Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 17
| ← Kapitel 16 |
|
Kapitel 18 → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Philip inställde sig vid Hollywell, såsom han lofvat, och han hade ett sådant uttryck af rättvis hämnare, att Charles, ehuru okunnig om hans ärende, hälsade honom som »Don Philip II, åtföljd af hertigen af Alba, alguaziler, corregidorer och rättstjänare».
»Har det händt något ledsamt, Philip?» sade Amy — en fråga, som slog honom med förvåning, ty han kunde aldrig föreställa sig, att hon icke skulle ha hört något.
»Inte hvad mig beträffar, Amy», sade han allvarsamt, och hon skulle inte ha tänkt vidare på saken, om inte hennes mor sett så orolig ut.
»Frågade du efter bref på posten?» sade Charles. »Guy behandlar oss oförsvarligt — öfvar sig förmodligen i själfförsakelse på oss. Finns det inte bref från honom?»
»Jo», sade Philip motsträfvigt.
»Nå, hvar har du det?»
»Det är till farbror.»
»Å!» sade Charles med missräkning. »Är du säker på det? Du har bestämdt inte märkt mitt M. Han har varit skyldig mig bref nu i fjorton dagar. Låt mig se!»
»Det är till farbror», upprepade Philip i afgörande ton.
»Då har han varit nog dum att glömma mitt andra dopnamn. Seså, hit med det! Jag får det i alla fall förr eller senare.»
»Jag försäkrar dig, Charles, att det inte är till dig.»
»Skulle man inte kunna tro, att han hade läst det?» utropade Charles.
»Har du hört, att Mary Ross har farit till sin bror, John?» inföll fru Edmonstone i brådskande och nervös ton.
»Nej, har hon det!»
»Ja, svägerskan har sjuknat.»
Alla kände på sig, att något var på tok och att mamma visste hvad det var. Amy såg på sin mor men kunde inte uppfånga hennes blick, och ett likgiltigt samtal af frågor och svar pågick, tills första ringningen ljöd och sällskapet skingrades för att göra toalett till middagen.
Fru Edmonstoneé dröjde kvar, tills de yngre gått, och sade till Philip:
»Du har haft underrättelse från S:t Mildreds? Från hvem?»
»Från Margaret.»
»Och berättar hon något nytt eller något mera lugnande?»
»Ingenting nytt. Amy tycks inte veta något?»
»Nej, pappa tyckte inte vi behöfde oroa henne, förrän vi skulle få se, om han kunde förklara sig.»
»Stackars liten!»
Fru Edmonstone var icke hågad att resonera med Philip om Amy och frågade i stället, om Margaret hade talat något om Guy.
»Hon berättar, hur han betedde sig, när han fick farbrors bref. Det är förstås ingenting annat än hans Morvilleska lynne, och hvad man än må tycka om det för Amys del, så skall jag åtminstone aldrig anse det för annat än en olycka. Resten hoppas jag han skall kunna förklara.»
»Nå, här kommer pappa.»
»Hur står det till, Philip?» började herr Edmonstone. »Har du bättre underrättelser i dag, hvad?»
»Här har farbror bref själf.»
»Från Guy? Nå det skall bli roligt. Låt se, hvad han säger? Läs du, mamma, du har bättre ögon.»
Fru Edmonstone läste högt:
»Käre herr Edmonstone!
Ert bref förvånade mig lika mycket som det gjorde mig ledsen. Jag kan inte ana, hvad det är för bevis, Philip tror sig ha på något, som jag aldrig har gjort, och därför kan jag ej vederlägga dem på annat sätt än genom att förklara, att jag aldrig har spelat i mitt lif. Om jag får veta, hvari bevisen bestå, skall jag vederlägga dem. Hvad det öfriga beträffar, har jag väl handlat orätt i mycket, men icke på det sätt han tror. I det fallet har jag ingenting att erkänna. Tyvärr står det mig icke fritt att tala om, hvartill jag ämnat använda de aderton tusen kronorna, då jag gifvit mitt ord på att tiga. Ni kunde väl aldrig tänka er, att jag skulle ha talat, som jag gjorde med fru Edmonstone, om jag gjort mig skyldig till något så afskyvärdt. Hjärtligt tack för de vänliga slutorden i ert bref. Jag vet inte, hur jag skulle ha uthärdat, om hela brefvet varit som början. Jag hoppas ni snart låter mig veta, hvad Philip tror sig ha för bevis.
