Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tåget mot Donau
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Träffningen vid Lech
Gustaf Adolf i Augsburg  →


[ 340 ]

SJUTTIONDEANDRA KAPITLET.
TRÄFFNINGEN VID LECH.

Tilly hade emedlertid förenat sig med Maximilian, hvilken till förstärkning medförda flere dels gamla, dela nyvärfvade regementer. Tropparna förlades uti det hörn af Bäjern, som bildas af Lech och Donau. Med tillhjelp af dessa båda floder och en krigshär af tjugutvå tusen man hoppades Maximilian att kunna utestänga fienden, åtminstone från sjelfva bäjerska arflandet.

Vid betraktande af denna fiendens fördelaktiga ställning sammankallade konungen ett krigsråd och begärde dess utlåtande, antingen man borde göra ett försök att oaktadt Tillys närvaro tränga öfver floden, eller också välja en annan väg. Meningarna voro delade. Gustaf Horn yrkade, att konungen borde öfvergifva både Tilly och Bäjern samt tåga till Böhmen och derstädes skingra Wallensteins nyvärfvade troppar och sedan genom Mähren intränga uti Österrike; detta, vore säkraste medlet att tvinga kejsaren till eftergift. Att deremot gå öfver den djupa och strida Lechfloden, och det i åsynen af en stark och skicklig fiende, skulle alltid kosta mycket folk, äfven om det lyckades. Men i motsatt lätt inträffade händelse vore hela svenska hären förlorad och utan någon fast stödjepunkt utsatt för den då från sitt bakhåll säkert frambrytande Wallenstein. Denna mening biträddes af de flesta och äldsta öfverstarna; men icke af konungen. Han påstod tvärtom, att man torde begagna den förskräckelse, hvari bäjerska hären blifvit försatt; men deremot sjelf alldeles icke låta förskräcka sig af dess stora antal, hvilket för det mesta utgjordes af bönder, nyss tagna från plogen, Donauwerth vore ju dessutom en god tillflyktsort i händelse af mindre gynnsam utgång; dock hoppades han, att sådant icke skulle behöfvas. Lyckan står dem djerfvom bi! Horn fortfor att försvara sin sats. Hvad, [ 341 ]ropade konungen, vi som gått öfver Oder, Elbe och Rhen, ja öfver sjelfva Östersjön, skola vi stanna försagda vid Lechfloden! Besinna, tillade han, att ofta lyckas de svåraste företag, just derföre, att motståndaren anser dem omöjliga. Horn teg, de andra likaså; och öfvergången blef besluten.

Åtföljd af en liten tropp ryttare, red konungen ut för att välja tjenligt ställe till utförandet. Han följde stranden, dock på något afstånd, emedan Tillys på andra sidan stående kanoner ofta tvärt öfver strömmen skickade kulor efter de svenskar, som visade sig. Länge red konungen förgäfves, ty floden, flytande rakt fram mellan sumpiga stränder, lemnade intet tillfälle till öfvergång. Ändteligen visade sig ett passande ställe. Strömmen gjorde en böjning åt vestra sidan, bildande derigenom på den motstående likasom en udde eller halfö. Vestra stranden var dessutom vid pass elfva fot högre än den motsatta. Dessa fördelar ville konungen begagna, men fann vid närmare undersökning, att Tilly, som sådant förutsett, hade redan besatt den gent öfver liggande stranden. Detta förargade Gustaf Adolf; men det afskräckte honom icke. Hör hit gossar, ropade han åt några af betäckningen, femtio riksdaler åt den, som skaffar mig säker underrättelse, huru djup floden är der borta vid böjningen! Ryttarne redo ditåt, men kunde ej nalkas stranden för den på andra sidan liggande fiendens eld. Då framträdde en dragon och begärde tillåtelse att, förklädd som bonde, gå dit och undersöka läget. Konungen biföll, dolde sina ryttare och ställde sig sjelf på en aflägsen höjd för att med kikaren betrakta uppträdet. Om en stund kom dragonen ut ur en närbelägen by, alldeles förklädd till bonde och bärande en lång stång på axlarna. Han gick rakt till det anvista stället, och ropade åt bäjerska soldaterna och bad, att de skulle hjelpa honom öfver. Då de icke kunde efterkomma denna önskan, gjorde han sjelf ett försök att vada öfver, och gick ut i strömmen, tills vattnet stod honom till medjan, allt jemnt kännande för sig med stången. När slutligen strömmen blef för djup, stannade han, [ 342 ]skakade betänkligt på hufvudet, och gick tillbaka igen. Bäjerska soldaterna skratade åt hans försök, och en af dem frågade, om han kunde simma. — Nej, landsman, svarade bonden. Är du då tokig, som vill gå öfver? sade bäjraren; floden är tjugutvå fot djup. — Hur vet du det så säkert? frågade bonden. Jo, svarade den andra, våra officerare mätte honom just i går. — Ack, sade bonden, kan icke någon af landsmännerna gå emot mig ut i strömmen, och sedan med stången draga mig öfver djupet; jag skall gerna gifva honom en half dukat för besväret. En sotdat afkastade kläderna och vadade ut i vattnet, likaså bonden, så att man deraf lätt kunde se, huru mycket flodbottnen sluttade på begge sidor. Men då bonden af låtsad räddhåga och oförstånd bar sig för oskickligt åt, sam bäjraren öfver för att hjelpa honom. Den förre begynte då upprepa långa berättelser om sina olyckor, och huru de elaka svenskarna förstört alla hans sädesfält o. s. v. Men då han icke vågade för andra gången gifva sig ut åt djupet och den nakna bäjraren började frysa, sam denne sednare tillbaka igen och lemnade bonden åt sitt öde. Denne återvände, som det tycktes, ganska nedslagen och bedröfvad; men uppsökte snart konungen och lemnade honom de erhållna fullständiga underrättelserna. Gustaf Adolf gaf honom på stället en qvartermästareplats vid rytteriet och dessutom etthundrade riksdaler till nödig utstyrsel.

