Hoppa till innehållet

Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Malachi

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Propheten ZacharJa
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten Malachi
Apocrypha  →


[ band II, 776 ]

Propheten Malachi.

Emellan år 430 och 415 f. Chr. f.

Inledning.

Malachi eller Maleachi betyder mitt sändebud. Det är sannolikt, att han lefwat omkring 100 år efter propheterna Haggai och ZacharJa. Hans prophetior kunna delas i twå hufwuddelar: 1:o stränga bestraffningar öfwer allahanda synder och laster, som i hans tid woro wanliga både i folket och ibland presterna; 2:o bestämda löften om Messiæ snara tillkommelse, som här kallas förbundets Engel. Redan Hans första tillkommelse omtalas såsom en stor och förskräcklig Herrans dag, och så blef den i sanning, ty den war i sig sjelf en wäsendtlig dom öfwer den fallna werlden och denna werldens förste. Denna dom började äfwen i det yttre att gå i fullbordan genom Evangelii predikan och alla de förändringar det medförde, samt de straffdomar det framkallade, och isynnerhet wisade sig detta i Jerusalems förstöring. Men allt detta war, och har allt sedan dess warit, liksom en förebild af Herrans tillkommelses uppenbarelfe i stor makt och härlighet. Uppb. 6. propheten talar äfwen om det andeliga presterskap, som Messias, förbundets Engel, skall tillreda och utrusta med sin Ande, och han propheterar om Johannes Döparen, som skulle komma i Eliæ anda och kraft, och bereda wäg för Messias. Johannes Döparen framstår tillika såsom förebild af de wittnen, hwilka skola förbereda Messiæ andra tillkommelse. Uppb. 11: 3. Denna prophet kallas prophetians insegel; han war den siste af Gamla Testamentets propheter, som efterlemnat skriftlig uppenbarelse, och under hans ledning och i det ljus, som war honom gifwet, fulländades samlingen af det Gamla Testamentets heliga böcker och förenades till ett helt, i det skick, hwaruti wi nu hafwa det Gamla Testamentets Canon (rättesnöre, boksamling, bestående af skrifter, ingifne af Guds Ande). På denna Canon, på hela denna samling af heliga skrifter har wår Frälsare sjelf satt sitt insegel och helgat den dermed, att Han och Hans Apostlar derutur anfört ett stort antal skriftställen. Christus och apostlarna uttala många skarpa bestraffningar öfwer Judafolket och förehålla de skriftlärda allahanda synder, men aldrig, att de hade förfalskat den Heliga Skrift. Ännu mindre kan någon förfalskning eller wäsendtlig förändring hafwa skett efter Christi apostlars tid; ty dels woro Judarna ytterst noggranna om att behålla dessa skrifter i ett oförändradt skick, så att de till och med räknade alla verser och alla bokstäfwer i hwarenda bok, dels war hela det Gamla Testamentet öfwersatt på det Grekiska språket mer än 200 år förut, och denna öfwersättning war i många tusendes händer i olika länder, och blef af apostlarna och de första christna begagnad och gillad. Mellan denna öfwersättning och det Hebreiska Gamla Testamentet finnes ingen wäsendtlig skillnad. Således hafwa wi det Gamla Testamentet nu sådant, som det war, då denna öfwersättning gjordes. Mellan propheten Maleachis tid och den tid, då öfwersättningen gjordes, kunde ingen förändring ske, ty dertill war ingen anledning, och efter apostlarnas tid har det aldrig warit möjligt, att någon förändring skulle kunnat ske; ty aldrig hade Judarna och de christna kunnat komma öfwerens med hwarandra, att göra likalydande förändringar både i grundtexten och i Grekiska öfwersättningen. Således hafwa wi äfwen klara historiska bewis, att wi ega den Heliga Skrift i dess rena, hela, oförfalskade skick, såsom dessa skrifter funnos i den siste prophetens och den siste apostelns dagar, ty propheten Malachi afslutade det Gamla och evangelisten Johannes det Nya Testamentets skriftsamling och Christi kyrka har wakat deröfwer såsom en härlig skatt ifrån himmelen. Ja, Herren sjelf har hållit wård och wakt öfwer sitt ord. Detta är obeskrifligen ljufligt och betryggande. Wi hafwe ett fast prophetiskt ord, och I gören wäl, att I akten derpå, så länge det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan. 2 Pet. 1: 19.

[ band II, 777 ]

1. Capitel.

Guds godhet. Israels otacksamhet, Evangelii lära.

Detta är den tunga,* som HERren talade emot Israel, genom Malachi. *Zach. 9: 1.

2. Jag hafwer eder kär, säger HERren; så sägen I: hwarmed hafwer du oss kär?* Är icke Esau† Jacobs broder säger HERren? Likwäl hafwer jag Jacob kär; *Es. 43: 4. †1 Mos. 25: 25.

I menniskohjertat ligger af naturen icke kärlek till Gud, utan afwoghet och fiendtlighet mot Gud och Hans ord. Rom. 8: 7. Icke heller will menniskan tro, att Gud älskar henne, såsom Han gör. Denna misstro emot Guds kärlek blef inplantad af ormen. 1 Mos. 3: 4–6. Oaktadt alla försäkringar om Guds kärlek både i Försynens styrelse och i Evangelii nådelöften, ligger dock i det oomwända hjertat en mer eller mindre dunkel fråga: hwarmed hafwer du oss kär? Härpå swarar Herren: Esau och Jacob woro bröder, men Jacob och hans slägte, således I Judar, blefwen utwalde framför Esau och hans slägte; war icke detta kärlek hos Gud? Det war ingalunda eder förtjent. Samma swar gäller emot hwar och en i christenheten: Äro icke alla hedningar edra bröder? Och likwäl hafwen I blifwit utwalde til Evangelii hörande och fått emottaga alla dess wälgerningar framför otaliga andra. Allt detta är icke eder förtjenst, det är idel nåd och kärlek hos Gud.

