Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 15
| ← Kapitel 14 |
|
Kapitel 16 → |
FEMTONDE KAPITLET.
S:t Mildreds Wells var mycket omtyckt af sommargäster från de stora städerna, och dess vattenkuranstalt med dokter Henley som brunnsläkare hade bidragit att höja dess välmåga i betydlig grad. Det hade ett naturskönt läge vid foten af en rad blånande kullar, emot hvilka de små nätta villorna togo sig ut som leksakshus.
Omkring halfannan mil därifrån, på andra sidan heden, låg Stylehurst, där Philip och Margaret Morvilles far hade varit präst. Det var en stor socken, som sträckte sig långt in i bergstrakten; och på en enslig landtgård ute på heden, ungefär halfvägs mellan kyrkan och staden, hade herr Wellwood slagit sig ned med sina tre studenter.
Guys första besök gällde naturligtvis fru Henley, och hon å sin sida var beredd att taga honom i sitt skydd på samma sätt som Philip i hennes ställe skulle ha gjort. Hon saknade icke inflytande; släkten hade varit aktad, likaså hennes fars personlighet; hon hade ett fint och väl ordnadt hem, och detta i förening med rika naturliga anlag, hvilka hon, barnlös som hon var, kunnat odla mer än de flesta af hennes omgifning, gjorde, att hon åtnjöt stort anseende inom sin egen krets i S:t Mildreds.
Till utseendet var hon hvad man kunde kalla ett ståtligt fruntimmer — nästan lika lång som Philip och vackrare nu vid trettiotvå år, än hon varit i sin tidiga ungdom. Första gången Guy såg henne blef han lifligt påmind både om Philip och fru Edmonstone, men icke på något angenämt sätt. Hon saknade fasterns milda moderlighet, liksom också det okonstlade drag, som gjorde fru Edmonstone så älskvärd; och brodern liknade hon i den säkerhet och öfverlägsenhet i sitt väsen, som icke klädde honom så illa men som högeligen missprydde en kvinna.
Guy upptäckte snart en likhet till: den gamla oförklarliga otåligheten, som brukat förfölja honom vid samtal med Philip, grep honom nu, innan han varit en kvarts timme i fru Henleys salong. Hon frågade efter familjen på Hollywell; kusinerna hade hon icke träffat sedan sitt bröllop, och hon gick, till all lycka för Guys känslor, Laura och Amy förbi, som om de icke hade funnits till; men han höll af allasammans för mycket för att med tålamod kunna åhöra, hur hon beklagade »den där stackars Charles med sitt lynne», och ännu mindre, hur hon i halft sarkastisk, halft medlidsam ton lät förstå, att fastern skämde grufligt bort honom, och visade, hur hon ringaktade både henne och hennes man.
För ett par år sedan skulle Guy icke ha kunnat undertrycka sin harm, men nu var han nog herre öfver sig själf för att svara lugnt och artigt, fast på ett sätt, som så betonade hans egen aktning för dem, att fru Henley nästan blef flat.
För Stylehurst intresserade sig Guy mycket. Dels påminde han sig prosten Morvilles vänlighet mot hans föräldrar och hans farfar, dels tänkte han på, att den enda vekare sidan i Philips karaktär framlyst i samband med detta hans gamla hem. Guy besökte därför med det snaraste den vackra kyrkan, läste inskrifterna på grafstenarna och lät berätta sig ställets traditioner af den gamle dödgräfvarens hustru, hvilken var förtjust öfver att få någon, som ville höra på hennes långa historier om prosten, fröken Fanny och herr Philip. Hon ruskade på hufvudet och sade, att nu var det inte som förr; fröken Margret, som hon brukade kallas, kom aldrig hit med sin fot.
Öfverste Harewood, ägaren till Stylehursts gård, var en gammal vän till Guys farfar och borde därför besökas. Han hade alltid varit klent begåfvad och hade varit utsväfvande mest af dumhet och ytlighet; nu var han gammal, och fast Guy icke kunde finna hans sällskap särdeles roligt, mottog han hans bjudningar för farfaderns skull.