Med ledning af dessa underrättelser börjado man straxt det förberedande arbetet. Flere kringliggande bondstugor nedrefvos och af virket sammansattes en mängd starka bockar, med benens höjd lämpad efter vattnets djup, Meningen var att dessa skulle uti floden nedsättas, med plankor beläggas och sålunda bilda den behöfliga bryggan. Invid stranden var på bäjerska sidan en låg sandbank. Konungen lät så afpassa bockarnas höjd, att de nådde endast jemnt öfver vattenytan, hvarigenom hela bryggan blef af den låga sandhanken skyddad mot alla kulor från Tillys längre bort liggande kanoner. Dessa timmerarbeten [ 343 ]förehades på något afstånd från floden för att icke i förtid väcka fiendens uppmärksamhet.

När alla tillredelserna voro färdiga, förde Gustaf Adolf hela sin här till det bestämda stället; och noga följande alla hans rörelser, infann sig också Tilly på den motstående sidan. Längs ned vid floden bakom sandbanken var bäjerska stranden, med undantag af en smal landtunga, ganska djup och träskig, så att vandraren nedsjönk till knäet. Längre bort höjde den sig småningom. I denna sluttning uppkastade Tilly först en lång graf, fylld med musketerare; bakom densamma och högre upp förlades artilleriet; uti en tät skog, öfverst på höjden, stod hela bäjerska krigshären.

Midt emot elden från alla dessa förskansningar ryckte svenskarna fram, derunder dock något skyddade af den på deras sida högra stranden. Utefter böjningen af floden uppkastades fyra batterier med tillsammans sjuttiotvå kanoner, och emellan dem förlades musketerare uti löpgrafvar längs hela stranden. Från dessa verk började snart en så förödande korseld öfver den gent emot liggande halfön, att ingen enda bäjrare vågade derstädes visa sig. Detta allt blef färdigt den 3 April, och straxt derpå börjades arbetet med bryggan. För att så länge som möjligt dölja sitt förehafvande, lät konungen till stranden sammanföra och antända en myckenhet rå ved, beck och vattendränkt halm, hvars tjocka rök jemnte kanoneldens insvepte stället uti ett nästan ogenomträngligt mörker. Detta oaktadt upptäckte Tilly snart hvad som förehades och riktade sina stycken ditåt; men förutnämnde sandbank och bryggans af Gustaf Adolf väl beräknade låghet hindrade kulorna att göra någon skada. Tilly anlade derföre på sidorna närmare floden tvenne batterier för att derifrån kunna komma åt den under verket varande bryggan; och arbetade dessutom på fullkomnandet af sina öfriga förskansningar, för att med så mycket mera visshet kunna tillbakadrifva den öfvergångna fienden. Så förgick hela den följande dagen.

