Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Gustaf Adolf i Augsburg
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolfs eröfringsplaner
Gustaf Adolf vid Ingolstadt  →


[ 350 ]

SJUTTIONDEFJERDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS ERÖFRINGS-PLANER.

Det var vid denna tiden, som man började mer och mer tala om de ärelystna planer, af hvilka man tyckte sig finna spår uti Gustaf Adolfs uppförande. Vi vilja derföre vid detta tillfälle på en gång anföra, hvad samtid och efterverld kunnat derom utforska eller gissa.

Försöket att blifva konung uti Polen är det första, som i detta hänseende väckt uppmärksamhet. Denna plan förbereddes länge, anledningen gifven af konung Sigismund sjelf och af dess hot. Denna konungs förvända styrelse spridde nemligen öfver hela landet missnöje med honom sjelf och ovilja för hans ätt. Denna sednare känsla ökades också genom slägtens inre oenighet. Drottning Constantia sökte nemligen bilda ett parti, som vid Sigismunds död skulle på thronen uppsatta hennes egen son, Johan Kasimir, med förbigående af den äldre, Uiadislaus, hvilken likväl var hennes både stjuf- och systerson. Sigismund sjelf gjorde hvarken till eller från; men katolska presterskapet deremot understödde förslaget, emedan Johan Kasimir ansågs vara deras bekännelse ifrigt tillgifven, då man deremot om Uladislaus hviskade motsatsen. Man berättade [ 351 ]nemligen, att han till beständigt studerande, hade uti sin boksamling Luthers skrifter; men dolda under band och titlel af Livius. Emedlertid saknade ej heller denne prins ett betydligt anhang, varande för sitt raska och glada väsende älskad både af adeln och menigheten. Slutligen funnos många, som, missnöjda med hela konungahuset, kastade ögonen på inhemska herrar eller främmande prinsar, Riket sönderföll uti flere partier, hvilka blott afvaktade konungens död, för att i full strid bryta ut emot hvarandra.

Bland de mägtigaste ädlingar på denna tid, var Kristofer Radzivil. En brefvexling upptäcktes, som åsyftade att vid Sigismunds framtida frånfälle på polska thronen upplyfta hertigen af Orleans, Ludvig den trettondes broder; och Radzivil misstänktes som tillställaren. Straxt derefter blef fältherresysslan öfver Stor-Lithauen ledig, och Sigismund utnämnde dertill den åttioårigo Leo Sapieha, med förbigående af Radzivil, som till platsen hade mesta både förmåga och rättighet. Följden blef först förlusterna mot svenskarna år 1626 och sedan Radzivils beständiga motvilja. För att hämnas sin lidna oförrätt beslöt han att störta den hatade konungaslägten från thronen, och dit upphöja dess arffiende Gustaf Adolf. Som skäl skulle uppgifvas, först denna konungs stora anseende och egenskaper; sedan hoppet att på detta sätt lösa den eljest olösliga striden, mellan båda rikena. Radzivil rådgjorde härom med Johan Skytte, som var ståthållare i Riga, och efter erhållen uppmuntran begynte han att värfva anhängare; ibland andra sjelfva Leo Sapieha, unga Zamoisky och slutligen fältherren Gosiewsky, hvilken, missnöjd med Sigismund, hade under fångenskapen i Sverge lärt känna och värdera Gustaf Adolf. Meningen var att till konungavalet först och serskildt sammankalla Lithauens innevånare, hvilka man trodde sig lättast kunna leda.

Gustaf Adolf lyssnade icke ogerna till förslaget, och snart öppnades derom bestämda underhandlingar. Första hindret var, att han bekände protestantiska läran; derpå svarades att, just enligt denna lära, borde ingen i [ 352 ]trossaker tvingas, och hvarje ingången förbindelse hållas, äfven mot främmande bekännare; man kunde således af Gustaf Adolf hoppas både löfte om fullkomlig trosfrihet och samma löftes orubbliga iakttagande. Andra hindret var Uladislaus och dess mägtiga parti; man föreslog derföre att åt denne prins lemna Smolensk med Sewerien eller till och med att genom Gustaf Adolfs vapen återlyfta honom på ryska thronen, hvartill han under Demetriska oroligheterna en gång varit utvald. De i Polen talrika protestanterna uppäggades, och man sökte till och med att bereda sig krimska tartarernas medverkan. Det syntes vara konungens afsigt att med allvar fullfölja företaget.

