru, barn och allt det öfriga husfolket, för så vidt de uppnått mogen ålder, samt och synnerligen såsom tjufvar (WmL II MB 30, 6; så äfven i anglos. rätt). Ja mångenstädes gick man än längre. Man gjorde det till en pligt för hustru och barn att angifva stöld, som husfadern kunde hafva begått (Lex Burg.). Ytterligare lade man å de särskilda rättssamfunden liksom i fråga om dråp en skyldighet att uppspåra och svara för tillgrepp, som föröfvades af dess medlemmar, föreskref bildandet af smärre föreningar med en liknande uppgift och ställning samt fordrade af hvar och en fullmyndig samhällsmedlem en edfästad försäkran att han ej skulle stjäla eller understödja tjuf (frankisk och anglosachsisk rätt). Hos oss hafva i allt fall gällt föreskrifter, enligt hvilka, då stöld skett, alla i byn måste vid bötesansvar kunna framställa hvar för sig någon, som med ed bedyrade hans oskuld (WmL I ÞfB 11).

Mildare grundsatser gjorde sig likväl här och hvar gällande. Och sålunda finner man i vår rätt endast ett mindre bötesansvar vara stadgadt såväl för anstiftan af stöld, s. k. bospænd, bodræt, bo spiall, hiona span (husfolks lockande till stöld) som för emottagande af tjufgods (viþertaku þypti). Vilkor var dock, att godset ej påträffats hos den, som föranledt stölden, och att den, som emottagit tjufgodset, icke sökte undandölja det, då det återfordrades af rätter egare (ÖGL, UL, WmL II, HL och äfven SmL., i hvilken dock vid bospænd böterna vid full stöld stego till vanlig tjufvabot, 40 mark). Tillgrepp familjemedlemmar emellan eller ur samfäldt bo, hvari man lefde, synes från början icke ens hafva fallit under den allmänna strafflagen, hvaremot stöld visserligen tänktes kunna föröfvas i fråga om sådan egendom, hvari man eljest jemte annan hade del (VgL II ÞB 58).

Antik rätt.I vissa afseenden eger naturligen de antika rättssystemens lagstiftning beträffande stöld beröringspunkter med det som, efter hvad här ofvan skildrats, gällt enligt äldre germansk rätt. Så är förhållandet bland annat med straffets bestämmande till böter efter det stulnas värde (mosaisk och romersk rätt) och med föreskrifterna rörande sättet för verkställande af husransakan (grekisk och romersk rätt). Och likaledes finnes särskildt i den romerska rätten åtskilnad hafva gjorts mellan uppenbar och icke uppenbar tjufnad. För uppenbar tjufnad var högre ansvar stadgadt, och sjelfva begreppet var på ungefär samma sätt som i den germanska rätten, om äfven ej i lika hög måtto, utvidgadt utöfver det fall, att tjufven togs å bar gerning (godset funnet vid husransakan hos tjufven eller förr än han bragt det i säkerhet). Men i det hela råder en högst väsentlig olikhet mellan de germanska stadgandena om stöld och dem, som förefunnits i de antika rättssystemen. I synnerhet gäller detta i förhållande till den romerska rätten. Enligt denna ansågs det icke höra till stöldens väsende, att den skett hemligen och ej ens att föremålet derför vore eganderätten till en sak. Man skilde mellan ett olofligt tillegnande af eganderätt (furtum rei ipsius), af brukanderätt (furtum usus) och af besittning allenast (furtum possessionis = tillegnande af sak, hvartill man visserligen var egare men som annan hade rätt att bekomma eller få behålla i sin besittning). Sättet var likgiltigt. Det kunde bestå i ett bemägtigande och äfven i ett obehörigt innehållande. Vid icke uppenbar tjufnad hade af gammalt allenast bötesansvar förekommit. Men då förbrytelsen ansågs vara af den natur, att förlikning derom kunde ingås, blef så förhållandet äfven vid uppenbart stöld. Man fastställde nemligen äfven här det belopp, som målseganden hade rätt att fordra (det stulnas fyradubbla värde, då vid icke uppenbar stöld det allenast var det dubbla). Stöld gaf sålunda enligt regel blott anledning till en privat talan och räknades alltså till de s. k. delicta privata. Efterhand införde man dock ett kriminellt förfarande med afseende å svårare stölder (nattetid, med inbrott eller iförd vapen; af boskap i större mängd, flera gånger eller å bete; ur bad; af arf; från stat, kommun, tempel eller graf etc.). Och på sådant sätt fick målseganden slutligen valet mellan en civil eller kriminell talan vid hvarje furtum rei ipsius.