3. Och jag hatar Esau,* och hafwer gjort hans berg öde, och hans arf för drakarne till en öken.† *Rom. 9: 13. †Jer. 49: 17. Obad. v. 18.

Detta hat betyder icke, att Gud hade förkastat Esau och hans folk till fördömelse, ty om de omwände sig, så kunde de också blifwa frälste; utan det betyder, att Esau och hans folk tillbakasattes efter Jacob och hans slägt, så att Guds uppenbarelser icke blefwo åt Esaus folk anförtrodda, att åt Edomiterna icke gåfwos samma lag och gudstjenst som åt Judarna, och att Edom icke fick ett så fruktbart land som Judafolket. Härtill kom äfwen, att efter förödelserna genom NebucadNezar Judafolket blef genom förnyad nåd pterupprättadt, men Edoms berg förblef i förödelsen ett tillhåll för wilddjur och ormar.

4. Och om Edom säga wille: Wi äro förderfwade; dock wilje wi uppbygga igen det ödelagdt är; då säger HERren Zebaoth alltså: Om de bygga, så skall jag nederbryta; och det skall heta de fördömda landsändar, och ett folk, der HERren är wred uppå ewinnerligen.

De fördömda landsändar, grt.: Ogudaktighetens gränser, såsom Gud sjelf bedömde detta land. I Edom hade ogudaktigheten och äfwen straffet redan uppnått sin högsta höjd eller sin yttersta gräns och hade ingen widare benådning etter timlig wälsignelse att hoppas såsom folk, ehuruwäl enskilda kunde blifwa andeligen frälste, så många, som omwände sig till Israels Gud. Allt sedan dess och intill denna stund hwilar Guds wrede öfwer Edoms land.

5. Det skola edra ögon se; och I skolen säga: HERren är härlig uti Israels landsändar.

6. En son skall hedra sin fader,* och en tjenare sin herra; är jag nu Fader, hwar är min heder? Är jag Herre, hwar fruktar man mig? Säger HERren Zebaoth till eder, presterna, som mitt namn förakten; så sägen I då: hwarmed förakte wi ditt namn? *2 Mos. 20: 12.

Gud är sitt folks Fader och Herre, såsom sådan hade Han bewisat sig för sitt folk. Således frågar Han, såsom förut efter kärleken, här efter den wördnad, den fruktan och heder, som de woro Honom skyldige, ty i stället for heder wisade de Honom förakt och olydnad. Till swar härpå låg i deras obotfärdiga hjertan den tanke; hwarmed förakte wi ditt namn? Icke blott gerningarna, utan ock tankarna uppsökas och dömas af Herran.

7. Dermed att I offren orent bröd uppå mitt altare; så sägen I: Hwarmed offre wi dig något orent? Dermed att I sägen: HERrans bord är intet aktandes.

8. Och när I offren något det blindt är, så måste det icke heta ondt; och när I offren något det halt är eller krankt,* så måste det ock icke heta ondt. Bär det dinom Förste; hwad gäller om du skall täckas Honom, eller om Han will se uppå din person?† Säger HERren Zebaoth. *3 Mos. 22: 20. 5 Mos. 15: 21. †1 Mos. 19: 21.

Häraf är tydligt, att gudstjensten i prophetens tid war mycket förfallen, att de offrade ringa, odugliga offer och ansågo dem tillräckligt goda. De föraktade helgedomen, de tänkte i sina hjertan: hwad som helst är godt nog att uppbrännas på altaret, med gudstjensten har man blott möda, men ingen heder och ingen rätt belöning. Icke Guds kärlek, utan egenkärlek war hos dem rådande.

9. Så beder nu Gud, att Han wille wara oss nådelig; ty detta är skedt af eder; menen I, att Han skall se till eder person? Säger HERren Zebaoth.

Menen I, att Han för edra personers skull och för edert presterliga stånd skall se till eder och öfwerse med dessa stora synder? Beder derföre om nåd, medan ännu tid är.

10. Hwilken är ock ibland eder, den en dörr tillycker? I tänden ock ingen [ band II, 778 ]eld uppå mitt altare omsyss; jag hafwer intet behag i eder, säger HERren Zebaoth; och spisoffer af edra händer är mig icke täckeligt.* *Es. 1: 11. Jer. 6: 20. Amos 5: 21.

Grt.: Må någon ibland eder heldre stänga dörrarne (till Herrans hus), att I icke måtten elda på mitt altare förgäfwes! o. s. w. Omsyss, d. ä. förgäfwes. Herren wille heldre hafwa ingen gudstjenst, än deras arga skrymteri.

11. Men af solens uppgång allt intill nedergången skall mitt namn härligt warda ibland hedningarna; och i alla rum skall för mitt namn rökt, och ett rent spisoffer offradt warda; ty mitt namn skall härligt warda ibland hedningarna, säger HERren Zebaoth.

Israel trodde, att det war ett för Gud oumbärligt folk och att Han isynnerhet icke kunde wara presterna förutan. Men här förkunnar Herren, att Hans rike skall blifwa utwidgadt bland hedningarna, att Han till sitt namns ära icke behöfde och icke wille inskränkas till det hårda Judafolket. I förakten mitt namn (v. 6), men ifrån solens uppgång intill nedergången skall mitt namn härligt warda ibland hedningarna! I bringen orena föraktliga offer på mitt altare, derföre blifwen I förkastade, men i alla rum skall för mitt namn rökt och ett rent spisoffer offradt warda. Här ar en klar prophetia om Guds rikes utbredande bland alla jordens folk, och den gäller äfwen emot den kalla, döda christenheten nu, hwilken är nedsjuken i egennytta och förakt för Guds namn, såsom Judafolket fordom.

12. Men I ohelgen det, dermed att I sägen: HERrans bord är oheligt, och dess offer är föraktadt, samt med sin spis.

Se v. 6–8.