Å andra sidan saknas ej heller anledningar till motsatt öfvertygelse. Sjelfva sakens naturliga svårigheter och Sigismunds varnande öde kunde icke undfalla Gustaf Adolf, Af flere yttranden synes också, som skulle han hafva företagit hela underhandlingen mera för alt stifta oro och villervalla bland polackarna än i hopp att lyckas. År 1630, då han öfverlemnade verkställigheten åt sändebudset Jakob Russel, yttrade han misstroende så väl till personen som hela företaget.

Han bedrog sig ej heller. Russel, i stället för att i tysthet utforska allmänna tänkesättet och skaffa anhängare, skickade till den då varande riksdagen i Warschau ett öppet bref, hvari han föreslog polackarna att välja Gustaf Adolf till Sigismunds blifvande efterträdare, och sökte utveckla fördelarna af en sådan förening. Det var enligt polska lagarna alldeles förbjudet, att medan konungen lefde väcka fråga om dess efterträdare. De många mot Gustaf Adolf lidna förlusterna af så väl länder som folk hade dessutom i Polen gjort hans namn beundradt, dock icke älskadt. Russels bref väckte derföre liflig och allmän ovilja, och blef offentligen på torget uppbrändt. Radzivil med hemliga anhängare vågade icke säga ett enda ord; saken förföll, och Gustaf Adolf lät sätta Russel uti fängelse, såsom den der öfverskridit den honom gifna fullmagten.

[ 353 ]Den 30 April 1632 dog Sigismund. På sitt yttersta tillkallade han Uladislaus, utnämnde honom till sin efterträdare på svenska thronen, och satte, för att åt detta utnämnande gifva så mycket mera vigt, med egen hand på hans hufvud en krona, som skulle föreställa den svenska. Uladislaus antog också genast efter faderns död titteln af Sverges konung, och tillkännagaf derigenom sina tänkesätt emot Gustaf Adolf och sina framtida planer. Denne sednare beslöt derföre att så mycket som möjligt hindra honom från att komma i tillfälle att dem utföra. Han affärdade i sådan afsigt några sändebud att vid det blifvande polska konungavalet bevaka Gustaf Adolfs bästa, eller åtminstone förekomma utväljande af någon bland Sigismunds söner. Men förgäfves. Drottning Constantia var redan förut död, och i och med detsamma hennes och Johan Kasimirs parti upplöst. Uladislaus blef med hela rikets enhälliga bifall korad och krönt till fadrens efterträdare.

