Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/37
| ← Trettioåra krigets början |
|
Tyska fältherrarna, Tilly → |
TRETTIONDESJUNDE KAPITLET.
DE TYSKA FURSTARNA.
För att redigare uppfatta ifrågavarande tid och dess hvälfningar, är nödigt att taga någon närmare kännedom om de tyska furstar, hvilka genom personliga egenskaper eller läge och magt inverka på stridens utgång.
Främst bland alla märkes Ferdinand den andre, romersk kejsare, konung öfver Böhmen och Ungern, hertig öfver österrikiska länderna, genom rang och besittningar den mägtigaste regent i Europa. Han var född 1578, klok, ihärdig, stolt och djerf af naturen, men ännu mer genom uppfostran. Från tolf till sjutton års ålder vistades han hos jesuiterna i Ingolstadt och åtnjut deras undervisning. Här grundlades hos honom den mest obegränsade tillgifvenhet för katolska läran, det djerfvaste beslut att för densammas utbredande hvarken spara våld eller list. Han bibehöll från denna tiden en nästan vidskeplig vördnad och kärlek för sina uppfostrare. Under resor tog han, om möjligt var, sin boning uti deras kloster; och ur deras orden valdes biktfadern, Pater Lamormain, hvilken med tiden erhöll betydligt inflytande. Ferdinand var högst noggrann i iakttagande af alla religionsbruk, vallfärder, fastor och dylikt. Han bar alltid på sig helgonbilder och aflefvor, och hade högtidligt tagit jungfru Maria icke allenast till sin egen skyddspatron, utan äfven utnämnt henne till öfverfältherre för hela österrikiska hären. Näst denna trosifver eller i bredd med densamma visade sig en herrsklystnad, lika oinskränkt till gränsor som medel; och det tycktes mången gång, som kardinal Richelieu haft rätt uti sitt påstående, att hos Ferdinand den förra endast var en täckmantel för den sednare. Sjelf visade sig Ferdinand sällan eller aldrig vid härarna; men från djupet af sitt palats visste han med den största klokhet välja och bedöma sina fältherrar, och leda underhandlingarna; djerft begagnande medgången, aldrig förtviflande under den mest förtviflade motgång. Sådan var den man, som i spetsen för katolska partiet skulle blifva Gustaf Adolfs motståndare.
Näst Ferdinand utmärkte sig på samma sida hertigen, sedermera kurfursten af Bäjern, Maximilian. Han var född 1573, och likasom kejsaren uppfostrad hos jesuiterna i Ingolstadt. Från ungdomen utmärkte han sig genom ett serdeles ljust hufvud, flit, goda kunskaper och sedlighet; såsom regerande furste genom drift och ordning och de klokaste åtgärder i alla grenar af förvaltningen. Han var af öfvertygelse nitisk katolik, dock icke till förföljelse; en orubblig anhängare af Österrike genom både klokhet och personlig vänskap; äfven genom blodsband. Ferdinand hade nemligen i andra giftet Maximilians syster och Maximilian Ferdinands dotter, båda med namnet Maria Anna. Vid kejsarevalet funnos några bland furstarna, hvilka, afundsjuka på Österrike, ville i Ferdinands ställe utvälja den högt aktade Maximilian. Det afböjdes, dels af jesuiternas list, dels af Maximilians egen försigtighet. I stället för Ferdinands medtäflare blef han dess trognaste vän, och erhöll derföre, såsom vi förut omtalat, Öfra-Pfaltz och kurfurstevärdigheten i belöning. — De öfrige bland katolska furstarna voro mindre ryktbara.
Bland protestanterna var saxiska kurfursten Johan Georg den utmärktaste i anseende till besittningarnas storlek, icke till personliga egenskaper; varande inskränkt och trög af naturen, och än mera genom begifvenhet på nöjen, i synnerhet på jagten och glaset. Serdeles älskade han ölet och kallades derföre Ölkonungen eller Öl-Göran. Med en känsla af dryghet och högmod, ansåg han sig vara de tyska protestanternas anförare, men förrådde dem på det skamligaste vid minsta skymt af egen fördel. År 1619 gaf honom Ferdinand obestämda löften om Lausitz, och straxt var Johan Georg färdig att låta sina troppar understödja de kejserligas företag mot protestanterna och den olycklige Fredrik. Då Ferdinand tycktes glömma sin förbindelse, började kurfursten föra ett häftigt larm öfver åtskilliga begångna olagligheter, men tystnade åter, då han erhöll Lausitz såsom pant för sina mot Böhmen gjorda rustningar. Ferdinand var nog klok att med några personliga artigheter stryka kurfursten om munnen, hvarigenom denne lät narra sig att blifva en overksam åskådare af de andra protestanternas nederlag. Hans uppförande väckte än harm, än åtlöje. Han kallades Tysklands Judas Ischarioth. Ölkungen, sade man, sätter högre värde på merseburgska ölfaten, än på protestanternas bästa; en annan gång: att kejsaren gör med Saxen, som Polyfem med Ulusses; han sparar honom, men endast för att sist blifva uppätten[1].
Gustaf Adolfs svåger, kurfursten Georg Wilhelm af Brandenburg, var en herre med temliga besittningar och vanliga egenskaper. Han beherrskades af gunstlingen Schwarzenberg, hvilken deremot var katolik och, som man trodde, kejsaren hemligen tillgifven.
