Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/3
| ← Gustaf Adolf blifver konung |
|
Kriget med Ryssland → |
TREDJE KAPITLET.
KRIGET MED DANMARK.
Kriget med Danmark var i många hänseenden den för riket mest tryckande bördan. Fienden, mägtig och väl anförd, hade redan inträngt uti landet, och utsigterna till hans fördrifvande voro mörka. Sverge behöfde och önskade fred, likaså den unga konungen. Vid sin kröning utelemnade han derföre den af fadren antagna titeln: De lappars och kajaners konung, hvilken till en del föranledt striden; och gjorde dessutom sin motståndare billiga fredsförslag. De lemnades utan svar. Konung Kristian ville begagna det gynnande tillfället emot ett utblottadt rike och en oerfaren konung. Men kärleken till denna konung och detta rike och hatet till danskarna var så stort, att Sverges ständer villigt åtogo sig nya gerder. Konungen sjelf försålde bordsilfver och dyrbarheter, likaledes många enskilda personer, och lån upptogos inom och utom riket. För dessa medel samlades och bevärades något krigsfolk, med hvars hjelp det lyckades Gustaf Adolf att afvärja de mest hotande farorna. Kriget fördes efter tidens sed med plundringar och omenskligt härjande. Lyckan var ombytlig, dock egde Danmark en i det hela gifven öfvervigt. Hos svenskarna utmärkte sig, näst konungen sjelf, äfven hertig Johan, och de redan i Karls tid pröfvade hjeltarna Nils Stjernsköld, Jesper Cruus och Peder Hammarsköld, och det lyckades slutligen deras tapperhet och drift att hejda den öfvermägtiga fienden och bereda fäderneslandet en dräglig fred. — Vi vilja ur detta krig anföra några af de märkeligaste händelserna.
Träffningen vid Wittsjö. I Januari månad 1612 gjorde danskarna ett infall uti Småland, hvarest för tillfället icke funnos några svenska troppar. Landet blef öfversvämmadt och på det grymmaste förhärjadt. Hundradetals byar brändes, likaså Wexiö stad och Kronobergs slott, hvarefter fienden tycktes vända sig till Jönköping. Gustaf Adolf, som från Kalmar ämnat inbryta i Blekinge, skyndade uppåt Småland med sin lilla här af endast 3000 man; men anförde af Nils Stjernsköld, Herman Wrangel m. fl. Danskarna drogo sig undan nedåt gränsen, i hälarna följda af Gustaf Adolf. I morgon, skref han till hertig Johan, akta vi hålla middagsmåltid i Danmark. — Dagen derpå eller den 5 Febr. ryckte han också in öfver skånska gränsen. Intet motstånd försöktes, och det öppna landet blef rysligen förhärjadt. Staden Wä brändes och tjugufyra socknar inom Göinge och Willands härader blefvo laggda i aska, folket utplundradt, qvinnorna skändade, barnen mördade. Innevånarne, drifna af förtviflan, uppbrände sina boningar, och sökte skogen, och många, som icke kunde komma undan, dödade sig sjelfva, för att undgå soldaternas raseri. — Emedlertid började krigsförråderna att tryta, hvarförutan det förspordes, att fienden i betydligt antal samlade sig kring Åhus. Gustaf Adolf beslöt derföre att förena sig med de troppar, som under hertig Johan och Jesper Cruus stodo i Halland. I denna afsigt tågade han åt vestra sidan utefter gränsen, och ankom den 11 Febr. om aftonen till Wittsjö, hvarest han lägrade sig öfver natten. Under tiden hade danska anföraren, Breide Rantzow, samlat en öfverlägsen styrka och lyckades att dermed förraska svenskarna. Först kl. 5 om aftonen började anfallet. Gustaf Adolf hade redan förut bortskickat sitt artilleri och en del af hären. De qvarlemnade sökte försvara sig inom kyrkogården; men blefvo snart bragta i oordning. Herman Wrangel med flere af befälet togos till fånga, flere hundrade nedhöggos, och många, som sökte rädda sig öfver den tillfrusna Wittsjön, drunknade. Konungen sjelf var nära att dela deras öde. Isen brast under hans häst, och båda störtade i vattnet. I flyktens och skymningens förvirring, tycktes konungen utan räddning förlorad; men hans kammarjunkare, Per Banér, samt en upplandsryttare, vid namn Tomas Larsson, ilade dit och lyckades att hjelpa upp honom igen. Banér föll dervid sjelf i öppningen; men räddades af sin bror Nils Banér. Knappt hade Gustaf Adolf kommit ur vattnet, förr än han spände sitt silfverbälte från lifvet och räckte det åt Tomas Larsson, sägande: Jag skall komma ihåg dig med ett stycke bröd, som skall räcka både åt dig och dina barn. Den förföljande fienden lemnade ej tid till längre samtal. Genomvåt, men gynnad af nattens mörker, skyndade konungen bland de öfriga flyktingarna på okända skogsvägar upp åt Småland.