13. Och I sägen: Det är icke utan möda; och slån det i wädret, säger HERren Zebaoth; och I offren det, som röfwadt, halt och krankt är, och offren så spisoffer; skulle sådant täckas mig ifrån eder hand? Säger HERran.

Dessa prester och äfwen folket ansågo gudstjensten för en möda och woro trötta derwid; så går det med menniskan under lagens twång och träldom, hon kan icke rätteligen frukta och älska Gud. Hon will icke alldeles öfwergifwa gudstjensten, men alla hennes offer äro röfwade, halta och kranka. Det hjerta, som är röfwadt och andeligen dödadt af djefwulen, lägger hon på Guds altare, men will icke, att Han skall göra det lefwande; hon tager igen det efter en kort stund och lemnar det åter i ulfwens gap; hon förrättar sin gudstjenst utan andakt, utan tro, utan kärlek: O, huru skulle sådant kunna täckas den Helige? Utan tron är omöjligt täckas Gudi.

14. Förbannad ware den bedragaren, den i sin hjord hafwer en hanne; och när han gör ett löfte, så offrar han HERranom det, som icke duger; ty jag är en stor Konung, säger HERren Zebaoth; och mitt namn är förskräckligt ibland hedningarna.

Herrans namn war genom många under kändt och fruktadt ibland hedningarne redan på den tiden, men det war föraktadt i Israel, så att de sökte bedraga Honom med ringa offer, äfwen om de i hjorden hade en hanne, såsom det war föreskrifwet. 3 Mos. 1: 310. Så söka ock många menniskor att bedraga Gud med en skrymtaktig gudstjenst, men de kunna blott bedraga menniskor och allramest bedraga de sig sjelfwa.

2. Capitel.

Folk och prester otrogne. Rätt äktenskap.

Och nu, I prester, detta budet gäller eder till.

2. Om I det icke hören, eller icke läggen det uppå hjertat, så att I gifwen mitt namn äran, säger HERren Zebaoth; så skall jag sända en förbannelse ibland eder, och skall förbanna eder wälsignelse;* ja, förbanna skall jag dem, efter I icke wiljen lägga det uppå hjertat. *3 Mos. 26: 24, [et]c. 5 Mos. 28: 15, [et]c.

Eder wälsignelse, d. ä. barn och efterkommande, gåfwor, håfwor, säden på marken, allt edert goda!

3. Si, jag skall förbanna edra efterkommande, och kasta eder träcken af edra offer uti edert ansigte; och han skall låda wid eder.

Och han skall låda wid eder, grt.: Och man skall bortföra eder samt med den (träcken). Icke blott öfwer dem sjelfwa, utan deras efterkommande hotar Herren att sända förbannelsen för deras synders skull. Skrymteriet i deras gudstjenst och andra synder komma tillbaka öfwer dem sjelfwa med förakt och straff, såsom om man hade tagit orenligheten af offerdjurens inelfwor och kastat i presternas ansigten och fört bort dem tillika med den. Då presterna icke sköta sitt embete redligt, så äro de föraktligare och ömkligare än alla trolösa embetsmän i det borgerliga lifwet, de äro förfalskare, afgudadyrkare och själamördare.

4. Så skolen I då förnimma, att jag sådana bud till eder sändt hafwer, att detta skulle wara mitt förbund med Levi,* säger HERren Zebaoth. *4 Mos. 1: 49; cap. 25: 12.

Denna förbannelse skulle komma, på det presterna måtte frukta Herran och tjena Honom i [ band II, 779 ]uppriktighet, ty eljest kunde icke Guds förbund med Levi stam längre blifwa beståndande. Genom straffet skulle de warseblifwa, att Herren är en nitälskande Gud.

5. Ty mitt förbund war med honom till lif och frid; och jag gaf honom fruktan, så att han mig fruktade, och förskräcktes för mitt namn.

Jag gaf honom fruktan, grt.: Jag gaf honom dem till fruktan, d. ä. jag gaf honom lif och frid till fruktan, så att han skulle hafwa lif och frid, så länge han fruktade Gud. I den sanna gudsfruktan war således ett nödwändigt wilkor, utom hwilket presterna icke kunde åtnjuta prestembetets andeliga wälsignelser och stå i presterligt förbund med Herran. En prest utan gudsfruktan är en kall och likgiltig legoherde. Joh. 10: 12.

6. Sanningens lag war uti hans mun, och der wardt intet ondt funnet uti hans läppar; han wandrade fridsamligen och redeligen för mig; och omwände många ifrån synd.

Här beskrifwes det rätta presterliga sinnet. Levi stam utwaldes till presterlig stam i stället för de förstfödda af alla stammarna, och Aaron war den förste öfwerstepresten. Både i honom och hans son Eleasar och många andra af Levi slägte war sanningens lag, och de wandrade i Herrans fruktan. Derföre war också deras embete till wälsignelse och till sann omwändelse för många, men nu war det rätta presterliga sinnet förswunnet.

7. Ty prestens läppar skola bewara läran, att man må befråga lagen af hans mun;* ty han är en HERrans Zebaoths Engel.† *Hes. 7: 26; cap. 22: 26. †Hagg. 1: 13. 2 Cor. 5: 20.

Engel betyder sändebud; en Herrans Zebaoths Engel skall en prest wara, sanningens budbärare inför menniskorna; han skall sjelf wandra i lärans renhet och bewara den och waka deröfwer och redligt lära andra. Blott predikan utgör icke prestens embete, utan flitigt bruk af Guds ord och flitig bön och förbön, samt underwisning icke blott offentlig, utan enskild, således enskild själawård. Han skall leda på salighetswägen alla dem, som derefter fråga, samt redligt förwalta sakramenterna uti Guds räddhåga.

8. Men I ären afgångne ifrån wägen, och hafwen förargat många i lagen; och hafwen brutit Levi förbund, säger HERren Zebaoth.

