Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kriget med Polen
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Farensbachs förräderi
Rigas eröfring  →


[ 56 ]

TOLFTE KAPITLET.
FARENSBACHS FÖRRÄDERI.

Wolmar von Farensbach, en liffländsk ädling, hade redan 1601 som fånge kommit till Sverge och derstädes i flere år qvarstannat. Utvexlad, gick han i tjenst hos hertig Wilhelm Kettler af Kurland, och då denne råkade i oenighet med så väl kurländska ridderskapet som med Polen, gick Farensbach mot höga löften öfver till svenskarna. Han var en besynnerlig herre och full af motsatser. Uti krig utmärkt tapper och skicklig, serdeles vid öfverraskningar; i underhandlingar slug, driftig och tilltagsen; men derjemnte i hela sitt väsende häftig, ombytlig, falsk och egennyttig; ofta hemligt mottagande penningar af båda partierna, men troget tjenande ingen. — Gustaf Adolf och hans vänner hyste väl mycket misstroende för en sådan krigare, men ville dock icke försumma hans fördelaktiga anbud. De satte dock för säkerhets skull Nils Stiernsköld vid hans sida. I början gick allting godt och [ 57 ]väl. Dünamynde, Riga skans, Pernau, Grobin och Gumbinnen eröfrades, till en del genom Farensbachs skicklighet. Men den frihet att plundra, som han lemnade sina soldaler, väckte första oenigheten mellan honom och svenska härförarne. Desse trodde sig också hos Farensbach upptäcka egennyttiga afsigter och hemliga med Polen förehafda stämplingar. Denne åter märkte deras misstroende och blef deröfver icke litet förtörnad, hvarvid jesuiterna i Riga iakttogo tillfället och sökte i hemlighet locka honom öfver till Sigismund. Vid denna sakernas ställning hände sig, att från Sverge ankom ett fartyg, som medförde penningar till Stiernsköld. Emedan denne var frånvarande, begärde Farensbach att utbekomma dem; men befälhafvaren nekade, emedan han hade uttrycklig befallning att endast lemna dem uti Stiernskölds egen hand. Nu blef Farensbach på det högsta uppbragt. Hans folk plundrade fartyget, dödade en del af besättningen, borttogo penningarna, och redo sedan, anförda af Farensbach sjelf, öfver till polska lägret och antogo Sigismunds tjenst. Detta allt skedde 1617. Svenskarna förlorade genom Farensbachs förräderi flera af de intagna fästningarna, hvarefter det stillestånd afslöts, som vi förut omtalat.

Farensbachs trohet mot Sigismund blef icke långvarig. Några år derefter ingick han åter i Gustaf Adolfs tjenst och mottog en summa penningar för att i Holland värfva 3000 man. Farensbach förstörde på spel och yppighet dessa medel, och öfvergick sedan till kejsaren. Här blef han ganska väl emottagen, ty likasom alla andra Gustaf Adolfs lärjungar var Farensbach mycket kunnig uti befästnings- och fältmätningsyrket, sä att han i sådant hänseende ansågs som den skickligaste i kejserliga hären. Detta oaktadt låg han alltjemnt i hemlig brefvexling med svenskarna och försäkrade dem om sin välvilja. Men år 1632 åtföljde han Tilly på tåget mot Bamberg och bidrog ganska mycket till den förlust, som Gusfaf Horn led vid sistnämnde ort. Gustaf Adolf blef till det yttersta uppbragt mot förrädaren; men Farensbach skref och ursäktade sig med nödvändigheten att äfven i kejsarens tjenst visa [ 58 ]sig nitisk, för att ej väcka misstroende. Han erbjöd sig att till försoning lemna Ingolstadt i svenskarnas händer, öfvertalade också österrikiske generalen Cratz att ingå uti förräderiet, och det var endast en tillfällighet, som hindrade dess utförande. Kejsaren, som emedlertid icke hade minsta aning om dessa underhandlingar, utnämnde Farensbach till befälhafvare i Regensburg för att belöna hans trogna tjenster. Men snart derefter blefvo de hemliga stämplingarna upptäckta, Farensbach sjelf fängslad och dömd till döden. Hans hustru och barn ilade till Wien för att utverka nåd, och det lyckades dem, med biträde af Farensbachs vänner, heldst denne var nästan omistlig för sin krigskännedom, och ett ilbud afsändes med benådningsbrefvet. Emedlertid hade uti Regensburg den utsatta afrättningsdagen kommit, och Farensbach utleddes, som med officerare brukligt var, utan bojor, endast omgifven af soldater. Vid bestigandet af upphöjningen och första anblicken af de derstädes i ordning liggande verktygen, stötte han hastigt undan vakten, hoppade ned igen och vred korsgeväret ur handen på en af knektarna, samt sökte dermed bana sig väg till flykten. Detta allt skedde så hastigt, att Farensbach nedstötte fyra soldater, innan de hunno sätta sig till motvärn. Men nu blef han slagen till marken, genomstucken och slutligen hela kroppen i bitar sönderhuggen af de förbittrade knektarna. Just i samma ögonblick anlände det från Wien med hans benådningsbref afskickade budet.