Gustaf Adolfs förslag att blifva romersk kejsare eller att åtminstone lägga en del af norra Tyskland under Sverge, är det andra och ännu vigtigare föremålet för häfdetecknarnes forskningar och statsmännernas begrundanden. Man finner det först omtaladt efter segern vid Leipzig, då kurfursten af Saxen i första förtjusningen erböd sig att till ett sådant företag medverka. Genom Gustaf Adolfs ovanliga framgång förvandlades åtminstone sednare delen af denna plan från en drömbild, till möjlighet, sannolikhet, verklighet. Att Gustaf Adolf redan vid nämnde tid hyste sådana afsigter, gissades med anledning af tåget mot vestern. Man anmärkte, att i händelse konungen endast haft för afsigt att tvinga kejsaren till billig fred, hade han blott behöft tåga rakt mot det värnlösa Wien; svängningen åt Rhenströmmen deremot åsyftade tydligen att eröfra dervarande länder och vinna på sin sida deras furstar och folk. Snart visade sig ännu betänkligare tecken: Gustaf Adolf lät hela Franken aflägga tro- och huldhetsed mot sig och svenska kronan. Uti tryckta påbud kallade han dess innevånare undersåtare i vårt hertigdöme [ 354 ]Franken, i vår stad Würzburg o. s. v. En annan gång kallades hela kretsen Kongl. Majestäts i Sverge landskap. Många smickrare började bland Gustaf Adolfs tittlar införa orden hertig af Franken, till icke ringa oro för Oxenstierna och flere trogna svenskar, hvilka mer än tydligt förutsågo den ovilja och afund, som deraf skulle blifva en följd[1]. Under tåget mot Rhen växte misstankarna. Konungen hade i sitt sällskap många tyskar, men deremot endast få svenskar; ty, sade man, han bemödar sig att till det blifvande kejsarevalet vinna tyskarnas välvilja. Hans skonsamhet mot katolikerna härleddes från samma bevekelsegrund. De honom under julen i Frankfurt omgifvande furstarna bildade redan ett kejserligt hof, der det ej heller saknades smickrare och framkastade hänsyftningar på den blifvande kejserliga värdigheten. Gustaf Adolf plägade väl behandla sådana yttranden som skämt; men uti det fredsförslag, som någon tid derefter afsändes till kejsaren, befanns verkligen också det vilkoret, all Gustaf Adolf skulle antagas till romersk konung (d. v. s. thronföljare efter Ferdinand). — Då svenskorna inbröto i Schwaben, öfversvämmades också landskapet Burgau, som var kejserliga husets enskilda tillhörighet. Gustaf Adolf förklarade, att landet var genom eröfringsrätt nu mera hans egendom, och att hufvudstaden Gunzburg skulle omdöpas till Adolfsburg. Till alla dessa misstänkta omständigheter kom slulligen den trohetsed, som Augsburg måsle aflägga; likasom en vid samma tillfälle slagen skådepenning med inskrift Gustava et Augusta, caput religionis et regionis[2]. Gustava var en till Gustaf Adolfs ära gjord omskrifning af Augusta, Augsburgs latinska namn; man gissade att denna stad ämnades till säte för den blifvande protestantiske kejsaren. Någon tid efteråt föreslog Gustaf Adolf, [ 355 ]att Tysklands protestantiska ständer skulle hålla ett sammanträde till öfverläggning om allmänna angelägenheter, serdeles om nödvändigheten att förena sig under ett gemensamt öfverhufvud för att i framliden kraftigt kunna motstå kejsarens och katolikernas företag; man lät förstå, att med den öfvervigt protestanterna för närvarande ägde, kunde de gerna bland sina egna trosförvandter välja romersk kejsare; slutligen yttrades med tydliga ord, att Gustaf Adolf vore dertill mest både förtjent och skicklig. Det voro dessutom billigt, att han för egen ritning behölle så väl öfver alla från katolska furstar tagna länder, såsom ock öfver de befriade protestanterna samma jura superioritatis[3], som kejsaren förut innehaft; dessa stater borde för framtiden ständigt vara med svenska kronan förenade o. s. v. Kurfurstens af Saxen motstånd omintetgjorde företaget för den gången. Men straxt efteråt, då konungen tågade i Wallensteins spår upp emot Saxen, gaf han Oxenstierna befallning att till Ulm sammankalla protestantiska ständerna från Schwaben, Franken och rhenska kretserna. Der skulle föreslås en närmare förening den emellan och tillika utväljandet af ett gemensamt öfverhufvud för att med mera enhet och drift utföra kriget. Gustaf Adolf hade utan tvifvel blifvit detta öfverhufvud; derigenom kommande ett trappsteg närmare kejsarethronen. Hans straxt derefter inträffade död afbröt för alltid dessa utsigter.

