Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Dalin

←  Om Rollin, och om Historisk Skrifart

Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter. Femte Bandet av Carl Gustaf af Leopold Dalin

Något om det så kallade Nya Stafsättet  →

Dalin.

Svenska vitterheten äger före Dalins tid nästan ingenting märkvärdigt. Jag uppehåller mig ej vid en Stjernhjelm, Spegel, Kolmodin, Runius, Lucidor, Frese, Fru Brenner m. fl., vare sig hans föregångare eller första samtidiga, alla mindre märkvärdiga än han. Man finner om dessa tillräcklig underrättelse i 4 dissertationer, utgifna i Upsala under titel af Historiola Poëtarum Svecanorum. Alla länders forn-vitterhet öfverflödar af dylika nästan förgätna namn, berömda på deras tid, men fördunklade genom en mera förädlad smak och verkligare förtjenster. Blott den lärda tom-skrifvaren behåller dem, för att gifva åt sina skrifter en tillbörlig vidd.

Se här likväl några korta underrättelser, sådana som de, utan att följa tidordningen, falla mig i minnet.

Stjernhjelm gjorde ett slags moralisk satir i hexameter, som han kallade Herkules, full af ett nu för tiden föråldradt språk, och efter de honom väl bekanta latinska mönster. Många finna den ännu förträfflig, eller tro åtminstone på gammal sägen att han måste vara det. Den har i sanning några raders likhet af romersk stil, men den har ännu flera sidor, hvilka den romerska smaken lika så litet skulle erkänna, som vår närvarande. En af personerne i poemet heter Rus, och mer än en sida upptages endast af namnen på vin- och ölsorter. Detta poem är för öfrigt svårt att finna, och visserligen mindre kändt, än omtaladt och berömdt.

Kolmodin skref en Qvinno-spegel, d. v. s. en berättelse på Alexandrinska rim om de vördiga qvinnor, hvilka den Heliga Skrift; omtalar. Det är af detta poem exemplen som böra berömmas, icke verserne.

Runius var qvick och utsväfvande. Man har af honom hans samlade skrifter, mest bröllops- och griftverser, utom ett antal andeliga visor, hvilka alla förråda mindre skalden än rimsnidaren. En af de förstnämda har till titel: En sannfärdig Bröllopsskrift, angående: att gå ogift är förgift, hvaraf ni ungefärligen kan dömma till det öfriga. Hans skämt af det hvardagliga slaget, hvars enda förtjenst, när det har någon, är ett visst tokroligt sjelfsvåld, förenadt med en ganska stor lätthet att rimma, gaf honom likväl i hans dagar många beundrare, hvaraf man väl ännu finner här och der någon öfrig.

Biskop Spegels långa poem: Guds verk och hvila, med ett företal, eller rättare sagdt dedikation till Gud i heroiska verser, är snart icke mera kändt af andra än af honom.

Frese skref en mängd andeliga verser, utan allt annat värde än deras gudaktighet, och Sofia Brenner, på flere språk lika väl, eller rättare lika illa. Allt, den ende Stiernhielm undantagen, är blott rimmad prosa, merendels af den lägsta medelmåtta, intill Dalin, som sjelf denna tiden begynner att sakna något af det stora antal beundrare hans arbeten så länge behållit.

Dalin, (detta namnet skall likväl aldrig upphöra att vara ett stort namn) Dalin föddes prestson i Halland, omkring begynnelsen af detta århundrade. Genom sina egenskaper, sina familjerökelser och Drottning Lovisa Ulrikas beskydd, bragte han sig opp till Hof-Kansler, i hvilken värdighet han dog, adlad, och Riddare af Nordstjerne-Orden, för några och trettio år sedan. Han jordades på Lofön bredvid Drottningholm, lades der i graf med den odödlige Klingenstierna, och Drottningen sjelf framträdde att beströ hans mull med blomster. Jag vet ej åt hvem af de tre detta gör en större heder. Man uppreste en vård på grafven som förvarar minnet häraf.

Ingenting är vackrare och ädlare än detta monument; ingenting oskickligare, osmakligare, än inskriften derpå. Der anföres ibland andra hans förtjenster till odödligheten, att han med sina infall och sitt joller haft den nåden att roa de kungliga personerna. Tanken, uppsåtet att hedra en mans minne, som gjort nationen heder; denna tanke var Lovisas, och var värdig henne. Tanken af inskriptionen var icke hennes, man ser det väl. Hennes själ ägde dertill för mycken upphöjning.

Dalin var verkligen i Sverige ett fenomen på sin tid, och hans skrifter ådrogo sig strax ibland hela allmänheten den ovanliga uppmärksamhet, som förebådar för sinnesodlingen ett nytt tidehvarf. De bedrogo sig ej, som så dömde. Han var, ännu en gång, Stjernhielm undantagen, den första man i svenska vitterheten, som föddes med sant snille. Vi komma öfverens att förstå dermed icke blotta rim-gåfvan, med hvilken det af tanklösheten så ofta förblandas, icke ens gåfvan för ett visst prydligare skrifsätt, ofta odlingens verk mera än tankekraftens; utan detta rena vidsträckta ljus i begreppet, som omfattar stora och vigtiga ämnen, förenadt med denna lifliga bildning, som kläder dem i sinnlighetens nödvändiga behag, och ger, likasom dagsljuset, åt allting färgor och rörlighet. Dalin var född till tänkare och skald: Rydelius gjorde honom till filosof. Han behöll för denna djupsinniga lärde all sin lifstid en stor vördnad, och anbefaller i sina skrifter hans Förnuftsöfningar åt alla unga vitterhetsidkare, som vinnlägga sig om en sann förtjenst i detta, förledande yrke.