Danskarna eröfrade flere fångar och fanor, derjemnte Gustaf Adolfs häst, värja och pistoler, de sednare prydda med ädla stenar och rik förgyllning. De uppgåfvo svenskarnas förlust till 1400, Gustaf Adolf åter till 300 man. Rantzow ämnade begagna den vunna fördelen och infalla i Småland, men Gustaf Adolf lät derstädes under Stjernskölds anförande uppbåda man ur huse. Rantzow fann för godt att afstå från sitt företag.
Året derpå, då Gustaf Adolf reste genom Westerås, gaf han gården Igelsta i Romfartuna socken till evärdlig ego åt ryttaren Tomas Larsson och dess efterkommande. Vid den stora räfsten under Karl den elftes tid blef hemmanet indraget under kronan. Redan 1683 vid en mönstring i Westerås skänkte han det åter som ett berustadt kronosäteri åt Tomas Larssons barnbarn och arfvingar.
Per Banér blef vid konungens kröning slagen till riddare, och åtnjöt många gunstbetygelser såväl för ådagalaggd trohet vid Wittsjö, som för sina öfriga goda egenskaper. Han var andra sonen af den i Linköping halshuggna Gustaf Banér, samt en i allmänhet redlig, kunnig och arbetsam herre. Han blef slutligen riks- och kansliråd, samt förestod under Axel Oxenstiernas frånvaro uti tio år kansliet, och det under 30-åra krigets mest brydsamma tider.
Gullbergs försvar. Medan dessa rörelser föregingo vid södra gränsen, hade konung Kristian med en annan dansk krigshär infallit på vestra sidan och eröfrat Ny-Lödöse. Staden öfverlemnade sig utan motstånd; likväl berättas det, att allt mankön bland borgerskapet blef nedhugget. Derifrån vände sig fienden emot Gullberg. Denna fästning var nyligen försedd med folk och lifsmedel, och anförtrodd åt Mårten Krakou, gift med Emerentia Pauli. Klockan två om morgonen den 27 Januari gick konung Kristian till storms med tre till fyra tusen man, men mötte tappert motstånd. Då danskarna uppreste sina stormstegar, nedsläppte Krakou tunga fällbommar, hvilka krossade både stegar och folk. De efterföljande mottogos med stenar och skott, och så afslogs den ena stormen efter den andra. Krakou blef slutligen sårad i armen och bröt sig förderfvad i benet; men fru Emerentia öfvertog befälet med både frimodighet och framgång. En petard hade sprängt porten, så att några danskar kommit in i hvalfvet; men fru Emerentia i spetsen för soldathustrurna hade ditsläpat en mängd kar, tunnor och annan träbråte, hvilken hindrade fienden att i första anfallet tränga igenom. Emedlertid lät hon på taket af ett litet bredvidstående hus uppdraga två kanoner, som med afbrutna hästskor och annat jernskräp helsade de inträngande danskarna. På samma gång hade hon låtit på muren uppbära het lut, och just då fienderna som tätast trängdes vid porten, slog hon luten öfver dem, så att de, för att nyttja hennes egna ord, blefvo liggande i porthvalfvet som skollade svin. Danskarna förnyade emedlertid stormen ännu några gånger, så att det framtagna krutet ändtligen började tryta för svenskarna. Höfvidsmannen, Sven i Ramnaklef, hade igenlåst krutkammaren, sjelf tagit nyckeln och derpå undanstuckit sig, som man tror af räddhåga. Fru Emerentia lät slå upp porten, samt utdela tillräckligt krut, och uppsökte sedan herr Sven, der han gömt sig på ett nesligt ställe, hvarest han fick hålla till godo smutsiga vedermälen af fru Emerentias förakt. — Danskarna hade nu antändt fyra petarder samt lupit fem gånger till storms, dock utan att hafva vunnit någon betydlig fördel. I gryningen mellan 7 och 8 drogo de sig derföre tillbaka, lemnande ett stort antal döda kring porthvalfvet och murarna. Oaktadt deras aftåg gick fru Emerentia vaksamt omkring på murarna. Vid den uppklarnande dagen såg hon nere på ängen en dansk befälhafvare, sittande på en hvit häst. Skjut på den der! sade hon till en af de snällaste skyttarna. Han gjorde så. Befälhafvaren var Kristian sjelf. Skottet träffade