Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tillys infall i Saxen
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolfs förbund med Johan Georg
Förberedelser till slaget  →


[ 285 ]

SEXTIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS FÖRBUND MED JOHAN GEORG.

Kurfursten af Bäjern ogillade högeligen inbrottet uti Saxen. Det var, sade han, ett stort misstag. Man hade lätteligen ännu någon tid kunnat med fagra ord locka Johan Georg att sitta stilla. Nu deremot är fara värdt, att han, tvingad af nöden, kastar sig i svenska konungens armar. Denna spådom slog in. Då Johan Georg först fick underrättelse om Tillys annalkande, förde han [ 286 ]sina troppar till Torgau, der han bakom Elbfloden innehade en fast ställning, och icke kunde från svenskarna afskäras. Här träffade honom det ena budet efter det andra, om Tillys infall, om städernas eröfring, om deras och landets förhärjande, tills han slutligen, drifven till det yttersta, beslöt att vända sig till Gustaf Adolf. Han har ändteligen fått lära sig, sade svenskarna, att till vår konung bedja de andra tyska protestanternas bön: Allas ögon lita till dig, herre![1]

Gustaf Adolf, väntande och tydligt förutseende, att detta förr eller sednare skulle inträffa, hade förlaggt sina troppar utefter Hawelfloden för att skydda bakom varande bundsförvandter; men tillika sjelf jemnkat sig opp mot Elben, i samma mån som Tilly mot saxiska gränsen. Han ville vara nära till hands för de underhandlingar, hvilka han förutsåg snart skulle komma å bane.

Arnheim var det sändebud Johan Georg afskickade. Han träffade Gustaf Adolf i Alt-Brandenburg, och framställde kurfurstens betryck och dess anhållan om hjelp. Konungen svarade kallt: att han beklagade olyckan; men den vore af kurfursten sjelf förvållad. Hade han följt konungens ofta gifna råd, så skulle icke Magdeburg ligga i aska, icke heller kurfurstens egna städer och byar. Nu, tillade konungen, nu i nödens stund söker han min vänskap; men om kejsaren endast låtsar ogilla Tillys förfarande, så är kurfursten färdig att återigen öfvergifva mig. Jag kan derföre icke för hans skull blottställa mig, min här och hela den protestantiska saken, och det mot Tillys nyligen ökade och fruktansvärda troppar. Arnheim svarade: att han vid allt detta hade ingenting annat att anmärka, än att det förflutna kunde nu mera icke hjelpas, endast glömmas. Konungens försigtighet vore prisvärd och öfverensstämmande med dess kända vishet. Dock vore konungens hjelpsamhet mot de olyckliga lika så känd, lika så prisvärd, och borde ej heller denna gången [ 287 ]förneka sig. Han bad derföre att få höra konungens fordringar, fullt öfvertygad, att kurfursten gerna skulle bifalla allt, hvad skäligen begäras kunde. — Välan! svarade Gustaf Adolf, jag fordrar först Wittenbergs fästning som ryggstöd i händelse af olycklig utgång; sedan kurfurstens äldsta son, såsom underpant på fadrens trohet; dertill tre månaders sold för mina egna troppar; och slutligen att till milt afdömande och bestraffande utlemnas alla förrädare inom saxiska rådet. Om dessa vilkor bifallas, är jag färdig att tåga framåt; hvarom icke må kurfursten sjelf, så godt han kan, draga sig ur spelet. Arnheim skyndade till Johan Georg, som, omgifven af klagande flyktingar, otåligt väntade hans återkomst. Han uppräknade konungens fordringar. Icke blott Wittenberg, utropade kurfursten, utan hela Saxen skall stå honom öppet; icke blott min son, utan hela min omvårdnad, ja min egen person skall som pant lemnas i hans våld. Skynda tillbaka och bed konungen i Guds namn hasta hit. Jag är färdig att utlemna både förrädarne och den begärda solden, att uppoffra alla mina egodelar, ja sjelfva mitt lif för den gemensamma saken. Ainheim hastade bort igen och upprepade för konungen dessa kurfurstens ord. Man må ej undra, svarade Gustaf Adolf, på min försigtighet! Men, då jag nu finner så uppriktiga tänkesätt hos kurfursten, så afstår jag från alla mina fordringar, undantagande att han åt mina troppar utbetalar en månads sold, och jag koppas att snart kunna för denna lilla förlust gifva honom fullkomligt skadestånd. Förbundet afslöts på vilkor, att 1:o hela saxiska arméen skulle förenas med den svenska och ställas under Gustaf Adolfs omedelbara befäl; 2:o alt alla fasta platser vid Elben skulle stå konungen öppna; 3:o att så länge svenska hären dröjde inom Saxen, skulle den af landet med alla förnödenheter underhållas. Gustaf Adolf lofvade deremot, att icke nedlägga vapnen, förr än fienden vore jagad från Saxens landamären. Redan förut hade konungen småningom dragit sitt folk uppåt Elben. Nu lemnades Baudis med några få troppar att försvara lägret vid Werben, [ 288 ]och hela den öfriga hären skyndade mot Wittenberg. En hop studenter mötte tåget, nyfikna att se konungen. Han mottog dem vänligt, kallande dem Luthers söner. Äfven flere professorer följde svärmen, ibland andra några teologer. Gustaf Adolf bjöd dem in i sitt tält. Från eder, sade han, hafva vi svenskar fått evangelii ljus. Till bevis på vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda det mot mörkrets furste och dess anhang. — Den 1 Sept. afslöts det formliga förbundet. Den 3 Sept. gingo svenskarna vid Wittenberg öfver Elben. Den 4 fortsattes tåget till Düben, dit också saxiska hären följande dagen anlände. Konungen blef först inbjuden att mönstra kurfurstens folk, och red dit, omgifven af sina bästa officerare. Saxarna voro vid pass 20,000 man, hvilkas vackra kläder, friska och rödblommiga kinder, samt frodiga hästar vittnade om vana vid ett lugnt och fredligt lefnadssätt. Jag beundrar, sade en resande engelsman, prakten och skönheten hos detta unga manskap; men tillika beklagar jag dem, då jag besinnar att de äro ämnade att strida mot Tillys vid krig och segrar vanda soldater. Efler mönstringens slut red konungen tillbaka, åtföljd af båda kurfurstarna, för att låta äfven dem taga svenska hären i ögnasigte. Denna, som öfver natten legat på plöjda åkerfält, visade en anblick, som var alldeles motsatsen af den saxiska. Redan i sig sjelf var den föga lysande; drägterna slitna, folket magert och småväxt, hästarna likaså; dock var det samma folk, som segrande tågat hela Östersjön omkring, drifvit ryssen långt inåt Sarmatiens ödemarker, föreskrifvit polackarna fredsvilkor, och slutligen redan i Preussen, Pommern och Brandenburg jagat de lysande österrikarne på flykten. Då jag jemnförde, säger nämnde engelsman, Gustaf Adolfs manskap med Tillys, så kunde jag icke neka, att de sednare föreföllo mig till sina personer större, starkare och bättre utrustade så väl med vapen som hästar. Uti öfning och ordning voro de lika, vittnande båda om sina fältherrars förträfflighet. Dock när jag såg svenskarnas blygsamma och stilla väsende och dermed jemnförde [ 289 ]Tillyanernas laster och öfvermod, tyckes mig, som de förra voro af Gud ämnade till de sednares straff. Gustaf Adolfs här bestod af 13,000 till fot och 9000 till häst; eller tillsammans med saxarna 42,000 man.

