Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Om sällheten eller osällheten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Bref till en utländsk Författare, i anledning af Herr Acerbis resa genom Sverige
Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet
av Carl Gustaf af Leopold

Om Sällheten eller Osällheten af det menskliga lifvet
Tal emot Äktenskapsskillnader  →


[ 346 ]

Om Sällheten eller Osällheten af det menskliga lifvet.

I ungdomen är man sällan olycklig, fast man ock skulle synas det. Fattigdomen är ett intet. Äfven sjukdomen, den känbaraste af alla olyckor, förtrycker mindre. Den är ej då ännu detta naturens aftagande, som påminner om en förlorad styrka, om bräckligheter och grafven: den är ett tillfälligt ondt, som naturen trotsar och merendels öfvervinner. Man har ännu inga afsigter och ingen fruktan; man är i verlden, likasom nyss anländ i ett främmande land, hvars behag man begärligt öfverfar, lemnande åt framtiden besvärligheterna af en bosättning. Föremålens nyhet, sinnenas liflighet, förströelserna, sorglösheten, hoppet, allt sammanstämmer att göra lifvet angenämt. Om man tänker på framtiden, är det mindre med bekymmer derom, än för att smickra sig deraf. Man har ännu ej mätt sin styrka; man tror hon skall förslå till alla företag. Man har ej pröfvat lyckans frikostighet; man hoppas att hon skall ingenting förneka.

De som vid framlidnare ålder finna lifvet ännu behagligt, hafva synts mig vara till större delen sådana, som afgjort hvad de söka, valt [ 347 ]sina ändamål, och sträfva dertill med framgång. Den som älskar rikedomar och vinner dem, äreställen och befordras, vettenskaper och gör sig ett namn, välde och regerar; alla dessa klaga ej öfver lifvet. Den endast, som målar sig för sin inbillning en sällhet, den han ej når, ej har hopp att hinna, han är olycklig.

Sällheten, (det är nödvändigt att säga detta) är ej ett med nöjet och förströelsen. Det gifves nöjen som öfverrumpla och förtjusa. De kunna, genom ett lyckligt sammanhang af händelser, följa tätt på hvarandra, ja stundom uppfylla en stor del af lifstiden, och visserligen synes er en sådan lefnad ganska afundsvärd. Men skåda för och efter; träng er in, att jag så må tala, emellan dessa lyckliga stunder; betrakta tomheten, otåligheten och vämjelsen emellan hvart rus de gifva; ni skall då finna, att nöjet är ej sällhet, och att till denna sednare fordras tvenne ting: ett afgjordt ändamål för sina önskningar, och en fortskridande framgång dertill.

Deremot, likasom ni från en sammanhängande kedja af nöjen icke kan sluta till en menniskas verkliga lycksalighet; så kan ni också ej, från en lika sammanhängande kedja af vidrigheter, med trygghet sluta till dess olyckliga tillstånd. Det ena och andra beror af det föremål hon valt [ 348 ]för sina käraste önskningar, och af framgången dertill. Denna framgångar för sinnet detsamma, som helsan för kroppen. Man kan slita mycket ondt, och behålla den; man kan deremot äga tusende utvertes förmåner, föra den beqvämligaste lefnad, och dock borttäras. Det är ej skammen, som fräter den girige, det är penningskadan; ej penningskadan, som dödar den ärelystne, det är vanhedern. Penningen för den ena, anseendet för den andra, se der deras stora ändamål. Den som vinner sitt, eller håller på att vinna det, är säll. Och den som vunnit det? Derom blir en annan fråga.

Se flyga en skock af tranor. En är främst och styr kosan. Så alltid något af begären i menniskosinnet. En krigshärs ära dömmes ej efter dess strödda partiers lycka eller missöden; efter framgången af chefens planer dömmes den. Så måste också en menniskas sällhet dömmas efter den passionens framgång, som beherrskar de öfriga. Denna passion, är den låg, usel, farlig, öfverdrifven, utan medel, fäst vid obeständiga föremål, såsom skönhetens företräden eller lyckans; döm sällheten derefter.

