Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Försynen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lyckan
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Andra Upplagan, öfversedd och tillökt. Andra Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Försynen
Ett Tillkommande  →


[ 31 ]

FÖRSYNEN.


Skall jag det enda hopp förlora,
Som än förljufvade min lott?
Försynen vakar för det Stora:
Välan! — men för det stora blott?
Är hon för hög att sig besvära
Med mina lägre ödens lag?
Och all dess omsorg, all dess ära,
Att denna klump af jord må bära
En följd af suckande, som jag?

Och dock! — Hvad är, mot jord och himlar,
En enda dödlig? — Ack! ett grand,
Som evigt bortgömdt, vräks och vimlar
I öknars ocean af sand!
Han, som likt bölja trängd af bölja,
Ser slägt på slägt, i evigt skick,
Med hvarje timslag jorden hölja,
Och svämmas bort af dem som följa,
Hvad är en enda för Hans blick?

Hvad flärd af höghet! hvilka frågor!
En Gud för varelsernas hop,
Hvad ser Han, om ej deras plågor?

[ 32 ]

Hvad hör Han, om ej deras rop?
Han, som ur djup af rymd och tider,
Klädt blommans blad i silfrets dag,
Han har ej (Snillet det bestrider)
Det öga för ett bröst som lider,
Som för en blommas penseldrag!

Låt ej ett stoft Hans blickar draga,
Hvars klagan ensam höjer sig:
Men alla lida, alla klaga;
Han hör då ingen, — eller mig!
Kan Han förvillas af att dela
Sin vård till hvarje väsens lott?
Kan viljans godhet Honom fela?
Och klumpen af det stora hela,
Förtjenar den Hans omsorg blott?

Hur kort vår svaga tanke hinner!
Af sinnlighetens dimma skymd,
Hon i atomen ringhet finner.
Och storhet blott i tal och rymd;
Men Du, som rymdens haf ej tömmer
På alstringskraft i seklers längd,
Du ej med jordisk blindhet dömmer,
Du ej det stoft du lifvat, glömmer,
För massan af Systemers mängd!

[ 33 ]

För oss, ej för naturens Herre,
Är detta smått, ett annat stort:
Af delar dem vi kalla smärre,
Har Han det Stora Hela gjort,
Som sjelft, en prick i rymden flyter! —
Du hör ej detta bladets ljud,
Som faller; — men när stormen ryter,
När blixtens eld ur molnet bryter,
Då tror du se och höra — Gud!

Och Han, — insekt, fall ned och bäfva! —
Och Han, när ur de banors lopp,
Hvari planeterna sig häfva,
Och solarne gå ner och opp,
Han verldar hör på verldar falla,
Och tusen himlar, och än fler,
Af deras krossning återskalla;
Då tycker Han, som skapt dem alla,
Sig höra — bladen falla ner!
 
Säg hvar Hans makt sig ädlast röjer,
Hvar lyser den mest underrik;
I denna suck ditt hjerta höjer?
I himla-spherernas musik?
I denna jemvigts djupa lagar,
Som bär i toma rymden opp

[ 34 ]

Det stora bloss naturen dagar?
I detta ömma bröst, som klagar
Sitt qval, och tröstas af sitt hopp?

För hvem består det hela? Svara:
För Gud? — Det dyrkar Honom, ej.
Ja himlarna Hans makt förklara;
Men känna de Hans godhet? — Nej.
Än för sig sjelft? — Månn jorden njuter
Det lif som solens låga ger?
Den frukt hon i sitt sköte sluter?
Den svalka middags-regnet gjuter?
J lefvande! Allt är för Er.

Systemet ej till sällhet traktar,
Det har ej qval och ej begär.
Den mask med känsla, du föraktar,
I värde öfver solen är.
Hvart enda lif, som har förmåga
Att njuta, att beklaga sig.
Har rätt att sucka vid sin plåga,
Har rätt sin Skapare att fråga:
Är det den lott, Du lofvat mig?
 
Och dock, tillfreds med den Han gifver,
Begär ej i Hans plan att se,
Hvad kraft det första hjulet drifver,
Och hvilken kraft det tusende:

[ 35 ]

Följ blind, men viss, när Han ledsagar,
(Fast du Hans vägar ej förstår)
Att dessa vägar hafva lagar,
Och att du trampar, när du klagar,
Lycksalighetens gömda spår.
 
Ryck ej ur högsta Rättens händer
Dess vigtskål, dess regerings-glaf.
Spörj ej: hvi blodas dessa länder?
Spörj ej: hvi flödar detta haf?
Högst ur din krets sin irrgång gömmer
Den kedjan af en ordnings bud,
Hvars del du ser, hvars vidd du dömmer;
Ditt vett vill mäta den, och glömmer,
Att sista länken hålls — af Gud!