Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Allmänfarliga brott

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skadegörelse å egendom.
Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.
Fridsbrott.  →


[ 250 ]Allmänfarliga brott.
Gällande rätt.
Såsom försvårande räknas i nu gällande rätt allmänt den omständighet, att skadegörelse å egendom är förbunden med en allmän fara, vare sig för gods eller menniskor. Vid sådant förhållande lägges en hufvudsaklig vigt på denna fara, och det är med afseende å dess beskaffenhet och omfång, som lagstiftarne fastställt straffsatserna och domstolarne i de särskilda fallen hafva att bestämma straffen inom de stadgade latituderna. Med hänsyn härtill har man i nyare strafflagar uppställt såsom ett särskildt straffrättsligt begrepp brott mot den allmänna säkerheten eller allmänfarliga brott samt behandlat derunder fallande företeelser åtskils från skadegörelse å egendom (dansk, tysk, ungersk och holländsk rätt). Farans inträdande, stundom utan och stundom med en verkligen inträffad skada, gör gerningen till fullbordad, och principiellt beror dess bestraffande såsom dolös eller kulpös deraf, huruvida gerningsmannen handlat afsigtligt och kan anses hafva haft medvetande om verkan af sina åtgöranden. Den omedelbara skadegörelse å egendom, hvarigenom faran uppstått, blifver med ifrågavarande synpunkt ett underordnadt moment vid bedömandet af handlingens straffbarhet, utgör nemligen allenast ett medel för begåendet af det [ 251 ]större brottet. Handlingarne förändra icke karakter, derigenom att de utförts på annat sätt. Och i följd häraf hafva till ifrågavarande klass af förbrytelser äfven förts sådana gerningar, som bestå i skadegörelse å eget gods, i oredlighet uti handel och vandel, i underlåtenhet att fullgöra en förpligtelse etc., blott att de hafva till följd en allmän fara. De förbrytelser, som på detta sätt sammanföras såsom allmänfarliga brott i det ena eller det andra rättssystemet, äro i hufvudsak: förorsakande af eldsvåda, explosion, öfversvämning eller skeppsbrott, åstadkommande af fara eller hinder vid begagnande af kommunikationsanstalter eller af inrättningar för grufvedrift, utspridande af smitta eller förorsakande af allmän förgiftning, vare sig fråga är om djur eller menniskor, brytande af leveranskontrakt i tider af krig eller annan nöd samt skadegörelse å byggnader eller underlåtenhet att iakttaga de för uppförande deraf gifna regler, med påföljd att allmän fara deraf uppkommer.

Begreppet allmänfarliga brott är emellertid ett temligen nytt begrepp i den moderna straffrätten och har ej öfverallt rönt erkännande i lika måtto. Äfven i de lagar, hvarest rubriken påträffas, förekomma ej derunder alla här ofvan uppräknade gerningar. Somliga saknas stundom alldeles. Och till den del som de i allt fall utmärkts såsom egendomliga former af brott, har med afseende å en eller annan af dem antingen en särskild klass af förbrytelser uppställts (i dansk och ungersk rätt anläggning af eld och i ungersk ytterligare öfversvämning), eller ock framställningen lemnats under en annan titel än den, hvarom här är fråga (skadegörelse å egendom, brott mot statens säkerhet). Det finnes äfven rättssystem, i hvilka visserligen de allmänfarliga brotten behandlas åtskils från skadegörelse å egendom, men det inre sammanhanget dem emellan dock icke ens för någon del af dem synts hafva genomträngt rättsmedvetandet och fått sitt uttryck i en gemensam framställning (engelsk rätt). Och till sist afhandlas, med uteslutande af titeln allmänfarliga brott, hit hörande företeelser till hufvudsaklig del i sammanhang med skadegörelse å egendom (i österrikisk rätt under rubriken öffentliche [ 252 ]gewaltthätigkeit, hvarvid eldanläggning dock behandlats särskildt) eller till och med såsom qvalificerade former deraf (svensk, norsk, fransk och belgisk rätt).

