Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-6
| ← Om Kristina och de lärda |
|
Om Ämbetsverken → |
SJETTE KAPITLET.
OM UNDERVISNINGSVERKEN.
Under första åren af Kristinas regering fortgick det förut påbegynta upprättandet af gymnasier inom rikets förnämsta landskap. Göteborg och Hernösand erhöllo dylika undervisningsverk; det sednare på samma gång, som det fick egen superintendent. Vid några bland de äldre gymnasierna ökades antalet af lärare. Också nya lärdomsskolor öppnades och 1649 utgafs en skolordning för hela riket.
Gymnasierna bibehöllo ännu sin första rigtning, nämligen att vara ett slags högskolor hvart i sitt landskap. Der utgåfvos programmer och höllos disputationer, nästan som i Uppsala. Många prester fingo ingen annan eller högre bildning än den, som vid gymnasierna meddelades.
De trenne högskolorna fortgingo sin utstakade bana och erhöllo af Kristina mycken uppmuntran, dels genom gåfvor, dels och i synnerhet genom den hedrande uppmärksamhet, hon fästade vid de lärda och vid deras arbeten. Serdeles de första åren såg man henne ofta dröja i Uppsala många dagar å rad och derunder flitigt afhöra lärdomsöfningar af flere slag.
Johan Skytte var den, som lifligast omfattade tanken på att bland högskolans lärare införa kunniga och snillrika utländningar för att dymedelst upphjelpa och lifva det hela samt åstadkomma en lifligare vexelverkan mellan Sverge och mer bildade länder. Detta anses hafva varit ett bland skälen, hvarföre han inrättade den skytteanska lärostolen. Exemplet vann efterföljd; och Gustaf Adolf och förmyndareregeringen inkallade flere utländningar. Dessa, i synnerhet en Loccenius och Schefferus, gjorde Sverge både nytta och heder. Kristina fortgick på samma väg, men till öfverdrift, och utan att vara så lycklig i sättet att välja eller att bibehålla dem hon inkallade. Det är dock från denna tid och i följd af ofvannämnde regeringars åtgerder, som svenska högskolorna började utmärka sig för en både mångsidigare bildning och lifligare verksamhet.
Det var ock under tidrymden från 1600 till 1650, som svenska undervisningsverken, så högre som lägre, blefvo dels nyskapade, dels utbildade. Åtgerden medförde en stor och hastig förändring. Svenskarna, äfven prester, ämbetsmän och större delen af adeln voro i allmänhet förut ganska okunniga. Snart blef förhållandet annorlunda. Läroverken buro sin frukt, dels i den stora skicklighet, som utmärkte Karl den elftes ämbetsmän, dels i den vittra och vetenskapliga verksamhet, som utmärkte hans och hans förmyndares regeringstid.
Adeln, serdeles den högre och rikare, lät sina söner sällan genomgå nya allmänna läroverken; kanske till en del derföre, att de kunskaper, der meddelades, afsågo förnämligast den presterliga eller ock den civila ämbetsmannabanan, af hvilka adeln ej ville begagna den förra och ansåg sig nämnde kunskaper förutan berättigad till den sednares mest lysande och lönande platser. Måhända ock, att de högadliga herrarna ville af stolthet icke låta sina söner i den offentliga skolan sitta bredvid, täfla med och kanske förbigås af ofrälse ynglingar, af till och med bonde- eller torparesöner från samma socken. Man fortsatte derföre det gamla bruket att hemma i sina hus hålla enskilda lärare. Men dessa voro vanligtvis unga fattiga studenter, hvilka sjelfva med brist på stadga och verldsvana, och dessutom i de högadeliga husen stående på en låg och underordnad plats, sällan kunde vinna hos sina lärjungar den aktning och lydnad, som för en allvarlig upptuktelse erfordras. Den unga adelsgossen fick sålunda uppväxa bland tjenare och grannar, hvilka, mer eller mindre beroende af föräldrarna, smickrade och vande honom vid högmod och egenkärlek; medan hans jemnåriga i skolan utan krus tillrättavisades af hvarandra och af sina offentliga lärare, och sålunda vandes både att arbeta, lyda och rätta sig efter omständigheterna. Detta var ett af de förhållanden, som fortfarande beredde ofrälseståndens stigande i jemnförelse mot adeln. Det andra bestod deri, att adelns enskilda lärare ej gerna kunde vara annat än ynglingar, hvilka, sjelfva med ännu ofullständig bildning, icke förmådde gifva sina lärjungar en så grundlig och mångsidig undervisning som den, hvilken af de offentliga lärarne meddelades. Det tycktes ofta som någon sådan icke ens åstundades; ty likasom förut afsåg mången också hädanefter mera ett behagligt umgängessätt och ridderliga öfningar än verklig själsodling genom kunskaper och ihärdigt arbete. Så blef adeln föga delaktig af de många förmåner, som de nya undervisningsverken medförde. Den blef stående på sin förra plats, under det ofrälsemännen, med presterna i spetsen, gjorde för hvarje tiotal af år stora framsteg på bildningens och kunskapernas bana[1].