Den allmänna gången af rättsutvecklingen.Det kan visserligen icke bestridas, att den romerska rättens uppfattning och stadganden äfven på detta område utöfvat inflytande på den germanska rätten. Deraf röjas från tid till annan omisskänneliga spår. Men det kan dock ifrågasättas, om icke, i synnerhet hvad angår den sydgermanska rätten, ett sådant inflytande gjort sig gällande i större måtto i den äldre än i den yngre lagstiftningen. Säkert är, att den germanska straffrätten i denna del utvecklat sig på mera nationell grund, än hvad eljest i allmänhet skett. Den påverkan af främmande rätt, som här egt rum, har nemligen i allmänhet icke blifvit beståndande.

I ett vigtigt afseende har dock den germanska rätten öfvergifvit sin ursprungliga uppfattning i ämnet och tillegnat sig den romerska. Till stöld har nemligen ej vidare ansetts höra, att tillgreppet sker lönligen (så redan i Carolina, fastän derstädes dock skilnad mellan hemlig och öppen stöld). Detta bör väl dock icke uteslutande tillskrifvas ett inflytande af den romerska rätten, utan torde till stor del jemväl hafva berott på de förändrade sociala förhållandena.

En längre tid bortåt har man för öfrigt, i öfverensstämmelse med den redan i de äldsta rättsböckerna märkbara sträfvan, uppställt allt flera fall af qvalificerad stöld. Detta står åter, på sätt som förut angifvits, i samband med fullföljandet af den jemväl redan i den äldsta rätten inslagna rigtningen till nedsättande af straffet för ifrågavarande förbrytelse. Äfven den nuvarande tiden utmärkes af en benägenhet att mildra straffet för stöld, och detta framträder så mycket mera, som en alldeles motsatt strömning gör sig gällande med afseende å misshandel och annan mindre förgripelse å person. Likvisst har man med antagandet af latitudsystemet ej längre ansett sig behöfva vidmagthålla den stora mängden af de från den äldre rätten arftagna fallen af qvalificerad stöld, utan i betydande måtto inskränkt deras antal.

Modern rätt.Vår gällande lag har dock i detta afseende närmare anslutit sig till den äldre rätten och i jemförelsevis flera fall, än som eljest nu är händelsen, tillagt vid stöld förekommande omständigheter egenskapen af qvalificerande. Vanligast har man i sådant afseende utmärkt: iteration, inbrott, nattetid i hemmet (ej i ungersk rätt), med begagnande af hot (ej i tysk och ungersk rätt) eller i allt fall under medförande af vapen (ej i norsk och holländsk rätt), från dem, som äro i fara eller nöd (ej i tysk, fransk och belgisk rätt), från dem, som äro i ställning af husbönder (ej i norsk, tysk och holländsk rätt) och från kyrka (ej i holländsk och belgisk rätt). Allenast mera undantagsvis återfinnas deremot öfriga i den svenska rätten upptagna omständigheter af nämnda beskaffenhet: i kyrka (äfven i österrikisk rätt), från död person (äfven i norsk och ungersk rätt), från posten (äfven i norsk och dansk rätt) eller ur bref, af boskap å bete (äfven i holländsk, dansk och norsk rätt; i engelsk af boskap utan vidare), ute å mark i allmänhet (äfven i fransk och österrikisk rätt), från resande af den, som herbergerar gäster (äfven i fransk och belgisk rätt) samt från barn och afvita (äfven i norsk rätt). Och särskildt egendomligt för den svenska rätten synes det nu mera, i det hela vara att såsom qvalificerade stölder angifva: stöld ur kläder och från badande, simmande eller sofvande, tillgrepp af sådant, som hörer till staten, mild stiftelse eller inrättning till fattigas försörjande eller sjukas vård, under gudstjenst eller å kyrkovall samt af gäst från gästgifvare. Deremot påträffas åter annorstädes här och hvar sådana qvalificerade omständigheter, som ej framhållas af den svenska rätten: under förklädnad (holländsk rätt) eller i föregifven tjenstemannakarakter (fransk, belgisk, holländsk och ungersk rätt), af tjufband (tysk och ungersk rätt) eller i allt fall af ett flertal (holländsk, fransk och österrikisk rätt), yrkesmässigt (österrikisk rätt), nattetid (fransk och österrikisk rätt), på väg (fransk och belgisk rätt), i hus, varf eller å skepp i allmänhet och af utställda manufakturvaror (engelsk rätt) samt saker, som forslas (tysk rätt) eller sådant, som hörer till de allmänna kommunikationsmedlen (österrikisk rätt) etc.