Det är klart, att ett förfarande af sistberörda art icke skall vara utan all inverkan på uppställningen af lagarne i öfrigt samt de särskilda bestämmelsernas omfång och innehåll. En del af de allmänfarliga brotten begås ju nemligen på annat sätt än genom skadegörelse å egendom. Och hvad beträffar dessa förbrytelser, blifva de vid nämnda förhållande lätteligen förbigångna (i svensk rätt brytande af leveranskontrakt, spridande af smitta bland menniskor och försummelse vid byggnaders uppförande ej behandlade såsom allmänfarliga brott). Och derest de åter upptagits i straffsystemet, har åt dem måst anvisas en plats bland förbrytelserna mot de individuella rättigheter, hvilka genom dem närmast sättas i fara (jfr. i den svenska rätten Str. L. 14, 19 —21 samt 22, 3 och 4). Och på detta sätt kan dock lätt inträffa, att dessa gerningar komma att i större måtto, än lämpligt är, kännetecknas och bedömas från helt andra synpunkter än deras allmänfarlighet. Detsamma gäller äfven de allmänfarliga brott, som framställas såsom qvalificerade former af skadegörelse å egendom, blott att här frestelse äfven uppstår att tillämpa de för de allmänfarliga brotten egendomliga principerna på sådana gerningar, som endast innebära skadegörelse å viss främmande egendom. Härpå torde bland annat bero, att vållande till skada å allmän minnesvärd i vår rätt belagts med ansvar. Men i öfrigt framhållas hos oss kanske väl mycket, att till bestraffningen af det allmänfarliga brottet hörer ej blott uppkomst af fara, utan äfven af skada å egendom, hvarjemte, der båda dessa moment sammanträffa, det händt, att särskilda straffsatser väl fastställts med hänsyn dertill, huruvida den omedelbara egendomsskadan varit afsedd eller icke, men åtskilnad ej gjorts, allteftersom det ena eller det andra varit förhållandet med den uppståndna faran. I viss måtto gäller allt detta dock äfven sådana rättssystem, i hvilka de allmänfarliga brotten bilda en särskild klass af förbrytelser.