Er alltid tillgifne
Guy Morville.»
Icke litet öfverraskad blef Philip öfver att märka, att Guy visste hvem som anklagat honom, men han gissade sig till, att herr Edmonstone nämnt något därom i slutet af brefvet, hvarjämte hans uttryckssätt måtte ha förrådt, att han dikterat större delen af innehållet. Han beslöt i tysthet att hädanefter aldrig aflägsna sig, förrän ett bref efter hans diktamen var väl undertecknadt och försegladt.
»Nå!» utropade herr Edmonstone och slog triumferande med sina handskar inuti sin flata hand. »Nu är det ju bra igen. Jag kunde väl tro det. Han kan inte ens gissa, hvad det är fråga om. Det var bra väl, att vi inte oroade stackars liten Amy. Hvad säger du, mamma — nå, Philip?»
Det sista yttrades i vida mer tveksam och mindre triumferande ton än början.
»Jag undrar på att farbror kan tycka så», sade Philip.
»Hvad mer vill du ha?» sade herr Edmonstone hastigt.
»Förtroende.»
»Hvad? Å, han säger ju, att han gifvit sitt ord på att tiga.»
»Det är mycket lätt att säga: jag kan inte tala om det, ty jag har lofvat tiga, men icke är det hvad man i allmänhet kallar att rättfärdiga sig, i synnerhet icke när man tänker på, hur nära han stått er.»
»Ja, det är då sant, att han kunnat tala om litet mera. Mig hade han inte behöft vara rädd för.
»Det är hans vanliga förbehållsamhet och trots.»
»Det är ett mycket hyggligt bref, det är min åsikt», sade herr Edmonstone och vände sig bort, »förståndigt och snällt på alla sätt — och om han aldrig har spelat i sitt lif, så hvad kan du mer begära?»
»Det finns flera sätt att tyda ett förnekande sådant som detta», sade Philip. »Han säger: 'icke på det sätt han tror'.»
Då fru Edmonstone höll på att säga något, lyfte han befallande handen och fortfor:
»Hans löfte gällde biljard och kortspel. Jag har aldrig trott, att han direkt spelat, men han säger icke, att han icke hållit vad.»
»Han skulle aldrig kunnat göra sig skyldig till en sådan undanflykt», sade fru Edmonstone med harm.
Jag skulle inte heller ha trott det, om vi inte hade bevis på att den där växeln, som han nyss fått från farbror, hade lämnats åt den där slusken och spelaren», sade Philip. »Men det har väl blifvit en naturlig följd af hans vana att slingra sig undan frågor angående sina besök i London.»
»Jag kan inte se några skäl till en så svår beskyllning», sade hon.
»Kan man begära bättre skäl än hans egna ord? Han nekar att besvara den fråga, hvarpå farbrors åsikt beror; han erkänner, att han har varit klandervärd, och tager därigenom tillbaka sitt nekande. Enligt min mening betyder brefvet detta: så länge jag kan stå väl hos er, har jag inte lust att bryta med er.»
»Det skall han inte komma att finna så alldeles lätt!» brast herr Edmonstone. »Jag är ingen narr, som låter slå mig blå dunster i ögonen, i synnerhet när det gäller min lilla Amy. Jag vill ha allt klart, innan han får säga ett enda ord till om henne. Men där ser man, hur det går, när ni påtaga er att afgöra saker i min frånvaro.»
Fru Edmonstone blef mycket ledsen öfver att detta tycktes ha sårat honom så djupt. Det kunde ju icke hjälpas, och hade allt gått sin jämna gång, hade han aldrig vidare tänkt på det; men nu bidrog det att uppehålla hans värdighet i hans egna ögon och skydda honom för Philips ogillande, och alltså framhöll han det så mycket som möjligt, hvilket så grämde fru Edmonstone, att hon icke vidare vågade försvara Guy.