Vid ofvannämnde underhandlingar hade konungen en trogen medhjelpare uti sin svåger, kurfursten af Brandenburg. Anledningen var följande. Gustaf Adolf hade, som bekant är, blott ett enda barn, den sedermera så ryktbara drottning Kristina. Äfven kurfurslen Georg Wilhelm hade blott en enda son, den sedan likaså ryktbare Fredrik Wilhelm. Det var den store Gustaf Adolf som vid sin ankomst 1631 till Berlin uti den då elfvaåriga gossen upptäckte den blifvande store kurfursten. Han började derföre vid detta tillfälle att sjelf tala om en förlofning [ 356 ]mellan sin dotter och den unga kurprinsen. Kanhända, sade han, faller jag förr eller sednare för en fiendtlig kula. I sådan händelse kan kurprinsen efter mig blifva konung i Sverge och tillika den mägtigaste furste i norden. Med konungens växande lycka växte också kurfurstens benägenhet för förbindelsen och Gustaf Adolf sjelf arbetade med allvar på dess knytande, samt uppgaf dertill åtskilliga förslager, Han tänkte den ena gången att göra unga Fredrik Wilhelm till kurfurste i Mainz och hertig öfver Franken; en annan gång til konung i Polen. Som ett i alla händelser oeftergifligt vilkor fordrades dock, att den unga fursten skulle uppfostras i Sverge, samt i lutherska läran. Detta sednare vilkor förorsakade svårigheter hos kurfursten och hans rådgifvare, hvilka voro lika ifriga reformerta, som Gustaf Adolf lutheran, Möten föreslogos och betänkanden uppsattes och besvarades, till dess konungens död afbröt hela underhandlingen.

I fall Gustaf Adolf hade i dessa ämnen fattat någon bestämd plan, så var visserligen Axel Oxenstierna den ende, som derom ägde närmare kännedom. Han yttrade också sedermera vid flere tillfällen, det konungen åsyftat, att af Sverge bilda ett stort nordiskt rike, omfattande stränderna af Östersjön ända till Jutland; och utgörande en stark protestantisk motvigt mot katolikerna i söder. Man vet också, att konungen flere gånger yttrat, det svenskarna hade ett välja mellan tvenne olika banor. Den ena var att inom sina vågor och berg lefva nöjda med sina alster och boningar. Det andra åter att såsom en bland Europas första magter beherrska Östersjö-stränderna rundt omkring. Att detta sednare var Gustaf Adolfs afsigt, derom är man tämligen allmänt ense, och det visar sig ännu tydligare af ett hans bref till Axel Oxenstierna, skrifvet i början af året 1632 och innehållande en slags föreskrift vid underhandlingarna om brandenburgska giftermålet. Oxenstierna skulle nemligen ställa vilkoren så, att, derest Gustaf Adolf icke erhölle flere afkomlingar, skulle Fredrik Wilhelm och Kristina tillsammans ärfva Sverge, [ 357 ]Brandenburg och de länder, som i Tyskland kunde vinnas, allt förenadt uti en enda rikskropp, dock hvarje stat med sina egna lagar. Finge åter Gustaf Adolf en prins, skulle Kristina och de barn, som derefter födas kunde, de tyska orterna under Sverges höghet styra, likasom de spanska infantinnorna gjorde i Nederland. Dock vid förlust af all slags arfsrättighet fordrades, att furstarna skulle uppfostras i Sverge och i lutherska läran[4]. Tro och fosterland voro för Gustaf Adolf allt i alla.

Man har tadlat, att Gustaf Adolf ämnade sålunda för egen räkning behålla en del af Tyskland; och man vill framställa det såsom ett bevis, att eröfringslystnad och egennytta var grunden till hans företag. Saken kan dock betraktas från en helt annan sida, Gustaf Adolf slösade Sverges skatter och blod för Tysklands väl, och var sålunda både berättigad och skyldig att förskaffa sitt eget folk fördelar, svarande mot dessa uppoffringar; heldst hans förslag vid närmare pröfning äfven var beräknadt på Tysklands bästa. Ganska riktig var nemligen Gustaf Adolfs ofta upprepade anmärkning, att fred vore fåfäng, innan man hunnit upprätta en magt, nog stark att kunna hålla stången mot Österrike. Eljest skulle snart de tyska småstaterna återfalla i oreda och vanmagt, värnlösa rof för en ny österrikisk eller måhända fremmande inkräktare. Dessa förutsägelser, huru hafva de icke blifvit besannade af Tysklands ömkansvärda historia den närmaste tiden efter Westfaliska freden, då både land och folk blefvo fransmännens rof, och Europas åtlöje, och sjelfva den store kurfursten med sina utmärkta personliga egenskaper kunde rädda föga mer än sin personliga ära? Det är förvånande och tillika lärorikt att betrakta, huru i detta hänseende Gustaf Adolfs genomträngande blick insåg den närvarande och förutsåg den kommande tidens fordringar, så att verldshistorien blifvit likasom fullbordan af den svenska konungens profetiska planer. Gustaf Adolf ämnade i Nord-Tyskland bilda ett protestantiskt välde med Brandenburg till [ 358 ]kärna och Fredrik Wilhelm till regent. Det blef sedan samme Fredrik Wilhelm, som i Nord-Tyskland kring samma Brandenburg bildade preussiska väldet, Österrikes motvigt och den förnämsta bland Tysklands protestantiska magter.