[ 253 ]Äfven hvarest man i hufvudsak behandlat de allmänfarliga brotten såsom qvalificerade former af skadegörelse å egendom, har det i öfrigt visat sig svårt att vid de särskilda bestämmelsernas affattande hålla sig inom de häraf anvisade skrankorna. Sålunda upptagas i vår rätt under skadegörelse å egendom ej blott sådana allmänfarliga handlingar, som bestå i ett förstörande af eget gods (jfr. särskildt Str. L. 19, 5 och 8), utan äfven gerningar, som alldeles icke äro skadegörande på annat sätt, än så vidt som allmän skada, fara eller hinder afsetts eller vållats (jfr. Str. L. 19, 10: släckande af eld och tändande af falsk eld etc., 19, 15: stängande af allmän väg, gata, farled eller flottled, 19, 11: vidtagande af sådan åtgärd, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägsfarts begagnande uppstår, 19, 12 och 13: åtgärd, hvarigenom föranledts hinder i begagnande af kommunikationsanstalt eller telegrafinrättning, 19, 21: vållande till fara eller hinder af förenämnda art). Äfvenledes äro i vissa fall särskilda högre straffsatser utsatta, för det fall att hos gerningsmannen funnits uppsåt att framkalla den allmänna fara, hvarom fråga är (Str. L. 19, 10, 17 och 18), eller han i allt fall haft eller bort hafva fullt medvetande derom (19, 4 och 11 mom. 2), samt rätta sig straffsatserna efter farans vidd (Str. L. 19, 3, 11 och 20) och beskaffenhet, nemligen huruvida verklig olycka förestått eller allenast hinder och uppehåll (Str. L. 19, 11 och 12), och om fara varit för menniskor eller blott för gods (Str. L. 19, 1 och 3). Det är jemväl företrädesvis vid de allmänfarliga brotten, som straff stadgats jemväl för vållande (Str. L. 19, 21). Och så vidt som skada å egendom ingår såsom ett nödvändigt moment i brottet, hafva äfven försökshandlingar belagts med ansvar (Str. L. 19, 9). Det är till sist i full öfverensstämmelse med den öfriga moderna rätten, som straffskärpning egt rum, i den händelse att olycka ej blott hotat utan äfven inträdt (Str. L. 19, 1 3, 7, 11, 17 mom. 2 och 18). En för den svenska rätten mera egendomlig föreskrift är det att låta det bero på Kongl. Majt:s förordnande, huruvida på enskild väg anlagda vattenbyggnader, jernvägs- och telegrafinrättningar skola anses vara af den allmänna natur, att de må [ 254 ]få åtnjuta skydd af de bestämmelser, som innehålla ansvar för skadegörelse å dylika verk eller för andra åtgärder till fara eller hinder vid deras begagnande (Str. L. 19, 14 och 21, den senare paragrafen enligt KF 6/8 1881). Från historisk synpunkt är det lätt förklarligt, att de allmänfarliga brotten mera eller mindre framställas i sammanhang med skadegörelse å egendom. Ty begreppet allmänfarliga brott har från början fått sin egentliga utbildning vid en viss form af skadegörelse å egendom, nemligen eldanläggning. Och det är först derefter, som detsamma bragts i tillämpning på öfriga, till nämnda klass nu mera räknade förbrytelser. I de flesta straff lagarne äro också bestämmelserna rörande eldanläggning jemförelsevis rikhaltigare och förete jemväl åtskilliga afvikelser från hvad, som gäller om öfriga allmänfarliga brott. Förutom det att sålunda vållande till eldskada allmänt förklarats straffbar (enligt dansk rätt kan det bortfalla, om skadan ersättas), är vårdslöshet med eld belagd med ansvar, äfven om skada derigenom icke uppstår. Föremålen för straffbar eldanläggning hafva angifvits vare sig genom en uttömmande uppräkning (tysk, ungersk, belgisk och engelsk rätt) eller talrikt anförda exempel (nordisk och fransk rätt). Så snart eld anlagts i eller med fara för byggnad eller annat sådant, som utgör bostad eller vistelseort för menniskor, förutsättes det, att gerningsmannen tagit i beräkning, att andra menniskors lif och ej blott främmande gods sattes på spel (svensk, norsk, tysk och fransk rätt). Ett högre ansvar bringas sålunda för detta fall ovilkorligen i tillämpning. En särskild straffskärpning kan äfven inträda på grund af ej blott den större faran eller de särskilda qvalificerande omständigheter, hvarunder brandanläggningen föröfvats, utan äfven föremålets dyrbarhet eller allmänna natur (svensk, norsk, fransk, ungersk och engelsk rätt). Tillsist räknas eldanläggning fullbordad genom sjelfva antändningen (nordisk, österrikisk, fransk, belgisk och engelsk rätt samt väl äfven tysk och ungersk, der uttrycket är: sätta i brand), men nedsättes straffet ansenligen, om elden ej tagit vidare öfverhand och således ingen större skada uppstått (svensk, norsk [ 255 ]och österrikisk rätt). Ja för den händelse att gerningsmannen sjelf åstadkommit släckningen, nedgår straffet än mera (svensk och norsk rätt), derest det icke helt och hållet bortfaller (tysk, ungersk och österrikisk rätt). I nyare strafflagar har man emellertid mera eller mindre sökt att bringa eldanläggning under samma regler, som gälla för öfriga allmänfarliga brott, framför allt dem, med hvilka gerningen erbjuder största likhet, förorsakande af explosion eller öfversvämning. Och härvid hafva i det mesta förenämnda, för eldanläggningen egendomliga grundsatser bortfallit. Den holländska strafflagen visar en temligen vidtgående utveckling i denna rigtning. Derstädes förekommer icke någon beskrifning å eldanläggning eller föremålen derför, och i fråga om straffbarheten lägges blott vigt dels å gerningens afsigtlighet, dels å farans beskaffenhet att hota menniskor eller gods allenast äfvensom gerningsmannens kunskap härom och dels slutligen å inträffad förlust af menniskolif.