»Nå ja», fortfor herr Edmonstone, »frågan är hvad man nu skall göra. Säg, Philip? Om han bara hade skrifvit med litet mer öppenhet — jag afskyr hemlighetsmakeri. Jag skall skrifva och säga åt honom, att det inte duger, det här — eller hur, Philip?»
»Vi skola resonera om det sedan», sade Philip.
Fru Edmonstone förstod, att detta betydde i hennes frånvaro, hvarför hon steg upp och gick sin väg, fruktande att det skulle bli omöjligt att bespara Amy detta bekymmer, ehuru hon icke betviflade, att Guy skulle kunna bevisa sin oskuld. Hon fann Amy väntande i sängkammaren.
»Ring inte, snälla mamma», bad Amy. »Jag skall hjälpa dig med klädningen. Å, mamma — jag vet inte, om det är riktigt att fråga, men om du bara ville säga mig, att det inte är något på tok!»
»Jag tror inte, att något verkligen är på tok, mitt barn», sade fru Edmonstone och kysste henne, då hon såg, hur färgen skiftade på hennes kinder. »Det är något oklart med penningsaker, som har gjort pappa ledsen.»
»Och hvad har Philip att göra med det?»
»Det kan jag inte riktigt säga, men jag tror, att Margaret Henley har sagt något, fastän jag icke har hört alltsammans.»
»Har du sett hans bref, mamma?» frågade Amy med låg, skälfvande röst.
»Ja. Det är så alldeles likt honom, och han säger absolut nej till alla anklagelser.»
Amy sade icke högt: »Då äro de falska», men hon rätade på sig.
»Då är väl pappa nöjd?» sade hon.
»Jag betviflar inte, att allt blir uppredt så småningom», sade hennes mor, »men ännu är det en del, som är oförklaradt, och jag är rädd för att det en tid bortåt kanske blir litet oroligt. Jag är ledsen för din skuld, min lilla Amy, att detta moln skulle komma», tillade hon, i det hon vemodigt strök sin dotters långa, mjuka hår.
»Jag sade, att jag skulle lära mig att vara tålig!» hviskade Amy för sig själf. »Men», tillade hon nästan barnsligt naivt, medan hennes ögon fylldes af tårar, jag kan inte uthärda, att de plåga honom. Om Philip ville låta pappa ensam ordna den saken! Guy kommer att bli ond, och sedan blir han ledsen på sig själf.»
De afbrötos af andra ringningen, men Amy sprang som hastigast, på vägen ner, in i sitt eget rum.
»Jag sade, att jag skulle lära mig vara tålig och stark», sade hon till sig själf, »annars skulle jag aldrig duga åt honom. Ja, jag måste, till och med när det gäller att uthärda, att han är ledsen. Han sade, att jag skulle vara hans Verena — hans förebedjerska betyder det; jag borde inte vara ledsen, ty han kommer att bära det på ett storartadt sätt och säga efteråt, att han är glad åt det. Och jag skall försöka att inte vara ovänlig mot Philip.»
Herr Edmonstone var nervös, klandrade maten och snäste sin hustru. Fru Edmonstone började ett samtal i politik med Philip, och detta varade, tills damerna lämnade bordet. De hade icke varit mer än ett par minuter i salongen, då Philip kom in med Charles, lade honom på soffan och gick ut igen. Amy, som stod vid fönstret med pannan mot rutan, vände sig om och gick ut men tryckte i förbigående sin brors hand. Hennes mor följde henne. De andra tre började undra och fundera; Charles sade, att han rent af blifvit utkörd ur matsalen af Philip, som sagt sig vilja tala med herr Edmonstone ensam och »dragit i väg» med kusinen.
Ingen kunde göra annat än gissa, tills fru Edmonstone kom tillbaka och lät dem veta, hvad hon själf visste; men detta gjorde dem blott ännu mer ledsna och oroliga. Laura tänkte i tysthet, att Philip nog gjorde det rättaste och bästa man kunde göra; fru Edmonstone trodde, att han kunde ha misstagit sig men att hans drefs af verklig välvilja för Guy; Charles däremot tänkte, att fast Philip väl icke med uppsåt skulle säga något osant, skulle han draga de värsta möjliga slutsatser af obetydliga grunder och göra allt för att drifva herr Edmonstone till ytterligheter.