Dalin begynte med att skapa sitt språk. På en gång var Svenskan med honom ett nytt, förädladt och ljuft tungomål. Det språk han skref var långt mera skiljaktigt ifrån det man talte och skref till hans tid, och äfven ännu på hans tid, än ifrån det man nu talar och skrifver femtio år derefter. Få af de ord han brukat äro föråldrade, och hans rena sammansättning, skild ifrån all oreda, alla tyska omsvep, all inveckling af periodiska sammanbindningar, gaf åt svenska skrifsättet dess första sanna egentlighet. Hans språk är, med ett ord sagdt, ännu hos oss alla goda författares, likasom Corneilles i Frankrike, med undantagande blott af den större kraft och den upphöjning, som smakens framsteg efter handen medfört.

Dalin kunde säga med Boileau: mon vers, bien ou mal, dit toujours quelque chose: före hans tid var det icke så. Hans verser voro, äfven på konstens vägnar, underverk emot dem som man gjorde före hans tid. De voro merendels rena, flytande, taktfulla, behagliga. Han hade qvickhet, liflig bildning, rik uppfinning. Det var alltid något ämne för tankan som han framställde, eller någon ny scen för inbillningen som han skapade. Han hade isynnerhet i sin prosa en otrolig gåfva, när han ville nyttja den, att jollra angenämt, och att qvarhålla ögat på det han skref. Hans saga om Hästen är ett stort bevis derpå. Det är der som han under allegorien af en häst, hvilken tid efter annan ömsar ägare inom samma slägt, målar med de mest lifliga drag Sveriges öden under Konungarne af Wasa-ätten. Det som i sanning är ett stort prof af hans konst och af hans förtrollande inbillning, det är styckets förträfflighet, oaktadt lågheten af allegorien.

Deremot borde hjertat finna honom kall. Nästan aldrig talte han passionens och känslans sanna tungomål. Han hatade musik. Glück skulle ej hafva varit begriplig för honom: hans verser sakna derföre fullkomligen de högre rörelser, det harmoniska majestät, de mäktiga lyriska ingifvelser, som äro sångens höjd och seger. Också läser man dem icke mera, sedan dels hans renare språk blifvit en allmän fordran, dels sakerna som han deruppå säger icke mera äga nyhetens retelser. Af denna orsak synas de oss nu mera till största delen triviala, utan konst och utan skönhet. Tagom då för afgjordt, att ingenting bibehåller sig igenom tiderna, utan det som antingen äger för betraktarens öga fullkomlighetens hela värde, eller genom en magisk hemlighet verkar på hjertat och känslorna. Sådant är den poetiska sångens välde, när den verkligen är sång, som den bör vara, icke blott rimmade tankar och tunn prosa, gjuten i versformen. Dalins poesi var deremot i allmänhet så litet sång, att han sjelf ej kunde finna, huru man begynner ett episkt poem med de orden: Jag sjunger. Han begynte sin svenska Frihet sålunda: Jag talar &c., och han hade rätt i hvad han då sade.

Dalin var icke mycket öfver tjugufyra år gammal när han utgaf Den Svenske Argus, en veckoskrift efter den engelska Spectators mönster. Han var då informator i Landshöfdingen Baron Rålambs hus, som han lemnade uppfyldt af sina tillfällesrim, alla rätt goda för hans tid. Så känd och utmärkt han derigenom gjort sig, var det besynnerligt, att han utan att röjas, eller ens misstänkas, kunde tvenne år efter hvarannan utgöra hela den läsande svenska allmänhetens vällust, ämnet för alla samtal och för allas nyfikenhet. Men något ännu mera värdt förundran är det, huru en yngling, nästan vid utgången af gossåren, finner i sitt eget hufvud, sin egen inskränkta erfarenhet af verlden och samhället, tillräckligt förråd för tvenne års beatändigt samtal med allmänheten; hvari den på en gång såg sig undervisas af en mogen tänkare, bestraffas af en satirisk sedolärare, och förlustas intill gäll-skratt af en härmande skämtare. Denna yngling kände redan konsten att göra sig läst. Han målade sin tids seder på ett så träffande sätt, att ingen mera trodde sig säker för hans penna. Den ena läsaren log på den andras bekoatnad. Hela allmänheten hölls i en så längtande väntan på hans blad, att de hvar gång de utgåfvos, likasom ett rof sletos emellan dem som afhämtade dem.

Man läser nu ej mera Argus, ty sederna äro ej mer de samma, och porträtten föråldrade. Smakens förädling har dessutom gjort sjelfva skrifsättet till vissa delar mindre efterdömligt. Roligheterna äro icke alltid af det slaget, som nu för tiden gillas. Skämtet icke det fina stickande salt, hvilket likasom ouppsåtligen undslipper pennan, och genom sitt hastiga bruk lemnar ingen tid åt fördunstningen. Det förlorar sig här ofta i ett vidlyftigt joller. Figurerna grimacera och satiren gycklar. Men man skall alltid igenkänna i detta arbete ett rikt och lifligt snille, som tänkt öfver sakerna, som har vigtiga föremål, och som naturen danat att verka på tidehvarfvet.