9. Derföre hafwer jag ock gjort, att I föraktade* och försmädde ären för allt folket; efter I icke hållen mina wägar, och sen till personen i lagen. *1 Sam. 2: 30.

Så woro presterna redan på den tiden bortwikna ifrån Herran i den Judiska kyrkan, derföre woro de föraktade af folket. Detta gäller också nu emot alltför många prester och lärare i den christna kyrkan.

10. Ty hafwa wi icke alle en fader?* Hafwer icke allt en Gud skapat oss? Hwi förakta wi då den ena den andra, och ohelga förbundet, som med wåra fäder gjordt är? *Matth. 23: 9. Eph. 4: 5.

Här börjar en ny afdelning. Hittills hafwa warningarna warit rigtade emot presterna, men här wänder sig nu propheten till hela folket. Guds ords lära war fördunklad och dess kraft förlamad, derföre war folket uppfyldt af stolthet och förakt emot hwarandra, de gjorde hwarandra orätt, och friden och kärleken war förswunnen.

11. Ty Juda är worden en föraktare, och i Israel och i Jerusalem sker styggelse; ty Juda ohelgar HERrans helighet, den Han älskar; och bolar med en främmande guds dotter.* *Esra 9: 12; cap. 10: 2. Neh. 13: 23.

Judarna föraktade nu Herrans lag. Detta förakt wisade sig på ett förskräckligt sätt i ohelgandet af äktenskapet, som Gud har stiftat. En stor lättsinnighet hade blifwit rådande. Judarna skiljde sig från sina hustur och togo hedniska qwinnor i stället. En sådan qwinna kallas här en främmande guds dotter. 1 Mos. 6: 2. Hwarje menniska är i andligt hänseende ett barn af den gud, hon tjenar. Denna lättsinnighet war en styggelse inför Herran. Det folk, som war kalladt att wara ett heligt folk, en Herrans helighet, som Han älskade, blef på detta sätt förorenadt och ohelgadt. Den man, som icke gjorde skilnad emellan en Israelitisk och en hednisk qwinna, gjorde icke heller någon rätt skilnad emellan Herran Zebaoth och hedningarnas afgudar. Esra 9: 1, 2. Neh. 13: 23.

12. Men HERren skall den, som så gör, utrycka utur Jacobs hydda, både mästaren och lärjungen, samt med honom, som HERranom Zebaoth spisoffer offrar.

Efter som dessa synder icke blefwo bestraffade af öfwerheten och presterna efter Herrans lag, så will den Allsmäktige sjelf hemsöka dem med straffet, såwäl presterna, som åhörarne, äfwen om de offrade spisoffer för att öfwerskyla dessa synder.

13. Yttermera gören I ock, att för HERrans altare äro icke annat än tårar, och gråt, och suckande; så att jag icke mer kan se till spisoffret, eller något tacknämligt undfå af edra händer.

De hustrur, som blefwo förskjutna och fingo skiljobref, kunde icke annat än sörja, och som dessa skiljobref meddelades i templets förgård, så war der inför Herrans altare oupphörligt gråt och suckande, jemmer och tårar, men Herren såg sjelf till de sörjande. Huru skulle då detta folks böner och gudstjenst kunnat wara täckeliga inför Gud?!

[ band II, 780 ]14. Och så sägen I: hwarföre? Derföre att du föraktar din kära hustru, den HERren dig tillskickat hafwer, och den din maka är, hwilken du förpligtad är.

Denna fråga: hwarföre? framdrages här utur detta folks förblindade och hårda hjertan; de insågo icke, huru stor deras synd war, de kunde icke begripa, att deras offer skulle förkastas. Således war det Kains sinne, som hos dem war rådande. 1 Mos. 4: 5. Äktenskapet är en gudomlig stiftelse, som infördes af begynnelsen, och att ohelga det är ett tydligt tecken till förakt emot Gud sjelf och bewisar ett djupt och långt kommet syndaförderf, som är på öfwergången till förhärdelse. Det är ett märkwärdigt tidstecken i wåra dagar, att just denna lättsinnighet och upplösningen af en förbindelse, som Gud sjelf har stiftat, nu börjar gripa omkring sig allt mera bland den ogudaktiga hopen. Denna upplösning sätter yxan till roten af alla samhällsband. Så snart den rena äktenskapliga kärleken förswinner och ett köttsligt sinne blifwer rådande, så är det ett tecken till den kallaste sjelfwiskhet, och då är menniskokärleken förswunnen.

15. Alltså gjorde icke den ene, hwilken dock war af en stor anda. Men hwad gjorde den ene? Han sökte den säden, som af Gud tillsagd war. Derföre ser eder före, för eder anda, och ingen förakte sin kära hustru.

”Abraham är den 'ene eller ensamme, såsom ock Esaia kallar honom, Es. 51: 2, ty af honom äro alla Judar komna. Densamme tog en andra qwinna: icke utaf förwetenhet, såsom I gören, utan på det han skulle föda Gudi barn.” L.— Det är wisserligen möjligt, att så förklara detta ställe om Abraham, hwilken på sin ofruktsamma hustrus Saras begäran tog Hagar, på det den utlofwade säden ej måtte uteblifwa. Detta war för båda makarne en försakelse, den berodde på den tidens bruk och på okunnighet. 1 Mos. 16: 1–6. Men Abraham försköt derföre icke Sara, såsom Judarna nu i prophetens tid gåfwo skiljobref, han war af större anda. — Det synes häraf såsom om Judarna hade åberopat sig Abrahams exempel. ”Men emedan Abraham hwarken förut eller efteråt här omtalas, men Herren omtalas (v. 14), såsom den der till mannen tillskickat hustrun och är ett wittne dem emellan, så kan denna vers äfwen sålunda öfwersättas: Och har icke Han (nemligen Herren) gjort ett (nemligen ett par i den första skapelsen), ehuru han hade nog ande öfrig att skapa flera? Och hwarföre blott detta ena? Han sökte en Guds säd (ett slägte, som wore Honom behagligt). Då hade wi här hos propheten just samma bewis, som Christus anförer mot lättsinniga äktenskapsskillnader.” Matth. 19: 4. Ser eder före för eder anda, wakter eder för edert köttsliga sinne, för orena inbillningar, för falsk lära o. s. w. I wår tid tala socialister och kommunister om walförwandtskap o. s. w., och denna köttets lära har blifwit omfattad af många så kallade snillen, det är en af förberedelserna till den antichristiska tiden. Efter walförwandtskap, efter själsförwandtskap skall en Christen under Guds ledning med förstånd och hjerta wälja sig en maka, då tid är; men will det köttsliga sinnet sedan göra ett nytt wal, så är det en tillställning af djefwulen. Föraktet är wanligtwis början till sådan upplösning, derpå följer kärlekslöshet, derefter hat och stundom mord.