hästen så, att hjerna och blod stänkte upp på konungen. Dälen ta kråken, han sofver intet! utropade Kristian och drog sig med hären än längre från fästningen. Nu först återvände fru Emerentia till det inre af borgen. Der fann hon i sin stuga trettio tillfångatagna danskar, hvilka bådo om mat, jemmerligen klagande, att de på två dagar icke erhållit något att äta. Fru Emerentia svarade, att hon skulle gifva dem bröd till döddag, och lät derpå utleda och nedhugga dem allesamman, på en enda när. Nu kom bud från Kristian med anhållan att få begrafva sina döda. Fru Emerentia svarade: Har Gud gifvit oss lyckan att slå ihjel dem, så skola vi väl också sjelfva begrafva dem. Men, tillade hon, de danskes besök kom oss denna gången alldeles oförmodadt uppå. Vilja de återigen göra oss den äran till middagen, skola vi hafva en bättre anrättning åt dem i beredskap. Kristian mottog icke bjudningen, utan ryckte mot Elfsborg, och Mårten Krakou lät begrafva 200 danskar, som lågo fallne omkring fästningen. Fru Emerentias tapperhet blef länge och vida berömd; och om hennes man höres ännu af allmogen der i orten följande rim:
Herr Kråk ej hade mer än en hand och en fot;
Och likaväl så stod han så mannelig emot.
Efter ett lika fåfängt försök mot Elfsborg vände sig Kristian uppåt Westergötland. Hela sydvestra delen förhärjades. Städerna Skara och gamla Lödöse, slotten Lärkesholm, Gräfsnäs och Höjentorp, Brunnsbo biskopsgård samt öfver tretusen byar lades i aska. Innevånarne behandlades med omensklig grymhet, och ett betydligt byte gjordes särdeles på Gräfsnäs, dit hela orten, i förlitande på slottets ointaglighet, hade fört sina dyrbarheter. Ändtligen repade fogden Lars Jonsson mod och samlade bönderna i Walla härad, hvarefter danskarna drogo sig tillbaka mot Halland, der i Warbergs kyrka offentlig tacksägelse blef hållen öfver det lyckliga tåget.
Träffningen på Skillingehed. Nästan på samma gång, som Kristian härjade i Westergötland, hade hertig Johan och Jesper Cruus infallit i det lika försvarslösa Halland. Aderton socknar förhärjades och Warberg brändes. Ändtligen vid sistnämnde stad möttes några troppar, hvilka dock blefvo drifna på flykten och jagade nära två mil, inemot Falkenberg. Men just som de redo öfver Skillingehed, ankommo till deras hjelp sju fanor ryttare, anförda af konung Kristian sjelf, nu mera på återtåget från Westergötland. En kort men häftig strid uppstod. Svenskarna, redan till hälften segrare, angrepo häftigt och öfvermodigt, ropande: Jute, Jute, har du icke presten med dig! att nemligen bereda dem till döden. Danskarna, redan af det föregående nederlaget försagda och bragta i oordning, gjorde svagt motstånd, ehuru ifrigt anförarne sökte uppmuntra dem. Den tjugufyraåriga Sten Rosensparre kastade sig midt i striden för att förmå sina landsmän hålla stånd. En af hans vänner bad honom vara försigtig. Betänk, ropade han, att du är den siste af ätten Rosensparre. — Du har rätt, svarade herr Sten. Det är en vacker tanke. Ett godt namn går framför allt, och med dessa ord störtade han midt uti svenska hoparne. Om några ögonblick blef han nedhuggen och likaledes Frans Rantzow jemnte flere andra ädlingar. Danskarna kastade sig på flykten; svenskarna följde i hamn och häl. Vid Frägnareds gärde fastnade konung Kristians häst i ett moras. De öfriga danskarna voro redan förut, svenskarna kommo i sporrsträck efter, och död eller fångenskap sväfvade öfver hans hufvud. Då ilade Kristian Barnekou förbi, såg konungens fara och lemnade honom sin häst; hvarpå Kristian flydde och Barnekou blef nedhuggen. Den inbrytande natten räddade danskarna från ett fullkomligt nederlag. Om dagen räckt ett par timmar längre, sade hertig Johan, så hade mina ögon fått se sin lust på Sverges fiender. Tvåhundra femtio eller trehundra danskar hade emedlertid måst bita i gräset.