Dalin åtnjöt den sällsynta äran, att Riksens Ständer, vid Riksdagens slut 1734, i en offentlig böneskrift till Konungen, anbefallde till hans nåd och belöning den okända auktor, som sedan tvenne år gjort sig genom sina skrifter så väl förtjent af det Svenska Publikum. Det var nu han upptäckte sig: aldrig skedde en sådan upptäckt med mer ära för en författare, och nu begynte hans lycka att vandra tillhopa med hans rykte. Efter några års förlopp blef det honom uppdraget att författa Svea Rikes Historia. Ni känner redan förut detta arbete, till dess historiska värde och brister. Jag skall blott nämna, att han öfverförde till detta nya yrke samma lyckliga skrifart, hvarigenom han förut gjort sina skrifter älskade af Nationen. Man hade på den tiden i Sverige ingen bättre skrifven bok, och tilläfventyrs har man ännu ingen bättre skrifven historia. En värdig allvarsamhet är den historiska stilens första egenskap. Dalin kunde, när han ville, äfven upphöra att skämta, och han visste att dertill åtskilja tillfällen. Alla sanna snillen veta det. Sjelfva den skämtsamma Holberg skrifver ej sina historiska arbeten med samma lösgifna lynne, som han skref sina epistlar. Ingen af dem begge trodde, att man i Rikets Häfder borde föra en tokrolig penna. Denna förblandelse af stilar är det största bevis af smakens antingen barndom eller förderf. På femtiotalet utnämdes Dalin till den dåvarande Kronprinsens informator. Nu var han hofman; men det var icke det som utgjorde hans märkvärdighet. Skyndom tillbaka till författaren.

Dalin gjorde hvad en ung författare bör göra, som vill känna sin styrka: han försökte den i det ena slaget efter det andra, det vill säga, han skapade dem i Sverige; ty före hans tid hade man ingenting skapat eller försökt af sann vitterhet. Svenska Friheten, tragedien Brynilda och komedien Den Afundsjuke följde hvarandra på korta mellanstånd, fast i annan ordning än de här nämnas. Och nu hade han inom få års förlopp skördat en fyrdubbel lager för fyra den tiden berömda arbeten, hvardera i hans språk det första af sitt slag. Till dess hade han arbetat att skapa sitt anseende; nu var det gjordt, nu var han vitterhetens furste; ingen täflade mera med honom om spiran; det vår hans och språkets olycka. Nu kommo lyckans omsorger, och hoflefnadens förströelser. Man har sedan den tiden af honom, utom hans Riks-Historia, intet arbete af upphöjning.

Poemet Svenska Friheten utgör ett slags blandning af hjelte- och lärodikt. Utan tvifvel var det Dalins mening att gifva nationen ett episkt poem. Emellertid innehåller detta episka poem föga annat, än en rimmad saga om frihetens öden i Sverige, intill Regeringssättets förändring med Drottning Ulrika, Konung Carl XII:s syster, jemte några slutliga betraktelser öfver allmänna välfärden och öfver oenighetens faror. Se här planen deraf.

Friheten kommer ner i en sky till Drottningen, och berättar för henne Svenska Konunga-längden ifrån Margaretas tid ända till hennes egen brors död, hvarom hon troligen ej kunde vara förut okunnig. Ulrika somnar, som man vanligen frestas att göra, när man hör vidlyftigt berättas hvad man vetat längesedan, och har under sömnen en allegorisk dröm, som föreställer oenighetens olyckor. När hon vaknar kallar hon sin trogna Svea inför sig, och uppmuntrar henne att med högsta nit vårda och skydda friheten. Gudinnan framställer sina fordringar, och ger läroreglor för landets politiska och ekonomiska väl. När Friheten sagt fram sina lärdomar, dör Ulrika strax på stunden, utan annan synbar anledning, än den att sluta poemet.

Man måste tillstå, att denna uppfinning icke är den mest episka. Emellertid emottogs poemet med förtjusning, och har länge hos oss varit berömdt såsom en god epopé, jemförlig med andra nationers mästerstycken. Till den grad voro rim med tankar en alldeles osedd nyhet i Dalins första tid, att man trodde konstens höjd upphunnen, så snart man i ett rimmadt språk kunde framställa några allmänna maximer med ett visst logiskt sammanhang. Stilen är merendels låg och hvardaglig. Der auktor någon gång höjer sig, dröjer han ej länge i sin lyftning från jordytan. Denna språkets lätthet och hvardaglighet var i detta, som i alla Dalins öfriga poetiska arbeten, hans förtjenst och fel. Han var poet genom tanken, rimmet och hvardagsspråket; hvilket just är det, som ger åt mängden på en gång nöjet att begripa och beundra. Så snart stilen höjer sig genom känslan och bildningen, är det på en tid, sådan som Dalins, icke mera menighetens tungomål: det är ett främmande språk, som med möda förstås, och som tröttar mera än det förnöjer.

Tragedien Brynilda, eller den olyckliga kärleken, hade gjort på nationen en lika, om ej större verkan än Svenska Friheten. Det är sant, att denna kärlek, olycklig till och med i sin målning, var det således i allt, utom i det sätt hvarpå tragedien emottogs af allmänheten. Man skulle falla i outredliga motsägelser, om man ville dömma den efter det dubbla slag af beundran, hvarmed den då uppfördes och hvarmed den nu omläses. Man kan ej likna den i sin första starka verkan vid annat, än Corneilles Le Cid, och ej i sin sanna poetiska stil vid annat, än Pradons pjeser.

Detta poem har likväl ett slags förtjenst, som med alla öfriga brister ej kunde fela att intaga åskådaren. Den består dels i välljudet af några högstämda rader,^[1] och dels i målningen, sägom rättare, i maximerne af en viss ridderlig stolthet, som väl ej ofta förädlar uttrycket, men som själen känner.^[2] Lägg till vissa naiva drag af kärleken och svartsjukan, hvari man älskade att igenkänna menniskohjertat, utan att besinna deras löjliga obehörighet för tragedien.^[3] Men Dalins allmänna och egentliga förtjenst, här som alltid, var tvifvelsutan den, att hans verser alltid hade ett klart innehåll. Goda eller släta, passande eller löjliga, sade de alltid någonting, och talade alltid till begreppet eller inbillningen. I detta poem talade de äfven någon gång till hjertat.

