Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Tal vid högtidliga tillfällen
| ← Nyttiga Betraktelser om Auktorer och om Vitterheten |
|
2. St. Åminnelse-Tal → |
STYCKEN om TALEKONSTEN.[1]
Förgätom hvad denna konst fordom varit. Talom blott om hvad den är i våra dagar och i vårt land. Den har hos oss vanligen tre föremål, och sällan andra: Högtidliga tillfällen, Åminnelse-Akter, och Religionsundervisningar. Följande stycken skola innehålla öfver hvardera några, möjligtvis icke onyttiga betraktelser.
FÖRSTA STYCKET.
TAL, VID HÖGTIDLIGA TILLFÄLLEN.
Nödvändighet synes hafva infört, och gammal sed bibehållit bruket häraf: ty något måste väl alltid sägas åt en församlad menniskoskara. I begynnelsen voro orsakerne till dessa högtidliga sammankomster, tvifvelsutan alltid händelser af en viss större vigt för Nationerne. Det förhåller sig ej nu mera på alldeles lika sätt, sedan i hvar stad, vid hvart lärosäte, i hvart litet samhälle; bruket inkommit att på blotta anledningen af ett stort namn i kalendern, en årlig födelsedag, eller hvilken annan glad medborgerlig påminnelse, hopkalla folksamlingar för intet annat ändamål, än att afhöra ett fröjdetal. Detta slags vitterhet har derigenom blifvit ett af de svåraste, sägom rent ut, nästan det sämsta af alla. Och sällsyntheten att deri finna någon förtjenst, gör, att man nästan hvarken fordrar den deri, eller söker gifva den deråt.
Talaren uppträder med barmen mer eller mindre full af ark. Han gör ursäkter, smickrar åhöraren, och erkänner, att man bordt välja en annan tolk af den allmänna glädjen. Åhöraren finner det i grunden likgiltigt; sitter för öfrigt tyst och hör med uppmärksamhet på de första raderne: tänker derefter på ingen ting, eller på helt annat; ser då och då på klockan och finner talet långt. Nästa dag är det, som om intet tal blifvit hållit. Hvart minne har förlorat hågkomsten deraf och luften har emottagit phraserna.
Sådan är ungefär historien af dessa snilleprof, med de undantag, som dervid göras af det utmärkt rara i talang eller löjlighet. Borgmästaren i Äreporten, vågade, som man vet, ej mer låta höra sig såsom Talare,
Alltsen hans Medbrors tal, Borgmästarns i Upsala.
I allmänhet är frågan vid dessa tillfällen, mindre att ådagalägga någon sällsynt förtjenst, än att icke röja alldeles motsatsen. Dertill hör hufvudsakligen valet af ämne och ton. Svårigheten att uppfylla tidlängden, som dessa tal vanligen fordra, har ej sällan gjort dem till historiska eller moraliska afhandlingar. Men mig synes, som någon skilnad borde göras emellan tal och bok. Glädjen utbrister ej vanligen i lärda undersökningar. En man af smak, kan dock med någon fördel använda denna tillflykt. Hvad som synes ovilkorligen förkastligt, det äro dessa pedantiska val af taleämnen, som röja på en gång bristen af känsla, smak och tankegåfva. Jag kan ej glömma att jag läst ett tal, hållit vid en Kröningsfest, hvarest författarens fröjdebetygelser söka sig luft i beskrifningen af de Kongl. Regalierne, och i förklaringen af deras emblematiska betydelser.
Man har försökt någon gång att gifva detta slags vitterhet en värdigare stempel, och det är visserligen ej alltid omöjligt. En Konungs kröning, till exempel, eller födelsen af en thronföljare, synas mig tvenne de värdigaste föremål, som kunna skänkas åt modern talekonst. Ett helt folks öde, på visst sätt afgjordt genom dessa vigtiga ögonblick, måste nödvändigt stå för talarens inbillning, om han äger någon, och det är ej vid händelser af så stort, så allmänt intresse, som han behöfver, af brist på ämne, kasta sig på Regalierna. Också har man begynt, att efter hand förvandla dessa tal, ifrån hvad de länge varit, osmakliga rökverk, utnötta glädjephraser, till mer eller mindre starka utbrott af medborgerlig philosophi. Ingenting är i sanning högre och ädlare än dessa stora ämnen; men allt ankommer på sättet huru de framställas. Kanhända förutsätter den sanna vältaligheten alltid syftningen på vissa allvarliga verkningar, hvarförutan den blir en tom tankelek, en snilleöfning utan allvar och värde.
Men dessa verkningar, ehuru till ändamålet, allesammans rätt goda och lofliga, kunna dock vara mycket åtskilliga, efter olika talares olika tillstånd och tillfällen att dem yrka. Man skulle deraf snart falla på den tanken, att det förhåller sig med en persons vältalighet, som med hans rock: att den kunde vara för stor åt honom, fastän lagom åt en annan. Vältaligheten, för att vara sann, tyckes nemligen icke alltid fordra blott storhet och kraft, utan någon gång äfven vissa andra goda och tjenliga egenskaper. Räkna deribland, om er behagar, denna litet nedsänktare ton, detta litet lindrigare nit, denna förnuftsvärdighet utan pock, som med värma, men blygsamhet, meddelar sina öfvertygelser, och som utan eftersträfvadt anseende af sanningens apostel eller hämnare, åtnöjer sig att bana dess väg till menniskosinnet.
