Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/67
| ← Tåget till Franken |
|
Tåget öfver Rhenströmmen → |
SEXTIONDESJUNDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AF WÜRZBURG.
Vid östra stranden af Mainfloden ligger den rika staden Würzburg, säte för en katolsk erkebiskop, som den tiden tillika var furste öfver kringliggande nejder. Vid ryktet om Gustaf Adolfs annalkande hade han tagit till flykten, och lemnat staden och slottet att försvaras af en ryttmästare vid namn Keller samt en besättning af 1500 man. Då konungen uppfordrade den illa befästade staden, gaf Keller ett vägrande svar. Svenskarna bröto utan svårighet in uti malmarna, men hunno icke för det infallande mörkret att angripa sjelfva staden. Inseende likväl omöjligheten att längre densamma försvara, begagnade Keller den påföljande natten, för att med alla sina troppar gå öfver till det på andra sidan strömmen liggande slottet, och honom följde de flesta munkar och nunnor, flere af borgerskapets fruntimmer och en mängd dyrbarheter och reda penningar. Morgonen derpå öfverlemnades staden åt svenskarna.
För att äfven i dessa trakter äga någon fast stödjepunkt, beslöt Gustaf Adolf att, till hvad pris som heldst, bemägtiga sig detta slott. Saken hade dock många svårigheter. Borgen var belägen på en brant höjd och efter tidens sätt icke illa befästad, dessutom af den rika erkebiskopen försedd med mun- och krigsförråder för ett helt år. Redan att komma öfver floden var ingen lätt sak, ty Keller hade dels sönderhuggit, dels till andra sidan öfverfört alla båtar; och dessutom sprängt tvenne hvalf af den öfver strömmen ledande bryggan. Från det höga fästet riktade han obehindradt sina kanoner åt alla sidor; och endast med möda kunde svenskarna bland stadens byggnader vinna skydd mot de öfver högt och lågt flygande kulorna. Till råga på svårigheten kom underrättelse, att Tilly med sin nya krigshär skyndade till fästningens undsättning.
Gustaf Adolf beslöt derföre att sjelf så mycket ifrigare skynda med anfallet. Plankor kastades öfver de sprängda brohvalfven, och skottarna fingo befallning att på denna smala och vådliga väg springa öfver till andra sidan. Ett hotande kulregn mötte de framryckande; och tvenne bröder Ramsay, hvilka gingo i spetsen för sina landsmän, störtade dödeligen sårade till jorden. Då skottarna kommo till plankan, som låg nära 24 alnar högt öfver floden, hisnade de och veko tillbaka, icke för kulorna, utan för den vådliga spången. Emedlertid hade det lyckats konungen att erhålla båtar och att på detta sätt till andra stranden öfverföra åtskilliga troppar, hvilka derstädes skyndsamt uppkastade försvarsverk, och med efterkommandes hjelp återdrefvo ett från fästningen företaget utfall. Svenskarna, dristigare genom denna framgång, började den ena efter den andra springa öfver plankorna, och innan qvällen hade konungen redan en betydlig styrka samlad på vestra sidan floden; hvarefter belägringsarbetet följande morgon börjades.
Två dagar besköt konungen ett af slottstornen, i hopp att detsamma vid nedstörtandet skulle fylla grafven och lätta stormandet. Det föll, men så, att den åsyftade verkan förfelades. Sedan derföre löpgrafvarna hunnit in emot fästningen, beslöt han att med storm borttaga den utanför porten belägna halfmånan och anförtrodde detta ganska vådeliga uppdrag åt Axel Lilje, Jakob Ramsay och Johan Hamilton med deras folk. Hepburn och en hop frivilliga skottar följde sina landsmän. Striden blef både långvarig och förtviflad, ty fienderna, skyddade af det höga bröstvärnet, gjorde tappert motstånd, hvaremot de stormande måste under fiendens kulor och hugg tränga uppför bergsbranten, öfver grafven och åter uppför sjelfva fästningsvallen. Ett stycke derifrån och skyddade af en grushög stodo Gustaf Adolf och Pehr Brahe, och åskådade striden, hvarunder en från fästningen kommande kanonkula slog ned vid sidan och öfvertäckte dem båda med grus och dam. Konungen gick sedan ut på fältet för att ytterligare uppmuntra soldaterna, hvarvid en muskötkula slet bort en del af hans buffelhandske, dock utan att göra någon annan skada. Emedlertid rasade striden utan uppehör. Österbottningar och skottar trängde oemotståndligt fram emellan fiendernas pikar och kulor, och ändteligen efter fulla två timmars fäktande drogo sig de kejserliga in uti slottet och svenskarna blefvo mästare öfver hela utanverket.
Dagen derpå skulle sjelfva fästningen stormas, hvartill utsågos svenska och tyska troppar mad gula och blå brigaden, samt österbottningarne i spetsen[1]. Hamilton hade väntat att med sina skottar äfven denna gången få deltaga i striden; och ansåg Gustaf Adolfs vägran för en sådan skymf mot sig och landsmän, att han på stället begärde afsked och öfvergaf krigshären.