Det är här stället att nämna ett ord angående skådeplatsen, som i våra dagar begynt att utgöra en väsendtlig del af nationens vitterhet. Detta stundom lättsinniga, stundom ädla och moraliska yrke, som med rikedom på dertill nödvändiga talanger är ett af en nations lifligaste, och med brist derpå ett af hennes sömnigaste nöjen, — detta yrke var i Dalins ungdom nästan lika så misskändt och oförsökt, som för mer än hundrade år tillbaka. Det är sant, att vi redan ifrån Drottning Christinas tid äga pjeser skrifna för skådeplatsen. Messenius hade deraf sammansatt ett temligt antal, tagne ur våra äldsta häfder, under namn af lustiga tragedier, ynkliga komedier, begge slagen värdiga deras namn. Hans föresats var, som han sjelf berättar, att på detta sätt, tidehvarf från tidehvarf, slutligen förvandla hela vår Historia i skådespel, efter kronologisk ordning rimmade. Lyckligtvis blef arbetet honom för vidlyftigt. Man må ej söka hvarken plan eller intresse, eller språkets behag i dessa olyckliga rim-alster. Det enda som kunde gifva dem för betraktarens ögon någon märkvärdighet, vore deras nära samtidighet med Corneilles och sjelfva Racines odödliga mästerstycken. Drottning Disa och Cinna, skrifna nästan på samma tid, framställa en märkvärdig kontrast af sinnesodling, som för den tiden tillika målar nationerna. Författaren hade ämnat dessa skådespel, att som en på samma gång vitter och historisk öfning uppföras af de studerande vid Upsala Akademi, hvilka under den så kallade Distings marknad, deras frihetstid, vanligen gåfvo sig dessa tidsfördrif. Flere efter Messenius, och senast den nyligen afledne åldrige Biskopen i Lund, följde samma efterdöme, och sammansatte mer eller mindre släta skådespel för de studerandes nöje. Hans Ingeborg är, om jag ej felar, äfven yngre än Dalins Brynilda, så otroligt det ock bör synas för den som läser detta arbete. Emellertid fortfor detta slag af vitterhet att fullkomligen vanhäfdas. Ty man vet, att hos mindre förmögna folkslag, hvilka ej äga nog rikedom eller nog odling att erfara behofvet af sinnets nöjen, fordras nödvändigt ett hofs uppmuntran och frikostighet, att framkalla och underhålla dem. Vårt hof hade deremot sedan lång tid varit antingen utländskt eller krigande. Christina, det är sant, och Carl XI voro begge infödda, begge älskade de äfven högtidligheter. Deras kostbara karuseller vittna derom; men den ena skattade föga våra inhemska snillen, likasom deras språk, och den andra saknade tilläfventyrs antingen behag för detta yrke, eller ämnen der före, värdiga att uppmuntras.

Sverige ägde således ännu under Fredriks regering ingen teater, med mindre man vill gifva det namnet åt några oformliga försök dertill, här och der i provinserna, några illa målade tapeter, uppsatte till likhet af en skådeplats, hvarest ett sällskap af äfventyrare, hvilka nöden gjort till aktörer, och hvaraf icke ens alla talade samma tungomål, uppförde farser, värdiga de ställen på hvilka de gåfvos. Sådana voro, för att som exempel nämna några deribland, komedierne: Syndafallet, Rika Mannen och Lazarus, Doktor Faustus, Fröken Svanhvita, med flera af lika egenskap. När något af dessa flyttande sällskap, mindre oskickligt än de öfriga, med Öfverhetens tillstånd qvarstannade i Hufvudstaden, gaf det sin brädlada namn af Kongl. skådeplats. En skådeplats värdigare detta namn hedrade likväl Drottning Lovisa Ulrikas omsorg för Svenska Vitterheten, men hennes beskydd gaf ej i lika mått snille som uppmuntran. Åtskillige af hufvudstadens förnäme eller vittre män riktade icke dess mindre, tid efter annan, den nya teatern med arbeten efter deras vis, hvaraf ganska få, det är sant, ens till namnet undkommit glömskan. Midt ibland dessa svaga försök, värdiga att gömmas i det stoft hvaröfver de nästan aldrig upphöjde sig, frambröt likväl Dalins Brynilda, och slog nationens ögon med glansen af en förut osedd skönhet. Man fann sig på ett angenämt sätt öfverraskad, att höra från teatern ett nytt, ljufvare tungomål; att finna en handling af åtminstone något slags sant intresse för hjertat, i stället för orimliga munksagor; och att emottaga ålderdomens berömda hjeltar på scenen, första gången sedda i någon likhet af deras forntida kämpastorhet. Det var nytt, och i sanning märkvärdigt, att på en svensk skådeplats finna till karakterer, seder, passioner, naturen åtminstone igenkänneligen följd och afskillrad. Sådant var Brynildas företräde framför alla föregångna skådespel, och sådan den vinning svenska skådeplatsen derigenom gjorde. Det var steget i detta yrke, visst icke till fullkomligheten, fordrom det ej; men steget ifrån det tjockaste kaos, åtminstone till ljus och daning.

Brynilda, sedd i det större ljuset af yngre tiders odling, är ej mera, upprepom det, densamma förtjusande hjeltinna, som för mer än ett halft sekulum tillbaka framtvingade den svenska åskådarens första tårar. Denna tragedi har många fel emot reglorna, eller snarare sagdt, nästan följer inga. Hon har isynnerhet det större felet, att vara skrifven med en ganska ojemn styrka, och på några ställen slappt, ända till löjlighet. Flere scener stiga ner till en för sorgespelet otillåtlig naivetet.

Se här, om det roar er, planen till denna första berömda tragedi i Sverige, beundrad för 60 år tillbaka, och ännu prisad af några åldriga rimälskare, som skaka hufvudet åt flärden af vår nyare skaldekonst.

