Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-7
| ← Om Undervisningsverken |
|
Om Näringarna → |
SJUNDE KAPITLET.
OM ÄMBETSVERKEN.
Om svenska ämbetsverken under Kristinas regeringstid är föga att säga; och de förblefvo hufvudsakligen sådana, som förmyndarestyrelsen dem ordnat. Tillsynen var i början allvarsam; men under sednare åren har i detta likasom i andra hänseenden slappheten och oredan uppifrån spridt sig förlamande och störande nedåt och genom styrelseverkets alla grader. Ämbetsmännernas nit svalnade och deras duglighet aftog i samma grad, som Kristina vid sina befordringar begynte mer afse nycker och gunst, än förtjenster och användbarhet. Rådsprotokollen från denna tid äro både oordentliga och ofullständiga; och efter 1649 blefvo de allmänna räkenskaperna ej längre vederbörligen granskade. Bland det förnämsta, som skedde, var utarbetandet af jordeböcker för bergslagen 1649 och för krigsstaten 1652.
Utom de gamla utmärkta ämbetsmannen sedan förmyndarestyrelsen, finner man under Kristinas regering omtalad också Konrad Falkenberg. Först tjenstgjorde han som landshöfding i Kalmar, och sedan 1652 som riks- och kammarråd, och detta allt med nit och omvårdnad för det allmänna bästa. Han upptäckte och framdrog en mängd försnillningar från kronan. Bland annat gjorde han mot flere bland landshöfdingarna efterräkningar på sex till tio eller tolftusen daler silfvermynt. Stiernsköld, en son af gamla amiralen [1], befanns på detta sätt vara kronan så mycket skyldig, att nästan alla hans gods blefvo tagna i mät; likaså med flere andra. Detta Falkenbergs nit väckte mycket uppseende och buller. Smålandsbönderna klagade ofta öfver hans stränghet. Gunstlingarna och hoffolket blefvo missnöjda, ty de hindrades från statskassans plundring. Äfven bland ämbetsmännen uppstod mycken oro, och det blef hos något hvar ett gängse ordspråk att bedja: Gud bevare mig från tre F., från Fan, Fiskalen och Falkenberg.
- ↑ Se 6:te delen pag. 91.