Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/13
| ← Farensbachs förräderi |
|
Gustaf Adolf utanför Danzig → |
TRETTONDE KAPITLET.
RIGAS ERÖFRING.
År 1621 var Polen inveckladt uti ett ganska allvarsamt och farligt krig mot turkarna. Gustaf Adolf hoppades derföre att finna Sigismund benägen till billig förlikning. Men denne konung ville icke afstå från sina anspråk, utan sökte blott medelst förlängda vapenhvilor vinna ledighet, tills turkiska kriget hunnit slutas. Detta åter öfverensstämde icke med Sverges och Gustaf Adolfs fördel. Denne sednare beslöt derföre att icke bevilja något ytterligare stillestånd, utan med alla krafter angripa sin fiende, medan denne var sysselsatt också på andra sidor. Härvid förekom dock en olägenhet. Turkarna ansågos ännu den tiden såsom alla de kristna folkens gemensamma arffiender. Att anfalla ett rike, som var inveckladt i krig med Turkiet, betraktades med afsky, och ett förbund med turken föga bättre än ett förbund med den onde anden. Gustaf Adolf lät dock af dessa betänkligheter icke hindra sig. Han utfärdade till Europas regenter och folk öppna bref, innehållande tydliga bevis, att han sjelf icke försummat några medel till skälig förlikning; men att Sigismunds halsstarrighet ensamt vållat kriget. Detta oaktadt kunde han icke undvika det bittraste tadel.
Uti Juli månad 1621 samlade han vid Elfsnabben en ganska betydlig styrka för att dermed öfvergå till Liffland. Vidriga vindar fördröjde afresan en längre tid, hvarunder konungen med egen hand uppsatte sina krigsartiklar, utmärkte så val för klokhet och insigt uti sjelfva yrket, som af kärlek till ordning och sedlighet. Emellertid kommo båda drottningarna, modren och makan, jemnte svärmodren ut till lägret. Uti deras närvaro mönstrades hären på Åhrsta ängar, hvarvid den nya krigslagen blef uppläst och besvuren, och man kan från denna dagen räkna svenska krigarens nya skapelse till den sköna förening af mod och mensklighet, som höjde honom öfver det vanliga soldatlifvet. — Slutligen uppblåste gynnande vind; drottningarna återvände till Stockholm, och flottan fördes till Sandhamn. Sjelfva midsommarsdagen och vid det vackraste väder styrde hon med svällande segel ut på hafvet. Hon innehöll etthundrade femtioåtta fartyg, större och mindre.
Redan andra dygnet uppkom ett oväder, som skingrade hela flottan och dref henne flera dagar omkring på Östersjön. Det skepp, hvarpå konungen och hertig Karl Filip hade stigit ombord, blef jemnte några andra kastadt till Pernau, der konungen och hertigen gingo i land. De öfriga fartygen samlade sig vid Runö, under riksamiralen Gyllenhielm. Efter några dagars väntan kom underrättelse från Pernau om konungens landstigning; hvarpå hela den återförsamlade flottan seglade rakt mot Riga.
Denna betydliga handelsstad är belägen vid Dynafloden, ungefär en mil från dess utlopp i hafvet. Staden tillhörde det gamla hanseförbundet och kunde i flera hänseenden betraktas som en fri riksstad, men stod under polskt beskydd. Vid ryktet om Gustaf Adolfs rustningar hade den derföre begärt undsättning, men Sigismund kunde i anseende till det turkiska kriget endast skicka 300 knektar. Riga beslöt dock göra ett kraftigt motstånd, och kunde genom sina tillgångar både på folk och penningar anses som en icke föraktlig fiende. Dess enda hamn var inloppet till Dynafloden. För att skrämma svenskarna derifrån uppkastades för sken skull ett stort läger ytterst vid flodmynningen; men emedan dessa fästningsverk i sig sjelfva voro ganska svaga, och folk till nödig besättning saknades, vågade rigaboerna icke skicka dit ut några kanoner. Då flottan den 31 Juli middagstiden nalkades, fick Gyllenhielm se det stora och, som det tycktes, starkt befästade lägret. Fanor svajade och gevär blänkte öfver vallarna, och täta skott samt krutrök tillkännagåfvo en derinnanför varande betydlig krigshär. Gyllenhjelm vågade derföre icke segla in uti floden och derigenom utsätta sig för lägrets kanoner, utan lade flottan för ankare ute på redden. Men på eftermiddagen började en