Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Bourdelot
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Om Pimentelli
Om Amarant-orden  →


[ 174 ]

TJUGEFEMTE KAPITLET.
OM PIMENTELLI.

Kristina hade under de sednare åren af sin regering afskickat först bref och derefter sändebud tiil spanska hofvet, till hvilket hon likväl förut stått i fiendtligt förhållande. Afsigten med detta närmande var, dels att åt Sverge vinna fördelaktiga handelsförbindelser, dels att för framtida resor bereda åt sig sjelf ett vänskapligt mottagande uti spanska staterna. Hofvet i Madrid affärdade tillbaka en beskickning till Stockholm. Afsigten med denna var, dels att vända drottningens sinne från Frankrike, hvilken stat, då var i öppet krig mot Spanien; dels att draga Sverges salthandel från Portugal, hvilket sednare land nyss undandragit sig Spaniens öfvervälde. Denna beskickning anförtroddes åt Antonio de Pimentelli, en icke synnerligt lärd, men så mycket mera belefvad och artig herre, både klok och qvick, dertill med ett ganska fördelaktigt utseende. Beledsagad af hustru och barn samt ett sällskap af 50 personer, begaf han sig på vägen och anlände den 16 Augusti 1652 till Stockholm, der han blef väl emottagen. Drottningen var för tillfället på Kungsör hos sin då sjuka moder. Hon skyndade snart tillbaka och har enligt berättelse ridande tillryggalaggt vägen mellan Kungsör och Stockholm på den korta tiden af fjorton timmar. Så härdig var hon; tillika så nyfiken efter den ankomnne främlingen.

Vid helsningsföreträdet lemnade Pimentelli å sin konungs vägnar en skänk af tolf stora silfverfat, fyllda med allahanda dyrbarheter, och erbjöd derjemnte likaledes 300 läster spanskt salt, såsom prof på denna varas godhet.

Det finnes en berättelse, att, när Pimentelli första gången framträdde inför Kristina, har han till hela [ 175 ]hofvets förvåning icke hållit något helsningstal, utan endast gjort en djup bugning och derefter helt tvärt aflägsnat sig. Några dagar derefter begärde och erhöll han nytt företräde, hvarvid han ursäktade sin förra stumhet med den förvåning, den häpnad, han erfor vid åsynen af den verldsberömda drottningen och af hennes bländande behag och vördnadsbjudande majestät. Detta allt säges hafva varit förställning för att smickra drottningens egenkärlek och vinna hennes välvilja redan från första ögonblicket. Det synes dock, som hela denna sägen saknade grund.

Det är emellertid säkert, att Pimentelli ofortöfvadt kom hos drottningen i ganska stor ynnest. Som slug hofman hade han i förväg utforskat hennes egenheter och visste nu förträffligt begagna denna sin kunskap. Snart, ja inom några veckor, beslöts, att han skulle för längre tid stanna i Sverge. En del af sällskapet återskickades till Spanien, och han sjelf fick från slottet möbler för sina rum. Allt mer och mer steg han i drottningens förtroende. Sällan kunde hon undvara hans sällskap, och till och med vid likfärderna såg man honom någon gång sitta på fotsteget till hennes vagn eller med hatt i hand gå vid dess sida. Slutligen vistades han hvarje dag, ja nästan hvarje stund på slottet; och det berättades, att drottningen gaf honom förtroende af rikets vigtigaste angelägenheter och dervid ofta inhemtade och följde hans råd.

Hvad, som mycket bidrog till Pimentellis hastiga framgång, var hans endrägt med Bourdelot. Dessa två arbetade tillsammans för att locka Kristina från fransyska och till spanska partiet; och den tidigare komne, redan i gunsten rotfästade Bourdelot gjorde allt för att draga fram Pimentelii, tills denne lärjunge slutligen öfverträffade sin mästare.

Med drottningens ynnest följde, som vanligt, de andras afund och hat. Grefve Magnus var mot den nya gunstlingen lika uppbragt som mot den föregående; men vågade nu mera icke öppet visa detta sitt tänkesätt. Folket hatade Pimentelli i den fyrdubbla egenskapen af [ 176 ]främling, gunstling, katolik och spanior, hvilka tvänne sistnämnde ord hade i hopens öron nu öfver hundrade år varit liktydiga med bedragare och fiende. De besynnerligaste rykten gingo kring landet och blefvo till och med i tryck upprepade. Det hette, att Pimentelli vore Kristinas verkliga älskare; att han deremot icke vore något verkligt sändebud, utan blott en äfventyrare med diktadt namn; en annan gång, att han ämnade locka Kristina icke blott till Italien, utan också till Grekland, till Turkiet, ja längst bort till Persien.

