Rike Per Krämare (1868)
| ← Ordbytet |
|
Askepilten som åt i kapp med trollet → |
5.
Rike Per Krämare.
Det var en gång en man, som de kallade rike Per Krämare, förty han hade farit omkring med kram och samlat mycket pengar, så att han var blefven en rik man. Denne Rike-Per hade en dotter, och henne höll han så rar, att alla friare som kommo till henne fingo afslag, ty han tyckte att ingen var god nog åt henne. Då det gick så med alla, så kom till sist ingen, och då det började draga ut på tiden och åren gingo, så blef Per rädd att hon icke skulle bli gift. ”Det undrar mig riktigt,” sade han till sin hustru, ”hvarför ingen kommer och friar till vår dotter, som är så rik. Det vore bra konstigt, om det icke skulle finnas någon som ville ha henne, ty pengar har hon och mera får hon. Jag tänker jag får resa till stjernkikarne och spörja dem hvem hon skall ha; ty här kommer ju icke en enda käft.” — ”Huru kunna stjernkikarne svara på det då?” frågade hustrun. ”Jo, de läsa allting i stjernorna,”sade Kike-Per. Han tog då med sig mycket pengar och reste till stjernkikarne och bad dem om de ville se på stjernorna och säga honom hvilken man hans dotter skulle få. Stjernkikarne sågo på stjernorna, men de sade att de icke kunde se det. Men Per bad dem att de måtte se bättre efter och ändteligen säga honom det, han skulle betala dem bra derför. Stjernkikarne sågo då bättre efter, och de sade att hans dotter skulle få till man den mjölnargosse, som just nyss var kommen till verlden i den qvarn, som låg straxt nedanför Rike-Pers gård. Per gaf stjernkikarne hundra daler och reste hem med den spådom han hade fått. Han tyckte det var alltför orimligt att hans dotter skulle få till man en som nyss var född, och dertill en som var så ringa. Det sade han också till hustru sin. ”Jag undrar,” sade han, ”om de icke skulle vilja sälja gossen åt mig, så ska’ vi nog bli af med honom.” — ”Jo, det tror jag nog,” sade hustrun, ”det är ju fattigt folk.” Per Krämare gick då ned till qvarnen och frågade mjölnarhustrun om hon icke ville sälja honom sonen sin; hon skulle få mycket pengar för honom. Nej, det ville hon visst icke. ”Jag kan icke begripa hvarför du ej vill det,” sade Per Krämare; ”det är ju bara fattigdom hos er, och gossen skall icke lindra den, kan jag tro;” men hon var så kär i gossen, att hon icke ville mista honom. Då mjölnaren kom in, sade Per detsamma till honom och lofvade att han skulle gifva dem sexhundra daler för gossen, så de kunde köpa sig en gård och slippa mala åt folk, och svälta när det icke fanns qvarnvatten. Det tyckte mjölnaren godt om, och han talade med hustrun, och så fick Rike-Per gossen. Modren gret och sörjde; men Per tröstade henne med, att han skulle få det godt; men de måste lofva att de icke skulle fråga efter honom; ty han ville skicka honom långt bort i andra länder, för att lära honom främmande språk. Då Per Krämare kom hem med gossen, lät han göra en liten kista, som var så prydligt inredd att det var en lust att se. Den tätade han med beck, lade mjölnargossen uti den, läste igen låset och satte ut den i elfven, så att strömmen for bort med den. Nu är jag honom qvitt, tänkte Per Krämare. Men då kistan hade seglat långt nedåt elfven, kom den in i en vattenränna till en annan qvarn och for in i qvarnhjulet, så att qvarnen stannade. Mannen gick då ned och skulle se efter hvad det var som stannade qvarnen, fann kistan och tog den med sig upp. Då han kom hem till hustrun på middagen, sade han: ”Jag undrar just hvad det kan vara för något i den här kistan; den kom farande ned i qvarnhjulet genom rännan och stannade qvarnen för mig i dag.” — ”Det ska’ vi snart fa veta,” sade hustrun. ”Nyckeln sitter ju i låset; läs bara opp.”Då de öppnade kistan, låg der det vackraste barn man vill se, och de blefvo glada och ville behålla gossen; ty sjelfva hade de inga barn och voro så till åren, att de icke heller kunde vänta att få några.