stark nordvest storm, hvilken varade i fyra dagar, och blef så häftig, att flere fartyg sletos från sina ankaren och kastades på kusten, andra måste hugga af masterna, och alla ledo betydlig skada; serdeles blefvo de hästar, som medfördes, alldeles förderfvade af den starka rullningen. Den 4 Augusti ändtligen saktades stormen, och Gyllenhielm, af fruktan för en ny, beslöt att styra in i Dynafloden, det måtte kosta hvad det ville. I hast blef segelleden utpejlad, fartygen lade sig i ordning, det ena efter det andra, med laddade kanoner, och dessutom soldater i öppna båtar, för att straxt kunna mottaga fienden. På sådant sätt rustad styrde han rakt in i flodmynningen. När rigaboerna sågo hans förehafvande, började de svänga fanorna inom lägret och skjuta skott på skott; men då Gyllenhielm fortsatte kosan utan att låta afskräcka sig, och svenskarne började landstiga, itände polackarne sitt läger och skyndade, utan att hafva gjort något motstånd, tilbaka till Riga, hvarest ännu samma afton förstäderna afbrändes. Gyllenhielm lät oförtöfvadt sätta allt manskap i land, och några dagar derefter ankom också Gustaf Adolf samt i hans sällskap Jakob De la Gardie och en hop af det finnska krigsfolket. Nu blef staden på alla sidor innesluten. Norrut vid Mühlgraben anlades ett förskansadt läger under De la Gardie. På Sandberget nordost om staden var det andra och största under konungen sjelf. På östra sidan utmed stranden hade Herman Wrangel och Patrik Ruthwen tagit plats. Åt söder på andra sidan floden låg Herman Fleming i den så kallade Kobrons skans. Riksamiralen Gyllenhielm och vice amiralen Klas Fleming innehade hela floden och afskuro all tillförsel. Gustaf Adolfs styrka ansågs utgöra vid pass 20,000 man.
Inom Riga fanns det endast 300 verkliga soldater, men borgerskapet var talrikt, stridbart och ifrigt nitälskande för stadens frihet och deraf beroende handel. Då Gustaf Adolf derföre den 12 Augusti uppfordrade dem, fick han ett stolt och afslående svar. Man hade också från polska sidan helt nyligen erhållit försäkran om kraftig och snar undsättning.
Den 14 Augusti började derföre elden från svenskarnas sida. Den var ganska häftig, serdeles mot de så kallade Jacobs och Sandportarna. Stundom inkastades på en enda dag öfver tusen kulor. De tjocka stadsmurarna blefvo slutligen genomborrade och tornen nedskjutna. Efter flera smärre försök vågade konungen ett anfall natten mellan den 29 och 30 Augusti, men blef med förlust tillbakaslagen. Rigaboerna visade utmärkt både mod och ihärdighet.
Det envisa motståndet gjorde Gustaf Adolf bekymmer, serdeles emedan man berättade, att Radziwill i spetsen för polska hjelptroppar nalkades. Dessutom förspordes från ryska sidan mycket missnöje vid den nu först skeende närmare gränsbestämningen, så att man af fruktan för ett nytt krig icke tordes draga alla trupperna derifrån. Till råga på bekymmerna kom underrättelse från Sverge, att drottningen var sjuk af längtan och kunde alldeles icke gifva sig tillfreds. Gustaf Adolf skref till sin svärmor, som ämnat återvända till Tyskland, öfvertalade henne att stanna qvar hos den sjuka dottern, och lyckades sålunda att åtminstone till en tid lugna denna sednare. I detsamma kom som ilbud från östra gränsen Herman Fleming med den underrättelsen, att ryssarna ändteligen hade gifvit efter, så att numera ingenting vore från den sidan att befara. »I hafven tidningar, som en ärlig man!» ropade Gustaf Adolf, sedan Fleming föredragit sitt ärende, och denne sednare fick som belöning utvälja sig ett par gårdar till arf och eget. Efter några dagar kom Radziwill med den af Sigismund utlofvade undsättningen, och rigaboerna sågo med utomordentlig glädje polska standaren svaja öfver åsarna på södra sidan om floden. Men Radziwill medförde endast en obetydlig styrka rytteri. Han vågade icke ut på fältet, utan förlade sitt läger på några skogiga höjder ett stycke öster om Kobrons skans, och efter några fåfänga försök att kasta folk in i staden; skyndade han åter bort, af fruktan att sjelf blifva angripen.