Fortfarande lägges vid stölden för öfrigt en hufvudsaklig vigt å penningvärdet hos det tillgripna. I de flesta nu gällande strafflagar har man dock låtit bortfalla den fördelning af stölderna i större och smärre, som från denna synpunkt gjorts, samt öfverlåtit åt domaren att inom en temligen vid latitud utsätta straffet eller ock att med särskildt afseende å det tillgripnas värde gå på visst sätt dels öfver det för normala fall stadgade maximum (dansk rätt) och dels åter under minimum (norsk rätt). En särskild strafflatitud har endast stadgats med afseende å tillgrepp af vissa ting till ringare värde (norsk och dansk rätt: föda och dryckesvaror till förtärande på stället; tysk likaledes, om af ringa värde; norsk rätt ytterligare dels sådana ting och dels äfven bränsle till icke större värde än 80 öre). Den svenska rätten har dock, med undantag för tillgrepp under vissa i högre grad qvalificerade omständigheter, bibehållit åtskilnaden mellan stöld och snatteri (till och med 15 kronors värde) samt ytterligare låtit den omständighet, att det stulnas värde öfverstiger 1000 kronor, utgöra en straffskärpningsgrund. Alldeles ensam står den svenska strafflagen dock icke härutinnan (i österrikisk rätt tre olika kategorier, allteftersom värdet är under eller öfver 25 och 300 gulden, hvarförutom såväl i österrikisk som engelsk rätt förutsättning för att afseende skall fästas å en viss qvalificerande omständighet stundom är, att det tillgripnas värde uppgår till ett visst belopp). Det förtjenar äfven att anmärkas, det man på sista tiden här och hvar på nytt anordnat en särskild strafflatitud för stölder till synnerligen ringa värde och sålunda ånyo infört skilnaden mellan stöld och snatteri (ungersk rätt och norsk enligt lov 6⁄6 1884).

I fråga om tillgrepp från äkta make eller nära anförvandt eller från sådan person, med hvilken man lefver i samfäldt bo eller bolag, råda högst olika principer. Dels äro härom icke lemnade några särskilda bestämmelser, dels är ansvaret här i förhållande till vanlig stöld lägre (svensk rätt enligt Str. L. 22,20 och österrikisk rätt) och dels åter högre (ungersk rätt vid lefvande i gemensamt hushåll och dansk, då särskildt tillfälle funnits att begå stölden), hvarjemte gerningen slutligen förklarats strafflös (i tysk, fransk och belgisk rätt stöld från äkta make, ascendent eller descendent samt i holländsk rätt stöld mellan äkta makar, som ej äro skilda till säng och säte). I ett och annat rättssystem finnas liksom i vårt särskilda straff stadgade för inbrott och förberedelser dertill (norsk rätt). Men till skilnad från den svenska rätten (K. Utsl. 21⁄10 1872 straff för olofligt brukande af nyckel och för hemfridsbrott) bestraffas annorstädes äfven eljest försök till stöld. Förut har rådt tvist, när en stöld skulle anses vara fullbordad. Somliga fordrade dertill, att det, som man haft för afsigt att tillgripa, blifvit bortfördt (ablationsteorien). För andra var det åter till fylles, att godset vidrörts i nämnda afsigt (kontrektationsteorien). I det hela syntes man nu mera vara ense att gå en medelväg och låta det härutinnan bero derpå, huruvida gerningsmannen kan sägas hafva bemägtigat sig godset eller med andra ord satt sig i personlig besittning deraf (apprehensionsteorien). Ett vidrörande allenast är i sådant afseende icke tillräckligt, men ej heller är det af nöden, att gerningsmannen bragt godset i säkerhet. Ett instickande i påhafda kläder, i säck eller annat, hvari man afser att bortföra godset, eller allenast ett förflyttande af detsamma från det ställe, hvarest det befinner sig, i uppsåt att bortföra det eller såsom förberedande åtgärd till dess bortförande gifver gerningen karakteren af en fullbordad stöld.