När de båda sönerna kommo hem, igenkände Guy i dem den sortens unga män, som han i Oxford mest var van att undvika, lika mycket af motvilja som af grundsats; väl gick han icke alldeles ur vägen för dem, men han råkade dem sällan, ty han hade fullt upp att göra, och hans kamrater voro trefligt sällskap. De hade det muntert nog vid South Moor, och Guys glada lynne lifvade upp dem allesammans.
Första gången herr Wellwood besökte sina kusiner i S:t Mildreds, de båda döttrarna till den officer, som fallit i duellen med gamle sir Guy, talade han för tjugonde gången om hur präktig Morville var; sedan sade han, att han visst inte skulle ha besvärat dem med någon af sina elever, men Morville skulle anse det för en ädelmodig handling af dem, om de ville ta emot honom, och dessutom önskade han att göra dem bekanta med en person, som han satte så högt. Guy blef alltså införd i en helt ny värld. De två systrarna voro ett i allting. Jane, den yngre, var en godhjärtad men mera vanlig människa, hvilken, om hon varit för sig själf, aldrig skulle hafva sträckt sig utom de vanligen förekommande plikterna och kärleksverken; men Elisabet var en af dem, som tid efter annan uppstå som brinnande och skinande ljus. Här gällde det icke att tillbringa ett lugnt och behagligt lif med så pass mycket tjänande af nästan, som lät förena sig med bekvämligheten; det var att offra tid, krafter och egendom — icke blott ge bort hvad hon kunde undvara utan rent af dela allt med de fattiga, utan att spara något för framtiden. Hon icke blott undervisade de unga och besökte de nödlidande, hon tog fader- och moderlösa till sig och vårdade de sjuka dag och natt.
Guy beundrade de båda systrarna mer och mer, och månget långt bref skref han om dem till fru Edmonstone, viss om att Amy skulle få läsa dem.
Men världen hatar bittert all godhet, som tycks gå utom dess mått, och det bildades ett starkt parti emot systrarna. I spetsen därför stod fru Henley, som i hemlighet kände på sig, att Elisabet Wellwood var just hvad Margaret Morville kunde och borde ha blifvit. Hon klandrade dem med skärpa, väl icke för deras kärleksverk men för små egenheter, som gärna kunde fått förbli obemärkta, öfverstrålade af glansen från deras goda gärningar. Därvid begagnade hon sig af sin fars aktade namn, och många, som funno det bekvämt, slöto sig till henne och vållade de ädla kvinnorna en oändlighet med svårigheter.
Guy blef mycket uppbragt öfver det usla förtal han fick höra om sina nya vänner. Han kände tillräckligt till prosten Morvilles åsikter genom fru Edmonstone och Philip för att inse, att hans dotter gjorde ett ovärdigt bruk af hans myndighet. Han hade därför svårt att hålla god min, när han hörde människor sitta i lugn och ro och håna dessa arbeterskor, hvilka ägnade hela sitt lif åt de arma; och om han någon gång vågade tala ut, var det med en skärpa, som föreföll förvånande från en så ung man. Fru Henley var rädd för honom, och som hon annars inte var det för någon annan än sin bror, tålde hon honom icke rätt.
En dag hade Guy varit på middag hos Henleys och begaf sig på väg hemåt, glad åt att slippa ifrån doktorinnan och hennes goda vänner och redan på förhand njutande af tanken på den långa promenaden öfver heden i månskenet. Han hade icke hunnit mer än ett par gator, då han fick se en mörk gestalt ett stycke ifrån sig och fick höra en röst, som han icke väntat sig, utropa:
»Sir Guy själf! Ingen annan skulle kunna hvissla den där svenska melodien så korrekt.»
»Morbror!» utropade Guy. »Jag visste inte, att du var här.»
Dixon skrattade, sade något om ett lyckosamt möte och började berätta om hustru och barn och konserter någonstädes, allt så oredigt och förvirradt, att Guy började misstänka, att han var drucken, och endast kände sig angelägen om att bli af med honom. Han frågade efter hans bostad och lofvade försöka komma dit dagen därpå. Emellertid fann han snart, att det icke var så farligt med ruset; Dixon var egentligen nervös och upphetsad, antingen af något han gjort eller af något han tänkte be sin systerson om; han gick bredvid Guy och pratade på ett osammanhängande sätt om att ädelmodiga människor med varmt hjärta nog förstodo att öfverse med en och annan obetänksamhet samt om Guys förmögenhet, hvilken han tycktes tro vara omätlig.