Då någon tid gått om, började Per Krämare åter undra om det icke skulle komma någon friare till dottern hans, som var så rik och hade så mycket pengar. Men der kom ingen, och så reste han åter till stjernkikarne och bjöd dem mycket pengar, om de kunde säga honom hvem hans dotter skulle få till man. ”Vi ha ju sagt dig att hon skall få mjölnargossen der nere,” sade stjernkikarne. ”Ja, det är godt och väl det,” menade Per Krämare, ”men honom har det nu gått på tok med, så att han är omkommen; och kunde jag få veta hvem min dotter skall få till man, så ville jag gerna gifva er tvåhundra daler.” Stjernkikarne sågo på stjernorna igen, och så blefvo de vreda och sade: ”Hon skall ändå ha den mjölnargossen, som du satte ut i elfven och ville få lifvet af, ty han lefver ännu och är i den qvarn, som ligger så och så långt nedanför. Per Krämare gaf dem tvåhundra daler för denna spådom och grubblade på om han då icke skulle kunna bli af med mjölnargossen. Det första Per Krämare gjorde när han kom hem, var att resa ned till qvarnen. Då var gossen så stor, att han hade gått fram i kyrkan, och han gick i qvarnen och hjelpte till. En vacker gosse hade det blifvit af honom. ”Kunde du icke låta mig få den gossen, du?” sade Per Krämare till mjölnaren. ”Nej, det kan jag ej,” svarade han; ”jag har fostrat upp honom som min egen, och han har artat sig väl, så jag nu kan ha gagn och hjelp af honom i qvarnen, ty sjelf börjar jag bli gammal och skröplig.” — ”Ja, så är det med mig också,” sade Per Krämare, ”och derföre ville jag gerna ha en som jag kunde inlära att handla. Vill du låta mig få honom, så skall jag gifva dig sexhundra daler, så du kan köpa dig en gård och lefva i ro och frid på dina gamla dagar.”Ja, då mjölnaren hörde detta, lät han Per Krämare få gossen. Desse reste nu vida omkring med kram och handlade, tills de kommo till en gästgifvargård, som låg vid brynet af en stor skog. Derifrån skickade Per Krämare gossen hem med ett bref till hustrun sin — ty gent öfver skogen var det icke långt — och bad honom säga henne att hon så fort som möjligt skulle göra det som stod i brefvet. Men i brefvet stod det, att hon genast på ögonblicket skulle tända upp ett stort bål och kasta mjölnargossen på det, och om hon icke det gjorde, så skulle hon sjelf brännas lefvande. Gossen gick åstad med brefvet öfver skogen. Då det led mot qvällen, kom gossen till ett hus djupt inne i skogen, och der gick han in. I huset fann han ingen menniska; men i ett rum stod en uppbäddad säng, och den lade han sig tvärs öfver. Brefvet hade han satt under hattbandet sitt, och hatten lade han öfver ansigtet. Då röfrarne kommo hem — ty i huset höllo tolf röfvare till — och de sågo gossen ligga på sängen, undrade de hvad han var för en, och en af dem tog brefvet och bröt och läste det. ”Hm, hm,” sade han; ”det är Per Krämare som är ute och går, men nu ska’ vi göra honom ett spratt, ty det skulle vara synd om den gamle kältringen finge taga lifvet af en så ung och vacker gosse.” Så skrefvo röfrarne ett annat bref till Per Krämares hustru, och fastade det under hattbandet, medan gossen sof, och i detta bref skrefvo de att hon ögonblickligen skulle hålla bröllop åt dottern och mjölnargossen och gifva dem hästar och boskap och husgeråd och inrätta deras hushåll på bästa sätt på den gård han hade uppe på Klinten, och om detta icke vore gjordt tills han kom hem, så skulle hon få lida straff derför. Andra dagen läto röfrarne gossen gå, och då han kom hem och lemnade fram brefvet, sade han, att han skulle helsa från Per Krämare och säga, att hon skulle göra det som stod i brefvet, och det i flygande fläng. ”Du måtte ha tjent honom som en bra gosse,” sade krämarhustrun till mjölnargossen, ”eftersom han kan skrifva så nu; ty då I reste, var han så sinnad mot dig, att han icke visste huru han skulle få lifvet af dig.” Hon lagade då genast till bröllop och satte bo åt dem med hästar och boskap och allsköns husgeråd uppe på Klinten.