Några hafva flera ändamål, flera passioner. Dessa blifva aldrig fullkomligt sälla, ty de åstunda för många saker. Deras sällhet är ett af dessa [ 349 ]mycket krångliga urverk, som nästan aldrig gå rätt väl; men de blifva ock sällan rätt olyckliga, ty de hafva alltid ett hopp till tröst, om ett felar dem. Deras önskningar, på detta sätt delade emellan flera ämnen, äro derigenom hvar och en för sig svagare. Bernis, poet och statsman, tröstade sig under förtretligheter i begge slagen, ömsevis af framgången i begge: likasom en man, gående i en ler-dy, söker till skiftes fäste med den ena foten, under det han sjunker på den andrå. Filosofen Baco höll Kansleren uppe. Jag vill säga dermed, att den store mannen genom sin reputation tröstade den stora herrn öfver förlusten af sin. Personer af någon utmärkt sinneskraft dela sig likväl sällan med likhet mellan flera ändamål; det är blott lyckans och snillets ära, som någon gång ersätta hvarandra.

Huru mycket den fortsatta framgången till ett visst ändamål är enlig med menniskosinnets natur, och huru visst det är, att all stor tillfredsställelse, verklig eller inbillad, uppkommer deraf; det bevisas af ingenting klarare, än derigenom, att fördelar af högst olikt värde fägna sinnet, icke efter måttet af deras storhet, utan efter deras förhållande till den rådande böjelsen. Det gafs den magnat i Ludvig XIV:s hof, som, fastän eftersatt af kreditorer, skulle hafva föraktat ett [ 350 ]vexelbref emot en nådig nick af monarken. Ännu ett bevis af denna sanning är det intresse man ofta tager, äfven för det svåraste eller torraste yrke, när man gjort det, sedan längre tid, till ett föremål för sitt bemödande. Det blir derigenom ett ämne för fortsatta önskningar; och hvarje framgång, tillagd till de föregående, förstoras derigenom och ger njutningar, som andra ej kunna begripa. Jag har sett flugfängare, som trotsat hunger och törst, för att kunna sticka en nål mera i sina korklådor. De kallaste föraktare af det menskliga lifvet lefva ej utan ständiga föremål för deras önskningar. Fontenelle arbetade nästan ett århundrade för anseendet af lärd man och bel-esprit. De som ej kunna syfta så högt, fästa sig ofta vid ganska små ändamål; hvilka, ehuru de stundom gå i litenhet ända till det löjliga, likväl ej underlåta att göra, för ett stort antal af stunder, små sinnens sällhet. Sinnet måste syfta till något, eller tråna; och den har gifvits, som i brist af högmod, kärlek, girighet eller lyckans omsorger, funnit sig väl af att samla piphufvuden af alla sorter och storlekar.

