Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
SEXTONDE KAPITLET.
Den afton, då Guy kunde vänta att få herr Edmonstones svar, promenerade han i sällskap med sin kamrat Harry Graham in till staden för att efterfråga bref hos Henleys. Där aflämnades nämligen posten till studenterna vid South Moor.
Betjänten sade, att fru Henley var hemma, och bad herrarne stiga in och ta sina bref. Dessa lågo på ett marmorbord i förstugan, och medan betjänten sökte efter sin fru först i salongen och sedan i öfre våningen, tog Guy hastigt upp det till honom adresserade, hvarpå han igenkände sin förmyndares stil.
Unge Graham, som hade tittat i en tidning, spratt till vid Guys häftiga utrop:
»Ha! Hvad i all världen betyder det här?»
När han såg upp, fick han se Guy alldeles blossande röd, med ådrorna i panna och tinningar uppsvällda och ögonen — nästan svarta till färgen — blixtrande af vrede.
»Morville! Hvad står på?»
»Olidligt — förolämpande! Jag? Hvad kan han mena?» fortfor Guy, som tycktes bli allt mer och mer uppbragt. »Bevis? Dem skulle jag vilja se. Karlen är galen. Hvad skulle jag bekänna? Aha!» ty nu kom han till slutet af brefvet. »Nu förstår jag. Det är Philip jag har att tacka för det här — Philip är det. Den där beställsamme snobben! Jag skall komma honom att ångra detta», tillade han med sammanbitna tänder. »Att förtala mig för dem! Och det här» — han såg på orden om Amy —, »det är värre än allt det andra. Han skall få veta, hvad det vill säga att förolämpa mig.»
»Hvad är det? Är din förmyndare på misshumör?» frågade Graham.
»Min förmyndare är en lättledd narr och ingenting annat. Honom bryr jag mig inte om — han rår inte för det; men att se, hur man begagnar sig af honom! Man lindar honom om sitt finger och missbrukar hans svaghet för att låta honom förolämpa och anklaga mig. Men den rätte skall få stå till svars för mig, det lofvar jag!»
Guys röst hade blifvit allt lägre och hesare, men han föreföll icke mindre uppretad för det — snarare tvärtom. Han hade också blifvit blek efter den första blossande rodnaden, men ådrorna stodo ännu blå och spända, och det låg en stillhet öfver honom, som var nästan hemsk att skåda.
Harry Graham var mållös af häpnad; men medan Guy talade, hade fru Henley kommit ned och stod nu hälsande framför dem. Guy skiftade ånyo färg, och i det han med en häftig ansträngning behärskade sin röst, sade han:
»Jag har fått ett förolämpande — — ett obehagligt bref — — ni får visst ursäkta mig — —», och därmed var han borta.
»Hvad var det?» sade fru Henley, låtsande förvåning, fastän hon genom bref från sin bror var förberedd och sedan med afsikt gått mycket långsamt genom öfre förstugan och nedför trappan, så att hon hade hört nästan alltihop.
»Jag vet inte», sade unge Graham, »Någon be ställsam människa tycks ha ställt till obehag mellan honom och hans förmyndare. Jag skulle icke vilja vara i den personens kläder, om han råkade på honom just nu. Riktigt illa måtte det ha varit, ty jag har aldrig sett en karl så rasande ond. Det är visst bäst jag går efter honom och ser hvad han tar sig till.»
»Ni tror inte», sade fru Henley och höll honom tillbaka, »att hans förmyndare kan ha haft skäl att göra anmärkningar?»
»På Morville? Den förmyndaren skulle ha skarpa ögon, som skulle kunna upptäcka något att anmärka på den myndlingen. Det finns inte en bättre och mer stadgad pojke — han är bara alldeles för allvarsam.»
»Ja», tänkte fru Henley, »kamraterna hålla naturligtvis ihop.» Och så lät hon honom gå utan vidare frågor. Men när han kom ut ur huset, var Guy redan försvunnen, och det var omöjligt att få reda på honom.