Enligt regel har allmän åklagare initiativrätt i fråga om beifrande af stöld. För den händelse att tillgrepp, som skett från nära anförvandt eller från den, med hvilken man lefver i gemensamt bo eller till hvilken man står i ett visst närmare personligt förhållande, är straffbart, göres dock mera eller mindre undantag med afseende härå (Str.L. 22,21; äfven österrikisk, ungersk och holländsk rätt i viss måtto; i tysk rätt likaledes vid mindre värde) och enligt åtskilliga främmande rättssystem ytterligare i fråga om stöld af husfolk (i tysk rätt vid mindre värde). Särskildt ansvar för släppande af tjuf, som man i laga ordning häktat, eller särskild belöning med afseende å tagande af tjuf eller tjufgods äro ej vidare stadgade i lagarne.

Ehuru med stöld för närvarande i allmänhet förstås ett tillgrepp af främmande lös egendom utan våld i afsigt att tillegna sig sjelf eller annan densamma, hafva dock gränserna för de förbrytelser, som i den positiva lagstiftningen sammanfattats under rubriken stöld, icke dragits i full öfverensstämmelse med det så angifna begreppet. De historiska traditionerna hafva till en del bevarat sig. Stöld betraktas i det hela fortfarande såsom en neslig och synnerligen straffbar gerning. Och med hänsyn härtill har man å ena sidan velat från stöldbrotten afskilja en eller annan förbrytelse, som med det antagna begreppet egentligen hörde till dem, och å andra sidan med afseende å åtskilliga brott, hvarå de strängare bestämmelserna rörande stöld af gammalt tillämpats, fastän de egentligen icke hade stöldens karakter, låtit det förblifva dervid. På sådant sätt äro i en mängd straffsystem tillgrepp af naturalster i större eller mindre måtto fortfarande behandlade åtskils från stöld. Och så är bland annat förhållandet i vår rätt. Ytterligare förekommer hos oss s. k. bodrägt såsom en form af oredlighet (Str.L. 22,20). Tvärtom likställas med stöld fortfarande dels vissa former af försnillning (svensk, norsk, fransk och engelsk rätt) och dels äfven af bedrägeri, oredlighet, skadegörelse och förgripelse å annans eganderätt till fast egendom (fransk rätt). Anmärkningsvärdt är äfven, att rättssystem finnas, hvari rån (fransk, belgisk, engelsk och holländsk rätt) och utpressning (fransk, belgisk och engelsk rätt) i allmänhet äro framställda såsom qvalificerade former af stöld samt försnillning åter såsom en privilegierad stöld (engelsk rätt).

En särskild inskränkning af stöldbegreppets användning ligger för den svenska rättens del deri, att till olofligt tillgrepp anses höra, att det tillgripna har något förmögenhetsvärde (principielt på samma ståndpunkt den engelska rätten). Detta skulle nemligen följa af den bibehållna fördelningen i stöld och snatteri efter värdet hos det tillgripna.