Philip försökte under tiden vara så lugn och sansad som möjligt och framdrog icke strax det han visste mest skulle reta herr Edmonstone. Då han återkom till matsalen, märkte han emellertid snart, att farbrodern vid åsynen af sin lilla Amy börjat vekna igen, fast han på samma gång blygdes för Philip, föga anande, att denne väl visste sig kunna leda honom, hvart han ville.
Philip, som kände medlidande med hans vankelmod och uppriktigt trodde, att stränga åtgärder skulle vara enda räddningen för Amy och Guy hvar för sig, framtog slutligen ett nytt bref från sin syster, hvari hon i sin ängslan för att något ondt skulle hända brodern skrifvit om Guys häftiga utbrott och besvurit Philip att akta sig.
Hon hade tämligen starkt färglagt hvad hon hört och sett och hade dessutom underlåtit att nämna, att hon lyssnat sig till det, så att det föreföll, som om Guy, medveten om hennes närvaro, rasat mot hennes bror och farbror på det mest hänsynslösa sätt. Det lät verkligen mycket illa, på detta vis framställdt.
Detta grep herr Edmonstone djupt. Han var i synnerhet mycket ömtålig om sitt anseende för godt omdöme och urskillning, och att Guy, som visat honom så mycken aktning och tillgifvenhet, som af honom bemötts med oföränderlig godhet och mottagits som barn i huset, skulle uttrycka sig så om honom, det sårade honom djupt. Han yttrade att börja med icke ett ord, tömde blott hastigt sitt vinglas och sade slutligen: »Det skulle jag aldrig ha kunnat tro.»
Därmed var det slut på all hans fördragsamhet, och det blef svårt för Philip att få honom att skrifva ett så pass sansadt bref som det följande, hvilket afslutades bortåt midnatt, innan herrarne skildes åt.
»Sir Guy Morville!
Då ni nekar mig det förtroende jag haft rätt att fordra, då ni undandrager er den förklaring, jag begärt, och tillåter er att uttrycka er på så hänsynslöst sätt om mig och de mina, har jag allt skäl att förmoda, att ni icke önskar stå på samma fot vid Hollywell som hittills. Såsom er förmyndare kommer jag alltfort att anse mig skyldig att noggrant öfvervaka ert uppförande och om möjligt rädda er från den olycksaliga väg, hvarpå ni slagit in; men all annan förbindelse mellan er och detta hus måste hädanefter vara slut.
Er ridhäst skickas i morgon till Redelyffe.
Högaktningsfullt
C. Edmonstone.»
Då herr Edmonstone, ännu i samma förbittrade sinnesstämning, kom upp till sin fru i arbetsrummet, stängde han hastigt Charles' dörr — till dennes stora missnöje — och tillkännagaf för sin hustru, att hon nu fick säga åt Amy att uppgifva alla tankar på Guy.
Så kom han fram med en förvirrad redogörelse för fakta, blandade med hans egna antaganden, så att man icke kunde reda det ena från det andra; det lät så förskräckligt, att hans hustru blef djupt bedröfvad, ehuru hon kunde förstå, att allt icke kunde vara sant. I kväll gick det emellertid icke an att motsäga herr Edmonstone, ty det retade honom blott ännu mera.
Men det blef icke bättre, då han fått sofva på saken. Han vidhöll, att Amy måste slå Guy ur hågen, och fru Edmonstone förstod, att de ord han tillskref Guy bevisligen måste ha fällts af denne och icke kunde betviflas. Hon kunde tänka sig, att Guy yttrat dem i första uppbrusningen öfver den orättvisa anklagelsen, och hon föreställde sig, att han kunde kommit i klämman genom att hjälpa en vän; men aldrig kunde hon tro honom vara skyldig till allt det herr Edmonstone fantiserade om.