»Om det är något du vill, att jag skall göra för dig», sade Guy slutligen, »så säg mig det uppriktigt.
Herr Dixon började öfverhopa honom med tacksägelser, men han afbröt dem.
»Jag lofvar ingenting. Låt mig höra, hvad du önskar, så att jag kan säga, om jag kan göra det.»
Sebastian började utgjuta öfver detta »om jag kan», som om allt varit möjligt för arfvingen till Redclyffe.
»Har jag inte sagt dig», sade Guy, »att jag har mycket obetydligt kontanter att reda mig med? Tyst, sådant där vill jag inte höra», afbröt han strängt, då morbrodern började svära öfver dem, som höllo honom så knappt.
»Och du nöjer dig med det? Har du aldrig hört, att man kan skaffa sig utvägar? Om du bara sade ett ord om att låna, så skulle de falla på knä för dig och erbjuda dig allt hvad du äger, bara för att du inte skulle gå till andra.»
»Jag är mycket belåten», sade Guy kyligt.
»Så mycket dummare är du», höll Dixon på att säga, men han teg därmed, ty just nu önskade han stå väl hos sin systerson; och efter ännu några omsvep lyckades Guy få veta, att han hade hållit vad och förlorat en summa, hvilken, om han icke genast finge hjälp, skulle bekantgöras, och då komme han att förlora sitt goda namn och sin anställning.
Guy stod stilla och besinnade sig. Han hade lärt sig att vara försiktigare och vågade icke följa sin första ingifvelse.
»Jag säger inte, att jag inte kan hjälpa dig», sade han, »men jag måste ha tid att tänka på saken.»
»Tid! Skulle du vilja, att jag blefve ruinerad, medan du tänker på saken?»
»Jag förmodar, att detta måste betalas genast. Hvar bor du?»
Dixon sade honom gata och husnummer.
»Du skall få höra af mig i morgon. God natt!»
Dixon hade gärna velat veta, hvad han skulle få höra i morgon, men han hyste förtroende till systersonens goda hjärta och fruktade å andra sidan, att det kunde vara farligt att vara för envis, hvarför han lät honom gå utan vidare.
Guy kände för väl till sin egen lifliga natur för att våga handla af impuls, då saken var tvifvelaktig. Han hade nu först att betänka, hvad han kunde göra, och sedan, hvad han ville göra; och detta var icke så klart för honom som under en tidigare period af hans bekantskap med morbrodern.
Deras umgänge hade aldrig kommit att bli angenämt. Det är möjligt, att det hade varit bäst, om Guy hade lydt Philips råd och det fått stanna vid första sammanträffandet. Guy bad en gång om en bestämd föreskrift, eftersom det alltid väckte missnöje, när det blef bekant, att han hade varit tillsammans med morbrodern; men herr Edmonstone ville ej heller bestämdt säga ifrån, att Guy inte borde söka honom. Så länge förmyndaren tillät det eller snarare öfversåg med det, tyckte inte Guy, att han behöfde bry sig om Philips bestämda ogillande. Det var ju delvis väl grundadt, men delvis var det motvilja mot allt som kunde kallas simpelt, dels också ren orättvisa mot Sebastian Dixon; Philips sätt att resonera och i synnerhet själfva det faktum, att ban lade sig i saken, var mycket sårande, och Guy hade en beständig strid — icke alltid framgångsrik — att undvika att visa, hur illa han tog det, och att sedan med förnuftsskäl bekämpa sin harm. Den retade känsla, som Philips sätt att hålla tal gärna väckte hos honom, kom honom att så mycket som möjligt undvika alla resonemang och med en viss brådska lämna de ämnen, hvari de minst brukade öfverensstämma; och så hade hans sätt gentemot kusinen antagit en förbehållsamhet, nästan misstänksamhet, som var mycket olik hans vanliga intagande öppenhet.