Ändteligen den femte April blef bryggan färdig. [ 344 ]Trehundrade finska fotknektar voro de första, som skickades öfver; de skulle på motsatta sidan uppkasta en förskansning till broändans försvar, och åt hvar och en lofvades 10 R:dr i belöning. Endast försedde med hackor och spadar sprungo de öfver den ögonblicket förut färdiga bryggan och började straxt sitt arbete. Tilly, som i det längsta ville undvika att sända sitt folk ned i det förödande kulregnet, fördubblade kanonelden och besvarades på samma sätt af svenskarna, hvilka dock i allmänhet sköto både fortare och bättre. För att denna gången serdeles lifva dem, gick Gustaf Adolf sjelf till kanonerna, riktade och aflossade med egen hand vid pass sextio skott. Dundret af det ömsesidiga skjutandet var så förfärligt, att hela jorden darrade, och dånet trängde flere mil djupt in uti Bäjern. Svenskarna riktade sina kulor icke blott mot fiendens förskansningar, utan slutligen också mot den förut omnämnde skogen, och det icke utan framgång. Grenar, toppar, till och med tjocka slammar blefvo hvarje ögonblick afslagna och förorsakade i fallet både skada och förvirring bland de derunder stående tropparna. Finnarna hade emedlertid fått sin skans färdig, och erhöllo förslärkning af 300 landsmän under Karl Gustaf Wrangel, hvilken härstädes utförde sin första vapenbragd. Vid samma tid hade också hertig Bernhard straxt ofvanföre funnit ett vad, der han, ålföljd af en hop finnska ryttare, sprängde öfver och angrep fienden i sidan, hvarjemnte fotfolket började tåga öfver bryggan. Tilly skickade nu Altringer ned för att tillbakadrifva anfallet. Men så snart bäjrarna nalkades stranden och den mördande elden från konungens batteri och Wrangels finnar, stannade de och drogo sig tillbaka. Allringer sprang fram och förde dem åter mot fienden; men i detsamma flög en kanonkula så tätt förbi hufvudet, att han sanslös störtade till jorden, och bäjrarna ryggade för andra gängen. Då framträdde ur förskansningarna Tilly sjelf, åtföljd af sina gamla walloner. Men äfven dessa studsade tillbaka för det mördande kulregnet. Då hastade Tilly fram i spetsen, fattade sjelf en af fanorna och gick rakt emot fienden. Wallonerna följde, men [ 345 ]om några minuter träffades den gamle fältherren af en falkonet-kula, som krossade benet och kastade honom sjelf till marken. Wallonerna drogo sig tillbaka, dock bärande med sig den älskade anföraren. Denna händelse försatte hela hären uti villervalla och overksamhet. Tilly och Altringer lågo sårade och sanslösa; och ingen, icke ens kurfursten sjelf, visste hvad man borde företaga. Lyckligtvis doldes förvirringen af det inbrytande mörkret. Gynnad af denna omständighet, aftågade kurfursten med hela sin här, lemnande vid pass tvåtusen döda på fältet[1].

Svenskarna förblefvo hela natten orörliga, hvar på sin plats, men tidigt följande morgonen skickades Nils Brahe med gula regementet att undersöka fiendens ställning. Han fann lägret tomt. Konungen skyndade dit och utropade vid betraktandet af Tillys fasta förskansningar och fördelaktiga ställning: Om jag hade varit hertig af Bäjern, aldrig hade jag lemnat en sådan plats och öppnat mitt land för fienden; nej icke ens om en kanonkula borttagit skägget och halfva hakan dertill.

Detta var gamle Tillys sista strid. Från slagfältet fördes han i kurfurstens egen vagn till Ingolstadt. Skakningen under den långa vägen förorsakade så svåra plågor, att han ofta förlorade sansningen och de åtföljande trodde flere gånger hans sista stund vara kommen. Han uppnådde likväl staden, der en okunnig fältskär, under bemödandet att taga ut benskärfvorna, förorsakade honom olidliga plågor. Men högre än all kroppssmärta beklagade han sin olycka, att hafva öfverlefvat nederlaget vid Breitenfeld, eller att icke hafva hunnit utplåna denna skymf. Kurfursten satt ofta hela timmar vid sängen, tröstande, fast sjelf försänkt i sorg. Tilly rådde honom, att på intet villkor skilja sig från kejsaren, och att göra allt möjligt för bibehållandet af städerna Ingolstadt och Regensburg, serdeles Regensburg. På sådant sätt uthärdades femton dagar, under nästan outhärdeliga plågor. De [ 346 ]slutades ändteligen den tjugonde April, då Tilly dog, lemnande sin ringa förmögenhet till delnings emellan sina gamla walloner och en älskad brorson, sitt minne åter till efterverldens odelade beundran.