Första försök att lägga ett godt ord för Guy framlockade emellertid ett harmset svar, ty Philip hade framkastat, att fastern aldrig kunde se några fel hos Guy, och ingifvit farbrodern den misstanken, att hon skulle vilja inverka på honom. Därför var han särskildt emottaglig för hennes inflytande.
Det fanns alltså ingen hjälp; stackars liten Amy måste få höra det värsta, och det dröjde icke länge, innan fru Edmonstone fann henne väntande i arbetsrummet. Det var inte så godt för modern, som måste lyda sin mans befallning, som själf var öfvertygad om Guys oskuld och som så djupt ömmade för sin dotter; och hon kunde knappast hålla tillbaka tårarna, då Amy smög sig intill henne och gaf henne morgonkyssen.
»Å, mamma, hvad är det?»
»Käraste barn, det är icke bra ännu. Försök att hålla modet uppe! Pappa var icke belåten med Guys svar, och det låter, som om han hade sagt några häftiga ord om pappa och Philip; pappa är mycket missnöjd, och nu har han skrifvit till Guy, att han inte får tänka på dig mera.»
»Han har sagt några häftiga ord om pappa!» upprepade Amy, som om hon inte hade hört det andra. »Hvad han skall vara ledsen!»
I detsamma sköts dörren till andra rummet upp; Charles kom haltande in halfklädd och kastade sig på närmaste stol.
»Bry dig inte om det, liten Amy», sade han; »jag vill våga lifvet på att det bara är något vidunderligt påhitt af fru Henley. Tro du mig, det blir nog bra af sig själft. Gråt inte» — ty tårarna började nu flöda —, »jag ville bara uppmuntra dig.»
»Charlie», sade deras mor och gjorde våld på sig själf, »jag är rädd, att det inte är värdt att försöka uppmuntra henne med förhoppningar.»
»Är mamma också af Philips parti? utropade Charles.
»Jag är inte af något parti, Charlie, men jag fruktar, att sakerna stå ganska illa.» Och hon berättade nu allt hvad hon själf visste, glad att få vända sig till någon annan än Amy, hvilken under tiden stod stilla, med de hopknäppta händerna hvilande på ryggstödet af broderns stol.
Charles förklarade högljudt, att dessa beskyllningar voro orimliga och skamlösa och att man snart skulle kunna bevisa den saken. Han skulle genast göra sig i ordning, gå ner till sin far och reda upp alltihop för honom. Amy såg gladare ut, och hans mor, som hyste stort förtroende till hans skarpsinne, blef så uppmuntrad, att hon nära nog började hoppas på något nytt och försonande bref med dagens post.
Under tiden träffades Philip och Laura i matsalen, där han till svar på hennes oroliga frågor gifvit henne en skildring af det hela, visserligen icke mild men dock långt mera begriplig än den de andra fått höra.
Hon blef öfver all beskrifning ledsen.
»Min stackars lilla syster!» sade hon. »Jag förstår nu, Philip, hvad du ville rädda mig ifrån.»
»Det var bra beklagligt, att det någonsin tilläts.»
»Stackars liten! Och hon var så innerligt söt och lycklig i sin förtroendefulla ödmjukhet. Vet du, Philip, jag var att börja med nästan afundsjuk på dem och knotade öfver fattigdomen; men det finns mycket värre saker än den!»
Han sade ingenting, men blicken från de mörkblå ögonen blef så där soligt mild, som endast hon sett den, och hon njöt af ett af de få lyckliga ögonblick, för hvilka hon lefde. Men snart kommo de andra ned, och det var, som om ett tungt moln hade hvilat öfver dem alla under hela måltiden.
Charles nekade att gå sin väg med »kvinnfolket» och utropade, så fort dörren var stängd efter dem:
»Nå, Philip, låt höra verkliga grunden till denna förföljelse.»
Det var ingen fredlig inledning. Hans far blef ond och utöste Guys inbillade förbrytelser i en häftig ström af ord, medan Philip förklarade och rättade öfverdrifterna.
»Det hela krymper alltså ihop», sade Charles slutligen, »till det faktum, att Guy har begärt att få sina egna penningar, och då han i dess ställe får ett bref med orättvisa beskyllningar, har han kallat Philip en beställsam snobb. Jag skulle råda dig att icke ge honom rätt.»