En stor rostfläckig sten på Frägnareds gärde bär ännu namnet af Kristian Barnekous sten. Det var der, säger folket, som Barnekou blef dödad af svenskarna. Det är fläckarna af hans trofasta blod, som aldrig kunnat från stenen utplånas.
Elfsborgs fall. Fästningen Elfsborg beherskade utloppet af Göta elf samt försvarade det nyss anlaggda Göteborg, hvilken stad med sin uppblomstrande handel städse var danskarna en nagel i ögat. Kristian ville iakttaga tillfället, att om möjligt förstöra både stad och fästning, och tågade dit med en ansenlig styrka, dels till lands, dels till sjös. Olof Stråle förde befälet på Elfsborg, och hade nyligen vidtagit så betydliga förbättringar på fästningsverken, att han förklarade sig icke mer behöfva frukta någon fiende. Men vid ryktet om danska härens annalkande började han skrifva klagande bref till konungen och begärde än att blifva entledigad, än att erhålla förstärkning; tilläggande, att han icke trodde sig om att kunna bibehålla fästet. Gustaf Adolf uppmanade honom att, som en tapper och behjertad svensk, försvara en för fäderneslandet så angelägen plats. Konungen lofvade att snart i egen person komma till undsättning. Emedlertid fick Nils Stjernsköld befallning att med friska troppar skynda till förstärkning, men han kom försent; Kristian hade redan kringränt fästningen, och tvenne danska örlogsfartyg, som laggt sig mellan Stegeberget och Otrilla afskuro all ytterligare tillförsel. Stjernsköld drog sig tillbaka och sökte endast hindra fienden från vidsträckta ströftåg.
Kristian företog nu belägringen med fullt allvar, och bemägtigade sig snart några af utanverken. Han uppfordrade derpå fästningen, men Stråle svarade med tvenne utfall. Då lät Kristian uppföra flere batterier, och nedsköt tornet och en del af vallarna, så att dessa i fallet fyllde grafven. Nu förnyades uppfordringen, men Stråle svarade: att Elfsborg icke vore något Kalmar. Han ville samtala med fienden endast genom kulor och krut. Skjutningen började ånyo, och mot qvällen beslöt Kristian att storma. Några engelska troppar skickades först mot murbrottet. De lyckades väl att komma in, men blefvo ofördröjligen och med den största tapperhet utkörda igen, så att tvåhundra man lågo döda vid grafven. Kristian lät sitt eget lifregemente träda i engelsmännens ställe, men äfven denna utvalda tropp kunde ingenting vinna. Svenskarna öfverhöljde dem med brinnande beckkransar, sjudande vatten och kraftiga hugg. De måste med oförrättadt ärende draga sig tillbaka.
Men på fästningen stod också ganska illa till. Under handterandet af beckkransarna hade elden kommit lös, och fienden bemödade sig med oupphörligt skjutande att öka branden. Nära hälften af besättningen hade fallit; endast tvåhundra återstodo, äfven dessa till en del sjuka och sårade; Stråle sjelf hade fått en kula i låret. Nu kom förnyad anmaning att uppgifva borgen, eljest skulle der ingen enda menniska lemnas vid lif. Stråle såg ingen möjlighet att längre försvara sig, utan aflemnade slottet mot fritt aftåg under flygande fanor och klingande spel. Belägringen hade varat i nitton dagar.