Guy hade rusat ut med en känsla, som om han icke kunnat uthärda utan att få luft och rörelse; han skyndade framåt i rasande fart, öfver berg och dal, utan att veta hvart han tog vägen och nästan ur stånd till en redig tanke.
Af rent kroppslig utmattning sjönk han slutligen ned på en sten, kastade af sig hatten och lossade på halsduken, så att den friska vinden fick spela omkring de bultande tinningarna och hjärtats nästan pinsamma slag så småningom lugna sig.
Hvilken oerhörd nedrighet af Philip! Att med vett och vilja förtala honom för hans käraste vänner — att beskylla honom för att ha brutit sitt högtidliga löfte — och hvad som kändes nästan bittrast, att så förgifta den godhjärtade herr Edmonstone, att han låtit drifva sig till en anklagelse, som var honom så olik!
Och Amy —! Att förlora Amy för alltid!
Men Philip skulle få stå till svars för detta. Ja, det skulle han! Hade inte Guy i åratal, ja, ända från första bekantskapen, känt hans klandersjuka, hans illvilja vid hvarje sammanträffande — hade Philip inte gjort allt för att misstyda Guys ord och handlingar, att nedsätta honom inför sig själf och andra — och allt hade Guy burit med tålamod, alltjämt ånyo sträfvande att vinna hans förtroende och vänskap! Men nu var det slut; allt skulle ha kunnat fördragas och förlåtas utom detta, att utså osämja mellan Edmonstones och Guy.
Med sammanbitna tänder satt Guy där, som en äkta Morville, och tänkte ut för sig själf, hur han skulle resa till Philips garnisonsort, öfverraska honom på hans rum, ställa honom till svars för hans lögner och straffa honom för alla — ja, för alla hans oförrätter. Ändtligen skulle han få sota för dem!
Han såg sig om — något måste snart göras. Det led mot kvällen; solen var nära sin nedgång, och rundtomkring det gyllene strålklotet, som sjönk mot synranden midtför honom, lågade aftonhimmeln i guld och purpur.
Åsynen häraf verkade på Guy som ett väckelserop. Den goda ande, som styrt och ledt honom under alla dessa tjugu år, hade blifvit bortjagad blott för en kort stund. Den tillhviskade honom nu de gamla välkända orden:
»Må ej solen gå ned öfver eder vrede,
och gifven icke heller djäfvulen rum.»
Det föreföll Guy i detta ögonblick, som om Morvillarnes onde ande personligen stått bredvid honom för att gripa honom såsom ett lätt byte, såvida han icke, innan solen sjönk bakom skogens rand, hade bekämpat sin vrede och förlåtit sin ovän.
Striden var hård. För ögonblicket kändes det, som om han nästan skulle ha velat försaka allt annat för att få hämnas — ja, till och med sitt käraste hopp. Men så greps han af förfäran öfver en så ogudaktig tanke. Han knäppte hårdt ihop sina händer och tryckte dem mot sina ögon, besluten att icke gifva vika för frestelsen utan öfvervinna det onda.
Guy nöjde sig icke med någonting halft. När han ändtligen, blek men lugn, såg upp för att se solens sista stråle försvinna vid horisonten, hade han kommit så långt, att han af hjärtat kunde bedja bönen: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.»
Han såg nu också så pass klart, att han förstod, att Philip icke kunde ha menat så illa. Han hade väl icke handlat så välvilligt men säkert enligt sin åsikt riktigt. Det måste ju ha sett underligt ut med denna omotiverade anhållan om en stor summa penningar, och att Philip från sin synpunkt skulle vilja rädda Amabel, det var ju förlåtligt.
Guy ryste själf, när han tänkte på hur rasande han nyss varit. Och han hade hoppats att få vid sig fästa denna rena flicka! Till och med som pojke hade han aldrig varit så hänförd af vrede som nu. Och hade han icke i sista stunden påmint sig det stora föredömet — den som led utan skuld och bar allt utan att öppna sin mun —, så hade han aldrig förmått att segra.
Det var länge sedan mörkt, då Guy, trött och matt till kropp och själ, återkom till landtgården och gick till hvila.