Konungen, båda kurfurstarna och deras höfdingar sammanträdde till ett krigsråd. Frågan var, antingen man skulle angripa den vid Leipzig förskansade Tilly, eller söka medelst skärmytslingar och försvårad tillförsel utmatta och drifva honom utur landet. Konungen önskade väl det förra; men han dolde dessa tänkesätt, för att i händelse af nederlag icke beskyllas att genom öfverdåd hafva vållat bundsförvandternas olycka. Han yttrade derföre, att Tilly troligtvis icke kunde lockas fram ur sin fördelaktiga ställning, förr än Altringer komme honom till hjelp. Att deremot angripa honom i samma förskansningar, vore omöjligt; hela tåget till Leipzig således ändamålslöst, måhända vådligt, serdeles återtåget. Dessutom är Tilly och dess här en fiende, alltid och allestädes betänklig att angripa. — Kurfursten af Saxen, deremot, önskade att ju förr desto heldre blifva qvitt fienden inom sina gränser, oron i sin själ. Han yrkade derföre, att man borde gå de kejserliga rakt på lifvet, innan Altringer hunne komma till undsättning. Han ville alldeles icke att kriget skulle draga ut på långbänken; landet kunde omöjligen längre underhålla de många härarna, heldst Tilly redan hade den bästa delen inne, o. s. v. Gustaf Adolf varnade ännu en gång: Man borde icke för en skiftande krigslycka sätta på spel det allmänna bästa, och dertill en krona och två kurhattar. Dock, tillade han, med min krona är det väl icke så farligt, om också jag sjelf och hela min här skulle blifva på platsen. Sverges flotta och skärgård, samt Östersjöns svallande vågor skola ändå beskydda Norden. Men, huru skall det gå med eder sjelfva, som straxt fån fienderna på halsen? — Det må gå, huru det vill, utropade kurfursten, och om också konungen vill draga sig undan, så ämnar jag likväl ensam med de mina och för mitt olyckliga land våga allt, äfven en strid mot den fruktade [ 290 ]och fruktansvärde Tilly. Nej, utropade konungen, eders härlighet skall icke gå ensam! Jag är glad att se eder taga ett beslut, värdigt edert höga kall, och jag och de mina skola icke i farans stund öfvergifva vår bundsförvandt. — Välan, mina kamrater! sade han, vändande sig till de svenska höfdingarna, nu skola vi ändteligen träffa den gamle korporalen. Icke allenast äran af en vunnen slagtning, utan alla hans och hans herres eröfringar bära vi på spetsen af våra svärd.