Äldre germansk rätt.I nästan alla äldre germanska rättsböcker finnas ansvarsbestämmelser för uppsåtlig eldanläggning. Hvad beträffar vållande till brandskada, äro derför dels straff (särskildt svensk och dansk rätt), dels allenast skadestånd och dels åter under vissa förhållanden full ansvarsfrihet (särskildt norsk och sydgermansk rätt) stadgade. I hvarje fall förråda föreskrifterna en uppfattning, enligt hvilken här blott förelåge en form af skadegörelse å egendom. Då straff verkligen hafva utsatts, skilja sig dessa icke från dem, som förekomma vid skadegörelse, som på annat sätt förorsakats, ej ens i den händelse att gerningsmannen handlat afsigtligt. Ja detta finnes hafva varit förhållandet, ej blott för det fall att skog, gärdesgård eller annat dylikt gods förstörts, utan äfven om så skett med byggnader, ej mindre uthus än sjelfva bostaden. Så vidt likväl menniskor funnits i byggnaden, kunde visserligen fråga uppstå om särskildt ansvar för den skada eller den förnärmelse, som med eldanläggningen tillfogats deras personer. Straffen kunde då blifva tveggehanda, och gerningen visa sig innefatta två olika förbrytelser, nemligen mot såväl egendom som person. Men allmänfarligheten i en brand kom ej i [ 256 ]betraktande vid fastställandet af påföljderna för dess upphofsman. Allenast så till vida kan detta anses hafva varit förhållandet, som det här mera än eljest framträdde en benägenhet att förena visst äfventyr, skadeståndsskyldighet eller vådabot, med ovarsamt umgående med eld. De enklare lefnadsförhållandena och frånvaron af verkliga stadssamhällen gjorde äfven brandolyckor i vida mindre måtto allmänfarliga, än nu är förhållandet. Detta visade sig bland annat äfven deri, att nedbrännandet af hus och gård mångenstädes utgjorde ett exekutionsmedel mot gröfre missdådare.

Emellertid räknades äfven i den äldre germanska rätten antändning af hus under vissa förhållanden såsom en särskildt svår illgerning. Förutsättning härför var dock, ej blott att gerningsmannen stod efter de innevarandes lif, utan äfven att han härvid gick till väga på ett lömskt och försåtligt sätt. De vanliga uttrycken i detta afseende voro, att någon nattetid eller hemligen åsatte eld eller stal eld in i annans bostad. I den nordiska rätten brukades för ett förfarande af denna art allmänt beteckningen mordbrand. Påträffades mordbrännaren å bar gerning, "var han hemfallen till döden, skulle sjelf brännas (ÖGL, UL), mista halsen (Jysk. L.) eller hängas såsom en annan tjuf (SkL). Här och hvar finnes ytterligare stadgadt, att ett liknande öde skulle vederfaras den, som med en samlad skara folk drog åstad och hemsökte annan med brand (SkL). Redan i de äldre rättsböckerna framträder dock för öfrigt undantagsvis den uppfattning, att hvarje uppsåtligt sättande af eld å boningshus var ett nidingsverk af urbota beskaffenhet (norsk rätt). Men här möta oss tydligen nyare grundsatser af främmande ursprung.