Detta hade varit en olycklig följd af umgänget med morbrodern, och en annan var ett obestämdt intryck af missbelåtenhet, som kvardröjde i herr Edmonstones sinne med anledning af Guys tystnad och Philips vinkar, angående de dagar, som tillbragtes i London. De voro visserligen icke så många, det var blott på genomresa till och från Oxford Guy brukade stanna en natt på något hotell — ty morbrodern bjöd honom aldrig hem till sig, talade icke ens om hvar han bodde och stämde alltid möte med honom, där han uppträdde —, fördes af Dixon på någon konsert på kvällen och bjöd honom på frukost på morgonen. Guy kunde icke tänka sig, att det kunde ligga något ondt i detta; han hade talat om alltsammans för Edmonstones första gången, men därmed var ingenting vunnet; hans besök i London behandlades fortfarande såsom något, hvilket behöfde urskuldas och öfverses med — något icke riktigt bra.
Guy skulle nästan kunnat ha lust att upphöra med dem, om han icke sett, att hans morbror verkligen höll af honom, och han kunde icke lida den tanken, att han skulle öfverge en fattig släkting för sina välbärgade vänners skull. Att träffa Guy var det enda rena nöje Sebastian hade att se fram till; han påminde sig då sin ungdom och sin vänskap med Guys far; och då Guy såg, hur stort värde han satte på de korta stunderna, ville han inte vara så hårdhjärtad att för sitt eget nöjes skull i stället ägna tiden åt Hollywell.
Redan tidigt hade Guy genom en fordringsägares efterhängsenhet kommit underfund med, att Sebastian Dixon oaktadt sin rikliga aflöning ofta var i stor penningförlägenhet. Så småningom förstod Guy, att morbrodern, medan han underhöll systern och svågern så som han ansåg deras stånd fordra, hade satt sig i betydande skulder och hade kunnat återvända från Amerika blott med villkor att årligen afbetala en viss summa därpå. Detta lämnade ganska litet kvar att underhålla familjen på, men hans stolthet bjöd honom ändå att dölja sin förlägenhet, och det var icke utan strid han först beslöt sig för att taga emot hjälp af sin systerson.
Guy föresatte sig, att dessa skulder, hvilka han ansåg såsom faderns, skulle betalas, så fort han fick hand om sina egna penningar; men under tiden trodde han sig vara förbunden att skicka sin morbror all den i hjälp han kunde, och då första motviljan var öfvervunnen, sträckte sig Dixons förväntningar vida öfver Guys förmåga. Hans årsunderhåll var icke stort, och den så ofta återkommande anhållan om ett par hundra kronor till betäckande af det eller det trängande behofvet blef mer, än han lätteligen kunde tillmötesgå. Detta gjorde att han i själfva verket hade det mycket knappare än andra unga män, som icke ägde tiondelen af hans förmögenhet, och vid slutet af hvarje termin var han själf rent af förvånad, att han lyckats draga sig fram; men han hade ändå aldrig öfverskridit anslaget eller satt sig i skuld. Detta gick för sig endast genom den strängaste försakelse för egen del af sådant öfverflöd, som de flesta unga män nära nog betrakta som nödvändigt; men han hade aldrig lärt sig att anse rikedomen som en anledning till efterlåtenhet mot sig själf, han brydde sig icke om hvad folk sade om honom, han hade inga kostsamma vanor, ty han traktade icke efter sällskapslif, så att han icke var oförberedd för detta lefnadssätt utan ansåg det endast för en hjälp att afhålla sig från det slöseri med tiden, som kunde blifvit en frestelse för honom, om han haft godt om penningar.
Det enda, som tyngde på honom, var en allt starkare fruktan, att han möjligen underhöll slöseri i stället för att göra godt; och ju mer han harmades på sig själf öfver detta misstroende, desto mer återkom det. Utan tvifvel var nöden stor; barnen voro sjukliga, flera af dem dogo, omkostnaderna för läkarhjälp och dylikt voro tryckande stora, och Guy var ledsen på sig själf för att han tviflat. Men så kunde han återigen icke dölja för sig, att det fanns tecken till, att morbrodern var lättsinnig och oförståndig. Han hade verkligen en gång i ett anfall af samvetsagg låtit undfalla sig, att han slösat bort det, som skulle tjänat till familjens underhåll, på vadhållning; men strax efteråt greps han af förskräckelse och bad Guy att icke tala om det för någon; om saken hade blifvit bekant för hans fordringsägare, hade det varit ute med honom.
