Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kristina och Axel Oxenstierna
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Oenigheten mellan Johan Oxenstierna och Adler Salvius
Om oenigheten mellan drottning Kristina och Oxenstiernorna år 1647  →


[ 29 ]

SJUNDE KAPITLET.
OENIGHETEN EMELLAN JOHAN OXENSTIERNA OCH ADLER SALVIUS.

Redan i föregående del hafva vi nämnt några ord om den oenighet, som i Osnabrück uppstod och allt framgent fortfor mellan de svenska fredsombuden, Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Första och förnämsta orsaken låg i båda herrarnes lynnen. Oxenstierna var högdragen, envis, häftig och med en ofta stötande öppenhjertighet. Salvius hade äfven sin stolthet, var dessutom egenkär, retsam och bakslug. Redan 1641, eller första året de arbetade tillsammans, uppkom ömsesidigt missnöje. Uti ett af sina bref gjorde Salvius den anmärkningen, att man till Grotius borde använda exellenstitteln, emedan mannen vore ambassadör; en värdighet, som är näst den kungliga. Några ansågo detta vara en påminnelse om, att Salvius, som sjelf blifvit ambassadör, önskade samma tittel och ansåg sig som Oxenstiernas vederlike. Så togs det förmodligen af denne sednare, hvilken var riksråd och ansåg sig som sådan stå öfver både Salvius och ambassadörsskapet. Han svarade snäft, och yttrade bland annat, att han icke ansåg sig behöfva mottaga några rättelser af Salvius. Denne började då tala om sin 22-åriga tjenstgörning, sin långa erfarenhet m. m.[1] Trätan blef ryktbar och kom snart till fadrens, den gamle rikskanslerens öron. Denne ogillade bådas uppförande. I bref till sonen yttrade han: mig är hela detta oväsende ganska ledt. Salvii lynne, hans sätt att skrifva och vara är från hans ungdom mig noga bekant; och önskar jag, att han sig bättre styra kunde, hvilket ock vore honom sjelf nyttigt. Men så hafver jag ock derjemnte [ 30 ]hos honom funnit många goda egenskaper, samt redliga afsigter och stora förtjenster mot fäderneslandet; och tror jag fuller, att, om han gifvit dig någon tillrättavisning, så har det skett i god afsigt. Jag vill ej neka, att någon hans stolthet och egenkärlek kunnat vara med i spelet. Men, så mycket jag af dina skrifvelser kan döma, far också du vilse och låter din obetänksamhet sticka fram rätt så mycket, som han sin. Om han med alltför stor påflugenhet gifvit dig tillrättavisningar, så förefaller det mig, som du sådana med alltför stor högdragenhet tillbakavisat. Att du stundom behöfver påminnelser, finner jag af dina bref till regeringen; emedan du icke ens i dessa kan dölja din harm. — Du har ju länge setat i kansliet och läst Salvii alla bref, i synnerhet under den tiden, då han låg i tvist med herr Johan Banér. Du borde derföre känna mannens lynne och skrifsätt; och om han ock visade någon inbilskhet, kunde du väl låta sådant gå obemärkt förbi. Att du i din tjenst ingen påflugenhet eller förakt lider, det gillar jag högeligen; men var ej heller för mycket lättrörd! Om du vill handtera fäderneslandets angelägenheter, så måste du i tid lära dig taga goda råd. Om fåfänga ting skall du ingen strid börja, ej heller svedja allt, som ludet är. Sedan rikskansleren fått läsa alla under trätan vexlade bref, utföll hans omdöme mera gynnande för sonen, och han erkände, det Salvii skrifvelser varit opassande; men fortfor dock att äfven ogilla sonens, och härmed afstannade tvisten för den gången.

