Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-5
| ← Kristina tillträder regeringen |
|
Kristina och Axel Oxenstierna → |
FEMTE KAPITLET.
OM DROTTNING KRISTINA VID BÖRJAN AF HENNES
REGERING.
Kristina, vid denna tidpunkt, beskrifves på följande sätt.
Längden var något under medelmåttan och syntes än mindre, emedan hon för att vara vigare i sina rörelser begagnade blott enkla sulor och icke, som den tidens fruntimmer, höga klackar under skon. Växten var tämligen satt, ena axeln något högre än den andra, hvilket fel hade dock genom klädseln lätt kunnat döljas; om Kristina vårdat sig derom. Hår och ögonbryn voro ljusa, pannan stor, ögonen öppna och mörkblå, näsan hög, munnen ej liten, dock behaglig. Hvarje själens rörelse återspeglades genast i anletet, hvarföre också detta var så föränderligt, att högst få målare lyckades gifva en träffad bild deraf.
Hennes umgängessätt var enkelt, otvunget och lifligt. Hon hatade så väl ceremonier som hvardagliga göromål, satt högst en halftimme vid bordet, åt helt litet och det blott af de vanligaste rätterna. Huru dessa voro lagade, märkte hon ej, och ingen hade hört henne derom yttra ett enda ord, hvarken till beröm eller tadel. Så väl vid måltiden som eljest drack hon endast vatten och hatade under hela sin lifstid starka drycker; hvarföre ock svenskarnas benägenhet för öfverlastning var ett bland de fel, hon oftast och med största bitterhet tadlade. Hennes klädsel var enkel, vanligtvis fullbordad på en fjerdedels timma. En kam och några band utgjorde ofta hufvudets hela prydnad. Utom en ring på fingret, syntes sällan guld eller broderier, och hela riddrägten värderades till fyra eller fem dukater.
Redan nu visade Kristina en brist på qvinnlighet, hvilken sedermera öfvergick till hat mot sitt eget kön. Hennes röst var ännu i sig sjelf vek och mild; men kunde antaga och antog ofta, när hon så ville, manlig styrka och ton. Qvinnoslöjder öfvades aldrig; hon hade icke kunnat eller åtminstone icke velat lära några dylika, och syntes till och med förakta dem. Af brist på gemensamma samtalsämnen vantrifdes hon bland fruntimmer. När några sådana voro bjudna till slottet, såg man Kristina efter de första helsningarna snart öfvergå till och stanna på karlarnes sida. Ett undantag gjordes dock för den sköna fröken Ebba Sparre, hvilken drottningen mycket älskade och gerna och beständigt ville se omkring sig.
Kristina hade ganska starkt minne. Personer och förhållanden erinrade hon sig både länge och väl. Hela stycken utur latinska, italienska och fransyska dikter kunde hon utantill, och igenkände genast de tankar eller uttryck, som yngre författare ur sådana lånat. Derjemnte visade hon ovanlig skärpa i förstånd och omdöme. Lätt genomskådade hon äfven de mest invecklade förhållanden och kunde med stor klarhet framställa dem. Andras invändningar gjorde henne aldrig stum; men sjelf förstod hon mästerligt att med korta men träffande svar, ofta med qvicka infall, stoppa sina motståndare munnen till. Stundom roade det henne att framkasta och försvara orimliga satser; detta antingen för att pröfva andras förstånd eller öfva eller visa sitt eget.
Hon syntes ega en alldeles outtröttelig arbetsförmåga. Utom de vanliga högtiderna vankades under första åren sällan något annat nöje, än då och då en jagt eller dylikt. Klädsel och måltider borttogo knappt mer än en timma om dygnet, sömnen blott fyra eller fem. De andra egnades åt allvarliga sysselsättningar. Klockan tre eller fyra om morgonen steg hon upp. Första timmarna användas till fortsatt studerande, de öfriga till regeringsgöromål. Hon omfattade dessa med mycken ifver, och deltog beständigt i rådkammarens öfverläggningar. Ofta lät hon då herrarna först sins emellan afhandla saken och lyssnade derunder uppmärksamt till deras skäl och motskäl. Slutligen kom hon fram med utslaget, hvilket vanligtvis befanns rigtigt och väl öfvertänkt. Mer än en gång förvånade hon de gamla statsmännen genom den lätthet, hvarmed hon genomskådade och afgjorde målen; och lika om ej mera, genom det beslutsamma sätt, hvarpå hon gjorde sig och sin mening gällande, och det stundom i strid mot dessa riksförmyndare, för hvilka många Europas monarker bäfvat. Man ville betrakta det som undseende för hennes ålder, kön och stånd; det var i sjelfva verket undseende för hennes ovanliga själsegenskaper.