Tvenne hjeltar, Sigurd Sven och Atle, mötas i Brynildas hof, man vet ej huru, och man får ej veta det. Scenen öppnas med en igenkännelse, hvarom intet ord vidare förekommer. Sigurd Sven älskar Edla, Atles syster; Edla deremot Hjalmar, Brynildas bror. Atle är kär i Brynilda, och Brynilda i Sigurd Sven. Se der fem personer, som älska den ena den andra, att jag så må säga, i ring efter hvarandra, och nästan utan all motsvarighet. Det är ej olycklig kärlek som fattas i denna tragedi åtminstone.

Brynilda fattar i sitt Råd det kloka beslutet, att skänka sin hand och sin krona åt den hjelte, som hade tjock hud nog att gå oskadd upp till hennes borg, midt igenom en stor eldbrasa. Tillstå min vän, att det Rådet förtjente sina stolar. Sigurd Svens ankomst till hofvet var henne redan kunnig, fastän hon, som hon i förtroende yttrar sig till Höfdingen Angantyr,
— — — ännu ej fådt den styfva prinsen skåda.
Lika så väl visste hon äfven, att ingen annan än Sigurd Sven, såsom välförståendes tvådd och härdad i drak-blod, kunde utföra denna underbragd, hvarom sjelfva Atle utlåter sig med en hjeltes ädla uppriktighet:

Nej Prins, jag bjur ej till, jag skulle snart bli bränder.

Sigurd Sven deremot, som ej fruktar att bli bränder, tillbjuder sig ädelmodigt att taga på sig Atles kläder, gå igenom elden för honom, och låta nb. viga sig i Atles namn. Utan minsta motsägelse af sitt höga hjeltesinne, emottager Atle hederstjensten af detta lilla skälmstycke. Och som erkänslan är en vacker pligt, lofvar han Sigurd Sven tillbaka allt sitt bistånd, att om möjligt är göra sin syster trolös emot Hjalmar. Hjalmar, som varit många år borta utan att låta höra det minsta af sig, kommer nu hem i ögonblicket, får veta Edlas fara af Angantyr, och far strax åter sin väg. Denna Hjalmar har sitt eget tragiska lynne. Han reser bort igen, säger han,

På det nu Sigurd Sven må fritt få bjuda till.

Under det att Sigurd Sven bjuder till hos Edla, är Brynilda tröstlös öfver Atles gång igenom elden. Förtviflad att ej kunna beveka Sigurd Sven, och underrättad om hans kärlek för Edla, gör hon nu, hvad den naturliga billigheten föreskrifver en Hjeltinna och en Drottning som har en rival. Hon låter slå Edla i jern och bojor. Säj fröken, så tilltalar hon henne med en Drottnings upphöjda språk,

Hvad konster brukar hon, när hon vil manfolk dåra?

Edla svarar tillbala med en förolämpad Prinsessas ädla stolthet:

Tag, Drottning, Sigurd Sven med all sin magt och ära,
Jag vill, min sann ej ha'n.

Man väntar att Alle skall ge försvar åt sin systers oskuld, åtminstone ihågkomma sitt löfte till Sigurd Sven, för hvars kärleks skull Edla misshandlades. Alldeles intet. Han yttrar sig tvertom till Brynilda med en, till och med hos honom, oförmodad fegsinnighet:

Ja visst, när Edla ej sitt eget bästa vet,
Så bör det ske med tvång.

Hvad Atle angår, kallar Brynilda honom föraktligen, stackars prins, och förklarar att hon aldrig kan älska och aldrig tåla honom. Det är ej deri hon har orätt tyckes mig. Emellertid tillstår hon sig vid närmare eftersinnande någorlunda tillfreds med honom, föreläggande honom blott ett enda litet villkor, hvarigenom han borde förtjena hennes ömhet. Detta villkor består i följande enkla och billiga anmodan:

Slå Sigurd Sven ihjäl!

Men Atle, som talar beständigt om ärans fordringar, och som äfven har vissa skrupler i anseende till vänskapens, kan ej låna sig till detta hedersvärf. Han föreslår i stället den lindrigare och rättvisare utvägen, att bränna opp sin trogna väns skepp, och låta mörda hans följeslagare. Brynilda uttyder allt detta såsom undflykt af hans räddhåga, och vänder sig till Angantyr, af hvilken hon nu fordrar hämd på Sigurd Svens kallsinnighet. Angantyr begynner sitt svar med ett litet loftal öfver sin gamla trogna arm, som han visar Prinsessan, och hvarom han säger på ett för Brynildas egen tapperhet föga smickrande sätt:

Han har befäst er thron, som vinglat som ett spröt.

Brynilda ropar:

Ack stöt mig dermed ned, du trogna gubbe, stöt.

Angantyr svarar:

Nej, förr skall Sigurd Sven få känna'n i sitt hjerta.

Den gamla tappra armen fann likväl rådligt, att för denna gången välja vägen till hjertat genom ryggen. Han mördar den gudfruktiga prinsen i templet, under det han ligger i sin bön för altaret. Brynilda följer efter, och dödar sig med samma dolk.

Emellertid har Edlas hjerta begynt att så oförmärkt ömma för Sigurd Sven. Hon finner hos honom någonting förtjusande:

I ögon, tal och vett, i högvälborne seder.

Se der en art af seder, hvarom moralisterna

hysa olika meningar. Hon kan ej längre vara ensam med honom i templet. Det synes henne, som hennes trohet för Hjalmar der löpte någon fara, säger hon. En otidig skämtare skulle svara henne, att de högvälborna sederna föra sådant med sig. På en gång visar sig Hjalmar, återkommen man vet ej hvarföre, och hvilken Edla gör i början den komplimenten, att anse för Hjalmars blotta skugga. Men hon låter öfvertyga sig. Nu inträffar också tidningen om Sigurd Svens och Brynildas öde, uttryckt i följande väl valda termer:

Nu stod de begge här, nu ligga de der båda.