Svensk rättsutveckling.De i svensk rätt nu gällande bestämmelserna rörande stöld (Str.L. 20) ansluta sig temligen nära till hvad, som förut varit stadgadt i kongl. förordn. d. 4⁄5 1855. Olikheterna bestå hufvudsakligen i straffsatserna, hvarförutom i ett par fall stölder af qvalificerad art (stöld öfver 1000 kronor samt mjölkande etc.) förts till en annan grupp än i 1855 års förordning och sålunda kommit att bedömas mildare. Ett fall af qvalificerad stöld har 1864 års strafflag borttagit, nemligen sådant tillgrepp, hvarvid gerningsmannen färgat ansigtet eller genom förklädnad gjort sig okänbar.

Deremot betecknar 1855 års förordning åtskilliga förändringar i lagstiftningen rörande stöld. Förutom 1734 års lag äro härförutom i sådant afseende mera märkliga dels i tiden före 1734 års lag straffordn. d. 18⁄5 1653 och dels efter 1864 års strafflag kongl. förordn. d. 19⁄7 1872 och d. 16⁄6 1875. I öfrigt har den svenska rättsutvecklingen på ifrågavarande område varit af enahanda art som den, hvilken, efter hvad ofvan skildrats, i allmänhet försiggått inom den moderna rätten. Man har kanske hos oss allenast längre och i större måtto hållit fast vid det gamla.

Lönlighet framhålles i 1734 års lag icke vidare såsom något karakteristikon för stöld (se deremot för tiden närmast dessförinnan Abrahamsson p. 716), hvaremot rån (MB 20,9 och 10) beskrifves såsom ett tagande med våld eller med fullt våld (Nehrman p. 335 säger dock äfven efter 1734 års lag, att ˮhemligen sker stöldˮ). Skilnaden i straffbarhet mellan uppenbar och icke uppenbar stöld synes äfven hafva bibehållit sig ända till 1734 års lags tillkomst, fastän deråt icke egnas beaktande i 1653 års straffordning. Dock hade i öfverensstämmelse med svealagarne redan LL:ne och Allm. St.L. ej tillämpat ansvaret för uppenbar tjufnad å det fall, att någon ej kunde styrka sin åtkomst till stulet gods, som han befunnits innehafva, och han ej heller, efter hvad senare tilläts honom, med egen ed gjorde sig urtjufva. Och med anledning deraf att med förändringen i bevisreglerna det kommit att anses höra till käranden att i första hand bevisa sitt påstående (Dom. Regl. 29), hade, äfven för det fall att stulet gods vid husransakan funnits hos den tilltalade, denne redan före 1734 års lag bekommit rätten att för saken värja sig med ed. Brast han häri, hölls han ej vidare skyldig till uppenbar tjufnad, utan endast till icke uppenbar (KB 28⁄4 1696). Med 1653 års straffordning upphörde äfven den småningom uppkomna indelningen af stölderna i ett större flertal klasser efter det tillgripnas värde, och skilde man, såsom från början skett, endast mellan snatteri samt små och stora stölder. I 1734 års lag gjordes åter liksom nu principiellt endast skilnad mellan snatteri och stöld. Genom 1653 års straffordning infördes för öfrigt äfven i vår rätt den i den romerska rätten begagnade straffmätningen, nemligen böter till ett på stadgadt sätt mångdubbladt belopp af det tillgripnas värde. Och detta upphörde först genom 1855 års kongl. förordning.