Att dölja sin förlägenhet tycktes vara lika viktigt för honom som att betala den summa. han var skyldig. Guy tyckte sig uppfatta af hans förvirrade framställning, att hvad han nu ifrigast önskade var att genast kunna betala en del af skulden, innan han reste till ett annat ställe, där han skulle konsertera och därmed förtjäna det återstående.
Guy hade ämnat skicka efter sin ridhäst men hade redan afstått från detta i tanke att kunna lämna ett litet bidrag till något af fröken Wellwoods kärleksverk; om han nu afstod äfven härifrån, kunde han lämna sin morbror de begärda fem hundra kronorna och själf ha jämnt så pass mycket kvar, att han kunde betala sina lefnadskostnader vid South Moor och taga sig tillbaka till Hollywell. Det kostade mycket på honom, att hans besparingar i stället för att användas till ett barmhärtighetsverk skulle gå åt till att betala spelskulder, och hans långa kvällspromenad upptogs af en inre öfverläggning om hvad som var rättast samt hur han skulle förhålla sig för framtiden. Han började vakna till medvetande om ansvar och frukta, att han uppmuntrade lasten.
Tidigt morgonen därpå stack Guy in hufvudet i Wellwoods rum, tillkännagaf, att han måste gå in till S:t Mildreds i egna angelägenheter men skulle vara tillbaka senast klockan elfva, sprang utför trappan, ropade på Hej och bad husmodern om en bit torrt bröd och en skål söt mjölk.
Glad att han ändtligen fått klarhet men icke munter nog att kunna hvissla, begaf han sig åstad öfver heden genom den hvita morgondimman, som i fantastiska former svepte omkring höjdernas sluttningar, och tänkte leende på Brockens spöke, när han fick se sin egen långa skugga falla på dem.
Icke utan svårighet fann han den rätta gränden och den lilla butiken, där en smutsig tjänstflicka höll på att sopa trappan, medan luckorna ännu icke voro nedtagna. Han frågade, om herr Dixon bodde där. »Ja», sade fickan och stirrade på honom med häpnad öfver att en så fin herre kunde vara där så tidigt på morgonen och fråga efter herr Dixon.
»Är han hemma?»
»Ja, men han är inte uppstigen än. Han kom så sent hem i natt. Vill ni tala vid honom? Jag skall säga åt fru Dixon.»
»Är fru Dixon också här? Säg då åt henne, att sir Guy Morville gärna skulle vilja tala med henne.»
Flickan neg, skyndade bort och återkom med en hälsning från fru Dixon, att han skulle vara god stiga in. Hon förde honom genom en mörk förstuga och uppför en ännu mörkare trappa in i ett litet dystert förmak med röd- och grönrandig matta, en eldstad, prydd med utklippta pappersremsor, och i luften en stark doft af konjak och cigarrök. På bordet var dukadt till frukost, men ingen var där inne utom en liten sjuårig flicka i nätt men sliten svart klädning.
Hon var blek och såg sjuklig ut, men hennes ögon voro vackra och mörkblå med ett älskligt uttryck, och en rikedom af ljusa lockar hängde ned öfver nacke och axlar. Hon sade med blyg stämma:
»Mamma kommer strax, om ni vill vara så god och vänta ett ögonblick.»
Efter detta lilla högtidliga tal beredde sig den lilla att smyga sig ut, men Guy satte sig och räckte ut handen, i det han sade:
»Gå inte, min lilla tös. Skall du inte komma och hälsa på kusin Guy?»
Barn tjusades alltid af Guy, om det nu berodde på hans vänliga och vackra leende eller på välljudet och mildheten i det tonfall han alltid begagnade mot de små eller svaga; den lilla flickan kom villigt fram till honom och räckte honom handen. Han smekte de mjuka lockarna och frågade, hvad hon hette.
»Marianne», sade hon.
