Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/2
| ← Gustaf Adolfs ungdom |
|
Kriget med Danmark → |
ANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLF BLIR KONUNG.
Vid Karl den niondes död var Gustaf Adolf icke fulla sjutton år gammal, och således efter Sverges lag ännu för ung att bestiga thronen. Många tyckte också, att hertig Johan hade dertill närmare rättighet. Dennes förra afsägelse kunde anses dels såsom framtvungen af Karls myndighet, dels såsom ogiltig i anseende till Johans minderårighet; och denne sjelf lät icke otydligt förstå, att han var af samma tanka. Karl den nionde hade också i sitt testamente rådt Gustaf Adolf att gifva vika för hertig Johan, i händelse denne yrkade på sina rättigheter. Man beslöt derföre att öfverlemna saken till ständernas afgörande. Under tiden skulle riket styras af enkedrottning Kristina, hertig Johan samt sex riksråd, deribland Axel Oxenstierna.
Uti December 1611 samlades ständerna i Nyköping. Hertig Johan förklarade öppet, det han ansåg sig hafva närmaste rättigheten till kronan. Men han var af ett stilla och overksamt sinnelag samt älskade lugnet, hvarjemnte hela rikets tillgifvenhet för Gustaf Adolf yttrade sig oförstäldt. Johan förnyade alltså sin afsägelse och erhöll deremot Dalsland och en del af Westergötland till förökning på sitt furstendöme. Slutligen, och i betraktande af Gustaf Adolfs stora och ovanligt tidiga själsförmögenheter, förklarades han myndig. Enkedrottningen, hertig Johan och riksråden nedlade sitt förmynderskap och Gustaf Adolf tillträdde regeringen.
Rikets ställning var högst bekymmersam och vådelig. Inomlands herrskade fattigdom och oenighet; konungens inkomster och magt förminskades betydligt af de stora förläningar, som voro anslagna åt båda enkedrottningarna Kristina och den ännu lefvande Katarina Stenbock, och åt hertigarna Johan och Karl Filip. Adeln, våldsamt kufvad af Karl den nionde, iakttog tillfället och förskaffade sig vid Gustaf Adolfs hyllning flere ganska betänkliga fördelar. Presterskapet var högeligen misslynt öfver de trosförändringar, hvarmed Johan och Karl oroat dem, samt kastade längtande blickar till den utmärkta och i evangeliska tron ståndaktiga konung Kristian den fjerde i Danmark. Borgerskap och bönder voro alldeles uttröttade genom krigsgerder och utskrifningar. I södra Sverge lågo vidsträckta trakter förhärjade af fienden; äfven i andra landsorter uppkommo en mängd ödeshemman, då folk felades för brukningen och penningar för utlagorna. Eländet alstrade missnöje, serdeles i Dalarna och Helsingland, der hotande oroligheter verkligen utbrusto och endast med möda kunde stillas. Sigismunds anhängare eller rättare sagdt Karls många och bittra fiender begagnade sinnesstämningen. Kring landsorterna utspriddes en mängd bref, i hvilka folket uppmanades att öfvergifva Karls gudlösa afföda. De olyckor, som så hårdt tryckte landet, vore himlens straff för bevisad trolöshet mot deras lagliga, af Gud förordnade konung.
Riket behöfde sålunda lättnad och hvila; men dess yttre förhållanden fordrade nya ansträngningar, och det ovilkorligt. Gustaf Adolf hade nemligen med Sverges trenne kronor också ärft tre krig, nemligen mot Ryssland, Polen och Danmark. Alla tre kräfde penningar och folk, men det sistnämnda var likväl mest hotande. Danskarna, anförda af en ung och kraftfull konung, hade eröfrat Kalmar, en af rikets nycklar, och öfversvämmat södra landsorterna. Det gällde nu hjertat af riket, måhända dess sjelfbestånd. Inga tillgångar funnos; allmänna förråder och kassor voro tömda, och Gustaf Adolf hade stundom icke ens för dagliga utgifter några riksdaler på fickan. Till betalande af obetydliga skräddareräkningar måste han gifva förskrifningar eller anvisningar på den blifvande kronouppbörden af smör, hö, spannmål o. s. v. Stundom blefvo icke ens dessa mottagna. Man tycktes tvifla, huruvida kronan någonsin skulle vilja eller kunna fullgöra sina förbindelser.
Sjutton år och fjorton dagar gammal var konung Gustaf Adolf, då han tillträdde denna regering.