Hvar menniska har då något eller några föremål, hvartill hon i synnerhet syftar, hvaromkring hennes inbillning med ett ljuft behag sväfvar, och efter framgången hvaraf hennes sällhet [ 351 ]eller osällhet i alla lifvets tillstånd kan mätas. Den större hopen, som vanligen har till föremål blott födan, hvilan, ett litet anseende, en liten välmåga, är derigenom ej mindre säll, men mindre lätt olycklig: först, emedan dessa ändamål sällan vinnas till den fullkomlighet, att bemödandet afstannar; och för det andra, emedan under vidrigheter hoppet alltid underhålles af sjelfva begärets måttlighet. Menniskor deremot af större egenskaper, större föremål, eller blott af ifrigare begär, njuta kanske lifligare; men (så har naturens hand afvägt rättvisan) dessa äro också lättare olyckliga, mer olyckliga. De äro i förhållande till den allmänna hopen, hvad seglaren är till vandringsmannen; de flyga öfver afgrunder, men med fara att deraf uppsväljas. Vinden som för dem emot sällheten, för dem äfven ofta i qvaf. Hvarken förmåner eller vidrigheter betyda något för dessa, utan så vida de hindra eller befordra deras herrskande passion i farten till sitt föremål. Alla olyckor som dermed intet sammanhang äga, äro för dem likasom öfvergående sjukdomar, hvilka ej hindra helsan att återkomma. Men den enda, som tillintetgör deras mest älskade föreställningar, är för dem obotlig; den likasom förstör deras sinneshelsa, och kastar dem i ett kroniskt lidande, hvaraf de långsamt uttäras. En skönhet, [ 352 ]som förderfvas af kopporna; en äresjuk minister, som kastas ifrån styret; en bel-esprit, som illa misshandlas af kritiken; en häftig älskare, som förlorat föremålet för sin ömhet: se der ofta uslingar för hela lifstiden.

Man kan af hvad redan blifvit anfördt lätteligen inse, både orsaken till vår mesta osällhet, och medlet att bota, eller, rättare sagdt, förekomma den; ty en gång inträffad, botas den sällan: den måste förekommas. Det har visserligen sin grund, hvad så ofta blifvit upprepadt, att menniskors väl eller ve består oftast i blotta inbillningen; men detta väl eller ve är derföre icke mindre verkligt. Mången tar döden af en händelse, hvaröfver en annan skulle lätteligen gifvit sig tillfreds. Racine dog af förtrytelse, påstås det, öfver ett stickord som Ludvig XIV säges hafva fällt om honom. En miljonär uthärdar ej förlusten af halfva sin egendom, oaktadt flera familjer skulle lefva rätt lyckliga med hvad han ensam har ännu öfrigt. Och hvaraf kommer detta? Jo, deraf att man uppfyller inbillningen med föreställningen om vissa sakers förträfflighet, och vänjer sig så att fästa der vid sitt behag och sina önskningar, att man sedan, hela lifstiden igenom, förblifver likasom sammanväxt med detta begär, [ 353 ]och kan genom intet medel åtskilja sig derifrån, eller utplåna det ur sitt sinne. Man är ej till, utan i och genom den känsla njutningen deraf skänker. En hofman, sådan som Racine, full af högmod och känslofinhet, föreställde sig på den tiden ingenting herrligare, än att lysa framför, eller åtminstone bredvid de öfrige, kringstrålad af konunga-gunsten. En ovanlig förmögenhet ger åter i annat afseende ett företräde, som ej mindre ljuft smickrar inbillningen, och som man ej förlorar, utan att sakna, så till sägandes, en del af sig sjelf. Ty ännu en gång, hvad är man sjelf i denna bemärkelse? Hvad annat, än föreningen af sådana känslor och föreställningar, som man genom lynne, uppfostran, lefnadssätt och andras efterdömen, småningom antagit, och hvarifrån det snart icke står i ens makt att vidare afsöndra sig?