Hjalmar och Edla deltaga som de böra i den olyckliga händelsen, men finna i så fatta omständigheter ingenting vidare att göra vid den saken, utom att gifta sig med hvarandra, intaga thronen efter Brynilda, och begrafva de begge liken. Hjalmar föreslår sjelf grafskriften, som på vanligt förnämt sätt är litet felaktig mot grammatikan, och som slutar sorgespelet.

Det var ej så, erkännom det, som Corneille och Racine, inemot hundrade år förut, skrefvo deras odödliga mästerstycken. Dalin var visserligen deras like, kanske öfvergick han dem i allmänt tankesnille: hvarföre var han så långt under dem i tragedien? Derföre att gåfvan att rimma, äfven med qvickhet och inbillning, är någonting helt annat, än verklig talang för poesien; och derföre att tragedien utgör ännu ett särskilt slag deraf, som fordrar sina helt egna gåfvor, af känsla, bildning, djupt omdöme och sinneshöjd. Oaktadt allt delta har tragedien Brynilda några vackra ställen, som temligen rättfärdiga den stora verkan den gjorde i dess första nyhet, och äfven länge fortfor att bibehålla. Denna verkan var så ovanlig, att man nästan öfverallt lärde sig större delen deraf utantill, och att man äfven i flera enskilta samqväm gjorde sig ett utvaldt sällskapsnöje af dess uppförande. Ifrån teatern är den emellertid hänvist till mängden af de föråldrade försök, som den strängare granskningen icke mera tillåter att föreställas.

Komedien Styrbjörn, eller Den Afundsjuke, har undergått samma öde, kanhända med mindre rättvisa. Den är, som namnet redan utvisar, en karakters-pjes; förträfflig för sin tid, full af komisk kraft, och i många afseenden jemförlig med Molières och Holbergs bättre pjeser. Dalins lefvande och glädtiga inbillning hade här sitt rätta egentliga fält. Hans böjelse för satiren och sedoläran gjorde att han nästan alltid lyckades, åtminstone i prosan, så ofta han öfverlemnade sig deråt; och kanhända är han intill denna stund den enda Svensk, som skulle ägt förmåga att gifva nationen en komisk teater. Han skulle hafva tillagt en ny hälft till sina redan odödliga förtjenster, om han användt på arbeten af detta slag all den tid han bortkastade på sina sex tomer strödda rim, utan värde och varaktighet.

Styrbjörn är i denna pjes en gammal afundsjuk narr, som ej kan tåla för någon del annat folks lycka och företräden. Hör han talas om någon som ser bra ut, sätter han händerna i sidan och säger: bättre än jag? Är frågan om goda viner, ropar han: bättre än mina? Föreslår någon en man åt hans fosterdotter, blir första frågan, om han är af det ängsliga slaget, som man berömmer? Han slår opp förlofningen med en son af sin gamla vän, derföre att fadren inom kort tid kommit i nåd vid hofvet, fått ett ansenligt embete, ett rikt arf och på köpet blifvit baron. Det är ej nog. Han måste lyckas att fälla sin gamla vän; han kan ej äga en glad dag dessförinnan. Man talar för honom om en förundransvärd trollman, som skall kunna uträtta hvad han önskar, men för ett i sanning hårdt pris: det är, — hvad man knappt skulle förmoda — käppslängar. Och den andra mister lyckan? frågar narren. Som en dröm, svaras honom. Nå, säger han, jag har en sextio års rygg, det är sant; men går det grepet an, så har jag slitit honom med heder. Trollmannen kommer, patienten svepes i ett täcke, lägges på golfvet och emottager vissa rapp för nåden vid hofvet, vissa för den höga tjensten, vissa för testamentet, och vissa för baroniet. Emellan hvart särskilt ämne för sin afundsjuka andas han ett ögonblick, hvarefter arbetet åter företages. Nu lät gå, säger han, för nåden vid hofvet, — eller för testamentet, eller för det goda ryktet, eller hvad som följer i ordningen. Det är ej frågan om att här göra er räkning för hela planen af detta skådespel. Ni kan af det redan sagda någorlunda sluta till Dalins talang för komedien. Samtalet har all erforderlig förtjenst af natur och liflighet, och konsten att skapa hvad man kallar situationer, så föga röjd i hans tragiska försök, visar sig deremot här i utmärkt högre grad. Nästan hvar scen är en ny spegel af den karakter han målar.

Man förebrår denna pjes tre saker: 1:o orimligheten att tro på trollmannens förmåga, och strykets verkan till ett sådant ändamål; 2:o lågheten af uppfinningen och af sjelfva utförandet på teatern, som vill synas en grofhet i sederna; 3:o Nisses roll, som gör och säger ingenting annat, än en stor hop toklustiga dumheter. Jag törs ej påstå, att man har alldeles orätt i dessa omdömen. Men mig förekommer som Holberg och sjelfva Molière skulle inför lika stränga domare förlora någon del af deras berömda värde. Måste man ej äfven hos dem, för effektens skull, ofta halka öfver troligheten, ofta tillåta en liten öfverdrifning, ofta tåla andra seder än det finare umgängets, ofta hålla till godo att skratta med den lägre myckenheten? Också spelas nästan ej mer dessa pjeser, svarar man. Riktigt. Men har samhället och skådeplatsen förlorat eller vunnit dervid? Våra tjutande dramer, våra så kallade komiska operetter, våra småroliga hvardagshändelser, lämpade för teatern, utan karakterer och utan moraliskt ändamål, äro dessa, man säge mig det, i minsta afseende jemförlige med desse store mästares odödliga karaktersstycken? Man fordrar för skådeplatsen det belefvade umgängets finare språk och seder. Godt. Men man besinnar ej, att det belefvade umgängets natur just består i två saker: konsten att undangömma lasten, och konsten att undvika det löjliga. Man besinnar ej, att man gör derigenom den sanna komedien omöjlig. Få laster, få dårskaper äro af den beskaffenhet, att de kunna lifligen målas med artighetens små fina penseldrag. Se der hvarföre vi också nästan icke hafva några komedier, ock hvarföre det äkta komiska saltet, som icke mera finnes, måste ersättas så godt man kan, genom qvicka infall, tvetydigheter ock tokroliga misstag. Se der också, hvarföre konsten att vara aktör, som i fordna dagar förutsatte ett verkligt studium af menniskohjertat, nu för tiden föga består i annat än konsten att gå, stå och tala på teatern med ett visst otvunget skick. Men dessa allmänna betraktelser föra oss för långt ifrån Dalin. Återtagom berättelsen.