Mot midsommar 1653 fick Pimentelli sin konungs befallning att återvända till Spanien. Underrättelsen härom väckte i Sverge mycken glädje, häldst den andra lika hatade gunstlingen, nämligen Bourdelot, skulle också vid samma tid afresa. Mången hade i sin fröjd velat tända lusteldar, om man ej fruktat förolämpa drottningen. Hon deremot ökade sina ynnestbevis i samma mån, som skilsmessan nalkades. Pimentelli blef nu eller kort förut upphöjd till svensk öfverkammarherre. Han följde också öfver allt. Enkedrottningen lät till ett bröllop i Nyköping inbjuda Kristina och alla de främmande sändebuden. Kristina förteg sednare delen af bjudningen och medtog endast Pimentelli. Som bevis på hans inflytande berättades, hur han öfvertalade Kristina att gifva åt österrikiska hofvet tillbaka det högst dyrbara konstkabinett, som Königsmarck i Prag eröfrat. Det var också nu, och som det tyckes till Pimentellis ära, som amaranter-orden instiftades.

Emellertid nalkades afresan. Den blifver min död, sade Pimentelli. Den blef också vecka efter vecka uppskjuten. Ändtligen aflade han sitt formliga afskedsbesök; och Kristina befallte, att örlogsskeppet Hercules om 70 kanoner skulle från Göteborg föra honom öfver hafvet. Likväl uppsköts resan ånyo; mest för lustbarheter. Alla i gunst varande hofherrar gjorde, den ene efter den andre, afskedsbjudningar för den resande; och till slutet gaf drottningen sjelf till hans ära ett präktigt gästabud på Jakobsdal, hvarefter följde ett värdskap på sjelfva [ 177 ]rikssalen, och dessutom flere andra tillställningar ända i sista stunden. Gåfvor uteblefvo ej. Pimentelli erhöll 10,000 riksdaler i handom och dertill amarant-prydnaden i diamanter och rubiner, värderad till 12,000 kronor; hans tvänne förnämsta tjenare hvardera en guldkedja af trehundrade dukaters värde. Vid afresan, den skedde i början af Augusti 1653, samlade sig deremot pöbeln och uttalade sitt afsked medelst oväsende och förbannelser.

I Göteborg steg Pimentelli ombord och anträdde hemresan. Men redan under första dagarnas segling blef han öfverfallen af en häftig storm; och emedan fartyget började intaga vatten, vände han genast om till nämnde stad. Derifrån begaf han sig landvägen till Östergötland, hvarest drottningen vistades. Han sade sig hafva från Madrid erhållit befallning att qvarstanna i Sverge öfver vintern, och lät derföre genom det i Stockholm qvarlemnade tjenstfolket beställa sig rum bredvid slottet, hvarefter han snart, i Kristinas sällskap, återvände till hufvudstaden.

Hans oförmodade återkomst väckte missnöje och harm till högsta grad. Man trodde allmänt, att hela resan varit ett spegelfäkteri, en öfverenskommelse mellan honom och drottningen. Derföre, sade man, hade Pimentelli qvarlemnat en del af sitt tjenstfolk i Stockholm; derföre hade han såsom en förberedelse omtalat, det han snart skulle återkomma; derföre hade också Kristina sjelf rest honom till mötes ända till Wadstena.

Hos drottningen steg han, om möjligt, än mera i ynnest. Redan ett par veckor efter återkomsten skänkte hon honom en vagn, bespänd med sex präktiga hästar. Åkdonet var ganska dyrbart, klädt med rödt galoneradt sammet och med rik förgyllning öfver hvarje punkt på jernbeslaget. Hela gåfvan skattades till sex tusen ecus; och Pimentelli fann sig förpligtad att åt gunstlingens, första hofstallmästaren Steinbergs fru gifva i återskänk en ring af tolfhundrade ecus värde. För öfrigt såg man Pimentelli nu som tillförene beständigt hos drottningen. [ 178 ]Ena gången åkte han i hennes vagn; en annan gång tilläts honom att vid högtidliga intåg, tvärt emot vanlig ordning, taga plats närmast drottningen och framföre till och med de fem höga riksämbetsmännen. Under hennes vistande på Jakobsdal bodde också Pimentelli dersammastädes och det så lysande, som han sjelf varit husbonde på stället. När hon emot hösten flyttade till Uppsala, medföljde äfven Pimentelli och fick rum på sjelfva det kungliga slottet och nästan midt under drottningens. Hon tillbragte då stundom qvällarna, ja halfva nätterna i hans sällskap

