Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tillys och Gustaf Adolfs andra möte
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Tillys infall i Saxen
Gustaf Adolfs förbund med Johan Georg  →


[ 283 ]

SEXTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
TILLYS INFALL UTI SAXEN.

Kejsar Ferdinand hade emedlertid från Italien tillkallat sina dervarande troppar, vid pass 15,000 man under Fürstenbergs befäl. De togo sin väg genom Schwaben och Franken, der, vid deras ankomst, ständer och städer ödmjukt böjde sig eller böjdes till lydnad för kejsarens vilja och till restitutionsediktets fullgörande. Fürstenberg ämnade sig sedan åt Hessen; men för andra gången skonade lyckan detta land. Han fick befallning att förena sig med Tilly, hvilkens styrka sålunda ökades till ungefär 40,000 man.

Stolt öfver sina talrika och tappra skaror samt öfver framgången i södra Tyskland, tyckte kejsaren, att han nu icke längre behöfde fördraga Kur-Saxens tvetydiga uppförande, utan befallde Tilly att, i händelse mildare medel misslyckades, med våld tvinga Johan Georg till fullkomlig undergifvenhet. I enlighet med denna befallning gjorde Tilly kurfursten följande förslag: 1:o att han skulle inställa alla ytterligare värfningar och lemna sina redan samlade troppar att i förening med kejsarens fördrifva svenskarna, rikets gemensamma fiender; 2:o att afsäga sig all del uti Leipziger-förbundet, och med sitt anseende öfvertala de andra protestantiska furstarna till samma åtgärd; 3:o att till Tilly, jemnte tropparna aflemna alla för deras underhåll samlade förråder, o. s. v. Sändebuden funno Johan Georg uti den goda ölstaden Merseburg. Han mottog dem med alla yttre tecken af höflighet; men blef inom sig ganska förargad öfver de medförda uppdragen. Sedan sällskapet en dag stigit upp från middagsmåltiden, der enligt bruket en mängd målade stennötter funnos bland de verkliga frukterna, sade kurfursten: Jag ser väl, att man nu ändteligen ämnar sätta fram den så länge sparade saxiska konfekten. Men vid [ 284 ]den efterrätten torde likasom annorstädes finnas många nötter, som icke blifva lätta att knäppa: Derföre akten eder, gode herrar, att i icke derpå biten tänderna sönder — Förslaget var emedlertid för kurfursten sjelf en ganska hård nöt att bita på. Hela natten och halfva följande dagen voro både han och hans rådgifvare dermed sysselsatta. Somliga tillstyrkte att efterkomma kejsarens begäran. Danska och böhmiska konungarnas olyckor varnade för olydnad. Svenska konungen vore dessutom en främling, hvilken torde fordra lika så stora uppoffringar som kejsaren; men deremot gifva vida mindre säkerhet, varande i sig sjelf svag och fattig, med endast några koppargrufvor till inkomst. Kejsarens magt vore deremot ett väl rotadt, starkt och vidt utgrenadt träd, som icke af en bräcklig kopparyxa fällas kunde. Å andra sidan framställde man vådan af kejsarens växande magt, katolikernas öfvermod och protestanternas förestående undergång. Sistnämnde skäl fingo slutligen öfverhand, emedan kurfursten verkligen var lutherska läran af hjertat tillgifven. Han utfärdade ett svar, hvari han tackade Tilly för bemödandet att stifta fred; förklarade sig sjelf nu likasom alltid färdig till förlikning; men kunde dock icke underkasta sig de föreslagna vilkoren, och det af skäl, som han redan mer än en gång framställt. Han hade väl från flera håll hört påstås, att kejsaren ämnade genom Tieffenbachs och Tillys härar från tvenne sidor angripa och underkufva Saxen; men han kunde dock aldrig sätta tro till sådant. Del vore en alltför otacksam belöning för all den välvillighet, alla de trogna tjenster, som kurfursten bevisat. Kejsaren har vida större anledning att använda sina troppar mot den främmande konungen, än mot en af rikets mest trogna och fredliga furstar. Af detta svar insåg Tilly, att det var nu mera föga godt att vänta af kurfursten, heldst från flera håll berättades, att denne på samma gång börjat underhandla med Gustaf Adolf. Tilly ville göra ännu ett försök. Den 1 Sept. afsände han en ny uppmaning att visa kejsaren tillbörlig lydnad; att icke inlåta sig i några vidlyftigheter o. s. v. [ 285 ]Man behöfver icke, svarade kurfursten, tala med mig om skyldig vördnad for kejsaren. Jag känner ganska väl gränserna för denna vördnad, har alltid visat, och är ännu beredd på att visa hvarje prof derpå; endast att det öfverensstämmer med rikets lagar och min egen värdighet, o. s, v.

Tilly inväntade icke detta sista svar. För att gifva så mycket mera eftertryck åt sina föreställningar hade han redan natten mellan den 20 och 21 Augusti ryckt in öfver saxiska gränsen. Merseburg plundrades och likaså i mer eller mindre grad Weisenfels, Jena, Zeitz, med kringliggande nejder. Man såg på en gång röken af 200 brinnande byar. Nedåt Meissen skickades Holk med sina svärmare, hvilka der huserade på det förfärligaste sätt. Det rika och från krigets förödelser hittills skonade landet gaf ymnig näring åt soldaternas plundringslystnad. Man klagade hos Tilly öfver deras våldsamheter. Mina walloner, svarade han, äro inga fåglar, som kunna lefva af bara luften. Den 2 Sept. ryckte han för Leipzig, hvilken rika handelsstad efter några dagars motstånd öppnade sina portar för segervinnaren.