Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/31
| ← Gustaf Adolf och presterna |
|
Gustaf Adolf och ämbetsmännerna → |
TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH UNDERVISNINGSVERKEN.
Gustaf Adolf befrämjade på allt sätt vettenskaper och lärdom, och det bland alla klasser af sina undersåtare. Vid hans anträde till regeringen hade läroverket i Uppsala nedsjunkit till en skola, skolorna än djupare. Tjenliga embetsmannaämnen funnos till prester få, till andra sysslor inga. Professorerna vanhedrade sig sjelfva och sitt yrke genom inbördes oenighet och trätor, förda med skällsord mellan dem sjelfva, med käpp och knytnäfve mellan deras olika anhängare bland ungdomen. Om vi icke, skref konungen, af egen erfarenhet visste, hvad gagn och nytta bokliga konster med sig föra, hade vi föga orsak att om eder högskola oss beflita; icke heller att med någon synnerlig gunst och nåde eder omfatta, eder, som icke mer och bättre akten hvad edert kall och embete kräfver. Han gjorde med allvarsam hand slut på oväsendet. Oroliga eller odugliga professorer blefvo dels afsatte, dels vederbörligen tuktade, dels flyttade till mera passande sysslor; och ungdomen hölls i helsosam tukt. Lärarnes antal och arbetsordning blefvo närmare bestämda. Åt professorerna anslogos tillräckliga löner, åt fattigare studenter offentligt underhåll och åt hela akademien betydliga privilegier; hvarjemte det efter Gustaf Adolf benämnda Gustavianska lärohuset uppbyggdes. Biblioteket grundlades genom konungens ärfda böcker och de gamla klostersamlingarna uti Wadstena, Sigtuna, Gråmunkeholm, samt ökades af flere från jesuiterna i Preussen och Tyskland tagna boksamlingar; och för den högre bildningens spridande äfven till aflägsnare orter anlades högskola uti Dorpt.
Gustaf Adolfs kärlek till vettenskaperna bevekte honom till ännu större och mera personliga uppoffringar. Efter sina förfäder hade han ärft en mängd egendomar, från ålder tillhöriga Wasaätten, eller vid reformationen densamma tilldömda, och hvilka således voro hans enskilda egendom, helt och hållet skiljd från kronan. Af dessa så kallade Gustavianska arfvegods har Gustaf Adolf år 1624 skänkt 313 hela hemman, fyra qvarnar och några andra lägenheter Uppsala högskola till evärdelig ego, sig sjelf till evärdelig ära. Exemplet verkade. Flere bland rikets store gjorde anslag till läroverkets bästa; Johan Skytte upprättade på egen bekostnad den efter honom benämnda lärostolen; Gyllenhielm lemnade anslag till fattiga studenters underhåll, och sjelfva enkedrottning Kristina förmåddes att för samma ändamål lösa på pungen. Som väktare och vårdare öfver detta sitt verk satte konungen Johan Skytte till akademie kansler, hvari han efterträddes af Axel Oxenstierna, båda egande och älskande lärdom, men derjemnte nog kraftfulla att ordna och i ordning bibehålla hela verket.
Sverges lägre undervisningsverk fingo egentligen först under Gustaf Adolf sin tillvaro. Förut befintliga skolor voro nästan odugliga. Gustaf Adolf insåg behofvet af deras förbättrande; och det var, som man tror, biskop Johannes Rudbeck och Axel Oxenstierna, hvilka först framställde förslaget till våra nuvarande gymnasier och lärdomsskolor. Sådana inrättades uti Strengnäs, Linköping, Åbo, Wiborg och Westerås. Genom Gustaf Wasa och hans söner inkommo vettenskaper och bildning bland rikets högre stånd; det var Gustaf Adolf och dessa af honom inrättade högre och lägre undervisningsverk som snart lyfte de mindre embetsmännen och medelklassen utur det tillstånd af mörker och okunnighet, hvari de tillförne varit.
Gustaf Adolfs åtgärder i dessa hänseenden bära den gemensamma stämpeln af hans kärlek till vettenskaperna och hans kärlek till sitt folk; man ser tydligt bemödandet att genom de förra inverka på det sednare, och det i så stor utsträckning som möjligt. Detta var till en del en följd af tidehvarfvets riktning. Den gamla scholastiska filosofien hade förlorat både anda och anseende, och dess lärare sysselsatte sig för det mesta med onyttiga spetsfundigheter. Många stämmor hade höjt sig deremot, bland andra äfven den store Gustaf Wasa; men det oaktadt fortfor missbruket. Emedlertid uppstod uti Paris en lärare vid namn Ramus, hvilken tydligt lade i dagen scholastikens fel och yrkade en lärobyggnad, mera både lättfattlig samt omedelbart åsyftande menniskosjälens bildning till kunskaper och dygd. Denne Ramus blef af katolikerna häftigt angripen och som kättare dömd till döden; men hans läror utbredde sig och vunno stort anseende bland protestanterna. Uti Sverge blefvo de af Nic. Bothnensis, Ericus Schinnerus och Ericus Schepperus först införda, sedan under liturgiska oroligheterna förtryckta, tills de efter Johans död åter vunno betydligt insteg. Uti dessa läror var först Johan Skytte och sedan genom honom Gustaf Adolf uppfostrad. De öfverensstämde fullkomligt med denna konungs egna tänkesätt, likasom med protestantismens; och Seneca samt Hugo Grotius, hans båda älsklingsförfattare, hade arbetat uti samma anda. Klarhet och behag uti framställningssättet för att af en större allmänhet fattas och omfattas, samt renhet och upphöjning till innehåll för att derigenom helsosamt inverka på samma allmänhet, sådana voro fordringarna hos en konung, som icke blott älskade vettenskaperna i och för sig sjelfva, utan äfven ville så långt som möjligt sprida verkningarna af deras välgörande ljus.
I sammanhang med dessa tänkesätt och tillika som en följd af sin lifliga fosterlandskärlek yrkade Gustaf Adolf ganska ifrigt på modersmålets användande uti vettenskapliga arbeten. Sjelf utmärkt kunnig uti främmande språk, förbisåg han dock icke de fördelar, som genom modersmålets uppodlande kunde vinnas. Det har, skref han, städse varit räknadt ett rike till berömmelse, att de vettenskaper, som lända till menniskolägtets nytta, uppå dess eget tungomål framställda blifvit; så att folket straxt från ungdomen kunnat sig deruti öfva, och icke, som nu sker, vara nödgade att först lära sig de främmande språken för att sedan kunna komma till sjelfva innehållet, hvarvid oftast händer att medlet tager mera tid än ändamålet, språket mer än vettenskaperna. Det är derföre vår vilja, att de, som sig med bokliga konster befatta, skola så väl för nuvarande som efterkommande ungdom tillse, att dessa ämnen, så vidt sig göra låter, måtte på modersmålet behandlade blifva.