Romersk krätt.I den romerska rätten synes eldanläggning till en början jemväl hafva bedömts hufvudsakligen från synpunkten af den derigenom förorsakade skadegörelsen. Deraf föranleddes således principiellt blott en skyldighet att utgifva ersättning. Men senare infördes stränga straff för eldanläggning. För den händelse att gerningen var afsedd att tjena till medel för anslag mot menniskors lif eller stod i samband med förbrytelser mot den allmänna [ 257 ]ordningen, upplopp och våldshandlingar, straffades densamma enligt de härå tillämpliga lagar (lex Cornelia de sicariis och lex Julia de vi publica). Och med dessa principer till utgångspunkt sågs under kejsardömet ej blott i hvarje uppsåtlig eldanläggning en straffbar gerning, utan blef ansvar äfven ådömdt den, som genom grof vårdslöshet förorsakat en brandolycka. Orsaken härtill var just gerningens allmänfarlighet, och efter graden och omfånget af faran rättade sig äfven straffets storlek. Det var ju också ganska naturligt, att en dylik synpunkt skulle göra sig gällande i ett rike, som från början vuxit upp ur ett stadssamhälle och fortfor att, hvad vidkom såväl offentliga som enskilda angelägenheter, deri hafva sin tyngd- och hjertpunkt. Man skilde sålunda mellan brandanläggning i stad och förstörande medelst eld af en afsides belägen byggnad. Ehuru för en högre straffbarhet icke fordrades afsigt att beröfva menniskor lifvet, afsåg man likväl närmast skydd af den personliga säkerheten. Vigt lades derpå, huruvida elden lätt kunnat spridas vidare. Och med brandanläggning i stad likställdes derför äfven antändning af ett flertal sammanbyggda hus eller af sådan byggnad, som tjenade flera familjer till bostad. Men äfven uppsåtligt sättande i brand af annat hus med fritt läge medförde ett hårdt ansvar, oqvalificeradt dödsstraff eller deportation.

Allmän rättsutveckling.Det var dessa romerska principer, som efterhand vunno inträde i den germanska rätten. Under inflytande af dem undergingo de äldre stadgandena efterhand förändringar. Till den del som man höll fast vid det gamla, berodde detta derpå, att de romerska grundsatserna ansågos stå i öfverensstämmelse dermed. Så var bland annat förhållandet med den rättssats, att till gerningens fullbordan hörde, det en verklig brand uppstått, ej blott antändning. Och ehuru den yngre lagstiftningen mera fritt bearbetat de romerska stadgandena, hafva bland dessa flera af dem, som hufvudsakligen hafva sin förklaring i historiska företeelser inom den romerska rättsutvecklingen, i nästan oförändrad form gått öfver i nu gällande rätt. Såsom exempel må tjena, att det framhålles såsom försvårande [ 258 ]omständigheter, att brandanläggning skett i afsigt att begå mord eller rån eller att underlätta utbrottet af ett uppror (dansk och tysk rätt samt delvis österrikisk och ungersk), eller ock att densamma i allt fall eger rum i tillfälle af uppror eller annan sådan nöd (svensk rätt).

Emellertid bibehöll sig till en del ganska länge de germanska begreppen och beteckningarne på detta område. Detta gäller särskildt om uttrycket mordbrand och hvad, som derunder förstods. Det lönliga anläggandet af eld föranledde nemligen svårare straff (Sachsensp.; i nu gällande belgisk rätt straffskärpning vid eldanläggning nattetid). Men efterhand erhöll dock mordbrand en alltmera utvidgad bemärkelse, och gafs deråt en tydning i öfverensstämmelse med den romerska uppfattningen i ämnet. Uttrycket kom sålunda att beteckna eldanläggning af fara för menniskolif eller sådan qvalificerad art af denna förbrytelse, som förelåg, då gerningsmannen handlade i syfte att underlätta mord, rån eller annat sådant svårare brott. I nu gällande strafflagsstiftning förekommer dock enligt regel ej vidare beteckningen mordbrand vare sig i den ena eller den andra bemärkelsen. Grundvalen för bestämmelserna äro den romerska rättens stadganden. Men dessa hafva lämpats efter det moderna samhällets förhållanden och fullständigats på det sätt, att de till grund för dem liggande principerna utsträckts att gälla jemväl för sådan brandanläggning, som endast innebär fara för gods.

Bortsedt från mordbrand, bestraffade den romerska rätten icke gerningar i deras egenskap af allmänt farliga. Allenast i fråga om åstadkommande af öfversvämning förelåg så till vida ett undantag, som ett qvalificeradt dödsstraff var stadgadt för den, som genombröt eller förstörde nildammarne. Från Egypten hemtade nemligen Rom sitt förråd af säd, och ett felslående af dess skörd hotade med en allmän nöd. En gerning af förenämnda art betraktades derför såsom ett slags statförbrytelse, ett angrepp mot rikets säkerhet (propemodum securitatem ipsius imperii). Den moderna rätten tillhör således i det hela förtjensten att äfven för andra förbrytelser än eldanläggning hafva [ 259 ]tillgodogjort sig den romerska rättens principer och åskådningssätt i fråga om sistberörda brott. Till det mesta har detta i öfrigt först skett i den allra senaste tiden. Såsom den föregående framställningen utvisar, finnes det fortfarande en mängd strafflagar, i hvilka intet fullt erkännande skänkts åt begreppet allmänfarliga brott, vare sig i allmänhet eller i fråga om de särskilda fallen.