16. Är du henne wred, så skilj dig ifrån henne,* säger HERren Israels Gud; och gif henne en klädnad för försmädelsen, säger HERren Zebaoth. Derföre ser eder före, för eder anda, och förakter henne icke. *5 Mos. 24: 1.

Grt.: Ty jag hatar öfwergifwandet (nemligen sådana äktenskapsskillnader, 5 Mos. 24: 1), säger Herren Israels Gud, och synden häftar wid hans kläder (som så skiljer sin hustru ifrån sig). Men Luther förklarar sålunda: ”Efter hon för dig föraktad är, så är det rätt, att hon af dig till ära klädd warder, såsom den din hustru warit hafwer och icke så skändeligen uti elände bortdrifwen warder.” Och förakter henne icke, grt.: och handler icke swikeligen.

17. I hafwen retat HERran med edert tal. Så sägen I då: hwarmed hafwe wi retat Honom? Dermed att I sägen: den der illa gör, han behagar HERran, och Han hafwer lust till honom; eller hwar är nu Gud som straffar?

Här framdrages en annan allmän tanke, som låg i detta folks hjertan, nemligen otron på Guds ord och löften: Hwar är nu den Gud, som dömer, på hwilken wi skulle wänta? Es. 30: 18; cap. 42: 13. Hwar är nu Messias, som skall döma i rättfärdighet? Es. 11: 3, 4. Ps. 72: 1, 2, 12, 14. Man ser ju hwarken, att Han kommer eller att Gud straffar de onda, utan låter det gå dem wäl och lyckligt, såsom om deras gerningar icke misshagade, utan behagade Honom. Wi, som äro Hans folk, äro i trångmål, men hedningarne hafwa lycka och framgång! Se Job 21: 7. Ps. 73: 3. Jer. 12: 1, 2. Swaret på sådant fräckt tal följer nu genast, först om Messias, cap. 3: 14, och derpå om Guds straffdomar i allmänhet, v. 5–18. Detta otrons tungomål är nu också mycket wanligt i wår tid. Somliga framrusa i synden, såsom om ingen Gud wore till; andra knota öfwer Guds långmodighet och att synden icke hämmas eller motwerkas eller straffas; och andra smäda, 2 Pet. 3: 3, 4.

3. Capitel.

Döparen, Messias. Tionde. Gudsfruktan.

Si, jag will utsända min Engel, [ band II, 781 ]den der wägen för mig bereda skall:* och med hast skall komma till sitt tempel HERren den I söken, och förbundets Engel, den i begären; si, Han kommer, säger HERren Zebaoth. *Es. 40: 3. Matth. 11: 10. Marc. 1: 2. Luc. 1: 76; cap. 7: 27.

Ja, Messias kommer för att döma, för att fullborda all rättfärdighet och döma rätt, men näpsten ligger först uppå Honom. Han kommer till de fallnas återlösning och frälsning, Han kommer med nåd och sanning. — Min Engel d. ä. mitt budskap eller förelöparen Johannes. Joh. 1: 6–37. Han skall med sin predikan och med sin döpelse bereda wägen. Matth. 3: 1–3. Dessa ord tillämpas af Christus sjelf på Johannes Döparen. Matth. 11: 10. Luc. 7: 27, af Engelen, Luc. 1: 13–17, af Evangelisterna, Marc. 1: 2. Se Es. 40: 3. Med hast d. ä. omedelbart efter denne Engel, som bereder wägen, kommer förbundets Engel sjelf. Han är den Herren, den Messias, som I söken och begären. Somliga längtade med troende hjertan efter Hans tillkommelse, andra begärde Honom med förakt och trots, cap. 2: 17, och såsom deras begäran war beskaffad, sådan fingo de Honom, då Han kom. Han kallas förbundets Engel, ty det war i Honom det gamla war stiftadt och i Honom ett nytt förbund skulle upprättas. Se Jer. 31: 31. Es. 42: 6. Han är det sändebud från himmelen, som återförer den fallna menniskan till förbund och förening med Gud. I Honom är detta förbund grundadt före werldens begynnelse, 1 Pet. 1: 20, och i hela det Gamla Testamentets tid förberett samt på Golgatha fullkomnadt.

2. Men ho kan lida Hans tillkommelses dag? Och ho skall bestå, då Han låter sig se? Ty Han är likasom en guldsmeds eld, och såsom en waskerskas såpa.