Men om nu så förhåller sig, hvad är det då som gör våra flesta och största sinnesqval? Jo, att vi välja vanligen föremålen för våra önskningar, mera med inbillningen, än med förnuftet, och att vi fästa oss oupplösligen der vid, innan vi ännu hvarken äga nog omdöme, eller gifvit oss nog rådrum att urskilja, huruvida det, hvartill vårt [ 354 ]begär syftar, icke är en sak, antingen långt öfver våra egenskaper, eller åtminstone oberoende deraf, underkastad en blind slump och alla lyckans nycker. En ung skönhet, uppfostrad i hof, med ständiga exempel för ögonen af könets välde, af den dyrkan skönheten åtnjuter, af de förtjusande nöjen som omgifva den, och af alla dess lysande eröfringar, skall innan kort finna all annan sällhet i verlden ringa emot denna, och helt och hållit vända deråt alla sin själs begär. Om en sjukdom vanställer hennes ansigte; om en ogunstig lycka tvingar henne att göra ett parti under hennes hopp: var viss, att verlden har för henne ingen sällhet öfrig, och att hon, i samma tillstånd som skulle göra lycklig en annan, medelmåttigt fåfäng, skall borttråna i saknad af de större fåfängligheter, hvarvid hon fästat sina önskningar. Af samma orsak blir också den ålder, då behagligheterna försvinna, en vanlig gräns för könets lycksalighet. Det gör ifrån den tiden ofta intet annat, än förtäres af en hemlig ledsnad, som det förgäfves söker att bortgömma under larfven af en tvungen förnöjsamhet. På lika sätt förhåller det sig med karlarne. Deras ännu varma inbillning, lifligen träffad af de lysande uppträden, som de se omkring sig, af ära, snille, rikedom, betydenhet, fäster ofta, för alltid, vid något af [ 355 ]dessa föremål hela deras traktan. De blifva i kraft deraf utan hjelp olycklige, om det händer, som ty värr inträffar; att de svikas; antingen af sin lycka eller sina egenskaper.

Det måste likväl gifvas en sällhet, möjlig att äga i alla tillstånd, så snart man ej plågas af brist eller sjukdom, med hvad slags egenskaper man för öfrigt må vara begåfvad. När jag säger sällhet, menar jag, enligt hvad förut är anmärkt, föremål för våra önskningar. Det hör förnuftet till att uppleta dessa föremål, på en gång oberoende af lyckan, och svarande mot våra verkliga natursgåfvor. Men som inbillningen nästan alltid löper i förväg för eftertanken, och som förnuftet merendels är en sen frukt af erfarenheten, så är det också lika ofta ett otillräckligt botemedel emot det redan inrotade onda. Förnuftet blir då, som Pope säger tillbedjansvärdt: en sträng anklagare, men en hjelplös vän. Det onda som ej kan botas, måste då, jag upprepar det, förekommas; och på hvad sätt kan detta ske, utan genom uppfostran? I uppfostrarens händer ligger, att jag så må tala, barnets, ynglingens inbillning, och med den ofta hela dess framtida sällhet. Förstån då J föräldrar och lärare, förstån då [ 356 ]sjelfve, hvad som utgör en förnuftig varelses sällhet, och prediken det, yrken det, icke genom torra reglor, som ingenting säga till inbillningen, eller meningslösa fraser, som uppfylla örat och lemna själen tom, utan med egna lifliga efterdömen och ett förståndigt val af andras. Visserligen har en förnuftig mans eller qvinnas sällhet, likasom flärden, sin sinnligt sköna sida. Omkringstängen tidigt barnets inbillning med dessa rörande taflor; gifven deråt all den intagande skönhet hvaraf J ären mäktige, och veten, att om naturen, i allt sig lik, alstrar sjukdomen efter samma fysiska lagar, som hon underhåller helsan och krafterna, så ges ock, på samma sätt, för att leda menniskosinnet till en förnuftig och moralisk sällhet, intet annat, åtminstone intet säkrare medel, än just detsamma, genom hvars vårdslösade och förvända bruk det störtas i dårskaper och olycksalighet. Och detta medel, det är Inbillningsgåfvan. Intagen den för visheten och dygden; d. v. s. gören ej dessa till en tom katekes af pligter, utan till en sann och liflig tafla af det menskliga lifvets värdiga sällhet. Inbillningsgåfvan är allt hos menniskan. Det är genom den hon regeras. Sjelfva förnuftet måste tala till den, eller hålla till godo, att med sina råd och [ 357 ]reglor ingenting uträtta. Vetom då att betjena oss deraf. Kanhända ligger deri nästan hela uppfostrarens vishet. Tänken derpå, J få, som läsen detta med uppmärksamhet, och som ej kasten det ur händerna, derföre att det ej finnes deri något att skratta åt