Danskarnas glädje öfver denna eröfring var ganska stor. Kristian lät till dess minne pregla en skådepenning och hans höfdingar drucko på den intagna borgen sina hemmavarande fruars skålar under fröjd och gamman. Glädjen blef än större, då de sex dagar derefter utan svärdslag inbekommo Gullbergs slott med 80 kanoner, 1500 musköter, och lifsmedel för ett helt år. Besättningen, uppskrämd af Elfsborgs öde, hade icke ens försökt att värja sig. Mårten Krakou och Emerentia Pauli hade redan förut blifvit förflyttade till Waxholmen.
Dessa dubbla olyckor väckte inom Sverge bestörtning, vrede och sorg, så hos konung som folk. Stjernsköld fick uppbära en allvarsam skrapa. Stråle råkade än värre ut. Han fängslades, lagfördes, men blef i anseende till sitt tappra försvar frikänd. Emedlertid, då den dyra Elfsborgs-lösen skulle erläggas, återväcktes i hvarje hydda, och vid hvarje utbetalning, harmen emot Olof Stråle. Sjelfva Gustaf Adolf kunde ej qväfva dylika känslor. Då han år 1617 kom till Elfsborg, och tyckte sig af belägenheten finna, att slottet möjligtvis kunnat ännu någon tid försvaras, anställde han ny rättegång mot Stråle, då denne blef dömd till ansenlig penningeplikt. Folket upphörde dock aldrig att än med gäckeri, än med skällsord förfölja den olycklige, och sjelfva regeringens försvarsbref förmådde icke rädda honom från dessa utbrott af den allmänna oviljan.
Danskarna vid Waxholmen. Uti Augusti 1612 hade konung Kristian satt danska flottan i det fullkomligaste stånd och förde den sedermera till Stockholms-skären. Svenska flottan under Göran Gyllenstierna låg underlägsen och uti dåligt skick vid Elfsnabben. Då Kristian kom till Dalarön, vände derföre Gyllenstierna tillbaka och lade sig under Waxholms kanoner. Danskarna följde efter, till Södra Stäket och Djurhamn. Deras ankomst väckte utomordentlig förskräckelse i Stockholm och kringliggande landsorter. Enkedrottning Kristina flyttade från Nyköping till Gripsholm, dit också alla dyrbarheter och angelägna papper skyndsamt undanfördes. Hertigdömets innevånare uppbådades till kustens försvar; westmanlänningar och upplänningar till Stockholm. Dalkarlarna uttågade sjelfmant, och utanför Söderport började man redan uppföra bollverk. Danska flottan framträngde emedlertid ända till Waxholmen. Men här förde Mårten Krakou befälet, och under fästningen låg Gyllenstierna med flottan. Kristian steg sjelf i land, undersökte läget och började beskjuta fästningen, men utan verkan. Han utmanade svenska flottan till ett sjöslag; men Gyllenstierna låg med sina skepp orörlig under Krakous skyddande kanoner.
I Stockholm hade emedlertid farhågan för ett fiendtligt besök stigit till den högsta grad; och det ena ilbudet efter det andra affärdades till konungen. Denne hade nyss kommit upp från en svår sjukdom, ådragen under de beständiga resorna. I Jönköping träffade honom första budet. På ögonblicket satte han sig till häst och ilade, åtföljd af endast två personer, genom natt och dag till Stockholm, dit han ankom på tredje dygnet klockan 3 om morgonen. Redan tvenne timmar derefter satt han återigen till häst, och skyndade i spetsen för några i hast tillkallade troppar ut till Waxholmen. Han hoppades att icke allenast kunna försvara Stockholm, utan ock att vind och farled skulle i skären uppehålla danskarna, så att han sjelf emedlertid kunde få tillfälle samla än mera folk och förstöra både dem och deras flotta. Men Kristian hade redan funnit, att ingenting kunde uträttas. Vinden blef gynnande, och just dagen före Gustaf Adolfs ankomst hade han återvändt från svenska skärgården.
