Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-6
SJETTE KAPITLET.
KRISTINA OCH AXEL OXENSTIERNA.
Det, som under Kristinas egen regering först påkallar uppmärksamheten och som dessutom är en förklaringsgrund för många sedermera inträffande händelser, är hennes förhållande till rikskansleren.
Axel Oxenstierna hade, som förr berättadt är, många ovänner, också inom högre kretsar. Det tyckes, som några sådana innästlat sig bland Kristinas hoffolk och redan tidigt ingifvit henne misstankar och ovilja mot rikskansleren. Så långt tillbaka som till år 1641 kan man spåra dessa tänkesätt, ehuru ännu blott sällan framskymtande. Kanhända föranleddes oviljan till en del af modrens, Maria Eleonoras, flykt, samt af de för svenska regeringen menliga uttydningar och rykten, som vid nämnde tillfälle utspriddes och måhända af Oxenstiernas ovänner begagnades. Man hade dessutom inbillat drottningen, att rikskansleren velat under hennes barndom rycka regeringen till sig, såsom riksföreståndare, eller som protektor, i likhet med hvad Cromwell sedermera gjorde. Det var också en allmän och af drottningen sjelf trodd sägen, att Oxenstierna sökte föranstalta ett giftermål mellan henne och sin yngste son Erik, för att såmedelst lyfta denne sednare upp på tronen.
Kristina visste dock att i början dölja dessa sina misstankar, och rikskansleren syntes vara i åtnjutande af ett nästan obegränsadt förtroende. I rådet afgjordes ärenderna som förut. Drottningen deltog visserligen i öfverläggningarna; men vanligtvis gick det så till, att när något ärende föredrogs, utvecklade Oxenstierna skälen för och mot, samt sade sin mening, hvilken understöddes af Jakob De la Gardie, och slutligen stadfästades af drottningen. Man finner också, att nu liksom förut Oxenstierna anmodades om att uppsätta större delen af de förordningar, som skulle utfärdas; att man icke fattade sina beslut, förrän den frånvarande rikskansleren hunnit rådfrågas; att man uppsköt verkställandet af andra beslut; ty, hette det, »rikskansleren syntes ogilla dem.» Så gick det hela året 1645.[1] Mot slutet af detsamma återkom Oxenstierna till Stockholm, sedan han afslutat den för Sverge och för honom sjelf ärorika freden i Brömsebro. Drottningen mottog den hemkommande på det mest smickrande sätt, och beslöt göra honom till grefve. Redan Gustaf Adolf hade erbjudit samma värdighet, hvilken Oxenstierna då likväl afböjde.[2] Nu då den enligt drottningens och rådets beslut blef honom erbjuden, mottog han utmärkelsen. Den 27 Nov. 1645 församlades på slottet icke blott hela riksrådet utan ock många i staden närvarande högre befälhafvare och andra herrar. I denna samling framkallade drottningen Axel Oxenstierna och förklarade honom upphöjd till grefveligt stånd samt gaf honom såsom grefskap Södermöre härad, beläget i Småland mellan Kalmar och gränsen af Blekinge. Det är en af de skönaste och rikaste nejder inom fäderneslandet och innefattar 11 socknar med 610 hela hemman samt hade gifvit kronan en årlig inkomst af minst 15,000 daler silfvermynt. Ofvannämnde utmärkelse var då för tiden ganska sällsynt och derföre så mycket ärorikare. Alltsedan Erik den fjortonde införde grefvevärdigheten, hade upphöjelser dertill skett blott två gånger. Den första af Johan den tredje för hans 1568 fallne morbroders, Sten Erikson Lejonhufvuds, barn; den andra af Gustaf Adolf för moskovitbesegraren Jakob De la Gardie. Axel Oxenstierna blef nu den tredje i raden. Äran ökades än mer genom de ordalag, Kristina begagnade. Hon yttrade bland annat: i fyra och trettio år har ni troget tjenat min farfader, fader och mig. Jag vill icke såra eder blygsamhet med att upprepa, huru väl och berömmeligt ni eder uti så många olika uppdrag skickat. Gud och samvetet kunna det bäst bevittna; likasom det ock blifvit intygadt af min herr fader, hvilken var en stor konung, och lyckosam äfven deruti, att han i eder hade en stor och skickelig minister. Det bör äfven högt skattas, att ni, ehuruväl delaktig i alla rådslag och deras lyckliga utgång, aldrig låtit förleda eder hvarken till öfvermod, ej heller till fåfänglig och obehörig ärelystnad; utan med all trohet och vördnad tjenat först min fader och derefter under omyndiga åren mig; och detta sednare så, att jag vid anträdet till regeringen med icke ringa tillfredsställelse funnit alla saker uti önskeligt tillstånd. En hvar känner ock, att det är i synnerhet genom eder, som danska kriget fått den lyckliga utgång, hvaröfver vi nu alla oss glädja.