Mången, som läst förteckningen öfver alla de språk och vetenskaper, som drottning Kristina kände, har förebrått riksförmyndarne, att de fyllt hennes hufvud med en så stor massa lärdom, att hon deraf bildades mer till vetenskaps-idkare än till regent. Man har till och med flere gånger framkastat beskyllningen, att de med flit gåfvo henne en dylik uppfostran, för att draga uppmärksamheten till sådana föremål och från regeringsärenderna, hvilka sålunda skulle falla i händerna på rådet. Beskyllningen, ehuru ofta upprepad, är alldeles ogrundad, enligt hvad vi redan förut berättat.
Ty hvad riksförmyndarne läto henne lära, bestod i fransyska, tyska och latin, samt i kristendom, moral, historia, geografi och räknekonst. De latinska författare, som genomgingos, voro också prosaister, för det mesta af historiskt, innehåll såsom mest egnadt för en tillkommande regent. Det var först sedan Kristina blifvit sjelfrådande öfver sin tid, som hon med så mycken ifver kastade sig på läsningen af de latinska skalderna och inhämtade alla sina öfriga kunskaper.
Och dessa voro förvånande många. Hon hade ovanlig fallenhet för studier och fortfor ännu i många år att åt desamma egna flere timmar om dygnet. Klockan 3 om morgonarna måste Terserus infinna sig på slottet för att lära henne grekiska. Arbetet med detta språk fortsattes under ledning af Freinshemius och Vossius, och redan på andra året läste hon med utmärkt lätthet hvilken författare som häldst. Utan förberedelse öfversatte hon långa stycken ur Plato, och det på en flytande och vacker latin, och kunde dessutom ofta rätta sådana förklaringar eller gissningar, som de lärde vid mörkare ställen anfört. Inalles förstod hon tio språk, nämligen svenska, danska, tyska, holländska, engelska, fransyska, spanska, italienska, latin, grekiska samt något hebreiska och finska; de flesta hade hon lärt nästan på egen hand. Det var ej heller någon blott ordkunskap. Hon läste ifrigt samt med känsla och omdöme de förnämsta författarne på hvarje språk. Mycket af hvad Roms, Italiens och Frankrikes skalder frambringat, kunde hon utantill. Detta var i synnerhet händelsen med Martialis, Seneca, Catullus, och aldramest med Lucanus. Men Kristina stannade ej heller vid dessa lättare ämnen. Den djuptänkte Tacitus var en bland de älsklingsförfattare, i hvilka hon ofta bläddrade. Hon kallade hans skrifter ett eftertankens schachspel. I allmänhet läste hon gerna historiska arbeten, äfven filosofiska, i synnerhet Plato och Plotinus. Till och med de flesta kyrkofädernas skrifter gick hon igenom och fattade i synnerhet tycke för Lactantius, Hieronymus och aldramest för Gregorius Nazianzenus. Äfven kemi, stjern- och myntkunskap roade henne mycket, och icke sällan reste hon till Uppsala för att öfvervara der anställda öfningar i hvarjehanda vetenskapliga ämnen. Men snart kunde icke Sverges lärde tillfredsställa en så ovanlig vetgirighet, och hon började från främmande länder inkalla de förnämsta vetenskapsmän, som funnos, och mottog dem med utomordentlig frikostighet. Hvad som lika om ej mer hänryckte dessa herrar, var det nedlåtande, det smickrande sätt, hvarpå de af drottningen behandlades. Hvarje torsdags-afton voro stadens förnämsta snillen och lärde samlade på hofvet och tillbragte qvällen under innehållsrika samtal, öfver än det ena, än det andra ämnet. Drottningen deltog deri lifligt, men utan öfvermod, och ofta var hennes omdöme det sundaste.
Utländningarna betraktade Sverge med förvåning, afund eller beundran. Detta i det aflägsna norden undangömda, i sig sjelft fattiga land hade genom stora statsmän och fältherrar tillkämpat sig nära nog högsta och afgörande inflytandet bland alla europeiska staterna och med segrar och eröfringar utmärkt hvarje steg på sin bana. Jemnförelsevis mot andra riken herrskade också inom dess gränsor lugn och förtroende. Der hade ock handel och näringar på ett förvånande sätt tillväxt, och i sjelfva förvaltningen en mängd förbättringar blifvit införda. Nu slutligen, dels genom de förut stiftade undervisningsverken, dels genom den unga drottningen sjelf, spridde äfven bildning och vetenskaper sina lifvande strålar öfver det kalla norden. Detta allt på en tid, då Ryssland låg försoffadt i dvala och mörker; Polen, Spanien, Frankrike, England och Neapel söndersletos af oenighet och uppror, och Tyskland låg ett hjelplöst rof, gifvet till spillo åt så väl inre som yttre fiender. Sverge, sade man, var det Gosen, der ljus och frid, dygd och ära, kunskaper och rikedom funnos, medan den öfriga verlden låg försänkt uti Egyptens elände och mörker. — Det sågs, sade andra, att Sverge styrdes af Pallas-Minerva, på en gång krigets, slöjdernas, vetenskapernas och fridens olivbekransade gudinna.