Ett stort antal strödda skaldestycken hade utom dessa större arbeten flutit från Dalins penna. Alla vittnade om ett rent hufvud och en naturlig, qvick och flytande skaldegåfva. Det var mycket i början af hans tid; men det var icke nog för slutet deraf, ännu mindre för den närvarande. En hufvudsaklig anmärkning dervid är den, att ibland hela detta stora antal mindre poesier, som kan under loppet af sin lefnad alstrat, nästan ingen enda finnes, som icke blifvit författad för en viss dag, ett visst tillfälle; och dessa tillfällen voro merendels bröllop, begrafningar eller namnsdagar. Nästan intet enda af dessa stycken finnes vara skrifvet öfver ett verkligen poetiskt eller filosofiskt ämne. Hans såkallade Aprilverk och några få fabler undantagna, utgör hela massan af hans strödda poesier intet annat, än en ofatt sexdelad kropp af familje-smicker, hof-uppvaktningar och sällskaps-joller. Dermed begynte han som student, dermed slöt han som Hof-Kansler. Hans medel till lyckan hade varit beröm och löje: i intetdera afseendet kunde man slutligen umbära honom. Hvart han kom, på hofvet eller i enskilta sällskaper, lade man framför honom papper och pennor: derifrån detta tusental inpromtuer, medelmåttiga visor och andra rimfoster, som han med ovårdsam hand dagligen strödde omkring sig. Det är sant, att allt emottogs i den tidens högre samqväm med bifall och förtjusning: antingen att man verkligen begynte känna det ädlare sällskapsbehaget af tankens och snillets nöjen, eller att de förnäma trodde derigenom härma deras stora Drottnings efterdöme.

Med all likhet af sann aktning, tycktes den äran att lefva med de stora, likväl hemligen förutsätta å Dalins sida villkoret att förtjena den genom stundeliga qvickhetsprof. För sin ära i eftervärlden hade han visserligen gjort bättre, att icke underkasta sig ett sådant villkor, än att oupphörligen låta aftvinga sin sångmö dessa otaliga hvardagsoffer, hvilka på en gång utmattade och vanhedrade den. På sådant sätt förtärdes emellertid under ett nästan beständigt missbruk det första snille för vitterheten, som den svenska jorden ifrån så långa tider tillbaka framburit.

Man har ännu af Dalin början till en öfversättning af Addisons Cato. Det är märkvärdigt nog, att denna öfversättning synes af alla hans poetiska skrifter, (åtminstone i de första stroferna) mest närma sig intill sednare tiders upphöjdare skaldespråk. Men hans ära ännu mera än hans skaldekonst var nu på sin höjd; hans förtjenst var nu belönt, och hans ställning tillät honom icke mer att företaga vidlyftiga arbeten. De olyckliga partier dessutom, som vid våra Riksdagar sedan långt tillbaka täflat om öfverväldet, sträckte äfven till honom verkningarne af deras inbördes förföljelser. Af de samma Ständer, som för några Riksdagar sedan hade lemnat honom ett så hedrande vedermäle af nationens högaktning, dömdes han nu, på anledning af ett litet sarkastiskt skämt öfver oskickligheten af vårt då vanliga predikosätt, förlustig sitt embete som Kronprinsens informator, och förvistes för en tid ifrån hofvet, hvars sällskapsnöjen han gjort genom sitt umgänges behag, sin kännedom af verlden och sin lekande påfundsgåfva.

Dalins rykte har under de sista tjugu åren mycket aftagit, och hans namn småningom upphört att medföra samma begrepp om förträfflighet, som nationen varit länge van att fästa dervid, Förundrom oss ej deröfver. Det är ett öde, nästan oskiljaktigt ifrån hvar och en ovanlig talang, som framblänker på en mörkare tid, eller i första dagningen af en nations vitterhet, att genom nyhetens första intryck länge orättvist fördunkla alla påföljande, och att genom konstens växande fullkomlighet lika orättvist ändteligen fördunklas af dem tillbaka.

Jag är viss att den första, hvars pensel till färgor och skapnader härmade naturen, den första som af trädets eller stenens grofva block danade likheten af en menniskobild, ehuru ofullkomlig deras konst också troligen varit, likväl samlat omkring sig flera beundrare, än mången af deras efterföljare. Men kännares antal, i början litet, växer småningom. Konstens äkta mästerstycken jemföras ändteligen med lemningarne från dess första svaga början. De gamla berömda namnen förlora deras gudomlighet; men också ofta deras rättvisa högaktning. Man nästan rodnar för sin beundran, och det allmänna omdömet, förtrytsamt att hafva skänkt dem en alltför lätt vunnen ära, söker likasom en frikännelse från sitt fel i deras under billigheten nedsatta värde.