Philip svarade endast med en förnäm tystnad; och efter ännu några häftiga utrop af herr Edmonstone, fortfor Charles:
»Detta är alltså den stora slutsumman.»
»Nej», sade Philip, »jag har bevis på att han har spelat.»
»Hvad för bevis?»
»Jag har visat det för din far, och han har ansett det tillfyllestgörande.»
»Är det inte bevis nog, att han har förlorat all hederskänsla, när han uttrycker sig så om oss, och det till Philips egen syster?» väsnades herr Edmonstone. »Hvad kan du mer begära?»
»Det där lilla uttrycket om kapten Morville kan knappast i mina ögon gälla som bevis nog, att en person är i stånd till alla laster», sade Charles, som för nöjet att reta sin kusin försummade att lägga märke till, att han skadade sin väns sak genom att påminna om den del af hans förseelse, hvilken fadern kände djupast. Herr Edmonstone blef ond på honom för att han icke brydde sig om förolämpningen mot sin egen far, och Charles, som visserligen i mycket hade gått framåt men ännu någon gång återföll i sitt gamla själfsvåld och sin vanvördnad mot fadern, svarade häftigt, att ingen kunde undra på, om Guy blefve förtörnad öfver sådana misstankar; han skulle ha varit af trä, om han inte blifvit ond.
Detta var mer än Charles verkligen menade, men han var själf ganska ond och skadade genom sin häftighet saken mer än han gagnade den. Han ville framställa, hur orättvist det var att döma Guy ohörd och icke ens visa honom de så kallade bevisen, hvarpå beskyllningen var grundad, liksom också hur oklokt det skulle vara att stänga Hollywell för honom och kanske rent af drifva honom till något ondt.
Men Charles "hade retat upp sin far så mycket, att det nu icke var möjligt att få honom att höra på. Denna stormiga diskussion varade i två timmar utan annat resultat än att ytterligare upphetsa allas sinnen. Slutligen blef herr Edmonstone bortkallad; Charles steg upp och förklarade, att han ögonblickligen skulle gå därifrån och skrifva till Guy för att tala om för honom, att här åtminstone fanns en förnuftig människa kvar.
»Du gör som du vill», sade Philip.
»Tack för tillåtelsen», sade Charles stolt.
Philip bjöd Charles armen för att hjälpa honom uppför trappan, och så ogärna Charles mottog hans hjälp, hade han i dag för brådt att inte göra det.
»Jag tror inte, att du är i ett lämpligt lynne att ta emot råd», sade Philip midt i trappan, »men för att freda mitt samvete måste jag säga en sak: du får akta dig att understödja den här beklagliga förbindelsen.»
»Du bör akta dig att säga för mycket, du!» utbröt Charles, rodnande af vrede, och ryckte sig ifrån Philip för att hjälpa sig fram ensam; men kryckan slant, och han lyckades icke få fatt i ledstången, så att han skulle ha fallit baklänges utför trappan, om icke Philip varit strax bakom. Han kastade sig emellan och tog emot honom samt bar sedan Charles så lätt, som om han varit ett barn, uppför hela öfre delen af trappan.
Amy, som hört bullret, kom helt förfärad ut i förstugan från arbetsrummet, men hon sade ingenting, förrän Charles väl låg på soffan och förklarade, att han inte var skadad alls, fast han knappast ville tacka Philip för hjälpen. Philip återigen, som ansåg det hela som en yttring af Charles' dåliga lynne, gick lugnad sin väg.
»Jag är just en stackare», utropade Charles, så fort syskonen voro ensamma, »som inte duger till så mycket som att tysta munnen på en drummel, när han lägger sig i hvad som inte rör honom, utan att få lof att stanna i tacksamhetsskuld för mitt lif hos samme egenkäre drummel.»
»Säg inte så», började Amy, och i detsamma var Philip invid dem med Charles' tappade krycka, hvilken han hämtat. Han gick sin väg igen utan ett ord.