Oaktadt detta skenbara förtroende, denna lysande hedersbevisning, kan man dock redan före och omkring denna tidepunkt skönja spåren till bristande inre välvilja. Orsaken härtill låg förnämligast i Kristinas lynne. Hon egde en för år och kön ovanligt stor förmåga att sköta regerings-ärenderna. Men både hon och alla måste dock inse och erkänna Oxenstiernas än större skicklighet. Kristina hade nu att välja mellan tvänne vägar. Den ena att upprigtigt sluta sig till den store mannen samt öppet erkänna och till sin och rikets tjenst begagna hans ovanliga egenskaper. Den andra åter var att aflägsna honom, för att sjelf, oförhindrad af hans inflytande, få efter eget behag styra, och ofördunklad af hans anseende, få med egen skicklighet lysa. Kristina valde den sednare vägen, och dertill bidrog tvifvelsutan hennes brinnande lystnad efter beröm och utmärkelse. Hon insåg mer än väl, att med Oxenstierna vid sidan skulle det alltid blifva han, som hufvudsakligen ledde ärenderna, och han, som finge förnämsta äran af deras lyckliga utgång; ingen skulle tilltro henne, den tjuguåriga qvinnan, nog skarpsinnighet att styra, nog kraft att föra riksskeppet genom statskonstens alla klippor, grund och stormar. Detta var motbjudande för stoltheten; och Kristina, som skördade så mycket beröm i alla andra afseenden, kunde ej lida den tanken, att som regentinna stå i Oxenstiernas skugga, och se honom beprisad, men sig sjelf mindre aktad. Det är otvifvelaktigt, att denna svaghet var hufvudorsaken till missförståndet och till alla deraf följande oredor.
Oxenstiernas fiender underläto ej att bearbeta dessa tänkesätt, och han sjelf var kanske ej alltid försigtig nog. I rådet förestafvade han besluten efter gammal vana, måhända med för litet undseende för den nu i egen person regerande drottningen. När han under fredsmötet i Brömsebro hemsände danskarnes påståenden, tillät han sig, att på samma gång medskicka utkast till svar derpå. Det är troligt, att detta och sådant mer alldeles icke behagade en drottning, hvilken, som Kristina, var ytterst ömtålig om sitt anseende. Rikskanslerens svar befunnos rigtiga. Hon var derföre visserligen tvungen att för det mesta tiga och samtycka; men något hvar kan förstå, med hvad sinne. Det tyckes ej heller hafva varit utan afsigt, som redan nu flere bland Oxenstiernorna aflägsnades ur styrelsen. Landshöfdingen i Uppsala, Ture Oxenstierna, en man icke utan fel, hade kommit i häftig tvist med en bland Gyllenhielms fogdar. Oxenstierna fick först en skrapa och måste sedan taga afsked, ehuru det skulle heta frivilligt.[3] Ytterligare beslöt drottningen, att riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna skulle resa till Riga, som generalguvernör öfver Liffland. Högst ovanligt var att till en sådan plats taga någon bland de höga riksämbetsmännen. Det hjelpte ej. Mannen ursäktade sig med framskriden ålder; det hjelpte ej heller; han måste resa.[4] Året derpå sände Kristina äfven rikskanslerens yngsta och mest älskade son Erik Oxenstierna till Estland som guvernör[5] öfver nämnde land.
Det var vid denna tid, som unga Magnus Gabriel De la Gardie började vinna ynnest och förtroende hos drottningen. Man påstår, att hon velat nämna honom till riksråd, ehuru blott 23 år gammal och ännu på intet sätt i det allmänna utmärkt, samt att rikskansleren med allvar satt sig deremot; och man tror, att detta var första anledningen till utbrottet af Kristinas ovilja. Tvisten måtte ha varit häftig; ty drottningen visade från denna tid mer öppet sin ovilja mot Oxenstierna. Hon mottog med synbart välbehag klagomål mot hans son Johan, och uppmanade Chanut att i statsangelägenheter underhandla med unga De la Gardie; detta, som Chanut sjelf trodde, endast för att förarga den gamla rikskansleren. Det lyckades. Våren 1646 afhöll denne sednare sig någon tid från rådsöfverläggningarna, förebärande sjukdom. Många trodde, att rätta orsaken var missnöje. Säkert är, att han redan nu började tala om att draga sig undan från göromålen.
Innan vi framställa fortsättningen af denna märkvärdiga tvist, är nödigt att med berättelsen vika något tillbaka.
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 16 Maj 1645, och hela året.
- ↑ S. st. d. 25 Nov. 1645, enligt Jakob De la Gardies intyg. Jfr Bref från Axel Oxenstierna till Joh. Oxenstierna, I. Del. p. 216.
- ↑ Riksark. Rådsprot. den 17 och 19 Februari och 10 Maj 1645.
- ↑ Riksark. Rådsprot. den 27 Febr. 1645.
- ↑ S. st. den 9 Juli 1646.