Den egentliga ämbetsmannadugligheten minskades naturligtvis genom Kristinas flärdfulla tänkesätt och orimliga befordringar. Axel Oxenstierna såg den närvarande och kommande faran. Redan 1634 klagade han, att få bland den uppväxande adeln kunde i statens värf användas; och, tillade han, om också en eller annan bland dem vet någonting, så vill han ej bida i de lägre graderna, tills han lärt sig stå rätt på benen; utan när en sådan blott kan skrifva ett vanligt bref eller hålla ett tal i vädret, så tror han sig genast skicklig att handtera rikets kinkigaste angelägenheter[2]. Nu, under Kristinas tid, klagade han på samma sätt, öfver den flärd och oduglighet, som bland de unga ämbetsmännen inrotade sig, samt öfver de olyckor, som skulle deraf i en framtid föranledas[3].
De rikare bland adeln vidhöllo ännu den sedvänjan att låta sina söner efter enskilda undervisningens slut fortsätta sin bildning vid någon utländsk högskola. I fransyska staden Saumur var den tiden ett reformert undervisningsverk af stort anseende, hvarest en mängd svenska ädlingar, en Klas Tott, Jakob Kasimir De la Gardie, Johan Ekeblad m. fl. fulländade sina studier. För att på de samma sätta kronan, företogos slutligen några års utrikes resor till vinnande af än närmare kännedom af de europeiska staterna och deras språk och förhållanden. Af många välartade ynglingar blef detta medel med fördel användt; men många voro ock de, som reste endast för nöje; än flere de, som ej hade tillräcklig förmögenhet att kunna någon gång besöka främmande länder; men hvilka ändå försmådde de inhemska läroverken, och således blefvo på odlingens bana helt och hållet efter sin tid.
Nämnde utrikes resor medförde likväl en annan, ehuru tillfällig, dock ganska betydlig fördel. Till de unga adelsherrarnas ledsagare under ofvannämnde resor utsågos vanligtvis fattiga ofrälsemän, hvilka utmärkt sig för kunskaper samt ett hedrande och stadgadt uppförande. Det hände ej sällan, att personer som innehade tjenst vid allmänna läroverken, lemnade sina platser för att deltaga i sådana färder. Den unga svenska vetenskapsmannen fick derigenom tillfälle att göra närmare bekantskap med de snillen och lärobyggnader, som i andra länder väckt uppseende, hvilket underhöll en liflig och oafbruten gemenskap mellan Sverges och det öfriga Europas bildning och inverkade fördelaktigt på den förra. Ännu en sak. De unga svenska grefvarna blefvo vanligtvis inbjudna till de utländska hofven och der bemötta med stor uppmärksamhet. Emedan de äfven dit åtföljdes af sina ofrälse ledsagare, erhöllo dessa jemnte vetenskaplig bildning också en ganska vidsträckt kännedom af samtidens politiska personer och af staternas inbördes ställning, samt en skarp och öfvad blick för lifvets verkliga förhållanden. Detta ökade i hög grad deras användbarhet, antingen de sedermera valde andeliga eller borgerliga ämbetsmannavägen. Många dylika blefvo genast efter hemkomsten lektorer eller professorer och slutade sin bana i kyrkans eller vetenskapernas högsta värdigheter. Andra gingo i statens tjenst, och der ganska långt; några ända till rådsbordet, der tagande plats bredvid grefvarna, sina förra lärjungar. Efter Karl den elftes räfst funnos jemnförelsevis blott ett ringa antal adels-slägter, som egde nog tillgångar att låta sina söner företaga dylika resor.
Bland vetenskaperna bibehöll Teologien främsta rummet; och tillika andan af sträng luthersk renlärighet. Några utmärktare arbeten syntes dock ej. En ny bibelöfversättning börjades, men afstannade snart. De ryktbaraste författarne voro båda erkebiskoparna Paulinus och Lenæus, samt biskoparna Johannes Matthiæ och Terserus. De tvänne sednare skola vi i framtida berättelser utförligare omtala.