Svensk rättsutveckling.I de svenska landskapslagarne förekommo ganska talrika bestämmelser rörande skadegörelse medelst eld. Härvid skildes regelmässigt från hvarandra eldskada af vilja och af våda. Men vare sig fråga var om båt, skepp (HL WB 24, 3, SmL BB 22, 1) eller gärdesgård (UL WB 6, 2, WmL BB 5, 4, SmL BB 18, 6) eller ock om skog eller byggnad, sågs i gerningen allenast en skadegörelse å egendom. Med afseende derå var ansvaret bestämdt. Detta kunde alltså bortfalla, om den, som af våda föranledt branden, deraf lidit skada i lika måtto som annan (VmL I BB 45, 4, SmL BB 18 pr.). Och äfven för annat fall synes ansvaret ursprungligen hafva stannat vid skyldighet att ersätta allenast halfva skadan, så snart upphofsmannen till elden frivilligt erbjöd sig härtill och i öfrigt gjort hvad på honom ankom för eldens släckande (WmL I BB 45; i SmL BB 18, 6 vid gärdesgårds uppbrännande af våda val emellan att gifva fullt skadestånd eller att böta). Vanligare var dock, att en viss vådabot fastställts (WmL II BB 24, 2, SmL BB 18, ÖGL BB 44 pr.), och särskildt var detta allmänt, då elden brutit ut i eller spridt sig till bostäder (UL WB 24, WmL I BB 45, 2 II BB 24, SmL BB 18, GottlL I, 50 och 51; i HL WB 19 dock skadestånd till fullo, då blott ett hus brunnit af eld, som burits mellan gårdarna; i ÖGL BB 43 rätt för den brandskadade att välja mellan att taga böter af eldens upphofsman eller brandstod af häradet). Denna vådabot, som rättade sig efter värdet af det uppbrunna och sättet för eldens uppkomst (om af eld i hus eller af sådan eld, som bars mellan husen, s. k. "ut burin eelder"), men dock öfversteg ett visst maximibelopp, innefattade äfven skadestånd. Till stegrande af bötessumman verkade icke den omständighet, att i de förstörda byggnaderna äfven folk brunnit inne (UL WB 24, 1, WmL II BB 24, 1, [ 260 ]SmL BB 18, 2, HL WB 19, 1). Här som eljest gällde det dock, att den, som påstod våda, hade att förete bevisning derom och uppfylla de fordringar, som lagen i sådant hänseende ställde på honom, framför allt att erbjuda och gå vådaed. Brast han häruti, ansågs viljaverk föreligga.

Äfven i händelse af uppsåtlig eldanläggning sågs enligt regel blott till den egendomsskada, som derigenom förorsakats. Skilnaden var blott den, att bötessatserna voro större. I förhållande till annan slags afsigtlig skadegörelse, förelåg åter icke en sådan förhöjning i ansvaret. Särskildt framträder detta, om man jemför böterna för antändning af skog med dem, som voro satta för nedhuggande eller afbarkande (UL WB 14, 10 och 24, 2, WmL II BB 14, 6 och 24, 2, SmL BB 15). Ja det synes för någon tid till och med hafva gjort sig den uppfattning gällande, att dessa senare slag af åverkan voro i högre måtto straffbara än skadegörelse medelst eldanläggning (MELL BB 17 och 28, ChLL BB 18 och 38).

