Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Pimentelli
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Amarant-orden
Om Corfitz Ulfeld  →


[ 180 ]

TJUGESJETTE KAPITLET.
OM AMARANT-ORDEN.

Några författare uppgifva, att denna orden blifvit stiftad 1651, andra åter 1653. Det sednare är sannolikast. Närmaste anledningen var följande. Trettondedagen 1653 uppfördes på hofvet en balett, kallad Gudarnas högtid. Föremålet för dess framställning var, huru gudarna vid ett besök på jorden blefvo mottagna och undfägnade af herdar och herdinnor. Flere bland gudarna föreställdes af utländningar; Ulfeld var Jupiter, Pimentelli Mars och Radziejowsky Bacchus, hvilken sednare med ett ofantligt stop i handen kom på en tunna inåkande i salen. Svenska hoffolket, anfördt af drottningen och hertig Adolf Johan, skulle föreställa herdar och herdinnor. Kristina, sjelf en deribland, kallades Amaranta d. v. s. den oförgängliga. Hennes drägt var dyrbar och öfversådd med diamanter, och i herdefolkens sång förekommo ofta orden: viva Amaranta. Alla voro ganska upplifvade, och dansen fortfor till klockan sju om morgonen. Inemot slutet bortlade hvar och en de lånta [ 181 ]och återtog egna kläder, hvarefter drottningen lät afsprätta alla de på hennes förra drägt varande juvelerna och utdelade dem genast och med egen hand åt de herrar och fruntimmer, som deltagit i festen; det skulle blifva ett minne af denna afton och af dess nöje. Nämnde tilldragelse tyckes hafva varit första anledningen till amarant-ordens stiftande; ty redan tvänne dagar derefter berättades, huru fråga blifvit väckt om inrättandet af en ny riddare-orden vid Kristinas hof.

Förslaget lärer emellertid hafva hvilat omkring ett halft år. Orsaken till dess upptagande var följande. Frampå sommaren 1653 kom till Stockholm ett sändebud, som från den förjagade engelska prinsen, sedermera konung Karl den andra, medförde strumpebands-orden åt Karl Gustaf. Men, emedan Sverge för närvarande stod i vänskapligt förhållande till Cromwell, ville Kristina icke tillåta mottagandet af den erbjudna orden. Dessutom brukade hon i allmänhet afslå dylika anbud; ty, sade hon, jag kan ej tåla, att en främmande herre sätter sitt märke på mina får. - Emellertid lärer detta hafva återväckt tanken på en egen orden. I Augusti fattades beslutet derom och Pimentelli skulle blifva första riddaren. Likväl hann man icke få ordenstecknen färdiga före hans afresa. De sändes efter honom till Göteborg och voro, som förut nämndes, serdeles dyrbara. Det tyckes nästan, som Pimentellis högtidliga intagande i orden skett i Wadstena, när han på återresan från Göteborg der träffade drottningen[1].

Sjelfva ordenstecknet bestod af tvänne i hvarandra inflätade, motvända latinska A, förfärdigade af guld, besatta med juveler och fästade i en grön-emaljerad lagerkrans, kring hvilken var slingradt ett hvitt-emaljeradt band, på hvilket man läste orden: Dolce nella memoria, d. v. s. ljuf i åminnelse. Tecknet bars i ett eldfärgadt sidenband kring halsen. Medlemmarnas tänkespråk skulle [ 182 ]vara: Semper idem, d. v. s. alltid densamme. Eden innehöll, att de ordensledamöter, som ännu icke voro fästade af äktenskapsförbindelse, skulle ej heller i framtiden någon sådan ingå.

Antalet af medlemmar var omkring trettio, hälften fruntimmer. Dessa sednares namn känner man ej; måhända blef deras afdelning aldrig fulltalig. Karlarna bestodo af Kristinas gunstlingar under sista regeringsåren, och af några främmande furstar och män. Det tyckes, som hon också efter tronafsägelsen åt en eller annan tilldelat ifrågavarande utmärkelse; likväl kom densamma snart nog ur bruket.

Amarant-orden gaf anledning till mångahanda tydningar, mest syftande på Kristinas förhållande till Pimentelli. Dennes förnamn var Antonio; och man gissade, att namnen Antonio och Amaranta vore egentliga fast hemliga betydelsen af de tvänne förenade A. En annan författare har utletat den omständigheten, att Pimentelli och hans slägt härstammade från staden Amarante i Portugal, hvarföre man trott denna omständighet vara orsaken till både herdinnans och ordens namn, Andra hafva slutligen anmärkt, att ordens valspråk, alltid densamme, var på intet sätt passande för stiftarinnans person, utan syntes snarare som ett gäckeri öfver hennes kända ombytlighet.


  1. De l Gard. Ekebl. bref. T. 1. d. 7 Sept. 1653