Många frågade på syndigt sätt efter Messiæ tillkommelse. Cap. 2: 17. Messias har nu swarat genom propheten: Ja, med hast skall komma till sitt tempel Herren, den I söken, men huru skola de otrogna kunna lida Hans tillkommelses dag o. s. w., de kunde icke fördraga sanningens smältande och renande eld, utan de korsfäste Honom. Sedan kunde de icke heller uthärda straffdomen, och ännu mindre kunna de otrogna uthärda Hans tillkommelse till att döma werlden med den eld, som skall allting bepröfwa. Att Han liknas wid en guldsmeds eld syftar derpå, att Han med nåd och sanning upptäcker och dömer synden hos menniskorna och förkrossar och smälter hjertat med sin andas eld, att de längta efter nåd och barmhertighet, och att Han döper dem med sin andas eldsdop till den gamla menniskans död och en ny menniskas födelse. En waskerskas såpa, grt.: twättarenas såpa syftar på den nåd, hwarmed han dagligen renar sina trogna i fortgående förnyelse och helgelse. All denna nåd har sin grund och sin werkande kraft i Hans förtjenst, i Hans ande, i Hans lekamen och blod. De, som anamma Honom i sina hjertan, blifwa sålunda renade, och de kunna med glädje lida äfwen Hans tillkommelse till domen. De andre, som icke wilja lida Hans omwändande och nyskapande nåd och kraft här i tiden, de kunno icke uthärda Honom i Hans sina tillkommelse.

3. Han skall sitta, och smälta, och fäja silfret; Han skall säja, och rensa Levi söner, likasom silfwer och guld; så skola de då offra spisoffer uti rättfärdighet HERranom.* *Ps. 51: 21.

”Att Han skall sitta, betecknar ett sorgfälligt och ihärdigt fortfarande nådesarbete. Med sitt kraftiga ord, med sin Andas nåd, med kors och plågor o. s. w. skall Han drifwa, smälta och tillreda, likasom med silfwer sker i en stark eld.” Med Levi söner menas här alla de medlemmar af den Judiska församlingen, som blefwo Evangelii apostlar och lärare, och dermed sammanslutas lärare af omwända hedningafolk, således det andeliga Levi, det Nya Testamentets trogna lärare i synnerhet, men denna rening skall sträcka sig till hela det andeliga presterskapet. Alla dessa tillhöra Herran och frambära inför Honom sina offer i trons rättfärdighet; deras spisoffer äro bönens rökwerk och alla trons frukter. Se Rom. 12: 1.

4. Och Juda och Jerusalems spisoffer skall wäl behaga HERran, likasom fordomdags, och i de förra år.

Juda och Jerusalem äro i Nya Testamentet alla sanna trogna, och deras andeliga offer i tron äro Herranom täckeliga, ty de hafwa wärdet af Christi förtjenst och rättfärdighet.

5. Och jag skall komma till eder, och straffa eder; och skall wara ett snart wittne emot de trollkarlar, horkarlar och menedare,* och emot dem, som wåld och orätt göra dagakarlen, enkan och den faderlösa,† och förtrycka fremlingen;** och icke frukta mig, säger HERren Zebaoth. *2 Mos. 20: 7; †cap. 22: 22. **5 Mos. 24: 17. Amos 2: 7.

I v. 1–4 lofwar Herren att Han skall komma i nåd, och här lofwar Han, att Han skall komma såsom ett snart wittne emot alla ogudaktiga. De, som icke wilja anamma nåden, de äro oundwikligen föremål för Hans straffande rättfärdighet. Detta är den andra delen af swaret på det, som står cap. 2: 17.

6. Ty jag är HERren, den icke ljuger;* och I, Jacobs barn, skolen icke allesamman förgås. *1 Sam. 15: 29. Ps. 33: 11. Ords. 19: 21. Es. 14: 26; cap. 25: 1; cap. 46: 10.

Alla Guds löften äro ja i Honom och amen i Honom, och Hans rådslut äro sådana, att de Honom icke ångra kunna. Rom. 11: 29. Derföre skall också Hans nådawal i afseende på Abrahams säd äfwen bokstafligen fullbordas, och ehuru Israel till en tid förkastas för sin otros [ band II, 782 ]skull, så går det dock en härlig återupptagelse till mötes. Rom. 11: 1533.

7. I hafwen ifrån edra fäders tid allestädes afwikit ifrån mina bud, och icke hållit dem. Så omwänder eder nu till mig, så will jag ock wända mig till eder,* säger HERren Zebaoth. Så sägen I då: hwarutinnan skole wi omwända oss? *Zach. 1: 3.

Här framlägges i ljuset en annan af det obotfärdiga folkets tankar, som är allmän i alla tider, då de oomwända förmanas till bättring: hwarutinnan skole wi omwända oss? De anse sig wara omwände, de anse sig tillhöra Guds folk, derföre fråga de: hwad fattas mig ännu? (såsom den skriftlärde frågade). Denna fråga är alllid ett tecken till en blind egenrättfärdighet, och den är nu wanlig i christenheten. Då de höra predikas om omwändelse, tänka de blott på enskilda gröfre synder, men de tänka icke på det innersta allmänna syndaförderfwet.

8. Är det rätt, att en menniska beswiker Gud, såsom I beswiken mig? Så sägen I då: hwarmed beswike wi dig? Med tionde och häfoffer.

I det oomwända tillståndet söker menniskan alltid att bedraga Gud, fastän han icke rätt wet det, hon bjuder till att göra sin egen rättfärdighet gällande, i stället för Christi rättfärdighet, hon will således gifwa falska sjelfgjordt mynt i stället för äkta guld med konungens prägel.

9. Derföre ären I ock förbannade, så att allting förswinner eder undan händerna;* ty I beswiken mig allesamman. *Hagg. 1: 6.

Den oomwända menniskan är under lagens förbannelse i andeligt afseende, och detta wisar sig stundom äfwen i det timliga. Gal. 3: 10.

10. Men förer mig tionden allesammans uti min tiondelada, att i mitt hus må spis wara; och bepröfwer mig härutinnan, säger HERren Zebaoth; om jag ock icke upplåter eder himmelens fönster, och gjuter wälsignelse neder tillfyllest.