Sådant har varit i all konst, all vitterhet, de första mästares ombytliga öde.

Dalin i Sverige, likasom den gamle Corneille i Frankrike, såg sig redan under sin lifstid öfverträffas i poetisk förtjenst; men ännu på långt när icke i ära och rykte. Likasom den franska skalden satte han länge, obekymrad, ett stort namn och den allmänna beundran mot några få kännares hemliga affällighet. Men dessas omdöme har slutligen (som alltid måste ske) blifvit allmänhetens. Tiden och jemförelsen hafva upptäckt hans brister, och man gör honom nu kanhända något mindre än rättvisa; försökom att jemt göra honom den.

Medgifvom att Dalins lätta, ofta intill högsta slapphet flytande verser, icke äro i poetisk skönhet jemförlige, hvarken med dem som redan på hans tid gjordes, eller gjorts sednare. Medgifvom att känslans högre rörelser, att stilens trollkraft icke var hans förtjenst. Måhända behöfs det ej att vara den förste bland svenske skalder, för att i dessa egenskaper långt öfverträffa honom. Man säger att uttrycket gör poeten: i det fallet var Dalin icke poet, eller var det sällan. Den som söker hos honom hvad man i en viss upphöjd mening kallar Skaldekonst, skall i hans sex rimmade tomer icke utan möda finna hvad han efterletar.

Men på en tid då man ännu trodde tillbörligt, att för rimmets och meterns skull förlåta de största språkfel och äfven de största omeningar, hvad mera oväntadt, hvad mera undransvärdt, än att, oaktadt denna svårighet af meter och rim, likväl ändteligen finna hos en poet, icke blott ett rent, otvunget, flytande språk; utan också verkligen det som ännu var långt sällsammare, tankarnas värde och deras fullkomligt logiska sammanhang? Sådan framblänkte Dalin i en tid af rimmets beständiga strid med förnuftet och språklagarne. Lägg dertill delta uppväckta tankesnille, hvarmed naturen låtit honom födas, ojemförligt fyndigare, rikare, mera prydt med kunskaper och menniskokännedom, mera vändt på ämnen af allmän nytta, mera uppmärksamt på sin tids brister och löjligheter, än någon af hans föregångare, så torde, i brist af poetisk fullkomlighet, likväl ett annat ej mindre värde, hos honom återstå att högakta; ett värde af verkligt stort natursnille, som han måhända delade med ingen af sin nations äldre skribenter, och som högst få af sednare tiders författare torde dela med honom.

Dalin, född närmare våra dagar, skulle ofelbart hafva täflat med alla i auktorlig förtjenst: men skulle hvar och en som hos oss i stil och smak verkligen öfverträffar honom, född på hans tid och i hans rum, också lika ofelbart hafva gjort samma oförgätliga epok i språkets, vitterhetens och den allmänna tankeodlingens historia? Denna enda jemförelse säger allt.

Glömmom då för ett ögonblick smakens, skrifartens, med ett ord, konstens högre fullkomlighet, lika så mycket tidens och mödans långsamma verk, som naturgåfvornas. Föreställom oss blott en man, som i kraft af sitt enda snille, ger åt sin nation nästan ett nytt språk, och den första likheten af en sann vitterhet; en man, som genom sina skrifter uppväcker en hel generations enstämmiga förtjusning; skapar, att jag så må säga, tankens, läsningens nöjen ibland ett folk, ännu föga vandt att njuta dem, och tillägger derigenom, ojemförligt mer än någon annan på hans tid, till massan af det allmänna förståndet: föreställom oss en sådan man, säger jag, lemnande framför sig alla sina föregångare långt öfverträffade, och efter sig ett namn, som under ett halft sekel brottas i berömvärdighet med de lyckligaste efterföljare: och i denna teckning igenkännom Dalin, sådan han verkligen var, sådan han förtjenar att ihågkommas, och sådan man likväl ofta glömmer att betrakta honom.

---

1. Till ex.

   Bland trän är Cedren stolt, bland foglar Örnen ljungar,
   Bland djur går Lejon först, och Sigurd Sven bland kungar.

2. Till ex.

        Men är det väl min vana,
   med löften och med ord att drifva spel och lek?
   Jag är Kung Sigmunds son, jag är ej född till smek.
   Om jag med dygd och svärd ej kan mitt syfte vinna,
   Ej skall det ske med nät, som lönska hjärnor spinna;
   Med hjertat i min mun, med dygd i sköld och hjelm,
   Vill jag fast hällre dö, än segra som en skälm.

3. Till ex.

   Mitt mod har farit bort, jag vet min sann ej hvart.
   Jag känner mig ej sjelf, jag är ej mer Brynilda:

   Jag tror den lilla Gud, som kan så konstigt bilda,
   Har satt här inombords en an person, än jag.
   Ack, at Brynilda är som andra flickor svag!
   — — — — — — — —
   Jag är nu som ett lam. Den stygga Sigurd Sven
   Har denna ändring gjort. Men ack, hvart far jag hän?
   Hvad sad' jag? är han stygg? Nej, denna vackra hjelte
   Har endast gjort sig värd Brynildas brudebälte.
   — — — — — — — —
   Mån jag ej honom nu i mina händer har?
   — — — — — — — —
        Hur är det fatt Brynilda?
   Om du dock kund' bli ond på detta stora mod.
   Men ack, du har dertill en alltför nådig blod!
   — — — — — — — —
   Här fins väl i ert hof ett norr för hans magnet.
   — — — — — — — —
   Mån af en an än mig den prinsen är betagen?
   Nej, aldrig tror jag det.
   — — — — — — — —
   När kärlekskampen sker.
   — — — — — — — —
   at han sig understår i Edla vara kär.

   &c. &c. &c.