Efter Radziwills aftåg förnyades svenska skjutningen med ökad häftighet. Bomber och granater inkastades till en förfärlig mängd, men blefvo af de oförtrutna invånarne släckta. Likväl led staden betydligt, ty svenska löpgrafvarna hade nu mera kommit så nära, att deras muskötkulor flögo genom både husen och kyrkorna. Gustaf Adolf lät ånyo uppfordra borgerskapet; men påskyndade tillika belägringsarbetet med fördubblad ifver. Under beständiga skärmytslingar uppkastades löpgrafvar och vallar ända fram till fästningen, hvarvid Gustaf Adolf och Karl Filip ofta sjelfva med spaden i hand föregingo sina soldater med efterdöme af arbetsamhet, likasom af mod. En gång kom nemligen en styckekula och krossade liffländaren Stackelberg så nära vid konungens sida, att blodet stänkte honom på kläderna, och en annan gång flög en kula genom hans tält, dock utan att göra skada, äfven utan att förmå honom till flyttning. Soldaterna följde efterdömet. Mansfeldts regemente framträngde och anlade sina förskansningar på sjelfva fästningens utanverk. Andra summo om natten öfver stadsgrafven och fastknöto vid pålarna på inre sidan tjocka tåg, på hvilka sedan väfbroar lades, hvaröfver manskapet framträngde och fattade fast fot i inre fästningsverken, dock under beständigt fäktande. Äfven under jorden fortgick striden, ty båda partiernas minerare stötte ofta på hvarandra och förde i sina mörka gångar ett blodigt handgemäng. Den 9 September beslöt Gustaf Adolf att göra ett anfall mot Sandporten. Johan Banér skulle anföra de stormande och jemnte honom fransmännen De la Chapelle, fader och son. Svenska soldaterna, som ej förstodo sig på det främmande namnet, kallade dem vanligen stora och lilla Laskepelle. Anfallet och försvaret voro lika kraftfulla och flere gånger drefvos svenskarna tillbaka. Gamle De la Chapelle uppmuntrade sin son att oförfärad gå framåt. Ynglingen lydde och föll i samma ögonblick genomborrad af det täta kulregnet; jemnte honom och på samma sätt flere både af befäl och manskap. Nu kom Gustaf Horn till undsättning och striden blef än skarpare. Både Horn och Banér sårades; men veko ej från soldaterna. Ändtligen lyckades dem att drifva stadsboerna från nedra vallen och att derstädes till eget beskydd uppkasta starka förskansningar.
Nu ansågo sig svenskarna temligen säkra om stadens eröfring. Riga var ett erkebiskopsdöme, Wenden ett derunder lydande biskopsstift. Då derföre Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna en dag åto middag tillsammans, begärde den sednare att få dricka en skål för den snart blifvande erkebiskopen i Riga, hvarvid han bugade sig för konungen. Denne förstod meningen och log, samt drack tillbaka en skål för den blifvande biskopen i Wenden. Efter Rigas eröfring gaf han verkligen Oxenstierna hela Wendens stift.
Rigaboerne deremot ansågo ännu icke sin sak så alldeles förlorad. I hopp om undsättning begärde de vapenhvilor, den ena efter den andra, men erhöllo naturligtvis afslag. Vid något sådant tillfälle hade Gustaf Adolf yttrat, att svenskarna voro nog starka för att intaga staden, äfven om den skulle bekomma undsättning. I anledning häraf föreslogo borgrarna, att det måtte tillåtas dem intaga förstärkning af några polska troppar, så kunde konungen sedan hafva så mycket mera lysande ära af sin seger. Men Gustaf Adolf log och svarade, att han icke ville onödigtvis köpa äran så dyrt, utan ämnade begagna den fördel han redan innehade. Tillika lät han ordna allt till en storm. Sjelf hade han med egen hand uppsatt en utförlig plan för anfallet, och kännare af krigskonsten hafva beundrat den klokhet, den ingenting förbiseende omtanka, som i densamma visar sig. Dagen utsattes till den 12 September. Skjutningen med kulor och bomber begynte redan på morgonen, och middagstiden var bestämd för stormningens början. Då insände Gustaf Adolf för sista gången en trumpetare och föreställde borgerskapet vådan af deras ställning, samt lade på deras samveten allt det blod, som skulle spillas, de rysligheter, hvilkas föröfvande omöjligt kunde hindras, i fall staden blefve med storm intagen. Dessa skäl verkade. Sjelfva polackarna afrådde ett längre och onyttigt försvar, och efter några dagars underhandling höll Gustaf Adolf sitt högtidliga intåg. Hela Kurland blef samma höst öfversvämmadt, hvarpå konungen återvände till Stockholm, der Gustaf Horn och Johan Banér för bevisad tapperhet blefvo slagna till riddare.
Rigas eröfring var den första stora vapenbragd, hvarmed Gustaf Adolf ådrog sig Europas uppmärksamhet. Stadens rikedom och motstånd, samt konungens klokhet och härdighet hade nemligen båda i högsta grad fästat allmänna deltagandet.