Gerdt Rantzows tåg. Ungefär på samma gång som konung Kristian eröfrade Elfsborg, förde Gerdt Rantzow en annan dansk styrka från Kalmar inåt Småland. Båda härarna hade stämt möte uti Jönköping. Svenskarna blefvo med lätthet fördrifna från Ryssby skansar, hvilka af fienden intogos, likasom landet uppåt Högsby och Mönsterås. Derpå eröfrades, dock efter skarpt motstånd, Borgholm jemnte hela Öland, hvars innevånare och serdeles presterskap fingo dyrt umgälla sin förut visade trohet mot Sverge. Derpå fortsattes tåget åt Wimmerby och Westervik, hvilket sednare uppbrändes, likasom de genomtågade socknarna blifvit förhärjade. Rantzow tillfogade landet en skada, som ej på många år kunde godtgöras. Man fruktade hvarje dag hans besök uti Östergötland, och minnet af Daniel Rantzows härjningar under Erik den fjortondes tid ökade förskräckelsen. Men i högsta nöden kom också hjelpen. Redan förut hade Gustaf Adolf förordnat Peder Hammarsköld och några andra tappra herrar till anförare för de bondeskaror, som på skogarna sammanrotat sig mot fienden. När han nu dertill anlände i egen person och med ordentliga troppar, måste Rantzow draga sig tillbaka. Han förföljdes på det häftigaste dels af krigsfolket, dels af bönderna. I många små skärmytslingar ledo danskarna ständiga förluster, och Ripperda skog, Juteliden, Innevåldsbro, Hägelåkra gärde m. fl. st. bibehålla ännu hos landsfolket minnet af de fordna striderna. På återtåget förlorade Rantzow 1500 man.
Medan Gustaf Adolf sålunda var sysselsatt vid östra gränsen, hade konung Kristian från den vestra framträngt till Jönköping. Men här mötte underrättelsen om Rantzows återtåg, samt att Gustaf Adolf var i fullt anryckande. Kristian ansåg derföre hufvudändamålet alldeles förfeladt och tågade tillbaka till danska gränsen, redan förr än han kunde hinnas af de förföljande svenskarna.
Peder Mikelsson Hammarsköld. Uti Hammarsebo by af Målilla socken i Småland föddes af fattiga föräldrar den sedan så ryktbare Peder Mikelsson.[1] I barndomen förtjente han sitt lifsuppehälle genom att vakta boskap åt förmögnare hemmansbrukare, men fick vid något tillfälle en så obillig husbonde, att Peder icke längre kunde stanna qvar i hans bröd. Han flydde till Kalmar och kom som trosspojke, sedan som ryttare, uti konung Sigismunds tjenst. Här utmärkte han sig snart genom raskhet och pålitlighet, uppsteg till lägre befäl, och blef känd både hos vän och fiende, så väl för tapperhet som orubblig trohet mot sin konung. I slaget vid Stångebro blef han fången, och framledd för hertigen. Så har jag nu ändtligen fått fast dig, din skälm! utropade denne. Peder svarade djerft: Jag är ingen skälm, eders nåde! Min konung har jag svurit trohet, och honom har jag tjent som en ärlig karl. Om jag gifvit eders nåde min ed, skulle jag densamma lika troget hafva hållit. Hertigen fann behag uti hans öppna uppförande, och Peder blef benådad, samt upptagen i Karls tjenst, der han visade samma nit som förut uti Sigismunds, och blef ryttmästare, ståthållare på Öland och 1610 adlad med namnet Hammarsköld.
År 1612 om vintern försökte danskarna flere gånger att göra landstigningar på Öland, men blefvo alltid af Hammarsköld kraftigt tillbakavisade. I medlet af Februari hade en så stark köld inträffat, att Kalmare sund betäcktes af is. Danskarna tågade i full slagordning ut ifrån fasta landet. Men Hammarsköld hade, för att hålla så mycket bättre vakt, hela tiden legat uti Björnhofda by. Då han såg fienden komma anryckande, gömde han en del af sitt folk i en närbelägen skog, den andra delen ställde han vid stranden, och tågade sjelf med den tredje ut på isen mot danskarna. Dessa blefvo så emottagna, att de återvände till Kalmar, och vågade sedan icke på lång tid angripa Öland och Peder Hammarsköld.