Det var hans mors namn, och denna lilla varelse var mera lik hans dröm om modern än någon af Dixons skildringar af sin syster. Han drog henne intill sig, tog äfven den andra lilla handen och frågade, hvad hon tyckte om S:t Mildreds.
»Å, det är mycket trefligare än London. Här finns blommor!» Och hon visade honom med stolthet en skål med några blindnässlor, rödbinkor och andra vanliga blommor, dem ett landtbarn skulle ha föraktat. Han beundrade dem och vann hennes förtroende ännu mer, så att hon hade börjat prata riktigt obesväradt om »de höga, höga kullarna, som gå ända upp till himmeln, och de vackra stenarna», då dörren slogs upp och fru Dixon kom in, hvarvid Hej passade på att också tränga sig med.
Marianne var så rädd för hunden, Guy så ifrig att trösta, hennes mor att banna henne och påyrka, att Hej skulle få stanna inne, att allt var förvirring, till dess Guy hade öfvertygat Marianne om att Hej icke var något rasande vilddjur och förmått henne att taga emot dennas framräckta tass; sedan dröjde det jämförelsevis en kort stund, till dess hund och barn sutto i största sämja bredvid hvarandra på golfvet, medan Marianne strök och klappade Hej och betraktade honom med stilla men hänryckt beundran.
Fru Dixon var en stor, grof, simpel kvinna, och Guy förstod, hvarför hans morbror hade varit så emot att taga honom med sig hem samt hur han måste ha känt olikheten mellan sin hustru och sin vackra syster. Hon hade en viss anspråkslöshet, parad med naturligt godt omdöme, men hennes sätt att tala var långt ifrån behagligt, då hon i retlig ton anklagade sin man för att vara skuld till alla deras olyckor och icke ens genom barnets närvaro lät afhålla sig från att ingå i en fullständig redogörelse för alla hans förseelser.
Fru Dixon sade, att hon icke skulle ha sagt ett ord och icke brytt sig om något, om det inte varit för den lilla flickans skull, men hon kunde inte stå ut med att se, hur hennes egen far inte gjorde det, som var rätt emot henne, och tiga till. Stackars liten! Hon var den sista, och det skulle väl inte bli länge man fick behålla henne heller.
Nu kom det fram, att när hennes man erhållit engagemang i grefskapets residensstad i och för en serie af konserter, hade fru Dixon påyrkat att få följa honom till S:t Mildreds, i den förhoppning att landtluften skulle stärka Marianne, hvilken i den instängda bostaden i London höll på att tyna bort, såsom hennes syskon före henne hade gjort. Sebastian, som tyckte om att slippa ifrån sin hustrus gnat och stränga öfvervakande och hoppats få roa sig på sitt eget sätt vid kapplöpningarna, hade motvilligt gått in därpå, ehuru han, som hon uttryckte sig, helst hade velat snåla in till och med på den lilla utgiften för att rädda barnets lif. Hon hade bevakat honom så noga hon kunde, men han hade stulit sig undan, och följderna hade Guy sett.
Om något kunde göra saken sämre, så var det, att Sebastian, efter det de skilts åt aftonen förut, hade gått tillbaka, försökt att reparera sina förluster men råkat ännu värre ut och druckit ännu mer, så att han, ungefär vid samma tid som Guy steg upp för att se till hvad som kunde göras för honom, hade kommit hem i ett tillstånd, som gjorde det tämligen osannolikt, att han skulle kunna visa sig, ifall hans hustru, såsom hon erbjöd sig, ropade på honom.
Guy föredrog vida att göra upp med henne, hvad man under dessa oförutsedda omständigheter borde företaga. Hon tycktes bli ledsen att höra, att fem hundra kronor var allt hvad han kunde hjälpa dem med; men hon var en kraftfull och rådig kvinna och såg sig utväg att med denna hjälp draga sig ur stundens förlägenhet. Det viktigaste var att hålla fordringsägarne i okunnighet om Dixons svaghet för vadhållning och spel; så länge det gick för sig, hoppades hon ännu. Dixon skulle dagen därpå fara till den stad, där konserterna skulle ges, och där skulle han vara under tillsyn af sina principaler, hvilka nog skulle öfvervaka honom och i hvilkas närhet han tog sig mera till vara.