Under följande natten samlades nämnde regementer uti den nyss eröfrade halfmånan. Morgonen derpå litet före gryningen bestämdes till anfall. Ungefär en half timme förut, och då alla stodo färdiga, utsändes en löjtnant med 7 man att undersöka porthvalfvet. Dold af mörkret, kom han intill vindbryggan, som han till sin stora förvåning fann nedfälld; på inre sidan stodo dock tvåhundrade kejserliga på vakt. Då dessa hörde och skymtade någon rörelse utanför vallen, ropade de och frågade efter lösen och namn. Jag är svensk, svarade löjtnanten och sprang med sina följeslagare upp på bryggan, ropande tillika utåt halfmånan: Kamrater, skynda hit. Slottet är intaget! Det lyckades honom att under en häftig skärmytsling försvara porthvalfvet mot österrikarna, hvilka, bedragna af mörkret, icke kunde föreställa sig, att en så liten styrka vågat anfalla dem. Vid löjtnantens rop störtade emedlertid alla de i beredskap stående regementerna fram, somliga öfver vindbryggan, andra med stormstegar klättrande öfver murarna. Striden blef häftig men kort, ty snart inträngde svenskarna på borggården. Besättningen fortfor det oaktadt uti ett förtvifladt motstånd, hvarigenom de stormande blefvo än mera uppretade, så att de började ropa magdeburger-pardon, och nedhugga allt, som de mötte. Då sprang Torstensson fram, fattade den kämpande Keller om lifvet och tog honom till fånga, på samma gång skyddande honom mot soldaternas raseri, och med anförarens tillfångatagande slutades striden.
Borggården var emedlertid öfverströdd af fallna fiender, deribland tjugu munkar, dels med, dels utan vapen. Många hade kastat sig själfva till marken, låtsande döden, för att honom sålunda undgå. Sedan motståndet upphört, ilade soldaterna till plundring; dock blef ingen qvinna förolämpad, ingen man skadad, men penningar och dyrbarheter borttogos utan förskoning och i rikt mått.
Efter en timmas tid lät konungen befalla slut på plundringen och inträdde derpå sjelf uti slottet. Det var nu redan full dager, så att han tydligt kunde se de öfver borggården utströdda liken. Konungen märkte straxt, att några af dem hade en hos döda ovanligt frisk färg. Han gissade verkliga förhållandet och ropade leende: Stån upp igen! Eder skall intet ondt vederfaras; och vid dessa ord sprungo många af de förmenta liken i höjden och bugade sig med glädje och tacksamhet för den räddande fursten.
Konungens byte blef ganska stort. En mängd silfver och kostbarheter, som stadsboarna hade förvarat uti slottskyrkan, återlemnades, och likväl erhöllo soldaterna så mycket penningar, att de vid delningen efter fyllda hattkullar mätte det klingande myntet. Konungen behöll för egen räkning rustkammaren, innehållande vapen för sjutusen till fot och fyratusen till häst, aderton större, trettio smärre kanoner samt fyra mörsare, stallet med en mängd utsökta hästar; vinkällaren ymnigt försedd äfven med många tjuguåriga fat; slutligen det rika bibliotheket, hvilket skänktes till Uppsala högskola. Ur kapellet togos bilderna af frälsaren och jungfru Maria, gjutna af gediget guld, lika så de tolf apostlarna af silfver. Keller måste dessutom upptäcka erkebiskopens hemliga skattkammarehvalf, djupt ned under slottets källare inhugget i sjelfva klippan. Derifrån uppburos de gömda rikedomarna, man vet ej till huru stort värde. Men då från samma hvalf ett skrin bars öfver borggården, lossnade bottnen och hela den tunga laddningen, bestående af blanka dukater, rullade ut öfver stenarna. Soldaterna kastade sig ned för att upplocka dem och lemnade för syns skull några åt konungen, men stoppade de flesta i egna fickor. Gustaf Adolf skrattade och sade: Låt vara, gossar! efter det nu en gång har fallit i edra händer, så må ni också behålla det.
Den af Tilly vid denna tiden samlade krigshären var nära en half gång större än Gustaf Adolfs. Den gamle fältherren hade fört densamma öfver Mainfloden nedåt södra Franken, hotande det protestantiska Nürnberg med Magdeburgs öde. Men vid underrättelsen om konungens anfall mot Würzburg ilade han till dess undsättning. Han kom försent; ty både stad och slott voro redan eröfrade. Dock förorsakade han mycken oro hos svenskarna. Det var redan långt lidet på den mörka qvällen, då Gustaf Adolf fick underrättelse om de kejserligas antågande. Han blef ganska orolig, varande alldeles för svag till motstånd, heldst Horn med tiotusen men blifvit afsänd till Bamberg. Han red derföre genast till Hepburn, hvilken med sina och Monroes troppar måste på ögonblicket bryta upp och i sällskap med konungen ännu samma natt aftåga till Oschenfurt, der man väntade, att Tilly skulle gå öfver floden. Denne kom också straxt derefter och började en skärmytsling. Gerna hade han velat angripa konungen och sålunda släcka sin harm öfver förlusten så väl af slaget vid Breitenfeld som af slottet vid Würzburg, men kurfursten af Bäjern, som började tvifla på Tillys lycka eller skicklighet, hade förbjudit honom våga någon slagtntng, så framt han ej vore fullt öfvertygad om segern. Han tordes sålunda icke företaga det vådeliga försöket att i fiendens åsyn gå öfver floden, utan måste draga sig tillbaka. Är jag då dömd, sade han suckande, att bära med mig i grafven skymfen af detta förhatliga nederlag.
Efter Würzburgs eröfring och Tillys återtåg föll hela Frankiska kretsen i konungens våld; och måste svärja honom trohet och lydnad. Katolikerna fingo behålla fri religionsöfning. Jag är kommen, sade han, att befria mina medmenniskor, icke att lägga dem i nya band; eller tvinga deras öfvertygelse. En ny sko, om också bättre, klämmer dock i början. Katolikerna, likasom alla andra Frankens innevånare, skyddades mot hvarje öfvervåld. Detta uppförande förvärfvade honom allmän tillgifvenhet, och återställde förtroendet mellan landet och den främmande hären.
- ↑ Brah. Fol. 84.