År 1643 utbröt den å nyo. Johan Oxenstierna ansåg sig hafva flere orsaker till missnöje; t. ex. att vården af fransyska och holländska underhållspenningarna fortfarande anförtroddes åt Salvius ensam; att Torstenson anmodat Johan Oxenstierna bedja Salvius snart skicka penningar till hären, hvilket uppdrag Oxenstierna ansåg under sin värdighet; — att Salvius illa upptagit, så väl det Oxenstierna kallade sig caput legationis;[2] såsom [ 31 ]ock, att han bedt Salvius fara förut till Osnabrück och besörja rummens iordningsställande o. s. v. Alla dessa klagopunkter hade Oxenstierna i bref till fadren framdragit. Denne svarade: mig är ledt, att du om förefallande ärenden på sådant sätt dömmer. Du stöter dig derpå att penningarnas förvaltning blifvit nu som förut anförtrodd åt Salvius ensam. Det är dock till ditt eget bästa; ty ett sådant uppdrag gifver ingenting annat än bekymmer och förtal. Ju mindre du hafver om händer, desto mindre blifva ock både ansvar och besvär; och jag tror, att fredsunderhandlingarna ensamma skola gifva dig nog att göra. - Du sticknas öfver herr Torstensons anhållan om ditt förord hos Salvius. Hvad betyder sådant? Skulle denna begäran vara dig till vanheder, så vore det också för mig, ja drottningen sjelf en skam att mottaga en dylik anhållan, hvilket dock både kan hända, och ofta händt. Du vet ju, att enhvar har sitt anförtrodda uppdrag och fordrar att blifva med höflighet anmodad om det, som på honom beror. Så måste vi alla bedja den ene den andre. Du kan väl icke begära, att åt dig skall anförtros oinskränkt magt öfver allt? Om du hade den erfarenhet som jag, så vore du glad att ej behöfva sjelf afgöra, utan blott hos andra förorda saken; ty om du då rätt handterade den, skulle, i händelse af bifall, hedern falla på dig; men, i händelse af vägran, hatet på en annan. - Ytterligare vet jag ej, hvad det är för ett nyligen uppkommet ordasätt, detta caput legationis, som nu så ofta omtalas. Det kan väl för hederns skull så benämnas; men du sjelf bör icke mycket tala derom. Du och de andra ombuden vid fredsverket ären kamrater med lika magt och lika värdighet, fast på olika platser; och vore bättre, att hvarandra inbördes ära, än otidigt tvista om en sådan fåfänglighet. Det misshagar mig, att du min son ej är mer allvarlig till sinnes, utan låter dig af sådana små saker uppröras. Var dock öfvertygad om, att jag icke skall lida, det någon skymf dig tillfogas, och att jag är om din heder lika så ömtålig som om min egen. Slutligen kan [ 32 ]jag icke gilla, att du velat till Osnabrück förut skicka herr Salvius, som din skaffare; likasom ingen annan kunde åt dig ställa bänkar och bord i ordning. Jag kan väl sluta till hans tankar, när han ser dig vilja begagna honom till förbud och hofmästare. Det vore godt, om enhvar bedömde andras sinnetag efter sitt eget, så beginges ej så många fel här i verlden. Efter denna allvarsamma skrifvelse afstannade tvisten återigen.

För öfrigt synes det, som äfven Salvius å sin sida gifvit några anledningar till oenigheten, ehuru ingen närmare kännedom härom hunnit till efterverlden. Förnämsta underrättelserna angående tvisten finnas nämligen i den gamle rikskanslerens bref, och denne tyckes hafva ansett nödigare att rätta än att urskulda sonen, hvarföre han ock mera framdragit dennes än Salvii fel.

År 1646 utbrast fiendskapen å nyo, och på ett vådligare sätt. Till den förra personliga oviljan emellan begge fredsombuden kom nu den myndiga drottningens vidriga tänkesätt mot Oxenstiernorna, både far ooh son. Af denna orsak slöt hon sig till Salvius, och skänkte honom odeladt förtroende och så mycket skydd som möjligt. Salvius sökte att påskynda freden, äfven genom nedsättandet af Sverges fordringar. Driffjedern härtill må nu hafva varit verklig öfvertygelse och fredskärlek, eller ock lycksökeri, antingen hos Kristina eller hos Frankrike; härom är svårt att döma. Men just detta ämne blef stridsäpplet emellan drottningen och Salvius å ena, samt båda Oxenstiernorna å andra sidan.

