Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Frankfurts eröfring
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Förbundet med Brandenburg
Underhandlingar med Saxen  →


[ 252 ]

FEMTIONDEFJERDE KAPITLET.
FÖRBUNDET MED BRANDENBURG.

Gustaf Adolfs framsteg återupplifvade det hos tyska protestanterna nära utslocknade hoppet om räddning. På riksdagen i Regensburg hade deras sändebud visserligen blifvit af de talrikare katolikerna öfverröstade; men vågade likväl i allvarsamma ordalag uttala sitt ogillande af kejsarens egenmägtiga företag, serdeles af Restitutions-ediktet och dess stränga verkställande. Det felades dock ännu en anförare, ty kurfursten af Saxen, utan jemnförelse den mägtigaste, ville icke bryta med kejsaren, smickrande sig med hoppet att få behålla Lausitz, och att med sin öfverherre städse kunna stå uti ett vänskapligt förhållande. Emedlertid uppkommo flere anledningar till missnöje. Hans son, August, hade blifvit vald till administratör i Magdeburg efter den afsatte Kristian Wilhelm; men kejsaren gaf tvärtemot lag och bruk platsen åt en af sina egna söner. Kurfursten hade ej mindre än fyra serskilda gånger gjort föreställningar mot Restitutions-ediktets olagliga verkställande, men beständigt utan påföljd. Detta allt uppbragte den eljest så tröga Johan Georg till den grad, att han i samråd med den öfver kejsarens våldsamheter lika förtörnade Georg Wilhelm af Brandenburg utskref till d. 8 Febr. 1631 uti Leipzig en sammankomst af alla protestantiska ständerna för att öfverlägga om deras gemensamma bästa. Gustaf Adolfs under tiden gjorda eröfringar ökade deras mod; likaså några hans uteliggare, hvilka hemligen uppehöllo sig vid sammankomsten. Man skref till kejsaren allvarsamma föreställningar, samt beslöt att möta våld med våld, i händelse de öfverklagade missbruken icke godvilligt afskaffades. Gustaf Adolf önskade knyta närmare förbindelse med de samlade furstarna, men detta afslogs, ehuru under lifliga vänskapsbetygelser. Orsakerna voro, dels fruktan att företaga en uppenbar [ 253 ]fiendtlighet mot kejsaren; dels ovilja alt lemna sig i händerna på en utlänning; dels, och kanske förnämligast, Johan Georgs åtrå att upphäfva sig sjelf till hufvudman för tyska protestanterna och dymedelst hålla jemnvigten mellan konungen och kejsaren.

