Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolfs förmälning
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Kriget med Polen
Farensbachs förräderi  →


[ 52 ]

ELFTE KAPITLET.
KRIGET MED POLEN

Konung Sigismund kunde på intet sätt förmås att nedlägga sina anspråk på Sverges krona och erkänna den därvarande nya konungaätten. Han fortfor alltjemnt att kalla sig sjelf Sverges konung, och Gustaf Adolf deremot hertig till Södermanland, Nerike och Wermland, hvilka landskap varit fadrens furstendöme. Derjemnte sökte han väcka uppror medelst insmygande af öppna kungörelser, hemliga bref och förklädda uppviglare (eller polska spyflugor, som Gustaf Adolf kallade dem. Men detta var också det enda som han mägtade åstadkomma). Straxt efter Karl den niondes död, då Sverge och dess unga konung på alla sidor omgåfvos af hotande krig, hade Sigismund det bästa tillfälle att åtminstone återtaga Liffland och Estland. Det blef obegagnadt, dels genom hans egen [ 53 ]tröghet, dels genom polska ständernas ovillighet och motsägelselystnad. — De i Liffland varande svenska och polska tropparna, båda delarna till ringa antal och i dåligt skick, lågo midt emot hvarandra i fullkomlig overksamhet. Man ingick det ena stilleståndet efter det andra, och så förflöt hela tiden ifrån 1611 ända till 1617, under hvilka år det ändteligen lyckades Gustaf Adolf att afsluta danska och ryska krigen, för att sedan med odelade krafter vända sig mot Polen.

Sverge och dess innevånare önskade dock fred äfven på denna sidan, för att hämta sig efter det nära sextioåriga kriget. Äfven den unga konungen insåg behofvet deraf. Han föreslog billiga fredsvillkor, men Sigismunds fordringar voro deremot orimligt öfverdrifna, t. ex. att Gustaf Adolf skulle lemna svenska tronen åt Sigismund och sjelf nöja sig med fadrens hertigdöme o. s. v. Dessa anspråk af en furste, som icke ens kunde försvara egna gränser, väckte i Sverge både konungens och folkets harm. På Örebro riksdag 1617 framlade Gustaf Adolf dessa bevis på sina egna fredliga tänkesätt, och på Sigismunds obillighet; derjemnte bref från denne konung till hertig Johan med försök att stifta inre orolighet o. s. v. Ständerna, uppbragta öfver Sigismunds handlingssätt, förklarade, att, ehuru mycket de både önskade och behöfde fred, skulle de likväl icke undandraga sig de utlagor, som kräfdes för att tukta den inbillske och öfvermodige konungen i Påland. Så utbrast polska fejden ånyo och varade i tolf år. Dess förnämsta skadeplats var under de första åtta åren Liffland, under de återstående polska Preussen, serdeles trakterna kring nedra Weixeln.

Under åren 1617 och 1618 förekommo endast några smärre skärmytslingar, hvarefter stillestånd afslöts till 1621. Tid denna tid hade Gustaf Adolf sjelf hunnit att sluta underhandlingarna om sin förmälning, riket att hämta någon styrka. År 1621 öppnade han derföre kriget med förnyade krafter. Under åren 1621—1625 fördes det uti Liffland och Kurland. Gustaf Adolf eröfrade dessa landskap, jemnte den betydliga handelsstaden Riga, samt gjorde [ 54 ]infall i Samogitien, och besegrade polackarna uti flera träffningar. Fredsunderhandlingar kommo åter å bane. Littauerna, som fruktade Gustaf Adolfs infall, voro böjde för förlikning; men de egentliga polackarna läto af Sigismund förmå sig till motsatsen, och fredsunderhandlingarna aflupo fruktlöst.

Nu beslöt Gustaf Adolf att genom eftertryckligare åtgärder tvinga Polens både konung och folk till fredligare tankar. Han öfverflyttade kriget till Preussen, så att polackarna sjelfva måtte på nära håll riktigt få känna dess olägenheter. Tillika ämnade han bemägtiga sig alla hamnarne och således afskära fiendens handel och sjelf erhålla de betydliga tullinkomsterna. Jakob De la Gardie och Gustaf Horn skulle under tiden mot Littauerna försvara Liffland, hvilket uppdrag de äfven manligen fullgjorde.