Att konungen åsyftat ett fullkomligt östersjövälde är således ovedersägeligt. Huruvida han åter hade någon verklig afsigt på kejsarekronan eller med dylika planer endast ville oroa Ferdinand, är kinkigare att afgöra, kanske omöjligt. Det är ofta svårt för sjelfva den handlande personen att vid början af ett företag bestämma dess gränser. Framgången gifver vanligtvis nya förslag, på samma gång som nya medel att dem utföra; och ju lifligare sinne, desto mera rikt på aningar om nya skapelser uti statens likasom snillets verld; desto mera brinnande ifver att förvandla dem till verklighet. Serdeles märkvärdig! är att höra Gustaf Adolfs egna utlåtelser i dessa ämner. Man talade om kejsarens vådliga planer, och huru de genom konungen blifvit tillintetgjorda; huru denne sednare blifvit likasom för sådant ändamål enkom utrustad af försynen. Hans utomordentliga mod, hans lifliga begär att åtaga sig de förtrycktas sak, var en gåfva till menniskoslägtets räddning, ett bevis af Guds välgörande godhet Säg snarare, sade konungen, att det är ett bevis på Guds vrede; ty han öfvergifver aldrig medelvägen och tillgriper ytterligheter utom för att dermed straffa. Det är deremot ett tecken af hans kärlek, då han åt ett folk gifver konungar med vanligare själsförmögenheter. Sådana uppgöra inga förslager, som icke kunna utföras. Äran och ärelystnaden lemna i fred dem sjelfva och derigenom också deras folk. Då nu sådan konung med redlig och bestämd vilja företager sig att noga följa ärendernas gång och bevaka sina undersåtares bästa, så lyckas det honon vanligen att bereda hela sitt rikes trefnad och väl. Lemnar han sig också i händerna på en gunstiing, så är det värsta, som kan inträffa, att denne på det allmännas bekostnad riktar sig sjelf och sina vänner, och väcker fordna jemnlikars afund och harm. Men huru ringa [ 359 ]äro icke dessa olägenheter, då man jemnför dem med ärelystnadens verkningar! Detta omätliga begär beröfvar både konungen och hans folk allt lugn. han bär sina vapen lika långt som sina förhoppningar, och liknar en uppsvälld ström, som ödelägger de fält, öfver hvilka han framfar, och uppfyller verlden med förvirring, elände och fasa. Detta Gustaf Adolf. Mången frågar huruvida han icke sjelf var på vägen att falla för dessa frestelser, som före och efter honom fällt så mången eröfrare. Historien lägger fingret på munnen och tiger; men vänder frågaren tillbaka mot den store konungens förflutna lefnad, heldre tacksamt räknande sin hjeltes verkliga välgerningar, än misstänksamt anande hans möjliga fel.


  1. Ridderstolp. (75 a). Gustaf Adolfs tryckta plakat till Allen Untherthanen unsers Herzogthums Franken… gegeben in unserer Stadt Würzburg 710 1631. — (75 d). Ett dylikt plakat d. 85 1632 — (75 h). L. Grubb till Ax. Oxenstierna, Frankfurt am Mayn den 9 Febr. 1632.
  2. Gustafva och Augusta, lärans och landets hufvudstad.
  3. Öfverhets-rätt
  4. Falkenb. Copia af ett bref från Gustaf Adolf, utan dato.