Hvad beträffar uppsåtlig antändning af bostäder, rådde dock äfven i den svenska rätten afvikande grundsatser. Hade sådan gerning begåtts i afsigt att bränna folk inne, rättade sig straffet ej vidare efter egendomsskadan. Deremot synes man för en äldre tid hafva tagit hänsyn dertill, huruvida företaget lyckats eller icke (VGL II Orb. m. 1, 1 och RB 3). Och än vidare beskrifves gerningen i åtminstone en af rättsböckerna såsom förenad med ett hemligt tillvägagående (ÖGL EB 31 pr.). Också utmärktes förbrytelsen allmänt såsom mordbrand — en benämning, som för den svenska rättens del framgent bibehöll sig och i viss mån ännu består (Str. L. 19, 1 och 2; äfvenledes i norsk rätt). Enligt regel framhöllos dock icke i landskapslagarne såsom förutsättningar för straffbarhet eller full straffbarhet, att folk brunnit inne eller att eldanläggningen skett lönligen. Och än mindre var så förhållandet i den senare rätten. Man lade endast vigt derpå, huruvida brottslingen grepes å bar gerning eller icke. För det senare fallet hade han att erlägga mansbot, (WmL I BB 45, UL WB 24, WmL II BB 24, SmL BB 18, HL WB 19, ÖGL EB [ 261 ]31), hvaremot eljest hans egendom gick i skifte och han sjelf var hemfallen till bålet (UL WB 25, WmL II BB 25, HL WB 20; jfr. ÖGL EB 31 pr.). Till inträdande af straffbarhet hörde emellertid, att en verklig brand uppstått. Det heter i beskrifningen på brottet, att ett eller flera hus brunnit upp, och för det fall att ingen skada skett, säges det: "þa ær hött mæþ ængu böt" (UL WB 25, 1, WmL II BB 25).

I tiden efter landskapslagarne började man likväl alltmera fästa afseende vid den med lössläppande af eld förenade vådan för menniskor. Detta gaf sig till känna redan i landslagarne och allmänna stadslagen. Man skärpte straffen för skadas förorsakande genom elds vanvårdande, under fastställande af olika straff för verklig våda och vårdslöshet och af särskilda böter för skada till menniskolif (såväl i MELL som än mera i ChLL i fråga om brandskada å hus en modern åtskilnad mellan vårdslöshet och våda, hvarvid i MELL de gamla straffsatserna i det hela bibehållits för vårdslöshet och straffrihet medgafs vid full våda, så vidt ej skada skett å menniskolif, men i ChLL stadgades för det förra fallet ej blott straff utan äfven skadans ersättande och i det senare åter mindre böter till viss andel af skadan eller i allt fall under inbegripande af denna). Den senare lagstiftningen och praxis gick än vidare i denna rigtning. Sålunda gjordes ej vidare till vilkor för eldanläggnings bestraffande såsom mordbrand, att afsigten varit att innebränna folk (KB 22/8 1710). Ja äfven för det fall att folk ej plägat vistas i byggnaden, ansågos bestämmelserna om mordbrand tilllämpliga, fastän då visserligen en lindring i straffet medgafs i nådeväg (K.Båds Br. 5/8 1711). Uppsåtlig anläggning af skogseld belades med ett skärpt ansvar (i skogsordn. 20/8 1664 lifsstraff), hvarjemte äfven med afseende å dylik brand åtskilnad gjordes emellan våda och vårdslöshet (KF 10/11 1690 och K.Råds Br. 15/1 1713).

Redan före 1734 års lags tillkomst hade sålunda beträffande eldanläggning nu rådande uppfattning i viss måtto gjort sig gällande i den svenska rätten, och beaktande kommit att skänkas åt [ 262 ]förbrytelsens allmänfarlighet. I 1734 års lag afhandlades jemväl i ett sammanhang all uppsåtlig eldanläggning af allmänfarlig beskaffenhet (MB 11), men urskildes såsom i högre måtto straffbar antändning af annans bostad. Till gerningens fullbordan fordrades principiellt fortfarande, att en verklig skada inträffat. Men ehuru det ej vidare inverkade på straffet, om mordbrännaren greps å bar gerning, var för denna händelse dock stadgadt, att ett mindre straff skulle tillämpas, äfven om ingen skada skett. Hvarest således faran blott afböjdes genom andra personers mellankomst, följde i allt fall ansvar (enligt praxis efter LL:ne ett arbiträrt straff). Såsom i högre måtto qvalificerad utmärktes antändning af kronans byggnader, och har hvad, som i sådant hänseende stadgats i nu gällande rätt (Str. L. 19, 2), således i hufvudsak hemtats från 1734 års lag.