Fredik, pfaltzgrefve vid Rhen och sedermera konung i Böhmen, var en liflig, rask och glad herre, men föga djuptänkt och ihärdig. Redan omtalad är hans korta regering uti Böhmen och derpå följande olycka. Han var konung blott en enda vinter, erhållande derföre tillnamnet Vinterkonungen[2]. Hans gemål Elisabet af England, var en utmärkt skön och högsinnad furstinna. Då Fredrik tvekade vid anbudet af böhmiska kronan, yttrade hon: att den, som egt mod att fria till en konungadotter, borde ej heller frukta för en konungakrona. Denna prinsessas skönhet och ridderligt ädla uppförande, så i lycka som olycka, väpnade mången tapper krigare till försvar för protestanternas sak och för hennes.
Uti Hessen-Kassel regerade landtgrefven Wilhelm den femte, en klok och oförfärad herre, bland tyska furstarna den förste, som öppet förklarade sig för Sverge. Än mera ryktbar var hans gemål, Amalia Elisabet, på sin tid kanske den utmärktaste och mest ansedda furstinna i Europa. Förstånd, sedlighet, mod, ihärdighet, utmärkte alla hennes företag. Efter landtgrefvens död styrde hon under barnens minderårighet furstendömet med klokhet, lycka och kraft, och det under dessa högst stormiga tider. Hon var svenskarnas orubbliga och enda orubbliga bundsförvandt under hela det adertonåriga kriget, och gick med dem segrande ur striden, lemnande åt sin då fullmyndige son fadrens länder, icke blott med vidgade gränsor utan i inre hänseende i bättre tillstånd, än kanske någon annan af de öfriga tyska staterna. Det var hos denna furstinna som hertig Bernhard af Weimar ämnade anmäla sig som friare, då han öfverraskades af döden.
Hertig Johan af Saxen Weimar härstammade från den såkallade Ernestinska grenen af Saxen, hvilken under striden mot kejsaren och katolikerna redan för nära hundrade år sedan hade förlorat kurfurstliga värdigheten. Han hyste derföre gammalt hat mot dessa sina arffiender, likaså hans söner. De voro ej mindre än elfva, bland hvilka sju uppnådde mognare år och med största förbittring deltogo i kriget. Bland dem märktes hertig Wilhelm, som i Gustaf Adolfs tjenst aflade stora tapperhetsprof och sedan blef faderns efterträdare. Högst på ärans och ryktbarhetens bana steg dock slutligen den yngsta brodern hertig Bernhard, en bland de förnämsta hjeltarna under nästkommande tidehvarf.
Huset Saxen Lauenburg stod i flerfaldig slägtskapsförbindelse med svenska konungaätten. Gustaf Wasa hade derifrån tagit sin första gemål och dit bortgift sin ena dotter. Denna sednares svåger, hertig Frans den andre, var en furste, fattig på länder, men rik på barn, hafvande icke mindre än nitton, deribland nio söner, som blefvo fullväxta. Fattigdom tvang dem att söka lyckan i främmande härar och hof, och vi finna dem öfverallt inblandade i denna tidens hvälfningar, driftiga, tilltagsna, men utan stadga och pålitlighet. Trenne bland dem öfvergingo slutligen till katolska bekännelsen. Den äldste, August, blef fadrens efterträdare; Julius Henrik, bekant för slagsmålet med Gustaf Adolf, blef sedan katolik och kejsarens beständige anhängare; Frans Karl, i början lutheran och svenskarnas bundsförvandt, sedan katolik, och kejsarens; Rudolf Maximilian, tapper och mot Österrike ständigt trogen; och slutligen den yngste, Frans Albrekt, f. 1598, bakslug och ombytlig, uppfostrad i kejserliga lägret, sedan öfvergående efter hvarandra till svenskarna, saxarna och slutligen åter till de kejserliga. Det var denne som sedermera allmänt misstänktes för Gustaf Adolfs mord.
Hertig Kristian af Braunschweig tog som Mansfelds vapenbroder serdeles liflig del uti trettioåra kriget. Orsaken var hans häftiga lynne i allmänhet, hans beundran för den olyckliga pfalzgrefvinnan Elisabet i synnerhet. Med hennes bild i hjertat och handske på hjelmen, störtade han sig i striden. Hans häftighet förstörde dock esomoftast allt, hvad hans mod någon gång kunnat vinna.
Mera fruktansvärd var grefve Ernst af Mansfeld, en utmärkt tapper, skicklig och ihärdig försvarare af protestanterna. Mångfaldiga gånger blef han slagen af den mägtigare och äfven skickligare Tilly, men förlorade dock aldrig modet. Ingen förstod bättre än han konsten att hopsamla förströdda troppar och åter visa sig i fältet, ofta mera fruktansvärd än före nederlaget. Så fortfor han uti sju års tid att genomstryka Tyskland, älskad som frihetens stundom enda försvarare, men också fruktad för sina troppars otyglade plundringslystnad. Katolikerna sökte att med lysande löften locka honom på sin sida, men förgäfves. Efter den 1626 vid Dessau förefallna olyckliga striden mot Wallenstein, flydde han ned åt Ungern, ämnande sig till Venedig. Han öfverraskades icke långt från Spalatro af en svår sjukdom. Kännande döden nalkas, lät han påkläda vapnen och uppsteg på golfvet, stödd mot tvenne af sina officerare. En härförare, sade han, bör dö, stående i sina vapen.