Det slutade alltså med att Guy lämnade herr Edmonstones växel hos henne, sedan han för större säkerhets skull öfverflyttat den på den person, som skulle ha den, hvarpå han sade farväl, efter några vänliga ord till Marianne, som hela tiden hade suttit och lekt med Hej men upphörligt makat sig allt närmare sin nye kusin, fast med nedslagna ögon, så att han icke kunnat gissa, om hon förstått något af detta för hennes öron så föga lämpade samtal. När han skulle gå och lutade sig ned för att kyssa henne, såg hon allvarsamt på honom och räckte fram en liten bit gnistrande bergkristall eller rättare spat, den största dyrbarhet hon ägde, hittad bland gruset på vägarna i S:t Mildreds.
»Hvad nu, barn, tänker du ge den där åt sir Guy?» sade hennes mor. »Sådant skräp vill han inte ha, fast du gör så mycket väsen af det.»
»Tänkte du ge den åt mig, Marianne?» sade Guy, då barnet stod rodnande med sänkt hufvud. Hon kunde knappt få fram sitt ja af förlägenhet.
Han beundrade den och lät henne sticka ner den i hans västficka samt lofvade att alltid gömma den till ett minne; så kysste han henne om igen och lämnade henne, nöjd och trygg i den tron, att han skulle hålla sitt löfte, fast hennes mor spådde, att han skulle kasta den i närmaste dike.
Klockan 11 var han vid South Moor, i tid att deltaga i dagens lektion, och vederkvickte sig efter de senaste timmarnas obehag genom ett långt samspråk med herr Wellwood på aftonen, då de andra kamraterna hade begifvit sig till kapplöpningarna, för hvilka han icke kände sig hågad efter sina båda långpromenader.
Samtalet rörde sig hufvudsakligen omkring kyrkliga framtidsfrågor i allmänhet och i synnerhet omkring fröken Wellwood och hennes planer; hur de gradvis hade vidgats och utvecklats, allteftersom synden, nöden och okunnigheten omkring henne mer och mer hade trängt sig på hennes uppmärksamhet, och hennes medel, under det hon utdelade dem, hade liksom vuxit och förökats i hennes händer. Hon började i sitt sinne hvälfva andra planer, af hvilka den förnämsta var att grundlägga ett slags hem, delvis skola, delvis sjukhus, som skulle stå under ledning af henne själf, hennes syster och flera andra fruntimmer, hvilka gärna ville sluta sig till dem som ett systerskap. Men för närvarande var det ingen förhoppning om att kunna åstadkomma något sådant, ty det fanns icke penningar ens att göra en början. Allt detta berättades alldeles afsiktslöst, framlockadt af olika frågor och anmärkningar, tills Guy slutligen frågade, hur mycket det kunde behöfvas för att sätta saken i gång.
»Det är omöjligt att säga. Jag antar, att det kunde behöfvas från aderton tusen kronor till tjugu gånger så stor summa. I förbigående sagdt är detta Elisabets luftslott en djup hemlighet. Om du inte redan nästan hade gissat den, skulle jag aldrig ha sagt ett ord till dig därom. Du är en särskildt farlig människa, därför att du umgås med fru Henley, och du måste riktigt akta dig, så att hon ingenting får höra om planen.»
Guys första tanke var, att han väl var den siste, som skulle vilja förråda något för fru Henley; men då han påminde sig, hur ofta hennes bror besökte Hollywell, insåg han, att på den vägen ryktet skulle kunna komma till henne, och erkände, att det var bäst att vara absolut tyst.
För tillfället sade han ingenting, men en ljus tanke uppgick för hans hjärna, hvilken tog sig utlopp i den begäran att utfå aderton tusen kronor, som väckt så mycken undran. Han tyckte själf, att det var ganska snålt att inte ha begärt större summa och fruktade, att det var ett offer, som inte kostade honom själf något; men han njöt redan på förhand af att tänka ut ordalagen i det bref, hvarigenom han skulle ställa medlen till fröken Wellwoods disposition för hennes sjukhusbyggnad.