Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Träffningen vid Lech
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolf i Augsburg
Gustaf Adolfs eröfringsplaner  →


[ 348 ]

SJUTTIONDETREDJE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I AUGSBURG.

Augsburg likasom Nürnberg var en bland de största och rikaste städer i Tyskland. Det hade dessutom fått en egen ryktbarhet genom den omständigheten, att det var här som år 1530 först till kejsar Karl den femte framlemnades den efter staden så kallade Augsburgiska bekännelsen, hvilken sedan lades till grund för de protestantiska kyrkornas vidare utbildning. Största antalet af innevånarna hade också öfvergått till dessa läror och vetat förskaffa sig flere kyrkor och betydliga privilegier. Men i följe af restitutions-ediktet hade helt nyligen kyrkorna blifvit tillslutna, privilegierna afskaffade och katolsk styrelse samt bäjersk besättning införda; och det till största harm, icke blott för innevånarna, utan för hela det protestantiska Tyskland, som med ovilja såg den nya läran förtryckt uti sjelfva dess fädernesstad.

Att befria denna vigtiga ort ansåg Gustaf Adolf som både pligt, ära och fördel; den kunde jemnte Donauwerth tjena honom till stödjepunkt i södra Tyskland. Straxt efter träffningen vid Lech förde han derföre krigshären mot dess murar. Största delen gick under konungen sjelf på östra sidan af floden, artilleriet under Torstensson på den vestra. Vid framkomsten uppfördes batterier, och ett sändebud gick för att uppfordra staden. Besättningen utgjorde blott 1300 man, största delen nyvärfvadt och föga öfvadt folk; men befälhafvaren gaf det oaktadt ett stolt och vägrande svar. Borgerskapet deremot bad konungen för Guds barmhertighets skull icke beskjuta staden och sålunda straffa den oskyldige med den skyldige. Bäjerska besättningen hade inkommit mot deras vilja, nästan utan deras vetskap. De bådo konungen bevilja densamma goda vilkor för aftågandet och derigenom rädda både innevånarne och deras stad. Af medlidande hade Gustaf Adolf [ 349 ]ännu icke aflossat ett enda skott, ehuru bäjerska kanonerna beständigt oroade svenska lägret. Han beslöt också att i det längsta söka villfara borgerskapets anhållan, och gaf Horn fullmagt att underhandla med bäjrarna. Inom några dagar var fördraget afslutadt: besättningen uttågade och lemnade staden åt svenskarna. Derpå blef den katolska styrelsen afsatt, och i stället en protestantisk tillförordnad, hvilken måste edligen förbinda sig till trohet mot Gustaf Adolf och Sverges krona. Den 14 April bestämdes för det högtidliga intåget. Konungen var åtföljd af några utvalda troppar, samt Fredrik af Böhmen, Wilhelm af Weimar, Kristoffer af Baden, Gustaf Horn, Johan Banér, Leonard Torstensson. Tåget gick till en af de protestantiska kyrkorna, hvilken likasom alla de öfriga samma dag under högtidlig ringning öppnades för evangelisk gudstjenst. Konungens hofpredikant, Fabricius, predikade öfver Ps. 12: v. 6. Efter nu de elände förtryckte varda och de fattige sucka, vill jag upp, säger Herren; jag vill skaffa en hjelp, att man frimodeliga lära skall. Sedan sjöngs hela 103 psalmen, beledsagad af serdeles skön musik, och icke utan liflig rörelse, utan tankar på sig sjelfva och sina befriare sjöngo de befriade stadsboarna: Lofva Herran min själ och förgät icke, hvad godt han dig gjort hafver! Han har låtit Mose veta sina vägar; Israëls barn sina verk. — Lofver Herran, i hans englar, i starke hjeltar, som hans befallning uträtten, att man hans ords röst höra skall. Ur kyrkan gick församlingen till torget, der konungen steg upp uti Fuggerska huset och ut på dess läktare. Nu trädde hela borgerskapet fram och aflade trohetseden: Vi lofva och svärja, att den stormägtigste furste och herre Gustaf Adolf, Sverges, Göthes- och Wendts konung, m. m. vår allernådigste furste och herre samt Sverges krona all tro- ock huldhet, lydnad ock tjenst bevisa, hans bästa befordra, hans skada efter yttersta förmåga afvärja, och i allling så göra och låta, som trogna undersåtare mot deras naturliga herre sig förhålla böra, och det troget och utan svek och arga list; så sannt oss Gud hjelpe till lif och själ! Derpå anställdes en [ 350 ]högtidlig måltid, och om aftonen en präktig bal, dit stadens skönaste fruntimmer voro kallade. Under dessa och dylika lustbarheter förgingo flere dagar. Gustaf Adolfs lätta och älskvärda umgängessätt tillvann honom allas hjertan, i synnerhet fruntimmernas. Man bevarar ännu vid Drottningholm en utmärkt dyrbar krage, som en skön Augsburgerfröken honom förärade, till minne af den befriade staden och af dess tacksamma innevånare.