I Rättsläran fortforo Loccenius och Gyldenstolpe med den verksamhet, genom hvilken de redan under föregående styrelse utmärkt sig. De och deras arbeten bidrogo att inom Sverge sprida klarare begrepp om nämnde vetenskap; ehuru inga för efterverlden lysande verk utkommo. Den ryktbare Stiernhöök började först under denna tid visa sig och sin ännu ej fullt utvecklade förmåga.
Läkarekonsten qvarstod i allmänhet på samma punkt, som under förra regeringen, ty de nyss inrättade lärostolarna hade ännu icke hunnit medföra önskad verkan. Antalet af läkare ökades visserligen år efter år; men blott få bland dem voro infödda svenskar; de fleste deremot utländningar; några af mycket anseende; t. ex. en Conring och Du Rietz, af hvilka den sednare stannade inom Sverge och är ännu allmänt bekant genom de af honom uppfunna och efter honom benämnda dropparna.
En i denna väg ganska märkvärdig upptäckt skedde likväl under drottning Kristinas regering och det af en svensk man. Det var nämligen, då Olof Rudbeck först upptäckte de i menniskokroppen befintliga så kallade Vasa lympathica. Om denne märkvärdige man och hans många arbeten framdeles.
För öfrigt visade sig äfven härutinnan Kristinas ombytlighet. Vid anträdet till regeringen funnos för hennes räkning anställde fyra lifläkare. Under sin tioåriga regering har hon till samma befattning utnämnt och efter hvarandra begagnat ej mindre än nio serskilda män.
Kemi, Fysik, Ört-, Jord- och Stiernkunskap stodo i allmänhet på samma punkt som under förra styrelsen. Stiernhielm utgaf likväl ett i bergsvetenskapen upplysande verk, likasom Gyldenstolpe för kännedomen om Sverge en lärobok, hvilken blef allmänt begagnad. Före Burei kartor och detta arbete hade man föga eller ingen ledning till närmare kunskap om fäderneslandet.
Statsvetenskapen drefs mycket och med ifver i detta, likasom i föregående tidehvarf. Under tvisterna mellan Karl och Sigismund blefvo olika grundsatser af olika partier åberopade. Sigismund stödde sig på det ärfteliga konungadömets läror. Rådspartiet deremot på republikens och på aristokratiens; ehuru mer i hemlighet hysta, än öppet uttalade. Karl den nionde, med enväldets sjelfrådighet i lynne och handling, åberopade och stödde sina ord på folkväldets grundsatser. Dessa partiers hvar för sig utgifna skrifter gjorde dylika ämnen till föremål för hela den läsande allmänhetens begrundningar. En sådan sinnesstämning fick ytterligare näring genom tvisterna vid regeringsformens antagande, vid kronogodsens försäljning, samt i allmänhet genom riksdagarna under förmyndaretiden; likaså och än mera genom genljudet af striderna mellan hofven och parlamenterna både i Frankrike och England. Härtill kom det tycke för republikanska statsformer, hvilket i de nya läroverken väcktes genom en allmännare bekantskap med den grekiska och romerska fornverldens historia och vitterhet. Af alla dessa skäl var allmänna uppmärksamheten mycket fästad vid frågorna om förhållandet mellan så väl öfverhet och undersåtare, som mellan dessa sednare inbördes, och en mängd afhandlingar blefvo derom utgifna. För konungamagten talade Gyllenhielm, Salvius, Loccenius, Schefferus, Sten Bielke, Gyllenklo, Ehrensteen m. fl.; för republiken, för aristokratien Axel Oxenstierna, Per Brahe, Shering Rosenhane, Gyldenstolpe m. fl. Det egentliga folkväldet hade inga anseddare sakförare, men försvarades till någon del af båda erkebiskoparna Paulinus och Lenæus m. fl.[4]. Bengt Skytte och Arnold Messenius voro politiska lycksökare, än hos ena, än hos andra partiet.
I Historien började man mer än förr lägga vigt på fornlemningar och vetenskaplig forskning. Som häfdatecknare utmärkte sig Baaz genom en kyrkohistoria. Arnold Messenius författade sitt ännu otryckta arbete om striden mellan Karl den nionde och Sigismund. Slutligen utgaf Loccenius sin svenska historia, hvilken sedermera i nära hundrade år var det mest ansedda verk, man i denna väg hade att uppvisa.