Sistnämnda lagboks bestämmelser med afseende å vållande till eldskada gåfvo i det hela uttryck åt den äldsta rättens grundsatser, såsom de närmare utbildats i landslagarne och den allmänna stadslagen. Derest skada i by skedde af rätt vådeld, förklarades dock uttryckligen, att upphofsmannen skulle vara saklös (jfr. redan förut Abrahamsson p. 507). Och å andra sidan var ansvar stadgadt för vanvårdande af eld utan olycklig påföljd (redan i Visb. St. L. II, 24 och Allm. St. L. BB 22 böter för brand, hvaraf annan ej fått skada, samt i Allm. St. L. och i Eriks af Pommern gårdsrätt ytterligare för underlåtenhet att åtlyda vissa bestämmelser till förekommmande af eldsvåda; liknande stadganden i senare specialförfattningar). Föreskrifterna i dessa delar förekommo för öfrigt fortfarande i den åt reglerna för grannelagsförhållandena egnade delen (BB 15 och 24). Åtskils från mordbrand behandlades jemväl elds sättande å strandad farkost, nemligen såsom en art af fridsbrott (MB 21, 4; förut K. Plak. 6/12 1697).

Hvad beträffar öfriga i 1864 års strafflag förekommande allmänfarliga brott, gäller visserligen om en stor del af dem, att de först med samma lag vunnit upptagande i den svenska rätten, bland annat förorsakande af allmän förgiftning och skadegörelse [ 263 ]i syfte att bedraga försäkringsgifvare. Men andra omnämnas redan förut, delvis mycket tidigt och under särskildt framhållande af deras allmänfarlighet. Sålunda var redan i landskapslagarne och landslagarne ansvar stadgadt för åtgärder, hvarigenom kreaturssjuka kunde komma att spridas vidare (VGL II UB 12, MELL BB 38, ChLL BB 52). Närmast före 1864 års strafflag (19, 17—19) gällde i denna del en kongl. förordn. d. 23/1 1828. Och i öfrigt funnos före nu gällande lag (Str. L. 19, 7, 9 och 10) ansvarsbestämmelser för förorsakande af skeppsbrott (KF 31/1 1751) och för åtgärd med sjömärke, eldar eller farled i sådant syfte (K. Plak. 6/12 1697, 1734 lag MB 21, 2, KF 16/5 1827). I åtskilliga kungliga påbud under 1700- och 1800-talen hade till skydd för anlagda kanalverk stadgats straff för öppnande af deras slussar, bottenluckor m. m. äfvensom för all slags åverkan derå. Förebilden till nuvarande ansvarsbestämmelser för skadegörelse med afseende å vattenbyggnad, jernvägs- eller telegrafinrättning (Str. L. 19, 11—14, 21) utgör kongl. förordn. d. 18/1 1855.

För den svenska rättens del finnas, liksom i samtida modern rätt, för öfrigt fortfarande på annat ställe än i strafflagen en mängd ansvarsbestämmelser, afseende att förekomma det en allmän fara för menniskor eller gods måtte uppstå. De äro hufvudsakligen rigtade mot försummelse att i detta hänseende iakttaga andras rätt och väl (se dock bland annat strafflagen för krigsmakten 1881 kap. 9) samt finnas hos oss såväl i den allmänna lagens civilrättsliga delar (t. ex. ovarsamhet med eld, hvaraf skada ej sker, i BB 15, 1 och 3 samt 24, 1, underlåten vård om skadelystet djur i BB 22, 8) som i specialförfattningar (ordningsstadgan för rikets städer 24/3 1868, byggnadsstadgan 8/5 1874, helsovårdsstadgan 25/9 1874, KF 7/1 1876 ang. vård och försäljn. af arsenik, KF 30/12 1880 om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka, grufvestadgan 16/5 1884 etc.).