Ty mesta förvåningen väcktes dock af Kristina sjelf, den tjuguåriga drottningen, hvars själ, utan att tröttas, i oupphörlig kretsgång sysselsatte sig med de vigtigeste föremål; ena stunden deltog i öfverläggningarna om rikets inre styrelse och om härarnes eller underhandlingarnas ledning; andra stunden gaf främmande sändebud företräde och träffande svar; och dessemellan dels studerade sjelf, dels ingick med vetenskapsmännen i de finaste undersökningar om filosofiska lärobyggnader eller om läsarter och upplagor af gamla romerska och grekiske författare. Man häpnade öfver denna outtrötteliga arbetsamhet, öfver denna allt omfattande förmåga. Från Sverge spridde sig inom kort underrättelsen om en så sällsynt förening af utmärkta egenskaper, och Kristina blef snart föremål för hela den bildade verldens nyfikenhet och beundran. Hon öfverhöljdes af lofskrifter och beröm, så mycket mer förledande, som de med öfvertygelsens hela värma och kraft utströmmade från en verklig förtjusning. Fogeln Fenix, Nordstjernan, Nordens Pallas m. m. voro namn, med hvilka de lärde uttryckte sin hänryckning. Äfven statsmän, och till och med de skarpsyntare, förbländades af dessa många lysande egenskaper; och när Kristina dessutom påskyndade den efterlängtade freden, vann hon än större och innerligare tillgifvenhet hos mängden; i synnerhet som denna sednare ej kunde bedöma alla de hemliga driffjedrarne till sistnämnde hennes åtgerd.
Detta tidiga allmänna och oerhörda beröm har kanske mer än någonting annat bidragit till Kristinas olycka; ty det utbildade hastigt och i hög grad två henne medfödda fel, nämligen egenkärlek och utmärkelselystnad. Vanan att oupphörligen prisas medförde behofvet deraf, och som Kristina dessutom hade mer sinne för det utomordentliga, det lysande, än för det verkligt ädla och goda, så föranleddes deraf hennes oupphörliga bemödande mer att väcka uppseende än att förtjena högaktning. Djerfva försök, stora förluster och försakelser för ögonblicket, till allt sådant var hon städse färdig; ty uppseendet retade inbillningen och smickrade stoltheten. För osedda och oberömda uppoffringar, för ihärdigt fortsatta bemödanden till andras väl, för allt sådant saknade hon sinne och lust.
Detta står i nära förhållande till ett annat Kristinas fel. Vid närmare granskning finner man hos henne den icke sällsynta föreningen af ett hetsigt hufvud och kallt hjerta. I fråga om vissa sina älsklingstankar, sin egen personlighet och dess ära var hon ytterst lättretlig och häftig samt kunde uppoffra mycket nog. Men när saken rörde blott andra menniskors välfärd, befanns hon tämligen liknöjd; ville åtminstone icke gerna för deras skull underkasta sig sjelf några försakelser, bekymmer eller mödor.
Ofvannämnde ovanligt stora egenskaper skulle för något hvar blifvit en svår frestelse till egenkärlek. För Kristina blef den oemotståndlig; ty den understöddes af naturliga anlag och utbildades tidigt genom allt det smicker, hvarmed hon öfverhöljdes, alla de framgångar, hvaraf hennes första regering utmärktes. Detta tillsammans alstrade ett sjelfförtroende, en egenkärlek, som sällan insåg egna fel, sällan sökte andras råd, än mindre tålde deras motsägelser. Deraf hände till olycka för henne och för riket, att redliga och sjelfständiga män småningom antingen af henne drefvos, eller ock frivilligt drogo sig från hofvet. I deras ställe kommo gunstlingar, som följde blindvis drottningens vilja och smickrade hennes svagheter. Man har förklarande anmärkt, att benägenheten för gunstlingar och till en del äfven det lättsinne, hvarmed dessa gång på gång ombyttes, vore ett arf från brandenburgska huset och från modren Maria Eleonora i synnerhet.