Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Träffningarna vid Dirschau
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Nils Stiernskölds död
Fälttåget 1628  →


[ 83 ]

TJUGONDEFÖRSTA KAPITLET.
NILS STIERNSKÖLDS DÖD.

Redan genom föregående berättelser är Nils Stiernsköld nogsamt bekant, genom sin vid Dynamynde visade sjelfuppoffring. Året derefter blef han under belägringen af Iwanogorods fästning så illa sårad, att han i flere år måste nyttja kryckor. Detta oaktadt tog han som fältmarskalk den verksammaste del uti danska kriget. Han fördref fienden från Ryssby skans i November 1611; deltog uti Gustaf Adolfs infall i Skåne om vintern 1612; beskyddade straxt derefter Småland och anförde längre fram på året tropparna i Westergötland. Sedan blef han riksråd och landshöfding i Jönköping, sändes derpå till Holland att värfva krigsfolk och slutligen som befälhafvare 1617 till Liffland. De motgångar, som Farensbachs falskhet förorsakade, tröttheten vid kriget och olägenheterna af de gamla såren, gjorde honom dock slutligen ledsen vid fältlefnaden. Varande sjelf af ett häftigt lynne, och dessutom ännu betraktande Gustaf Adolf såsom en halft omyndig yngling, tyckte han sig icke behöfva så noga väga ord och gerningar. Han skref derföre helt kort och begärde sitt afsked samt hotade att i alla fall öfvergifva krigshären, antingen hans begäran blefve bifallen eller ej. Gustaf Adolf svarade med ett för Stiernsköld helt oväntadt allvar. Oss förundrar icke litet edert obetänkta bref. I mågen veta, att derest i tagen eder det oråd före att utan vårt tillstånd öfvergifva hären, så skolen i derföre stånda oss till strängt ansvar. Vi äre icke sinnade lida sådane [ 84 ]ord, än mindre gerningar af våra tjenare, heldst vi intet annat befallt, än hvad eder å ämbetets vägnar och för åtnjuten lön åligger. Vi behöfva icke heller några öfverstar, för att endast rida omkring och mönstra krigsfolket, utan de skole vara betänkte på, att när oss tarfvas, med oss fäderneslandet försvara, och dessutom vår befallning noga att efterkomma, så framt de vår onåd undvika vilja. Stiernsköld fordrade uti första hettan afsked; men insåg snart sitt förhastande, samt begärde och erhöll konungens förlåtelse.

Stiernskölds oförskräckta mod och glada lynne gjorde honom eljest mycket älskad af Gustaf Adolf. Man berättar om honom följande händelse från dennes första regeringsår. I anledning af något gladt tillfälle firade enkedrottning Kristina en högtid, vid hvilken både konungen och Stiernsköld voro närvarande och derjemnte hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg. Denne furste hade genom ett oordentligt lefnadssätt redan förut ådragit sig Gustafs missnöje i lika hög grad som Stiernsköld hans välvilja. Denne sednare deltog uti dansen oaktadt sina af kulor och hugg stelnade ben. Hertigen sökte göra åtlöje af den stympade krigsmannen och framsatte slutligen sin fot, så att denne skulle falla deröfver. Gustaf Adolf, som stod bredvid och såg det, gaf hertigen i samma ögonblick en så kraftig örfil, att blodet sprang ut genom näsan. Härpå följde mellan konungen och hertigen ett nattligt envige, om hvilket man likväl icke kunnat erhålla någon närmare underrättelse, mer än att Axel Oxenstierna slutligen lyckades att åstadkomma en förlikning. Hertig Julius reste dock straxt derefter ur landet, och många häfdatecknare tro. att det var denna örfil som sedermera kostade Gustaf Adolf lifvet.

Stiernsköld följde konungen uti de preussiska fälttågen och hade ofta som underamiral befälet till sjös. Då konungen om hösten 1627 återvände till Sverge, förordnades Stiernsköld att med en del af flottan stanna qvar utanför Danzig och stänga dess handel. Han fullgjorde uppdraget, men led derunder ganska mycket så väl af brist [ 85 ]på munförråd som af de oupphörliga höststormarna. Fram uti November lät han de svagare fartygen, det ena efter det andra, återvända till Sverge, behållande till slutet endast sex örlogsfartyg qvar på redden. — Emedlertid hade danzigerboerna utrustat en flotta af tio fartyg och tagit till anförare öfver densamma Arendt Dickman, en dansk mon, tapper och uti sjöväsendet öfvad. Den 18 November förde denne hela sin flotta ut från Weichselmynde och fann för sig endast två af svenska skeppen, nemligen Jägaren, förd af Stiernsköld sjelf, och ett annat, benämndt Solen. De andra fyra lågo längre bort emot Hella, dels af motvind, dels af stiltje hindrade från att komma till hjelp. Svenskarna hade bättre kanoner och försvarade sig derföre kraftigt, så länge striden fördes på afstånd; men polackarna, som märkte detta förhållande, seglade närmare och lade, sida vid sida, fyra skepp rundt omkring hvart och ett af de svenska. Nu uppstod en förtviflad strid. Dickman hade på lif och död laggt ombord med svenska amiralen sjelf. Denne fick två muskötkulor, den ena i halsen, den andra i ryggen; men fortfor oafbrutet i sitt försvar, oaktadt fienderna från alla sidor trängde in på hans fartyg. Emedlertid var svenska skeppet Solen nära att blifva öfvermannadt och äntradt. Befälhafvaren, som insåg omöjligheten af ett längre försvar, antände krutkammaren och sprängde sig sjelf med fartyg, folk och inträngande fiender i luften. Stiernsköld, seende allt vara förloradt, befallde sin dräng på samma sätt tända krutkammaren. Min själ dö med de Philisteer! tänkte han liksom i fordna dagar Simson. Drängen tog luntan och sprang att fullgöra befallningen, men på vägen kom en styckekula och slog af hans hufvud. En annan bortslet i samma ögonblick Stiernskölds venstra arm och kastade honom sjelf sanslös till däcket, hvarpå fienden öfverallt inträngde och bemäktigade sig fartyget. Efter några få ögonblick afled Stiernsköld; dock icke ohämnad. Den tappre Dickman hade också fallit och med honom 400 man. Svenska besättningarna stego icke till etthundrade. Stiernskölds fartyg fördes i triumf till Danzig, der liket med alla [ 86 ]hedersbetygelser uti stadens storkyrka bisattes. Det blef sedan åt svenskarna utlemnadt och begrafvet uti Gillberga kyrka i Södermanland[1].

Nils Stiernsköld hade med sin fru, Magdalena Stakelberg, fyra söner. De tre äldsta föllo tidigt i siriden för fäderneslandet. Den yngste, Klas Stiernsköld, blef i anseende till förfädernas förtjenster upphöjd till friherrlig värdighet. Sjelfva vapnet erinrar om fadrens bragder. Uti ena fältet ses fartyget Jägaren, insvept uti moln af krutrök; uti det andra samt på hjelmen Stiernskölds af kulan krossade arm, ännu i dödsstunden förande i handen det för Sverges krona fäklande svärdet.


  1. Riksark. Rikskansleren Axel Oxenstiernas bref, 1614—1645. Axel Oxenstierna till Senaten i Danzig. Elbingen d. 26 Nov. och 2 Dec. 1627. Senatens svar, Danzig d. 10 Dec. 1627.