Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/20
| ← Åke Tott vid Grebin |
|
Nils Stiernskölds död → |
TJUGONDE KAPITLET.
TRÄFFNINGARNA VID DIRSCHAU.
Gustaf Adolf med svenska hären begaf sig vid polackarnes ankomst till den fordna lägerplatsen utanför Dirschau, hvarest han beherrskade Weixeln och hade fri tillförsel. Polackarna lågo straxt bredvid uti ett förskansadt läger vid Lubischou, och dagligen föreföllo skarpa skärmytslingar mellan förposterna. Den 30 Juli trängde vid ett sådant tillfälle en polsk husar långt fram ibland svenskarna och stod oförmodadt med sabeln i fullt hugg öfver konungen. Denne höll i hast värjan framför sig; hugget var likväl så häftigt, att det slog henne baklänges mot konungens hufvud; men i samma ögonblick föll polacken sjelf, genomborrad af nära tjugo skott. — Den 1 Augusti red Gustaf Adolf ut med en liten ryttaretropp för att undersöka fiendens ställning. På vägen mötte han några kompanier husarer, hvilka inom kort skingrades. Gustaf Adolf förföljde dem så ifrigt, att han långt framför de öfriga kom ensam med sin lifknekt inemot polska lägret. Han red då upp på en kulle och framtog kikaren för att kunna bättre utforska belägenheten. Tvenne polackar iakttogo tillfället och smögo sig obemärkta bakom konungen. Lifknekten, hvilken icke märkt dem förr än de nästan voro framme, gaf till ett rop af förskräckelse, hvarvid konungen knappast hann vända sig om, rycka ut värjan och hålla den upp emot polackens sabel. Första hugget krossade konungens värjplåt, det andra bortskar brämet af hans hatt; men Gustaf Adolf, som emedlertid hunnit sansa sig, iakttog som skicklig fäktare tillfället och genomborrade polacken, innan denne han gifva tredje hugget. Den andra hade redan fallit för lifknektens pistol och Gustaf Adolf skyndade åter till de sina. — Den sjunde Augusti föreföll en betydligare träffning, då svenska rytteriet under konungen, unga Thurn och Herman Wrangel och det polska under Koniecpolsky visade mycken tapperhet. En gång gjorde de sednare ett så häftigt anfall, att alla svenska ryttarehoparna veko tillbaka, utom Erik Soop med vestgötarna, hvilka hejdade fienden och lemnade kamraterna tid att sansa sig och förnya striden. I denna träffning blef hästen skjuten under Koniecpolsky, så att denne en lång tid måste fäkta till fot, innan en bland kosackerna gaf honom en annan springare. Ingendera af anförarne ville dock inlåta sig uti någon allvarsammare strid; utan tropparne drogos tillbaka, hvar och en till sitt läger.
Dagen derpå lät Gustaf Adolf hela sin här tåga ut på fria fältet. Sjelf jemnte Johan Banér anförde han bröstet, Thurn venstra och Herman Wrangel högra armen. Koniecpolsky deremot höll polackarna stilla inom deras förskansningar, hvarföre Gustaf Adolf beslöt att anfalla dem. Svenska kanoner uppdrogos på några jordåsar, hvarifrån deras kulor spridde död och förvirring bland fienden, så att denne började laga sig till aftåg. För att påskynda flykten skulle Banér fördrifva dess musketerare utur en nästgränsande by; då konungen träffades i högra skuldran så häftigt att armen rycktes upp i höjden och han sjelf trodde densamma af en kanonkula helt och hållet borttagen. Han neddignade i famnen på Pehr Brahe, strömmar af blod frustade ur näsa och mun, och alla väntade hans ögonblickliga död. Brahe sände efter en fältskär, som för ögonblicket förband såret, hvarpå konungen återfördes till lägret. För sken skull fortsatte svenskarna anfallet, men drogo sig sedermera tillbaka. De redan på återtåget stadda polackarna undrade högeligen hvarföre svenskarna icke fullföljde den vunna fördelen. Men just i detsamma kom en öfverlöpare, som sett Gustaf Adolfs neddignande och det strömmande blodet, och berättade Koniecpolsky konungens död. Denne blef af sin store motståndares olycka så öfverraskad, att han några ögonblick stod rådlös och stum. Slutligen återförde han sina hejdade troppar till det nästan öfvergifna lägret, dock utan att oroa de tillbakatågande svenskarna.
Vid närmare undersökning befanns såret farligt, men ej dödligt. Kulan hade gått in bredvid nyckelbenet endast två tum ifrån strupen, och stannat mot skulderbladet. Då läkaren beklagade omöjligheten att densamma uttaga, svarade konungen: Låt den sitta der som ett minnesmärke! Och den fick sitta qvar så länge han lefde. Såret läktes väl småningom, men konungen fick i hela sin lifstid behålla någon stelhet uti högra armen; fingrarna, serdeles de två sista, förblefvo lama. Han hade svårt för att skrifva, och tålde från denna stunden aldrig gerna harnesk öfver skuldran, utan måste i dess ställe nyttja kyller[1].
Dessa täta bevis på konungens oförskräckta sinnelag ingåfvo soldaterna den högsta beundran, samt lifligaste åtrå att följa exemplet. Det högre befälet deremot, som förutsåg svåra oroligheter, i händelse af hans frånfälle, tänkte annorlunda om saken. Med Axel Oxenstierna som ordförande, anhöllo de ödmjukeligen det konungen täcktes besinna, af huru stor vigt hans lif vore för fäderneslandet, och derföre icke blottställa det så ofta och vid så obetydliga tillfällen, som nu på någon tid skett, redan till det allmännas skada och farhågor för än större olyckor i framtiden. Gustaf Adolf svarade: Jag kan icke tro, i gode herrar och män, att min person är af så stor vigt, som i förebären; ty om också något dödligt skulle träffa mig, så är jag fullt och fast öfvertygad, att Guds försyn skall vaka öfver Svealand hädanefter som hittills. Och efter nu Gud gjort mig till konung och laggt mig denna bördan uppå, så bör mig icke af fruktan eller lättja svika, eller se på min enskilda fördel. Och skulle äfven i krigets skiften döden blifva min lott, huru kan väl en konung falla ärorikare än i striden för sin Gud och sitt folk? Vid sårets skötande företog sig en gång fältskären att göra konungen samma föreställningar. Gustaf Adolf svarade blott: Ne sutor ultra crepidam![2]
Medan såret läktes, hvilade krigsrörelserna. Men från England kom Jakob Spens som sändebud och medförde strumpebandsorden, hvilken konungen högtidligen mottog, hvarefter han sjelf slog till riddare de i hären varande tappra engelsmännerna Ruthwen, Lesslie och Hepburn.
Som det började lida fram emot hösten, förlade Gustaf Adolf sina troppar i vinterqvarter och anförtrodde Axel Oxenstierna Preussens hela styrelse så väl uti förvaltnings- som krigsärender. Under honom sattes till härförare Herman Wrangel och unga Thurn, hvarjemnte Johan Banér fick befälet på Danziger-Haupt och Alexander Lesslie uti Pillau. Den 18 Okt. seglade konungen från sistnämnde stad och landsteg d. 20 på Öland.
På den riksdag, som uti Stockholm sammankallades, slog Gustaf Adolf uti ständernas närvaro Nils Brahe och Erik Soop, för deras visade tapperhet, till riddare; och våren derpå firade han sjelf båda bröderna Pehr och Nils Brahes bröllop.