Denna Gustaf Adolfs nya och oförmodade lycka och hans enda motståndares, den gamle Tillys död, väckte hela Europas förvåning och hos katolikerna häpnad och förskräckelse. Släpp ned täckelset, skådespelet är slut! sade en af kardinalerna, och nästan på samma sätt betraktade Maximilian sjelf sin ställning. I största hast förde han gemål och skatter i säkerhet, drog sedan tropparna, efter Tillys råd, till Ingolstadt och Regensburg; men nödgades dervid lemna land och hufvudstad öppna för segraren. Sjelfve kejsaren började frukta, att den förhärjande strömmen nu ändteligen skulle komma äfven till hans länder. Frankrike, redan förut afundsjukt, blef det än mera. I sanning, sade Ludvig, det är hög tid att sätta en gräns för den der Götens utsväfvande företag. Serdeles kinkigt blef Frankrikes förhållande till Bäjern. För att locka dess furste från Österrike hade kardinal Richelieu lofvat att beskydda honom emot hvem som heldst. Nu i nödens slund ville Maximilian, att Richelieu skulle fullgöra sin förbindelse; men denne fruktade att stöta sig med den segrande Gustaf Adolf, och lemnade derföre kurfursten i sticket. Franska sändebudet i München ville likaväl göra sitt bästa och reste till konungen samt begärde åt kurfursten en fullkomlig neutralitet, förebärande allehanda mer, eller mindre rimliga skäl, t. ex. att Tillys anfall mot svenskarna i Bamberg hade blifvit företaget mot kurfurstens befallning; att denne sednare städse talat med mycken aktning om svenska konungen o. s, v, Men Gustaf Adolf svarade: Jag känner nog kurfursten och hans prestknep. Han hur en dubbel tröja och vänder ut än den blå, än den röda sidan, allt efter som omständigheterna fordra. Men han må blanda färgerna, huru som heldst; konungen i Sverge skall han dock icke bedraga. Nu började sändebudet att med en temligen djerf ton omtala, med huru mycket missnöje franska konungen skulle se sin [ 347 ]vän, kurfursten af Bajern, illa behandlad, och det af en konung, som stode i förbindelse med hans franska majestät, och af hvilken man kunnat vänta mera eftergifvenhet. Herre, afbröt honom Gustaf Adolf, ni går alldeles för långt uti er fransyska fritalighet; och jag får säga er, att jag alldeles icke anser mig behöfva åhöra sådana, anmärkningar. Hvad konungen i Frankrike beträffar, så förlåter jag eder okunnighet. Jag känner hans tänkesätt i denna saken, bättre än ni, och tror icke, att det är han som skickat er hit, heldst ni icke uppvisat någon sådan fullmagt. Jag betraktar eder derföre såsom skickad från kurfursten af Bäjern. Välan! så lemna honom då detta svar, att han skall 1:o återställa allt, hvad han tagit från mina bundsförvandter. 2:o Afskeda sina troppar, samt förbjuda dem att derefter antaga kejsarens tjenst. 3:o Icke lemna åt mina fiender något slags biträde. 4:o Icke på tre år företaga någon fiendtlighet mot Sverges krona, och 5:o ställa borgen för uppfyllandet af sina löften. På dessa vilkor lemnar jag honom neutralitet; men om tjugufyra timmar måste jag hafva det afgörande svaret, eljest bryter jag som fiende in i hans länder, och det genast. Sändebudet måste återvända utan att hafva erhållit något annat besked. — Straxt efteråt skickade Richelieu och frågade: huru långt konungen ämnade sträcka sina eröfringar?Så långt mina fördelar fordra, blef det korta svaret. Frankrike teg och drog sig tillbaka, för att i stillhet åskåda den väntade och afgörande striden mellan konungen och Wallensteins nysamlade krigshär.


  1. Enligt en annan uppgift skedde öfvergången längre åt söder öfver en ö, som är belägen midt uti floden.