I Filosofien hade ramistiska lärorna länge blifvit upprätthållna genom Johan Skytte och Laurentius Paulinus, af hvilka den ene var Uppsala kansler, den andre dess erkebiskop. De dogo båda inom två års tid; hvarefter aristoteliska filosofien åter gjorde sig gällande. Den hade redan förut varit gynnad af Rudbeckius, Gyldenstolpe och af den sedermera blifvande erkebiskopen Lenæus.
Grekiska och Hebreiska språken blefvo genom de nya gymnasierna mer allmänt kända, och det var ej sällsynt att vid dessa läroverk få se och höra tal och skaldestycken på det förstnämnde tungomålet.
Latinet var och måste vara skolornas första och förnämsta undervisningsämne; det första, ty alla läroböcker i andra ämnen voro på detsamma författade, och kunde ej läsas utan föregående kunskap i nämnde språk; det förnämsta, ty utan detsamma kunde man ej röra sig i hvarken kyrkans, vetenskapernas eller statens verld; emedan de vigtigaste afhandlingar i alla vägar fördes på nämnde tungomål. Likväl hade Sverge på detsamma ännu inga utmärktare hvarken talare eller skalder.
Modersmålet var uppfylldt af utländska ord, införda dels af främlingarnas beqvämlighet, dels af nödtvång; ty man hade ännu ej uppfunnit svenska ord och uttryck för den mängd nya begrepp, som den brådväxande vetenskapliga bildningen medförde. Af sådan orsak, och emedan det nysvenska språket ännu icke var till sina former och uttryck nog utbildadt och stadgadt, sågos många lärde häldre begagna det redan upparbetade latinet. Likväl spordes mycket nit för modersmålet. Axel Oxenstierna befallte sin son nyttja det mot främmande sändebud, så framt dessa ville begagna sina enskilda språk i stället för det gemensamma latinet. Jakob De la Gardie lät uppsätta ett förslag till svenska benämningar för hela bergsvetenskapen, och Kristina hade i tankarna att för språkets odlande inrätta en svensk akademi, i likhet med den fransyska. Många af fäderneslandets lärda ifrade för modersmålets begagnande och sökte äfven sjelfva att använda och uppbruka detsamma; men vanligtvis utan framgång, till dess Stiernhielm visade sig. Redan under förmyndarestyrelsen utgaf han en samling gamla ord, hvilka föreslogos till återupptagande. I egna arbeten undvek han så mycket möjligt främmande benämningar, och likväl utmärkte sig dessa arbeten och i synnerhet hans skaldestycken genom ett behag och en bestämdhet, som man aldrig förut i svenska skrifter funnit. De väckte derföre en allmän förtjusning, ett gladt hopp att äfven Sverge engång skulle få sin egen vitterhet; att äfven svenska snillet skulle framdeles kunna på eget språk uttala sina tankar och känslor och göra dem hörda, förstådda och älskade af hvarje svensk medborgare, måhända också af söderns folk. Stiernhielms mest ryktbara och omtyckta svenska skaldestycke kallades Hercules. Vid dess framträdande blef den unge ifrige fosterlandsvännen Verelius hänförd af mycken förtjusning, och uttalade densamma i följande ordalag. Du är, skref han till Stiernhielm, den svenske Virgilius och borde lefva endast som författare; ty du är som sådan både vår prydnad och vårt hopp. Hvilken besynnerlig olycka att, då vi sökt odla vårt modersmål, har sådant hitintills skett genom att omskapa det till ett främmande. Vi hafva blygts för fädernas språk, men apat fransmännens, till åtlöje för alla. Jag, likasom många, har alltid känt vedervilja mot denna föraktliga och osvenska sed; men saknat anseende och magt att densamma afskaffa. Du har visat dig ega kraft att besegra fördomen och att från vårt språk aftvå det främmande och vanställande sminket. På denna bana hade förut icke framgått någon mägtig ande, hvilken vi andra kunnat följa. Du är en sådan. Du har genom din lärodikt ådagalaggt, det ingenting finnes, som ej det äkta och obemängda svenska språket kan med klarhet och behag uttrycka, o. s. v. Midt under denna fosterländska förtjusning för modersmålet offrade Verelius sjelf åt tidens allmänna af honom tadlade anda; ty just detta anförda bref är af honom skrifvet, icke på fosterlandets språk, utan på det främmande latinet.
Saken egde sin stora vigt. Utan modersmålets upparbetande till användbarhet i vittra och vetenskapliga skrifter, hade det förblifvit en omöjlighet att sprida kunskaper och bildning till någon större del af samhällets medlemmar.