Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Ämbetsverken
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Om Näringarna
Om Bondeståndet  →


[ 90 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
OM NÄRINGARNA.

Svenska småstäderna förblefvo hufvudsakligen i samma tillstånd, som under förra regeringen och af ungefär samma skäl. Till deras nedhållande bidrogo äfven de företrädesrättigheter, som man tilldelat och tilldelade Stockholm och Göteborg. För öfrigt bekom borgerskapet äfven sin del af Kristinas flödande gifmildhet, sin anpart i de bortslösade kronogodsen. Man finner nämligen, att flere städer hafva af henne erhållit icke obetydliga gåfvor, bestående i angränsande hemman och kronojordar.

Den omläggning af stadsqvarter, hvilken genom Klas Fleming först kom i gång, fortfor under nu varande styrelse. I flere småstäder blefvo gatorna rätade, och den nya öfverståthållaren i Stockholm, Knut Posse, verkställde åtskilligt och föreslog än mera i samma väg [1]; men dessa åtgerder afstannade snart, vi veta ej af hvad skäl,

De flesta under förmyndaretiden anlaggda fabriker och jernverk fortforo att bära välgörande frukter; men några betydligare nya omtalas ej.

Det af Ludvig De Geer grundlaggda afrikanska handelskompagniet uppblomstrade hastigt och blef ett nytt och lysande bevis på stiftarens djupa insigt i handelsyrket. Åren 1647, 1648 och 1649 kommo derifrån dyrbara och vinstgifvande laddningar. Det sednare året blef derföre dei egentliga bolaget inrättadt och erhöll under namn af afrikanska handelskompsgniet sina privilegier. År 1650 inköptes vid Cabo Corso på Guineakusten en landsträcka, der ett fäste byggdes och några handelskontor i nejden upprättades. Företaget vann mycken framgång; mot jern tillbytte man sig guld, elfenben m. m., hvilka varor sedermera blefvo med stor vinst i Europa afyttrade. Oaktadt [ 91 ]några uppkomna men snart bilaggda tvister med holländska handelskompagnierna, tillväxte röreisen så, att 1652 afsändes ej mindre än fyra kostbara skeppsladdningar från Guinea till Sverge. Dessa blefvo visserligen genom ett missförstånd af England uppbringade; men i allmänhet lofvade hela företaget att, rätt vårdadt, blifva en rik källa till välstånd.

Nya Sverge, eller svenska nybygget i Nordamerika, förblef i samma belägenhet som förut. Vinsten deraf var obetydlig och erhölls förnämligast genom tobakshandel. Svenskarna hade äfven att kämpa mot holländare och engelsmän, hvilka båda uppträdde som deras medtäflare så väl om köpenskap som landtsträcka.

I afseende på handtverk och handel yttrade sig Kristina många gånger till fördel för frihet både i det ena och det andra. Hon ville afskaffa slutna skrån och inskränkningar; en hvar borde få komma och resa, arbeta och handla, som han ville [2]. Men här, likasom ofta, spordes mycken olikhet mellan orden och handlingarna; antingen nu detta kom af lättsinne och ombytlighet, eller af oförmåga att neka, när en enskild ort eller samhällsklass begärde någon enskild fördel. Skråordningarna bibehöllos, och man fortfor att genom hvarjehanda författningar söka tvinga handtverkrarna att från landet flytta till städerna. Afsigten var att upphjelpa dessa sednare, samt statens från dem flytande tullinkomster. Följden blef, att arbetsomtanken på landet qväfdes genom förbudet, och i städerna inslumrade genom öfvermod och förtröstan på uteslutando rättigheter. — I förordningarna om handeln visade sig likaledes, i strid mot de yttrade fria grundsatserna, en ökad benägenhet att åt enskilda bolag öfverlemna monopolier på vissa handelsgrenar. Så uppstodo Tjärukompagniet, Vedkompagniet, Tobakskompagniet, Afrikanska kompagniet, Fiskerikompagniet, o. s. v. Man fortfor äfven, och mer än förut, att vilja genom egenmägtiga förordningar leda och främja handel och slöjder. Så [ 92 ]utfärdades förbud, år 1646 för halländningarnas sjöfart; år 1647 för norrländningarna att sälja fisk vid annan tid än midsommar; år 1648 för öländningarna att hugga Ölands-sten, hvilket borde blifva skrånäring i Kalmar; samma år för vermländningar och vestgötar att handla med hvarandra; år 1649 för öländningar att sälja sina pundvaror i annan stad än Kalmar, o. s. v. Mot all handel på landet, eller hvad man kallade landsköp, fortfor den gamla strängheten, måhända till och med ökad. Så t. ex. fingo borgrarna i Ekenäs år 1650 tillstånd att kringsända egna ryttare för att efterspana och anklaga dylika landsköp.

Dessa, likasom förra regeringars åtgerder i samma anda, förorsakade mycken oreda samt en mängd klagomål, och det från flere håll. Några undantag från handelstvånget tillätos väl, men få och obetydliga. Statsmagtens förmynderskap öfver näringarna fortfor ännu i all sin stränghet.

Oaktadt dessa hinder hade dock handel och näringar kommit så i farten, att deras tillväxande alltjemnt fortfor. Sjelfva borgmästaren Nils Nilsson, de missnöjdes hufvudman, erkände inför riksdagen 1649, att regeringen hade genom goda åtgerder märkeligen framhjelpt både handel och slöjder, så att de dagligen och synbarligen förmerades till främlingarnas förundran och fiendernas förtret.

De sednare åren af Kristinas regering blefvo mindre gynnande för dessa angelägenheter; ty hon egnade dem mindre uppmärksamhet än förut.

Under de sista tiderna föreföll ock en både vigtig och skadlig förändring. Holland hade hittills köpt sina kanoner från Sverge. Men i sammanhang med sin nya vänskap för England, fattade Kristina en personlig och häftig ovilja mot Holland, så att hon för att skada sistnämnde stat förbjöd den ifrågavarande handeln. Följden blef, att holländarne, tvungna af nöden, anlade egna kanongjuterier, hvilka snart vunno framgång och bestånd och med sin tillverkning försågo icke blott Holland, utan ock flere andra stater, svenska näringsfliten till ej ringa förlust.


  1. Rådsprot. d. 12 Dec. 1645, d. 6 Febr. 1646, d. 19 April 1648.
  2. Rådsprot. d. 21 Juni 1650.