Icke långt efter kom Per Krämare hem igen, och det första han frågade var om hon hade gjort så som han hade skrifvit i brefvet. ”Ja, jag tyckte nog det var bra mycket, men jag tordes ej annat,” sade hon. Så sporde Per hvar dottren var. ”Du kan väl förstå hvar hon är,” sade hustrun; ”hon är ju hos honom på gården uppe på klinten, vet jag, som det stod i brefvet.” Då Per Krämare fick höra huru det hängde tillsammans, och då han fick se brefvet, blef han så vred att han var färdig springa i stycken, och han lopp genast bort till gården till ungfolket. ”Det är visst godt och väl, min son, att du har fått dotter min,” sade han till mjölnargossen; ”men vill du tänka på att få behålla henne, så måste du gå till Draken af Djupanfärd och skaffa mig tre fjäll af stjerten på honom, ty den som har dem kan få allt hvad han önskar.” — ”Hvar skall jag finna honom då?” sade magen. ”Det får bli din sak, ty icke vet jag det,” sade Per Krämare.
Gossen gaf sig muntert på väg, och då han hade gått någon tid, kom han till en kungsgård. Här får jag gå in och hora mig för, tänkte han, ty sådant folk är bättre bekant i verlden än andra, och kanske kan jag här få veta vägen. Kungen sporde honom hvar han var ifrån och hvad ärende han reste uti. ”Jag skall till Draken af Djupanfärd och ha tre fjäll af stjerten på honom, om jag bara kunde finna honom,” sade gossen. Det skulle stå hårdt till, mente kungen, ”ty jag har aldrig hört att någon kommit tillbaka från honom,” sade han; ”men skulle du träffa honom, så kunde du gerna fråga honom ifrån mig, hvarför jag icke kan få rent vatten i brunnen min, som jag har gräft upp den ena gången efter den andra, men aldrig kan jag få rent vatten i den.” — ”Ja, det skall jag göra,” sade gossen. På kungsgården mådde han godt och fick både matsäck och pengar då han reste.
Mot qvällen kom han till en annan kungsgård. Då han kom in i köket, kom kungen ut och frågade honom hvar han var ifrån och hvad ärende han reste uti. ”Jag skall till Draken af Djupanfärd och ha tre fjäll af stjerten på honom,” sade gossen. ”Det vill allt lycka till det,” sade kungen, ”ty jag har ännu icke hört att någon har kommit tillbaka från honom. Men skulle du komma fram, så kan du gerna fråga honom från mig hvar min dotter är, som försvann för många är sedan,” sade han. ”Jag har både letat och lyst efter henne i alla kyrkor, men ingen har kunnat säga mig något om henne.” — ”Skall så göra,” sade gossen. På kungsgården blef han väl undfägnad, och då han gick, fick han både matsäck och pengar.
Då det åter led mot qvällen, kom han till ännu en kungsgård. Här kom drottningen ut i köket och sporde honom hvar han var ifrån och hvad ärende han reste uti. ”Jag skall till Draken af Djupanfärd och ha tre fjäll af stjerten på honom,” sade gossen. ”Det vill allt lycka till det,”sade drottningen, ”ty jag har aldrig hört att någon är kommen tillbaka från honom. Men skulle du träffa honom, så kunde du gerna fråga honom ifrån mig hvar jag skall finna guldnycklarna mina, som jag har tappat.” — ”Det skall jag göra,” sade gossen.
Då han hade gått ett stycke väg, kom han till en stor, bred elf. Medan han stod och undrade huru han skulle komma öfver den, eller om han skulle gå längs med den, kom en gammal krokryggig man och frågade honom hvart han skulle hän. ”Jag skall till Draken af Djupanfärd, jag, om det bara funnes någon som kunde säga mig hvar jag skall finna honom.” — ”Det kan jag nog säga dig,” sade mannen, ”ty jag går här och sätter öfver dem som skola till honom; han bor straxt ofvanföre; bara du kommer upp på backen, så ser du slottet hans, och får du tala med honom, så kan du just fråga honom ifrån mig hur länge jag skall gå här och sätta folk öfver.” — ”Det skall jag göra,” sade gossen. Mannen tog honom på ryggen och bar honom öfver elfven, och då han hade kommit upp på backen, såg han slottet och gick in. Der var prinsessan ensam hemma. ”Men, käre vän, törs det komma kristet folk hit?” sade hon; ”ingen kristen människa har varit här sedan jag kom hit, och det är allt bäst att du ser till att komma härifrån igen så fort du kan, ty när Draken kommer hem, så luktar han dig med detsamma och mig gör han också olycklig.” — ”Nej,” sade gossen, ”jag kan icke gå förrän jag fått tre fjäll af stjerten på honom.” — ”Det får du aldrig,” sade prinsessan.