Den 15 Juni 1626 landsteg Gustaf Adolf vid Pillau, och eröfrade ännu samma år Königsberg, Braunsberg, Elbing, Stum, Marienburg och Mewe m. fl. Under vintern återvände han till Sverge; men kom tillbaka uti Maj 1627, och tumlade om med polackarna än vid Danzig, än vid Dirschau, och hade ofelbart vunnit ganska betydliga fördelar, derest han icke tvenne gånger och på en längre tid blifvit af erhållna sår hindrad från att personligen gifva fart åt företaget. Vintern derpå var han i Sverge, men återkom 1628 i Maj. Detta år sträckte han sina eröfringar ända till polska gränsen, och hans lätta troppar svärmade inemot Warschau, utspridande oro och förskräckelse öfver allt. Konungen hade måhända med sjelfva hufvudhären kunnat åstadkomma än mera; men han följde i sina krig alltid den grundsatsen, att så litet som möjligt aflägsna sig från kusten och möjligheten att hemifrån erhålla hjelp. Påföljande vintern tillbragte Gustaf Adolf åter uti fäderneslandet, under hvilken tid Herman Wrangel vann den betydliga segern vid Gorzno. Dessa fortsatta motgångar gjorde polska ständerna mer och mer böjda för freden. Men Sigismund ville ännu icke uppgifva sina anspråk, heldst han väntade ett af kejsaren länge lofvadt understöd. År 1629 anlände också 10,000 man [ 55 ]hjelptroppar från Tyskland. Men Gustaf Adolf hade sjelf med friskt manskap kommit öfver från Sverge. Blodiga strider höllos vid Stum och Marienburg, utan att någondera kunde tillskrifva sig en afgjord seger. Emedlertid utbröt pesten i båda lägren, men värst hos polackarna, likaledes tvedrägt mellan dessa sistnämnde och de tyska hjelptropparna, hvarförutan båda visade föga håg att mot de tappra svenskarna ytterligare förspilla lif och blod för Sigismunds tomma anspråk; så att denne konung ändtligen 1529 i September blef tvungen att ingå det sexåriga stilleståndet i Stumsdorff, hvilket sedan förlängdes och varade tjugufem år.

Svenska tropparnas öfverlägsenhet öfver polackarna blef i detta krig med hvarje år allt mer och mer synbar; och det var endast med möda, som dessa sednare kunde bibehålla sig uti Preussen. Innevånarne uti detta landskap började äfven fatta en serdeles tillgifvenhet för Gustaf Adolfs person, så att han ofta i städerna mottogs med det utropet: Der kommer vår konung! Derest icke de olyckliga tillfälligheterna af Gustaf Adolfs sår, samt den regniga sommaren 1628 hade inträffat, så är det mycken anledning att tro, det hela Preussen likasom förut Liffland hade blifvit eröfradt. Likväl bör ihågkommas, att Danzigs serdeles tappra och ihärdiga sjelfförsvar till landets räddande också betydligen bidrog.

Del var just under dessa krig som Gustaf Adolf i afseende på inre styrelsen utförde de flesta af de förbättringar, hvilka så fördelaktigt utmärka hans regering. Han seglade nemligen hvarje höst tillbaka från Preussen till Sverge. Vintrarna användes dels till resor kring fäderneslandet, dels till öfverläggningar med rådet eller ständerna, samt rustningar för tillkommande fälttåg. Dessa sednare företogos icke ogerna. Hans beständiga framgångar lifvade hoppet och sjelfkänslan hos hela folket. Hvarje hans hemkomst var en segerfest, som firades i glädje och triumf, då de eröfrade fanorna under tacksägelser och sånger uppfästades i tempelhvalfven. Hvarje hans afresa var en [ 56 ]tid för de unga svenska hjeltarna, hvilka längtade efter bragder och ära.

Axel Oxenstierna var här som allestädes Gustaf Adolfs allt i alla. I krigsrörelserna, vid fredsunderhandlingarna, vid riksdagarna, öfverallt der något vigtigt förehades, måste Axel Oxenstierna vara personligen tillstädes, eller åtminstone afgifva sina råd. Under vintrarna, då Gustaf Adolf uppehöll sig i Sverge, måste Oxenstierna stanna i Preussen, hvarest han ensam skulle sörja för så väl landet som krigshären, och de blefvo båda försörjda.

Vi vilja i serskilda kapitel berätta de märkvärdigaste händelser, som föreföllo under polska kriget.