»Han må gärna höra det», sade Charles. »Det finns ingenting värre här i världen än att ha en mans själ och en krymplings kropp. Om jag dugde något till, skulle det inte länge behöfva vara på det här viset. Jag skulle snart vara i S:t Mildreds och ha reda på hela historien, och Philip skulle få igen sina elakheter, förrän han trodde. Men hvad tjänar det till att tala? Den här soffan» — han slog knytnäfven mot sitsen — »är mitt fängelse, jag är bara en usel krympling, och det är ren galenskap att tänka, att någon skall höra på hvad jag säger.»
»Å, Charlie!» sade Amy i bedjande ton. »Säg inte så! Det är så svårt att höra. Du vet bestämdt, att det inte är så.»
»Vet jag det? Har jag inte hållit på att tala mig hes med att öfverbevisa dem om, hur orättvisa de äro; men inte en tum kunde jag röra dem. Det som retar mig mest är att se, hur Philip lindar pappa om sitt finger och förmår honom till hvad som helst för att dölja sig bakom hans myndighet.»
»Philip reser snart utomlands», sade Amy, som för ögonblicket inte kunde hitta på något välvilligare att säga.
»Ja, och sedan kanske pappa kan återvända till sitt normala tillstånd. Bara de inte göra Guy utom sig under tiden.»
»Det kunna de inte», sade Amy sakta.
»Nå, hit med min portfölj, så skall jag skrifva till Guy och tala om för honom, att vi inte allihop äro verktyg för Philips illvilja.»
Charles skref, men till hans icke ringa förvåning och harm nekade Amy ståndaktigt att skicka en hälsning. Pappa hade förbjudit henne, sade hon, men hon brast slutligen i gråt och gick in i sitt eget rum för att slippa bli frestad. Det var kanske den svåraste stunden för henne. Hon var öfvertygad, att den mot Guy riktade anklagelsen berodde på något misstag; hvad de häftiga uttrycken om hennes far och Philip beträffade, så tog hon icke Guy i försvar för dem, men hon visste, att ingen kunde känna dem bittrare, än han säkert nu själf gjorde.
Philip ämnade anställa undersökningar i Oxford angående Guys rykte och lefnadssätt där, och herr Edmonstone skref för att fråga herr Wellwood om honom. Med detta fick man nöja sig. Men Philip kunde — eller ville — icke begära permission förrän de sista båda veckorna, innan hans regemente skulle afsegla till Korfu, så att man fick ge sig till tåls tills vidare. Från herr Wellwood kom ett bref med de bästa vitsord, men hur Guy tillbragt sin tid, då han icke varit vid South Moor, var omöjligt för honom att närmare uppge. Att Guy varit både hos fru Henley och öfverste Harewood, det visste han; men det senare tjänade icke att förbättra saken i Philips ögon.
Guy skref ett bref fullt af hjärtevarm tacksamhet till Charles, bad än en gång om att få del af de så kallade bevisen, så skulle kan kunna göra saken klar, och uttryckte den största ledsnad öfver sina häftiga ord.
»Jag vet icke, hvad jag kan ha sagt», skref han, »men jag betviflar icke, att det var oförlåtligt, ty mina känslor voro det. Jag förtjänar alltså allt hvad jag dragit öfver mig. Jag kan intet annat göra än underkasta mig herr Edmonstones dom och hoppas på att tiden skall uppenbara, att jag är oskyldig till det man anklagat mig för.»
Charles gjorde allt för att egga sin far att själf fara till S:t Mildreds och undersöka saken, men Philip afrådde, öfvertygad som han var, att hans farbror genast skulle låta »prata omkull» sig. Så skref Charles själf till fru Henley men fick endast snubbor till svar för att han lade sig i hvad som icke angick honom.
Han blef ännu mer förtörnad häröfver. Sällan kom ett bref, utan att det blef ny dispyt, så att herr Edmonstone ständigt gick i misshumör. Hollywell var icke längre sig likt; fru Edmonstone och Laura kunde knappast göra något utan att bli snästa af herrarne, och till och med Amy fick då och då känna af sin fars retlighet, medan Charles icke alltid kunde förlåta henne för hennes sorgsna men undergifna: »Det tjänar ingenting till att tala om det.»