Dagen derpå d. 6 Sept. bröto de förenade härarna upp, saxarna på venstra, svenskarna på högra flygeln. De tågade mot Leipzig och anlände i skymningen fram emot byn Wolke, icke långt från Breitenfeld. Folket stannade i ungefärligen samma ordning, som var bestämd för följande dagen, och som ingen vid lifsstraff fick öfvergifva. Konungen red utefter raden, talande med hvarje tropp vänligt och efter hvars och ens belägenhet. Straxt derefter hördes i skymningen aftonbönen och dess psalmer från de ordnade regementerna. Men snart förlorade sig allt uti mörker och tystnad, blott då och då afbrutna af vakteldarnas ljus och utposternas aflägsna rop.

Men i den tysta natten tillkallade Gustaf Adolf sina förnämsta höfdingar, de i faror och bekymmer pröfvade vännerna. Han framställde i korthet planen för den blifvande striden och slutade med dessa ord: Mine redlige bröder! Om jag hade att göra, icke med eder, utan med andra män, hvilkas tänkesätt vore mig mindre bekant, mindre pröfvadt, då skulle jag måhända akta nödigt att dem med ord och tal uppmuntra. Men jag ser på edra glada blickar, att sådant är denna gången öfverflödigt. Så är det ock; vår sak kräfver svärd, icke ord. Och svärd behöfvas. Jag vill nemligen icke, och jag bör icke förakta våra motståndare, och framställa saken lättare, än hon i sjelfva verket är. Sådant bedrägeri vore orättvist mot eder, hvilka jag ännu aldrig sett vika för någon fara, ehuru stor den ock varit. Jag säger derföre och bekänner öppet, att vi hafva mot oss en fiende, stark och mägtig, i detta blodiga spel nära dageligen öfvad, och [ 291 ]dessutom så van vid seger, att han under långvariga krig nästan aldrig något annat erfarit hafver. Men ju ärorikare fiende, desto rikare ära att honom besegra; och att genom ett enda slag på oss öfverflytta alla hans förut vunna lagrar. Dermed följa också alla hans eröfringar och byten, tagna under så många lyckliga fälttåg. Jag vet, att i och edra soldater ofta skämtande sägen: att man i min tjenst visserligen kan blifva salig, men icke rik; och så har det varit, ty uti ödelaggda länder och bland betryckta bundsförvandter hade det varit orätt att tänka på samlandet af rikedom. Men nu skåden i framför eder först ett läger, fyldt med dyrbara byten, och sedan en riktande bana genom katolikernas prunkande städer och ymniga land. Allt detta vinnes genom en enda seger: och denna seger kan och skall vinnas, jag hoppas det med Guds hjelp. Vår fiende är oss icke okänd. Många bland dessa troppar hafva förut vid Gartz, Demmin, Frankfurt och Werben pröfvat våra svärd, och vi veta, att man kan komma till rätta med dem, ehuru spotska de ställa sig. Jag är fulleligen öfvertygad, att i, som redlige svenskar, uppfyllen eder pligt. Saxarne, hoppas jag, skola väl också med mannamod försvara sitt fädernesland, hvars välfärd det först och främst gäller. Men mer än på härar och bundsförvandter tröstar jag på rättvisan af vår heliga sak. Ty vi strida icke blott för menniskor och menskliga ting; utan för Guds ära och för den sanna evangeliska tron, hvilken de påfviske hårdt förtryckt, ja nästan utrotat. Den allgode Gud, som så underbarligen fört oss öfver sirömmar och haf, genom fästen och fiender, han skall också förläna kraft och seger öfver denna mägtiga motståndare. Tanken på det arma Pasewalks öde, jemnt i dag ett år sedan! Tänken på Magdeburg, hvars blodiga och rykande grushögar kräfva hämnd. Tanken på de många tusende der och annorstädes oskyldigt mördade menniskor, hvilkas blod från jorden ropar ack! och ve! öfver tyrannerna. Ja, tviflen icke derpå, Guds rättvisa hand skall straffa deras afskyvärda mordbragder, grofva laster och ohyggliga brott! Derföre [ 292 ]låtom oss med friskt mod gripa dem an! Gud är med oss! Jag känner det i mitt hjerta. Gud med oss. Dessa ord vare vår lösen, vårt fältrop, och med Guds hjelp, skall också segren blifva vår. Efter vexlade trofasta handslag gingo höfdingarna hvar och en till sin anvista plats. Konungen begagnade icke något tält, utan satte sig i en vagn öfver natten. Horn, Banér och Teuffel utgjorde hans sällskap.


  1. Riksark. Svenske mäns bref. Adler Salvius till rådet. Hamburg den 28 Oktober 1631.