Det var i slutet af 1646, som man i Osnabrück förde den häftiga striden, huruvida Sverge skulle bekomma hela Pommern eller blott en del deraf med Wismar och Bremen. Svenska fredsombuden hade fått befallning gifva vika, men blott i yttersta nödfall. När detta nödfall inträffade, derom var just frågan och tvisten. Salvius ville tämligen snart åtnöja sig med För-Pommern, Rügen och Bremen m. m.; ty, sade han, man bör ej spänna bågen för högt. Detta var också [ 33 ]Kristinas mening och i synnerhet franska partiets önskan. Oxenstiernorna deremot och deras vänner yrkade enträget, att man i stället borde mottaga det af kejsaren och af tyska riket erbjudna hela Pommern, oaktadt Brandenburg vägrade sitt bifall. I November månad hade likväl svenska fredsombuden gifvit vika, och afstått Hinter-Pommarn. Axel Oxenstierna ogillade denna eftergift ganska mycket [3]. Uti handbref till sonen rådde han denne, att, om Brandenburg genom ytterligare inkast gåfve någon förevändning dertill, söka på godt manèr återtaga det gjorda beviljandet, och sedan hålla sig fast vid hela Pommern. Du bör, skref han, häruti arbeta till fäderneslandets bästa, så vidt sig göra låter. Men, om af orsaker, som ej må nämnas, man icke kan komma längre, och blifver stormen alltför häftig, så hjelper föga streta deremot Jag känner nogsamt lynnet och afsikterna hos dem, som nu styra Sverge, har också af dem min dagliga och dryga del. Jag ser fäderneslandets skada och vanheder för ögonen, så att det för ett ärligt hjerta och vettigt hufvud är den största harm. Om ej Gud, ära och samvete hållit mig qvar, hade jag längesedan lemnat min plats. Men Seneca säger: var ej alltför mycket envis på dina föresatser, utan följ dit ödet leder. När allt bemödande är fåfängt, måste man bruka tålamod och lämpa sig efter tiden. Detta är den ytterlighet, till hvilken den förståndige bör komma. Den synes för många besvärlig; men, om den ej iakttages, så skall hela verket snart brytas sönder. Det är dock bättre hafva någon ordning än ingen. Fadrens uppmaningar måtte hafva inverkat, ty snart derefter klagade Chanut hos Kristina, att Johan Oxenstierna sökte hindra freden. Dessa klagomål blefvo välkomna. Kristina yttrade sig med mycken bitterhet öfver Johan Oxenstiernas uppförande, utmålade sjelf alla de förskräckliga följder och krigseländen, som af hans motsträfvighet [ 34 ]kunde föranledas; sade, att han borde inför Gud och menniskor ansvara derför o. s. v. Chanut tyckte sig likväl hos Kristina under alla dessa utbrott märka en hemlig glädje, att den af henne hatade Johan Oxenstierna visade verlden sina fel, och huru liten del han borde hafva i äran af fredsslutet. Det var också allmänna öfvertygelsen, att Johan Oxenstiernas uppförande blifvit öfverenskommet, kanhända föreskrifvet af fadren; så att allt, hvad i detta hänseende sades eller gjordes mot den förre, kunde också anses vara rigtadt mot den sednare.

Salvius hade vid denna tid för fransmännen omtalat, huru Sverge ämnade i nödfall eftergifva också sina anspråk på Stettin. Detta hans uppförande väckte allmän ovilja, och förmodligen var det i anledning häraf, som Johan Oxenstierna skref till regeringen i Sverge ett bref, som innehöll några bittra utfall mot ämbetsbrodern. Det ankom, just när Chanut, i afsigt att till Frankrikes vinst nedsätta Sverges fordringar, ifrigt retade Kristina mot båda Oxenstiernorna och mot deras ihärdighet. Brefvet blef uppläst i rådet. Axel Oxenstierna tog eld dervid och utfor med häftighet öfver Salvius. Då alla i rådet tego, yttrade Kristina sjelf, det hon ej kunde tåla, att man på sådant sätt angrepe en frånvarande, som ej kunde försvara sig. Ordvexlingen mellan henne och rikskansleren blef tämligen häftig. Efter någon stund upplöstes rådet utan att hafva fattat något beslut. Just som drottningen kom derifrån, uppvaktades hon af Chanut. Hon var då mot Johan Oxenstierna ganska uppbragt och talte om att sätta Salvius och de fransyska fredsombuden till väktare öfver honom. Om dessa märkte och kunde bevisa, att han motarbetade freden, skulle de samfälldt aflåta till henne ett bref, hvilket hon kunde uppvisa i rådet. Till Salvius skref hon egenhändigt, tackade för hans uppförande och försäkrade, att, om också en och annan sökte svärta, skulle drottningen dock aldrig tillåta någon störta honom. Om Salvius komme väl hem, ämnade drottningen med ord och gerning visa, att hon vore och förblefve honom välbevågen. Huru [ 35 ]Salvius i anledning häraf uppfört sig mot Johan Oxenstierna, och hvad vidare förelupit, veta vi ej. Det synes emellertid säkert, att Kristina verkställde sitt ofvannämnde förslag, nämligen att åt fransmännen anförtro en slags hemlig uppsigt öfver Johan Oxenstierna; ja att hon till och med begärde, det de skulle skaffa henne bref och handlingar, med stöd af hvilka hon kunde angripa och störta båda Oxenstiernorna. Detta hennes förbund med utländningen mot sina egna ministrar hölls ej hemligare, än att Frankrikes fiender, spaniorerna, kommo under fund dermed. För att skada Frankrike berättade de förhållandet för Johan Oxenstierna. Så kom det snart både till drottningen och rikskansleren. Den förra blef högeligen harmsen och nedslagen; men dolde dessa känslor under slöjan af en stolthet, som ej aktade, hvad Oxenstiernorna tänkte oro förhållandet. Dessa sednare kunde ej göra annat än tåla och tiga; - och tänka.