Slutligen kom till Pimentelli förnyad befallning att återvända till Spanien; och han måste lyda. Vid afskedet hos drottningen visade han sig blek, nedslagen och darrande; antingen af verklig rörelse eller, som de flesta trodde, af förställning och smicker. Uppbrottet blef också nu uppskjutet; ty drottningen ville dessförinnan hedra och roa den afresande med ännu ett värdskap. Det kallades Le ballet des fadaise, och skulle visa fåfängligheten af verldslig prakt. Salen var klädd med rödt sammet och musiken ovanligt god för att vara så högt uppe i norden. Personerna voro förklädda, hvar på sitt vis; men alla med mycken både kostnad och smak. Kristina deltog sjelf i dansen, först som ziguenerska, sedan som en behagsjuk borgarehustru, och gaf båda rolerna med mycken qvickhet och behag. Från klockan åtta till klockan två på natten varade dansen.

Emedan Pimentelli redan tagit sitt högtidliga afsked, kunde han ej vara med i sjelfva baletten. Han uppehöll sig derföre bredvid salen uti drottningens klädselrum, hvarifrån han betraktade hela härligheten. Som ziguenerska hade Kristina i läppen af sin mask fästad en ovanligt dyrbar diamantring, hvars strålar uti det starka ljusskenet blixtrade kring salen. När förklädningen ömsades, lemnade hon denna ring åt Pimentelli, med tillsägelse att förvara den, tills hon begärde den tillbaka. Pimentelli frågade, skämtande, huru hon vågade anförtro en så stor dyrbarhet åt en roflysten soldat? [ 179 ]Kristina svarade, att vådan och förlusten vore hennes; hvarpå den unga lifliga borgarhustrun med svart sammetsmask för ansigtigt skyndade ut i danssalen. När Kristina efter balettens slut icke efterfrågade ringen, ville Pimentelli lemna honom tillbaka. Hvarföre är ni olydig? svarade Kristina. Jag befallde er ju gömma den, tills jag fordrade den tillbaka. Nu, tillade hon, ber jag eder behålla den, som ett minne af ziguenerskan. Ringen innehöll blott en enda diamant; men denna värderades till åtta tusen riksdaler. Efter balettens slut var drottningen tillsammans med Pimentelli ännu i två timmar, d. v. s. till klockan fyra på morgonen. Klockan fem skedde hans afresa[1].

Utom ofvannämnde ring hade Kristina också vid denna afresa begåfvat Pimentelli med andra och rika skänker, ehuru deras belopp hölls hemligt[2]. Äfven prinsen förärade honom en klenod af sex tusen riksdalers värde. Dessa penningeförluster voro dock föga att räkna mot den rubbning, den villervalla, som i både yttre och inre hänseenden af Pimentelli förorsakades, och hvaraf vi framdeles komma att anföra flere exempel. Svenskarna påstodo, att kejsaren och Spanien genom Pimentelli tillfogat Sverge mer skada, än om de ditskickat en fiendtlig här af femtiotusen man.

Ryktet har uppgifvit många Kristinas gunstlingar såsom tillika varande hennes älskare. Om ingen har detta rykte varit så allmänt, och på så skenbara anledningar grundadt, som om Pimentelli. Den utmärkta nåden, den nära förtroligheten, de ensamma nattliga samtalen, allt gaf åt deras bekantskap en sådan färg; och i Paris skall man hösten 1654 hafva öfverkommit ett från Kristina till Pimentelli skrifvet bref, affattadt i uttryck, så varma och tvetydiga, att man trott, sig af dem [ 180 ]öfvertygad om ett närmare och brottsligt umgänge. Brefvet är nu mera icke tillfinnandes, men de tvetydiga ordalagen ansågos redan då, af några som förfalskningar, af andra åter som följder af lifligheten och öfverdriften i Kristinas sätt att uttala sina känslor,

När hon 1654 reste från Sverge, mötte henne Pimentelli uti Belgien och följde sedermera ända till Rom. Då här inom kort Kristina vände sig från spanska till fransyska partiet, lemnade Pimentelli hennes hof, och det för alltid.


  1. Enligt en annan, nästan sannolikare berättelse, reste Pimentelli först en eller annan dag derefter.
  2. Några säga, att han fått, allt hopräknadt, 100,000 riksdaler.