Nedsättningen i straffet för stöld har alltjemt fortgått. Detta visar sig bland annat deri, att lifsstraffets användning här alltmera inskränkts och till sist afskaffats (i 1653 års straffordn. ännu för stöld öfver 60 daler eller tredje gången, i 1734 års lag för stöld tredje gången af minst 100 dalers värde eller fjerde gången; genom KF. 20⁄1 1779 lifsstraff i allmänhet ersatt med annat straff, hvarefter genom KF 4⁄5 1855 så äfven skett i fråga om de qvarstående fallen af lifvets förlust vid qvalificerad stöld, nemligen vid vådeld eller annan sådan fara). I samma rigtning hafva äfven gått de genom kongl. förordn. d. 16⁄6 1875 och d. 19⁄7 1872 med afseende å efterföljande delaktighet i snatteri och å itererad stöld stadgade ändringarne i 1864 års strafflag. Af liknande verkan hafva framför allt varit de efterhand vidtagna förhöjningarne i de värdebelopp, hvartill det tillgripna skulle stiga för att större stöld eller i allt fall stöld måtte anses föreligga (i 1653 års straffordning 60 daler smt för stor stöld, då enligt LL:ne härtill blott fordrades en half mark och enligt Allm. St.L. en mark; gränsen för snatteri i stället för 1⁄2 öre enligt K. Res. 30⁄5 1698 och KB 20⁄3 1699 8 daler smt, enligt 1734 års lag och KF d. 4⁄5 1855 10 daler och enligt 1864 års strafflag 15 riksdaler). Fallen af qvalificerad stöld hafva till tiden för 1734 års lags tillkomst i allmänhet ökats (från kyrka enligt Allm. St.L. och 1653 års straffordn., iteration enligt 1653 års straffordn., vid strandning enligt K. Plak. 6⁄12 1697, vid vådeld enligt KB 15⁄11 1698 och af det, som räddats från fiendehand, enligt K. Reskr. 5⁄4 1714, genom tjenare dels enligt Allm. St.L. och Visb. St.L. dels ock enligt åtskilliga specialförordningar 1649, 1691, 1692 och 1703 samt slutligen i allmänhet enligt K. Plak. 18⁄2 1720, från staten enligt Krigsart. 1683 och KF 16⁄5 1732 och i konungens slott enligt 1687 års Hofart., deremot upphörde med 1653 års straffordn. boskapsstöld att utan vidare vara qvalificerad). Och än vidare skedde detta genom 1734 års lag (i kyrka, vid gudstjenst, å kyrkovall, ur likhus, i fattigstuga eller kyrkans vapenhus, ur fattigbössa, från död menniska eller från den, som ligger i svår sjukdom, från sofvande å mark eller der allmän farsot är, i badstufva, från barn eller afvita, med inbrott, ute å mark i flera fall samt genom skeppare, forman, gästgifvare eller krögare) och äfven genom derefter utkommande förordningar (ur bref enligt KF 5⁄3 1746 och 21⁄3 1835, ur kläder på kroppen enligt K. Förkl. 23⁄3 1807). Vid en jemförelse med nu gällande stadganden visar det sig alltså, att kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 och 1864 års strafflag i allo vidmagthållit de åtskilnader, som efterhand uppstått under fortgången af den tidigare rättsutvecklingen (nya tillkomna former af qvalificerad stöld: åtskilliga fall af stöld ute mark, af gäst från gästgifvare, nattetid i hus, med vapen eller hot).

Beträffande hvad som nu förstås med bodrägt, d. v. s. tillgrepp af äkta makes eller föräldrars egendom äfvensom dem emellan, hvilka lefva i samfäldt bo eller bolag, saknades bestämmelser härom ända till 1734 års lag (MB 51). Ehuru ett exempel finnes derå, att den, som förenat sig med andra för bestjälande af sin äkta make, straffats för stöld (Svea HfRtts Res. 24⁄9 1706) ansågs dylik gerning enligt regel dock ej straffbar, så framt det ej dessförinnan kommit till ett upplösande af gemenskapen. Äfven i 1734 års lag lemnades ej annan föreskrift rörande bodrägt, än att domaren skulle lämpa straffet efter omständigheterna. Nu gällande bestämmelser i ämnet (Str.L. 22,20) öfverensstämma i hufvudsak med hvad, som stadgats i kongl. förordn. d. 7⁄9 1858 § 42.

I förhållande till förut gällande rätt beteckna kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 och 1864 års strafflag i åtskilliga afseenden ett uppgifvande af den sedan gammalt iakttagna seden att såsom stöld utmärka hvad, som egentligen icke hade stöldens karakter. De fordom förekommande allmänna stadgandena om belöning för tjufs gripande och ansvar för hans släppande bortföllo med kongl. förordn. d. 4⁄5 1855.

---