Trätorna emellan Johan Oxenstierna och Salvius hade återigen tagit fart, man vet numera ej af hvad anledning; men i Januari 1647 skref rikskansleren sålunda: käre son! Jag måste ogilla, att du icke ens i brefven till drottningen förmår styra din penna. Du nöjer dig icke med att låta omständigheterna tala för sig sjelfva, utan släpper ock ditt onda lynne fram med en hop förtretliga ord, såsom krasslare, skråla, skrika, kinka, o. s. v., hvilka mindre skada din fiende, än utmärka, att du sjelf icke eger magt öfver ditt eget sinne. - Du klagar i flere dina bref, att jag håller med Salvius, så att han kan le åt din ovilja. Käre son, läs rätt och förstå rätt mina bref! Jag känner noga Salvii lynne och fåfänga, hvilka med åren och äran tagit till, och kanske af andra än mera uppeggas. Jag gillar ingalunda hans inbillningar; men förmår icke undanskaffa alla fantaster, eller förändra deras hufvud. När du hinner stiga mina trappor och år uppföre, skall du finna, att dylika förhållanden ej kunna botas så lätt, som mången tror och den nödställde fordrar. Att jag ej förmår ytterligare hjelpa dig mot Salvius, det måste [ 36 ]så du, som jag, lida. Hvad du har att utstå, vet jag ej, om det kan liknas vid det, jag länge och kanske ännu drager. Var dock viss derom, att jag mer än väl känner, det ganska stora vedervärdigheter hafva nu i många år tryckt dig; men du måste ej derföre mista mod och manliga råd. Bit tänderna tillsammans; se på saken, fäderneslandets ära och tjenst, och låt all fåfänga fara. Om ej Salvius hade stöd här hemma, om ej också härifrån hans inbilskhet och förslager underblåstes; tro mig, han skulle ej tala så högt. Sådant är verldens lopp. Den, som länge lefver och höga tjenster bekläder, måste vara underkastad afund, illvilja och mycket annat, hvilket ingen ärlig man kunde bära utan stöd af Gud och samvetet. Du känner nogsamt min belägenhet i förra tider; den har ej sedermera förbättrats. Jag måste nu mycket lida just af den, för hvars bästa jag allsköns möda och arbete mig underkastat; men hvilken ej är dessa uppoffringar värdig, och kan väl hända, att också dina besvär sig derifrån härleda. Detta är min lott; det är ock din; kanske få vi båda än sämre. Men tag Gud till hjelp och råd och gör det rätt är! När tigas kan, så tig! Hvad föraktas bör, det förakta! Hvad med åtlöje vederläggas bör, det le åt! Men hvad ej med äran lidas kan, det lid ej! Jag vågar icke anförtro pennan mera, ej vetande, i hvars hand brefven kunna komma.

Tvisten emellan Johan Oxenstierna och Salvius sammansmälte från denna tiden helt och hållet med oenigheten mellan drottningen och rikskansleren och bör således tillsammans med denna framställas.


  1. Riksark. Acta Salviana. Fol. T. V. J. Oxenstierna till Salvius. Stralsund d. 10 Dec. 1641.
  2. Hufvudman för beskickningen.
  3. Se 8:de delen, pag. 72.