Men gossen ville icke gå; han ville vänta på Draken och få fjällen af stjerten och svar på frågorna. ”Ja, eftersom du är så styf, så får jag väl se till om jag kan hjelpa dig,” sade prinsessan; ”försök om du kan lyfta svärdet, som hänger på väggen der.” Nej, gossen kunde icke rubba det ur fläcken. ”Ja, så får du taga dig en klunk ur den här flaskan,” sade prinsessan. Då gossen hade suttit en stund, så skulle han till att pröfva igen; då kunde han nätt och jemt röra det ur fläcken. ”Du får allt taga dig en klunk till,” sade prinsessan, ”och så får du säga mig ditt ärende.” Han tog sig en klunk, och så berättade han, att det var en kung som hade bedt honom fråga Draken hvarför han icke kunde få rent vatten i brunnen sin; från en annan skulle han fråga hvad det blifvit af hans dotter, som hade försvunnit för många år sedan, och från en drottning skulle han fråga Draken hvart hennes guldnycklar tagit vägen, och slutligen så skulle han fråga Draken från färjemannen huru länge denne skulle gå der nere och sätta folk öfver. Då han nu grep svärdet, kunde han lyfta det, och då han hade fått sig en klunk till, kunde han svänga det. ”Skall icke Draken göra ände på dig med detsamma, så måste du nu krypa under sängen,” sade prinsessan, då det led mot qvällen, ”ty nu kommer han snart hem; och der måste du ligga så stilla att han icke märker dig. När vi sedan ha lagt oss, så skall jag spörja honom; men du måste höra väl efter och lägga väl märke till hvad han svarar; och under sängen måste du blifva liggande tills allt är tyst och Draken somnar igen; kryp då sakta fram och tag svärdet med dig, och när han så stiger upp, måste du passa på och hugga hufvudet af honom i ett hugg, och med detsamma nappa åt dig de tre fjällen; ty eljest rifver han sjelf af dem, för att ingen skall ha godt af dem.”
En stund efter det gossen hade krupit under sängen, kom Draken hem. ”Här luktar kristen mans ben!” sade Draken. ”Ack ja, det kom en korp flygande med ett menniskoben i näbben och satte sig på taket,” sade prinsessan; ”det måtte vara det, som du känner lukten af.” — ”Jaså,” sade Draken. Så satte prinsessan fram maten, och då de hade spisat, lade de sig. Men då de hade legat en stund, sof prinsessan så oroligt, och med ens vaknade hon. ”Hu då!” sade hon. ”Hvad fattas dig?” frågade Draken. ”Åh, jag sofver så oroligt,” sade prinsessan, ”och så hade jag en så underlig dröm.” — ”Hvad drömde du då?” sade Draken. ”Jag tyckte det kom en kung hit och frågade dig huru han skulle bära sig åt för att få rent vatten i brunnen sin,” sade prinsessan. ”Åh, det kunde han väl begripa sjelf,” sade Draken; ”om han gräfver upp brunnen och tager bort den gamla ruttna stocken som ligger på botten, så får han rent vatten igen; men ligg nu bara stilla och dröm icke mera.”
Då prinsessan hade legat litet, så blef hon så orolig och begynte kasta sig i sängen och så vaknade hon igen. ”Hu då!" sade hon. ”Hvad är nu på färde igen?” sade Draken. ”Åh, jag sofver så oroligt, och så hade jag en så underlig dröm,” sade prinsessan. ”Det var då ett fördömdt drömmande på dig också,” sade Draken; ”hvad drömde du nu då?” — ”Jag tyckte det kom en kung hit och frågade dig hvad det blifvit af hans dotter, som försvann för många år sedan,” sade prinsessan. ”Det är du det,” sade Draken; ”men dig får han aldrig se mera. Men nu ber jag dig att du låter mig få nattro och icke ligger och drömmer mera, eljest krossar jag refbenen på dig.”
Prinsessan hade icke legat länge förrän hon åter började bli orolig; rätt som det var så vaknade hon. ”Hu då!” sade hon. ”Nå, äro vi nu der igen! hvad är nu på färde då?” sade Draken; då var han så vild och sömnlysten, att han nära kunnat flyga i flinta. ”Åh, du får icke bli ond,” sade prinsessan, ”men jag hade en sådan besynnerlig dröm.” — ”Det var då hin håle till drömmande också! hvad drömde du nu då?” sade Draken. ”Jag tyckte det kom en drottning hit och frågade dig, om du kunde säga henne hvar hon skulle få igen guldnycklarne sina, som hon hade förlorat.” — ”Åh, hon kan se efter mellan buskarna, der hon låg den gången hon vet nog, så finner hon dem,” sade Draken; ”men låt mig nu vara i fred för flera drömmar.”