Det var år 1612 uti Juni månad som Gerdt Rantzow anträdde sitt förut omtalade tåg. Han började detsamma med ett anfall på Öland. Pingstdagen tidigt om morgonen landstego danska tropparna på fem olika ställen, hufvudstyrkan under Rantzow sjelf, icke långt från Mörbylånga. Hammarsköld, genom spejare om allting förut underrättad, mötte honom straxt efter landstigningen. En häftig strid uppstod, och varade nästan hela förmiddagen. Flere gånger måste danskarna vika, men deras kanoner och öfvermagt tvungo slutligen Hammarsköld att draga sig tillbaka. Han hade två mils väg till fästningen och oroades derunder oupphörligt af danska rytteriet. Men Hammarsköld höll sitt folk i så god ordning, att de utan någon betydlig förlust återkommo till slottet. Dagen derpå hade danskarna från alla håll ryckt närmare. Icke destomindre begaf sig Hammarsköld en half mil från fästningen och började skärmytsla med fienden. Soldaterna satte han i midten, allmogen på flyglarna. I början hade han någon fördel, men snart kommo bönderna i oordning. Hela hären kringrändes af den öfverlägsna fienden, och Hammarsköld såg sig afskuren från slottet. Då gjorde han i spetsen för soldaterna ett förtvifladt anfall, och lyckades att slå sig igenom. Nu börjades en ganska häftig belägring. Uti elfva dagar kastade danskarna oupphörligt kulor och fyrbollar mot fästningen. Hammarsköld hade hos sig fyra kompanier soldater; men hans kanoner voro så små, att de icke kunde göra danskarna någon betydlig afbräck. Efter några dagars skjutande började derföre bröstvärn och rundelar att störta ned, och ehuru svenskarna ifrigt bemödade sig att med nya, från inre sidan uppkastade vallar fylla öppningarna, var det dock förgäfves, ty det ena stycket af muren störtade i grafven efter det andra, och danskarna började redan laga sig till stormning. Besättningen föreställde då, att Hammarsköld heldre borde bespara sitt och de sinas lif till fäderneslandets framtida tjenst, än genom ett onyttigt motstånd förspilla både folk och fäste. Man erböd dagtingan; men danskarna fordrade: att Hammarsköld först och främst skulle utlemnas, sedan ville de öfverlägga om det öfriga. Detta förslag väckte besättningens harm. Förr, ropade de, skola vi dö; förr skola vi af fienden nedsablas eller sjelfve antända kruttornet, än öfvergifva vår anförare. Rantzow vågade ej drifva saken längre mot en sålunda sinnad besättning, utan gaf dem fritt aftåg, med vilkor att öfverlemna slott och krigsförråd. Serskildt måste Peder Hammarsköld utlofva att på tre år icke bära vapen mot danskarna. Men dessa sednare höllo icke sina löften, utan plundrade under åtskilliga förevändningar den uttågande besättningen. Hammarsköld ansåg derföre icke heller sig vara bunden af den gifna eden, utan trädde åter i tjenst, så snart han kommit öfver till svenskarna. Han besatte med fiskare och bönder några skärgårdsbåtar, och angrep de danskar, som voro i Westervik. Men det oöfvade folket kunde föga uträtta; och båtarna blefvo skjutna dels i sank, dels i brand, så att Hammarsköld med möda kunde rädda sitt eget lif. Utan att blifva försagd, skyndade han uppåt Östergötland, hvarest innevånarne just då sväfvade i den största fruktan för Rantzows befarade infall. Uti skogarne kring Sommen hade samlat sig en hop svenska bönder, hvilka begärde och erhöllo Hammarsköld till anförare. Han hjelpte till först att hejda danskarna, och sedan jaga dem ut igen, såsom redan förut är omtaladt.
Efter freden i Knäröd sökte Hammarsköld lugnet. Han var nu en gammal man och dessutom öfver hela sin lekamen genomskjuten, sargad och sönderhuggen, så att han slutligen af stelhet näppeligen förmådde röra sig.
Freden i Knäröd. Båda rikena ledo betydligt af det häftiga kriget, serdeles Sverge. Danmarks öfvervägande magt och lycka nedslog sinnena. Riket var genom de långa förutgående oroligheterna alldeles utblottadt; och dess ringa krafter måste ändå delas mot tre olika håll, Polen, Ryssland och Danmark. De södra landskapen, Småland, Westergötland och Dalsland, flere gånger af fienden öfversvämmade och förhärjade, kunde ej mera betala några utlagor, knappt nog lifnära sina innevånare. Uti sydöstra hörnet af Småland var dock folket mer än annorstädes lidande. Flere gånger hvarje år öfversvämmades socknarna än af svenskar, än af danskar, och hvarje gång tvungos innevånarne att aflägga tro- och huldhetsed åt den för ögonblicket närvarande; men blefvo sedan af den nästkommande grymmeligen förföljde och straffade, för, som man sade, brott emot deras förut afgifna förbindelser. Det arma folket gömde sig slutligen undan i de djupa Wärendsskogarna, förbannande i sina hjertan både svenskar och danskar.