Då Gustaf Adolf sålunda genom underhandlingar ingenting kunnat vinna, beslöt han att bruka kraftigare medel. Han qvarlemnade i trakten af Landsberg rhengrefven och general Baudis för att hålla stången mot Tieffenbach och Schaumburg, hvilka i Schlesien samlade nya troppar. Sjelf tågade han med den öfriga hären tillbaka till Frankfurt och derifrån rakt mot Berlin. Den 1 Maj anlände han till grannskapet af denna stad, och affärdade grefve Ortenhurg till kurfursten med följande anhållan: Konungen hade företagit hela det tyska kriget i allmänhet för protestanternas skull; detta sista tåget för Magdeburg enskildt, för att befria denna stad från det öfverhängande förderfvet. Men för att med någon säkerhet kunna tåga mot Tilly, var det nödvändigt att i Brandenburg innehafva en och annan fästning som ryggvärn och tillflykt i händelse af mindre lycklig utgång. Han begärde derföre af kurfursten att få besätta Spandau och Küstrin, lofvade deremot på sitt kungliga ord, att återställa dessa fästningar, då Magdeburg blifvit befriadt, eller i alla händelser sednast inom två månader. Kurfursten gaf ett nekande svar. Han kunde icke åt kejsarens, sin lagliga öfverherres fiende öfverlemna slott och fästen, utan att göra sig skyldig till fullkomligt uppror. Men han försäkrade deremot på sin fursteliga, ära och tro, att nämnde fästningar skulle stå Gustaf Adolf öppna i händelse af olycka. Dermed var åter konungen icke nöjd, ty han fruktade med skäl, all just då han i händelse af olycka bäst skulle behöfva dessa platser, kurfursten af fruktan för kejsaren minst skulle våga lemna dem. Lyckan, sade han, är ambulatorisk, likaså menniskornas tänkesätt[1]. Han [ 254 ]sände derföre följande dagen Gustaf Horn i samma ärende, men fick också samma svar, ehuru han denna gång som ytterligare bevekelsegrund lofvade befrämja Pommerns framtida förening med Brandenburg. Sedan dessa underhandlingar misslyckats, beslöt han att försöka, hvad han i egen person kunde uträtta, och tågade med 400 ryttare och 1000 musketerare mot hufvudstaden. På en fjerdingsvägs afstånd derifrån kom kurfursten till hans möte, omgifven af hela sitt hof. De sammanträdde uti en bredvidliggande lund för att öfverlägga om det angelägna ärendet; men efter någon stunds samtal, önskade kurfursten att ytterligare rådgöra med sina medföljande herrar, under hvilken tid konungen med vanlig artighet samtalade med kurfurstens gemål och svärmor. Efter en stunds förlopp återkom kurfursten med nekande svar. Då mörknade Gustaf Adolfs anlete, och efter några allvarsamt hotande ord beredde han sig att återvända till hären. Men furstinnorna, hänförda dels af beundran öfver hjelten, dels af fruktan för hans hämnd, började med enträgna böner anhålla, det han täcktes följa dem till staden, så kunde underhandlingarna derstädes fortsättas, måhända med mera framgång. Så skedde äfven; konungen under betäckning af sina 1000 musketerare inryckte i Berlin och stannade derstädes qvar öfver den instundande natten. Dagen derpå d. 4 Maj fortsattes de kinkiga öfverläggningarna, och tycktes på länge icke leda till någon slulföljd. Kurfursten var bekymrad, till och med bedröfvad, och kunde icke dölja dessa känslor. Jag förtänker icke, sade Gustaf Adolf, att han är orolig och bekymrad, ty det kan icke nekas, att det är en farlig och betänklig sak, som jag begär. Men det är till nytta icke för mig, utan för kurfursten, hans land och folk, ja, för hela kristenheten. Min väg, fortfor han sedan med hög röst för att höras af alla i saten närvarande, min väg går till Magdeburg, till dess räddning, och det icke för min, utan för den protestantiska kristenhetens skull. Vill ingen hjelpa mig, välan, så tågar jag tillbaka, slutar fred med kejsaren, som visserligen icke skall vägra mig billiga vilkor, [ 255 ]hvarefter jag sätter mig i frid och ro i Stockholm och det med ett godt samvete; men i skolen en gång på yttersta dagen ansvara för edert klenmod, att icke våga understödja Evangelii sak. — Till och med här i tiden skall denna eder egennytta få sin tillbörliga vedergällning; ty när Magdeburg fallit och jag med mina troppar återvändt till Sverge, hur skall det då gå med eder och edert land? Kurfursten och hans rådgifvare sväfvade hela dagen fram och tillbaka mellan olika beslut; på ena sidan stod Tilly, på den andra Gustaf Adolf; hvardera med mägtiga härar; men den förra var på tio, den sednare endast på en mils afstånd; hvarjemnte Berlin saknade alla fästningsverk. Han medför också kanoner, var vanligtvis slutet på hvarje rådsherrarnes yttrande; de mente nemligen, att Gustaf Adolf äfven mot deras vilja kunde när som helst bemägtiga sig staden. Detta gaf han dem också temligen tydligt att förstå. Halft skämtande, halft hotande, yttrade han till furstinnorna, att det berodde helt och hållet på honom att för en eller annan vinter låta dem göra ett besök uti det snöbetäckta Lappland. Ändteligen kl. 9 om aftonen gaf kurfursten det länge väntade bifallet. Spandau och Küstrin skulle öfverlemnas åt svenskarna, men med vilkor att äfven stå öppna för kurfursten och på sagdan tid åt honom återlemnas. Till yttermera visso måste Gustaf Horn och Johan Banér med serskild underskrift försäkra vilkorens fullgörande, äfven i händelse af konungens möjliga frånfälle. Härpå anställdes ett stort gästabud, der det gick ganska muntert till. Kurfursten, som sökte i vinot dränka sina bekymmer öfver det tagna beslutet och dess möjliga följder, blef synbarligen allt mer och mer upplifvad, likasom nästan alla de öfriga bordsgästerna, utom Gustaf Adolf, hvilken iakttog sin vanliga måttlighet. Men seende mod och glädje tindra i hvarje blick, ville han försöka att vid detta gynnande tillfälle leda deras lifvade sinnen till ett ädelt beslut om mera kraftiga och allmänna åtgärder. Han stod upp, höjde sin röst och uppmanade dem i ett kort tal att som bröder och bundsförvandter med förenade krafter, svenskar och tyskar, tåga [ 256 ]till Magdeburgs räddning, det vore på samma gång Tysklands och hela den protestantiska kristenhetens. Men på en gång förstummades det glada sorlet. Kurfursten slog förlägen sina blickar mot jorden, och hans stammande ursäkter, och hans hofmäns skenbarliga oro visade nogsamt, alt den förut yttrade lifligheten var vinets och icke modets. Förhoppningarna att genom dessa medel verka till Magdeburgs undsättning voro helt och hållet försvunna.

Likasom hertigen af Pommern skref äfven kurfursten af Brandenburg till kejsaren, och ursäktade sitt uppförande med tvånget och fruktan för svenska hären. Han fick ett kärft svar. Katolikerna försäkrade, att hans motstånd endast varit låtsadt för att sedan förebäras såsom ursäkt för det förrädiska affallet.

Dagen derpå besattes Spandau, der Axel Lillie fick befälet, hvarefter svenskarna tågade till Potsdam. De kejserliga troppar, som ännu ströfvade kring landet, drogo sig vid svenskarnas ankomst tillbaka till den vid Magdeburg lägrade hufvudstyrkan.


  1. Ridderst. (75 a.) Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Küstrins förstad d. 26 Mars 1631.