Här nämnes det yttre tecknet i stället för den inre werkligheten af en sann gudsfruktan. Der nu icke en gång det yttre tecknet till sann gudsfruktan finnes, hwilket äfwen en skrymtare kan åstadkomma, der finnes ännu mindre trons rena guld i själens inre helgedom. Den timliga wälsignelsen står till en del i förhållande till en menniskas andeliga tillstånd, men härwid gälla många andra omständigheter och hit hörer äfwen det ordet, att man genom mycken bedröfwelse måste ingå i Guds rike. Men då hela folk nedsjunkit i otro och ogudaktighet, så blifwa de först hemsökte med tuktan och warning till bättring. Hjelper icke detta, så få de slutligen återigen timlig medgång och wälsignelse och blifwa derigenom förhärdade, så att de mogna till det afgörande straffet. Huru förunderligt, att menniskan får liksom pröfwa Herran! hon får i ödmjuk förtröstan låta det komma derpå an, att Han skall öppna himmelens fönster och nedgjuta all den nåd och wälsignelse, han behöfwer, så framt han will med hela hjertat tillhöra Honom. Detta pröfwande är icke att fresta Herran.

11. Och jag will för eder straffa frätaren,* att han icke skall förderfwa frukten på marken, och att winträdet i åkren icke skall wara eder ofruktsamt, säger HERren Zebaoth; *Joel 1: 4.

12. Så att alla hedningar skola prisa eder saliga: ty i skolen wara ett kosteligt land, säger HERren Zebaoth.

Frätaren kan betyda både gräshoppor och annan skada, hwarigenom frukten på jorden förstördes. All sådan skada wille Herren afwärja, om folket wille frukta och tjena Honom. Detta löfte sträcker sig äfwen till christenheten, att Han will afwärja allt ondt ifrån dem, som Hans namn frukta, och då Han tillåter bedröfwelser och motgångar att öfwergå dem, så är det icke något ondt, som kan skada dem, utan måste medwerka till wälsignelse. Rom. 8: 23. Slutligen måste alla obotfärdiga bekänna, att de, som frukta Gud, äro lyckligast, och att den sanna fromheten förer till högsta wälsignelse.

13. I talen hårdeligen emot mig, säger HERren; så sägen I då: hwad tala wi emot dig?

Återigen will detta folk rättfärdiga sig sjelft med en fråga, och sådana frågor äro menniskornas wanliga swar på Guds ords predikan, och merändels stannar det wid deras frågor; de wilja icke weta, hwaruti de hafwa försyndat sig.

14. Dermed att I sägen: det är förgäfwes, att man Gudi tjenar;* och hwad båtar det, att wi hålla Hans bud, och föra ett strängt lefwerne för HERren Zebaoth? *Job 21: 15. Micha 6: 8.

15. Derföre prise wi de föraktare; ty de ogudaktige wäxa till, de försöka Gud, och det går dem alltsammans wäl utaf.

Sådana äro alltid otrognas och skrymtares tankar, då de se, att det går de ogudaktiga wäl. Gudlösa menniskors medgång är alltså en pröfning, som har en mycket olika werkan: hos dem sjelfwa påskyndar den förhärdelsen; för obeslutsamma jemkare är det en pådrift till mera bestämd och oskrymtad otro, och för de fromma är det en pröfning till trons stadfästelse. Ps. 73.

16. Men de, som frukta HERran, trösta hwarannan alltså: HERren märker det, och hörer det, och det är en tänkeskrift för honom skrifwen,* för dem som [ band II, 783 ]frukta HERran, och tänka uppå Hans namn. *Ps. 139: 16.

De ogudaktigas medgång har hos de fromma den werkan, att de på detta sätt trösta sig sins emellan. De weta, att Gud icke kan glömma sina trogna, de weta också, att de ogudaktiga blifwa straffade, om de icke omwända sig, äfwen då straffet under Guds långmodighet synes dröja. Se Ps. 34. Ps. 39. Ordet tänkeskrift syftar på det bruk i Gamla Testamentet, att wissa bibelspråk blefwa uppskrifna på små rimsor och sammanlagda fästade wid pannan med en bindel, såsom Judarna ännu bruka, och tänkeskrifter eller tänkespråk woro skrifna på deras dörrträd o. s. w. Detta skulle mana dem, att alltid tänka på Herran och Hans lag. Men Herren har ännu bättre tänkeskrift: Si! uppå händerna hafwer jag upptecknat dig. Es. 49: 16. De trogna äro skrifna i lifsens bok, de äro tecknade på Hans egna händer. Så snart du uppriktigt tänker på Herran, så är det ett tecken, att Han förut har tänkt och tänker på dig.

17. De skola, säger HERren Zebaoth, wara min egendom på den dagen, den jag göra skall;* och jag will skona dem, likasom man skonar sin egen son, den honom tjenar. *2 Mos. 19: 5. Tit. 2: 14. 1 Pet. 2: 9.

Då Herren församlar sitt folk till härligheten, så äro alla trogna i åtanke för Honom och ingen är glömd. Denna barmhertiga åtanke få de äfwen erfara under hela sin jordiska lefnad. Joh. 17: 6–24. 1 Pet. 2: 9.

18. Och I skolen deremot åter se, hwad för en åtskilnad är emellan den rättfärdiga och den ogudaktiga, och emellan den, som Gudi tjenar, och den, som Honom icke tjenar.

Denna åtskilnad wisar sig stundom ganska tydligt här i tiden. Den wisar sig i dödsstunden, då den fromme fröjdar sig, och den ogudaktige bäfwar, men ännu tydligare i domen, då fåren stå på Domarens högra sida och getterna på den wenstra.

4. Capitel.

Messiæ och Eliæ ankomst.

Ty si, en dag kommer, som brinna skall, likasom en ugn; så skola då alla föraktare och ogudaktige wara halm, och den tillkommande dagen skall upptända dem, säger HERren Zebaoth, och skall hwarken lefwa dem rot eller qwist.* *Obad. v. 18.

