Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Rollin
| ← Om Jean Jacques Rousseau |
|
Dalin → |
Om Rollin, och om Historisk Skrifart.
Man måste, i litteraturen som i annat, våga att vara rättvis, äfven med fara att synas hård. Hårdt är det tvifvelsutan, att söka beröfva en lärd och vitter man någon del af det anseende för hvilket han arbetat; men att af idel fromhet ej hafva urskillning, det låter också ej förnuftigtvis föreskrifva sig. Efter detta företal, låtom oss komma till Rollin.
Denna voluminösa skribent, som under lefnaden upphöjdes med så stora loford, har ändteligen blifvit satt på sitt rätta ställe af efterverlden. Om man ej gjort en jette af honom, skulle han nu finnas mindre liten. Äger han något af det som gör skribenter odödliga? Och försvaras han från förgängelsen af något annat, än tryckerikonsten och tjockleken af sina arbeten? Har han gifvit litteraturen eller sitt språk någon ny stämpel? Ty det är detta, som afgör förtjensten till ett rum i minnets tempel, och kan man ej säga med sanning, hvad hans egna landsmän om honom erkänna: qu'il a travaillé, plutôt de coeur et de bonne volonté, que d'esprit et de genie.
Hans Manière d'enseigner et d'étudier les belles lettres, så starkt berömd af hans tids mästare, är en bok på det sättet god, att den intet ondt förorsakar. Men huruvida den bättre danar smaken i poesien, än läsningen af en enda sång hos Virgilius; i historien, än läsningen af en enda bok hos Tacitus eller Livius o. s. v., det är en sak, som jag ej tror behöfva vidlyftig undersökning. Metodologier tjena i vitterheten, likasom i mycket annat, nästan till ingenting. Men det har varit ett slags mani hos alla tiders lärda grälare, att vilja nödvändigt utpeka för andra den smula väg de sjelfve krupit. Geniet utpekar den icke: det röjer den genom sin flygt. Metoden att studera vitterheten, är att läsa det sköna med känsla, och det upplysande med manlig eftertanka, när man nemligen fått af naturen dessa egenskaper.
Rollins historiska arbeten förtjena att kallas arbeten, och ändå hellre, hans historiska dagsverken. Det är en oerhörd kompilation af fakta och fabler, sammangyttrad, utan stor urskillning, och utan all skymt af filosofiskt omdöme, hvarförutan historien, likasom alla andra skrifter, tjenar till intet nyttigt ändamål.
Man har disputerat om en häfdatecknare borde göra annat, än blott berätta, d. v. s. vräka fram händelser, utan att beledsaga dem med egna omdömen, och utan att i dem söka någon styrka för de principer han sjelf fattat om verlden och samhället. Det är likasom man ville sätta i fråga, huruvida man borde se sin tids händelser med eller utan reflexion. Om man ville utfästa ett pris för bästa sättet att skrifva historien, utan fara för tyranniet, bedrägeriet, missbruken och deras patroner, skulle man ej kunna finna något bättre, än det som innefattas i denna enkla regel: berätta utan omdömen, utan filosofi. Den invändning man gör, att historien annars lätteligen skulle urarta, antingen till partiskrift eller till en filosofisk deklamation, har ej särdeles vigt. Det är bättre, att en historisk skribent tänker och felar stundom, ja äfven deklamerar, än att han tänker alldeles intet. Det oriktiga, det öfverdrifna, kan borttagas; dervid är ej stor svårighet. Det är värre när det nyttiga ej finnes. Några häfdatecknare af stort namn hafva, det är sant, ej haft annan förtjenst än den, att med omsorg leda händelserna från deras verkliga orsaker, och att i en med sanningen noga öfverensstämmande ordning sammanbinda dem. Denna förtjenst är visserligen högt berömvärd; men det är ej den högsta. Historien, så författad, räcker åt politiken en ganska hjelpsam hand, jag nekar det ej: författad af filosofen räcker hon den åt menskligheten. Hans principer äro ädlare, vidsträcktare än den blott politiska klokhetens, efter det begrepp vi vant oss att fästa vid detta ord. Det är blott filosofen, som genom en ständig sammanhållning af dessa principer, och de händelser han berättar, kan göra historien till det hon bör vara: en verklig samhälls-skola.
Man finner ej spår till sådant i Rollins historiska skrifter. Stilen deraf är ren, säger man. Men hvad en blott ren stil är ofta en sömngifvande förtjenst? Är det för öfrigt en så stor egenskap att skrifva grammatiskt rätt; att sammanbinda meningarne riktigt, och icke säga osmakligheter? Det kan vara en merit hos oss, hvarest man ännu ej så allmänt lärt att taga den ton som passar, särdeles i historiska skrifter, och hvarest begäret att säga sinnrikheter eller qvickheter alltför ofta råder i detta slags arbeten; men knappt förtjenar denna renhet af stil något beröm hos en af Frankrikes ryktbara författare, bland hvilka den varit ett helt sekel en nästan allmän egenskap.
Så länge man som Rollin gör konsten att författa till en akademisk lärdomsgren, skall den troligtvis stanna vid ord och stil. Anmärk derjemte, att man aldrig talt så mycket om stilens förtjenst, som på de tider och orter, hvarest man icke haft eller vågat hafva annan förtjenst, än stilens. En ren stil har derigenom ofta kommit att betyda en stil ren ifrån saker.