Så sofvo de en stund, men rätt som det var så började prinsessan bli så orolig igen, och straxt derpå vaknade hon. ”Hu då!” sade hon. ”Du blir nog icke bra förrän jag knäcker halsbenet på dig,” sade Draken; — nu var han så arg, att det sprutade gnistor ur ögonen på honom. ”Hvad är det på färde nu igen då?” — ”Ack, du får icke vara ond på mig, jag rår icke för det,” sade prinsessan; ”men jag hade en så underlig dröm.” — ”Maken till drömmande har jag då aldrig hört,” sade Draken; ”hvad drömde du nu då?” — ”Jag tyckte att färjemannen vid vadstället här nere kom och frågade hur länge han skall gå der och sätta folk öfver,” sade prinsessan. ”Det dumma nötet, det kan han snart slippa,” sade Draken, ”när det kommer en som vill öfver, om han bara kastar honom ut i elfven och säger: sätt nu du öfver tills du blir aflöst! Men låt mig nu få ro för drömmarna dina, eljest skall det bli annat utaf än drömma.”
Prinsessan lät honom nu sofva i fred. Men så snart det blef tyst och mjölnargossen endast hörde Draken snarka, kröp han fram. Innan det var ljust steg Draken upp, men han hade knappt kommit med begge benen på golfvet, förrän gossen högg af hufvudet och nappade åt sig de tre fjällen af stjerten på honom. Då blef der stor glädje, och både gossen och prinsessan togo så mycket silfver och guld och pengar och andra dyrbarheter som de kunde få med sig, och då de kommo till vadet, kollrade de så bort färjemannen med allt hvad han fick att bära öfver, att han glömde att fråga hvad Draken hade svarat, till dess alltsammans och gossen och prinsessan voro öfver. ”Det var sannt, du,” sade han, då de skulle färdas vidare, ”frågte du Draken om det jag bad dig om?” — ”Ja,” sade gossen, ”han sade, att när det kommer en som vill öfver, så skall du kasta honom midt ut i elfven och säga: sätt nu du öfver tills du blir aflöst, — så blir du fri.” — ”Åh, tvi vale dig!” sade färjemannen, ”hade du sagt det förr, så skulle du fått lösa mig af.”
Då de kommo till den första kungsgården, sporde drottningen om han hade frågat Draken om guldnycklarna hennes. ”Ja,” svarade gossen och hviskade till drottningen: ”han sade att du skulle leta mellan buskarna der du låg den gången du vet nog.” — ”Tst, tst! säg ingenting,” sade drottningen och gaf gossen hundra daler. Då han kom till andra kungsgården, frågade konungen om han hade talat med draken om det han bad honom om. ”Ja,” sade gossen, ”det gjorde jag, och här är dottern din.” Då blef kungen så glad, att han gerna hade gifvit mjölnargossen prinsessan och halfva riket. Men då han var gift förut, så fick han tvåhundra daler, och hästar och vagn, och så mycket guld och silfver som han kunde föra med sig. Då han nu kom till den tredje kungsgården, kom kungen ut och sporde om han hade frågat Draken om det han bad honom om. ”Ja,” svarade gossen, ”han sade att du skulle gräfva upp brunnen och taga bort den gamla ruttna stocken som ligger på botten, så får du nog rent vatten.” Då gaf kungen honom trehundra daler. Derifrån reste han raka vägen hem, och han var så belamrad med guld och silfver och så grann att det glänste och glittrade om honom; och nu var han mycket rikare än Per Krämare. Då Per fick fjällen, hade han ingenting att säga emot giftermålet; men då han fick se all rikedomen, frågade han om det verkligen fanns så mycket hos Draken. ”Ja,” sade gossen, ”det var mycket mera än jag kunde få med mig, och der är så mycket att det blir många hästlass, och om du vill resa dit, så finns det allt tillräckligt för dig också.” Ja, Per Krämare ville resa dit. Då sade magen honom så tydligt vägen, att han slapp att fråga sig fram; ”men hästarna,” sade han, ”är det bäst att du ställer qvar på denna sidan om elfven, ty den gamle färjemannen han hjelper dig nog öfver.” Per reste då, och stor matsäck tog han med sig och många hästar; men dem lemnade han qvar efter sig vid elfven, såsom mågen hade sagt. Så tog färjemannen honom på ryggen, och då de kommo ett stycke ut, släppte han honom midt uti elfven och sade: ”Nu kan du gå här och sätta folk öfver tills du blir aflöst,” och så framt ingen har löst honom af, så går rike Per Krämare der och sätter folk öfver ännu den dag som i dag är.