Detta är den stora och förskräckliga dag, förutsagd i Joel cap. 2, 3. Matth. 24. Uppb. 6: 12–17. 2 Pet. 3, o. s. w. Då skall elden bepröfwa hwars och ens gerningar. 1 Cor. 3: 11–15.

Lefwa: lemna.

2. Men eder, som mitt namn frukten, skall uppgå rättfärdighetens sol,* och salighet under hennes wingar; och I skolen gå ut och in, och wäxa till, likasom gödkalfwar. *Luc. 1: 78.

Rättfärdighetens sol är Jesus Christus sjelf, Messias den rättfärdige, som ikläder sitt folk sin rättfärdighet och leder dem i sitt ljus och i sin sanning. De, som fruktade Herrans namn efter lagen och således woro i en wiss räddhåga, emedan Evangelii ljus ännu icke war kommet, få här det löftet, att för dem skulle rättfärdighetens sol uppgå, och den uppgick öfwer Israel, och herdarne på marken och Simeon och Hanna och många andra fingo fröjda sig. Så uppgår rättfärdighetens sol nu för hwar och en längtande, nådehungrig själ, sedan det hårda hjertat blifwit af Guds ords hammare förkrossadt och fruktar Herrans heliga namn. För dem har denna sol salighet under sina wingar. Se Es. 53: 11. Jer. 23: 6. Salighet betyder här helbregdagörelse, så att själen blifwer renad från synden och får nytt lif, och häruti inbegripes nåd, frid och fröjd i den Helige Ande här i tiden och sedan en oförgänglig härlighet.

3. I skolen trampa uppå de ogudaktiga; ty de skola warda till aska under edra fötter, på den dagen, den jag göra skall, säger HERren Zebaoth.

Detta trampande kan icke förstås på lekamligt sätt, utan här menas en fullkomlig andelig seger. Herren straffar sjelf de ogudaktige. Se Es. 25: 10. Ps. 60: 14. Rom. 16: 20. Alla de otrognas förskräckelse är ett hufwudsakligt kännetecken, att deras stolthet och egenrättfärdighet är förwandlad i blygsel och räddhåga. De söka dölja sig i jordkulor och bergsskrefwor, då de rättfärdige med outsäglig glädje fira sin högsta högtid och så emottaga och hylla sin Konung i Hans synliga tillkommelse. Matth. 24: 30.

4. Kommer ihåg Mose min tjenares lag,* den jag honom befallde på det berget Horeb till hela Israel; samt med bud och rätter.† *5 Mos. 6: 3. Ebr. 3: 5. †2 Mos. 20: 1, [et]c.

Såsom den rätta förberedelsen till att emottaga Messias skulle de nu rätt ihågkomma och betrakta Mose lag och pröfwa sig derefter, på det de måtte blifwa förödmjukade, ångerfulla, hungrige och törstige efter den rättfärdighet, som lagen icke kan gifwa, utan som måste gifwas af nåd, den rättfärdighet, som den utlofwade Messias af nåd gifwer åt dem, som tro på Hans namn.

5. Si, jag skall sända eder den propheten Elia,* förrän den store och förskräcklige HERrans dag kommer: *Matth. 11: 14; cap. 17: 11. Marc. 9: 12, 13. Luc. 1: 17.

Propheten Elia nämnes här såsom den [ band II, 784 ]tydligaste förebild af Johannes Döparen. Att denna prophetia syftar på Johannes Döparen är tydligt af Luc. 1: 17. Matth. 17: 10–13. Samma anda och kraft, hwarmed Elia werkade, wisade sig också hos Johannes Döparen. Matth. 3. Samma oförskräckthet, samma ökenlif, samma genomgripande predikan och hotelser i Herrans namn, samma stränga skiljning mellan fromma och ogudaktiga, o. s. w.

6. Han skall omwända fädernas hjerta till barnen, och barnens hjerta till fäderna; på det jag icke skall komma, och slå jorden med spillgifning.

De fleste bland Judarne hade på ett förskräckligt sätt afwikit ifrån Guds lag och de trogna fäderna. Så många, som nu wille blifwa beredde att rätt emottaga Messias, måste omwändas till fädernas längtande tro. Hade Judafolket så låtit omwända sig, så hade det blifwit ett frälst och lyckligt folk, och då hade landet icke blifwit slaget med spillgifning, såsom det sedan blef; då hade Jerusalems förstöring och Judafolkets förskingring icke inträffat, då hade Judarna såsom christna kommit till samma sinne, som de omwända hedningarna, som kunna kallas andeliga barn af den Judiska församlingen. Detta löfte blef icke då uppfyldt på Judafolket, emedan de i sin otro hindrade dess fullbordan, men det fullbordades på en del af detta folk, och Christi kyrka blef grundad i sin rätta gestalt, den fortfar, och prophetian fullbordas deruti allt fortfarande; för Christi kyrkas skull har jorden så länge blifwit skonad och menniskoslägtet uppehållet, till dess alla, som kunna frälsas, blifwa insamlade i Christi rike; medelbalken blef borttagen, Judar och hedningar blefwo ett i Christo Jesu, så många, som trodde på Honom. Ännu mera skall detta fullbordas genom Israels återupptagelse, då, såsom Skriften lofwar, hela Israel warder saligt och då hedningarna skola samlas från alla folk och tungomål till Christi kyrka. Då äro fädernas hjertan omwända till barnen och barnens till fäderna, såwäl i anseende till Judafolkets fäderneskap, som också i familjelifwet, då blifwer icke krig, uppror eller spillgifning, då är riket ett Messiæ rike, och deri herrskar rättfärdighet, wälsignelse, kärlek och frid. Då bewisar Han sig såsom sitt rikes grundwal och fulländning, såsom trons begynnare och fullkomnare, Jesus Christus i går och i dag och Han desslikes i ewighet.

Ände på Propheten Malachi.