Oaktadt dessa missöden, oaktadt den fullkomliga brist, som rådde öfverallt, förspordes dock mindre nedslagenhet än man kunnat vänta. Härtill bidrog förnämligast kärleken och förtroendet till den unga konungen. Man såg honom outtröttlig resa omkring än till den ena, än till den andra sidan af gränsen, alltid sökande den ort, der faran var störst. Troget och träget biträdd af Axel Oxenstierna, var han outtömlig att uppfinna nya utvägar för att anskaffa soldater, mun- och krigsförråder m. m. Hans milda och glada umgänge lifvade modet hos enhvar, och då danskarna föreslogo för hårda fredsvilkor, åtogo sig svenskarna utan gensägelse ganska dryga bevillningar till krigets fortsättande.
Men äfven Danmark å sin sida längtade efter fred. Kristian hade gjort ganska stora ansträngningar för de båda slutade fälttågen, framstegen hade icke svarat deremot. Gustaf Adolfs med hvarje dag stigande anseende, erfarenhet och kraft minskade än mera utsigterna för framtiden. Danmarks högre adel önskade också krigets slut, af fruktan att Kristians derunder vunna anseende skulle föranleda inskränkningar i deras frihet, och lade derföre allahanda hinder i vägen för hans företag. Då derföre denna konung såg, att ingenting kunde uträttas, förklarade han sig villig till fred.
Först i Ulfsbäck, sedan i Knäröd, sammanträdde båda rikenas fullmägtige, under deras rikskanslerer Axel Oxenstierna och Kristian Friis. De segerstolta danskarna föreslogo hårda vilkor. Uti alla mindre betydliga omständigheter gaf Gustaf Adolf efter och det straxt, på det ingen skulle skylla honom för öfverdrifven ärelystnad. Han afsade sig titeln af de lappars och kajaners konung, och tillät Danmark föra tre kronor i vapnet, dock med uttryckligt förbehåll, att derpå icke grunda några anspråk på svenska kronan. Äfven i vigtigare fall måste han gifva efter, för att rädda det återstående af riket. Sverge afsade sig alla anspråk på Sonnenburg samt på lapparna mellan Titisfjord och Waranger, och skulle derjemnte inom sex år betala en million daler, för hvilka Elfsborg med några kringliggande härader lemnades i pant.
Freden i Knäröd var en af de mest tryckande, som Sverge någonsin med Danmark afslutat. Serdeles betungande voro de gerder, som måste utskrifvas för den lofvade penningsumman, hvilken under namn af Elfsborgs lösen länge lefde i förhatligt minne. De flesta, till och med danska konungen sjelf, trodde, att den aldrig skulle kunna hopskrapas i det utblottade landet, och han ansåg sig redan i andanom såsom everdlig egare af Elfsborg; men genom otroliga ansträngningar af både konung och folk lyckades det slutligen att sammanbringa den bestämda summan, och Elfsborg återlemnades.
Detta serdeles häftiga krig med dess ömsesidiga härjningar återupplifvade och ökade det gamla hatet mellan båda grannarne. Serdeles förbittrade voro svenskarna, hvilka lidit mest och vid de årliga sammanskotten till Elfsborgs lösen så kännbart påmindes derom. Danmark och danskarna utgjorde föremålet för den bittraste ovilja, blandad med fruktan, och Virgilii uttryck, Timeo Danaos, Danaum insidiæ o. s. v. användes beständigt på det hatade grannfolket. Sjelfva konungarna delade dessa tänkesätt. Båda stora och utmärkta män, visade de hvarandra på allt sätt yttre aktning och vänskap, och sökte undvika hvarje orsak till nya tvister. Men inom deras hjertan herrskade hemligt misstroende och agg. Kristian kunde aldrig fullkomligt dölja sin afund vid Gustaf Adolfs sednare segrar. Denne åter erkände uppriktigt Kristians stora egenskaper, och förklarade, att han aktade danska konungen högst bland alla Europas regenter; men, tillade han, jag önskar blott, att vi icke vore så nära grannar.
- ↑ Efter andra underrättelser var han son af ståthållaren Mikel på Kalmar. Se Riddarhus. Geneal.