Oftare synes man deremot förstå med vältalighet, en likasom till viss utsatt höjd drifven uppflygt i storhet och djerfhet, vare sig till ämne eller styl. Derifrån denna ton af Samhälls- och Konungalärare, som icke är sällsynt i några vältalighetsprof. Derifrån dessa öfver behof och mått schematiska lyftningar, utbrott och apostropher. Det synes någon gång som oratorn icke mera talade till den krets af åhörare, inför hvilka hans person står och hans koncept ligger. Det synes som egenteligen blott röstens ljud och armarnes rörelser tillhörde högtidsakten, men uttrycken, känsloflygten, tänkesätten, forum romanum eller amphictyonernas församling. Det är icke ett tal, som då hålles, det är en liten dram, som spelas, hvari stundom en ung tjugeårig inbillning debuterar med rôlen af statshjelte eller folkupplysare.
Schematismen är affekternes språk. Men olika till mängd och kraft, behöfvas desse i ett tal, som, ehuru värdigt och vigtigt ämnet ock må synas, dock till sin natur föga kan vara annat än blott en hvilande betraktelse, — och i ett tal, ämnadt att i stats- krigs- eller rättegångsvärf, frambringa en effekt, som dröjer eller motstås: vare sig beslutet till något stort företag, eller förändrade omdömen öfver vigtiga ämnen.
Kan talaren likväl, äfven midt i en blott hvilande betraktelse, uppresa, utan obehörighet, ett stort och vigtigt föremål, hvarom tänkesätten, viljorna verkligen åtskilja sig, och för hvilket den enas eller andras deltagande kan förutsättas vara icke nog uppväckt, icke nog lefvande; måste någon genom en viss känslokraft, likasom skakas till väckelse, likasom släpas till öfvertygelse, då är affekten, sålunda riktad, på sitt rätta ställe hos talaren, och den starkare schematiska spänningen af hans styl, dervid likaså nödvändig, som armsenornas spänning vid en lyftning, eller annat starkt bemödande,
Men så löjlig denna sednare skulle synas vid ett kroppsligt ämne, utan tyngd och motstånd, så illa afpassad blir, jag upprepar detta, också den förra, så ofta de tänkesätt och rörelser, som skulle genom denna starka kraft åstadkommas, böra anses såsom förut gifna, eller till det högsta, blott i behof af en lindrig väckelse.
Bruket af affekternes språk, är den sanna vältalarens seger, och blotta välskrifvarens oundvikliga fall. Icke endast för svårigheten att härma deras ohärmeliga språk, men äfven för den lika svåra konsten att urskilja deras rätta rum och rätta riktning. Mången är full af sann känsla för sitt ämne, hos hvilken den först blir falsk igenom sjelfva utbrottet.
Vi äga af denna stora konst på vårt språk, inga större mästerstycken än Birger Jarls och Gyllenhjelms äreminnen. Den förträfflige författarn af dessa stycken, med hvilkens första skrift, vältaligheten hos oss föddes fullvuxen, har haft några lyckliga efterföljare, och må hända, ingen rival. Om han får någon, är det tvifvelsutan en ny förtjenst af hans arbeten. Fortfarom.
Statens eller medborgares öden, der dessa kunna vara i fråga annorlunda än blott betraktelsevis; der de verkligen kunna afgöras genom vältaligheten, så till ex. som fordom i Grekland, i Rom och ännu i Engelska Parlamentet, eller i Parisiska Tribunen:[2] se der stora ämnen för konsten, stora ändamål för talaren. Också har man sett på dessa ställen stora talare.
Något olika förhåller det sig med våra brukliga högtids- och fröjdetal. Men se der, hvad icke alla vilja fullkomligen medgifva. I mångas tanke ankommer ingenting hvarken på tillfällets beskaffenhet eller talarens person. Talet må hållas i anledning af ett namn i almnackan, eller i anledning af statens vigtigaste värf: det må utgå från en Rådsherres mun, eller en skoleungdoms: samma språk, samma ton, samma saker, med ett ord, samma slags vältalighet, synes dem öfverallt lika passande, så snart den blott är i sig sjelf god och loflig. Jag är icke af samma mening. Jag tror att alla ämnen, äfvensom alla sätt att utföra dem, fastän i sig sjelfva ej förkastliga, eller äfven rätt goda, dock icke passa lika för hvar och en talare, eller lika för alla åhörare.
Jag vet väl att i en publik skrift, hvars föremål blott vore att utreda och afhandla ett visst ämne, det icke är på författarens person, utan på hans skäl, som man bör göra afseende. Men detta synes mig en helt annan sak. När begreppen behöfva upplysas, då är det lika ifrån hvilken hjerna upplysningen framstrålar. Den, som bäst undervisar, bevisar just derigenom att det var han, som borde göra det.
Likaså vet jag väl, att vid tillfälle af någon viss uppgift för vältaligheten, (till ex. ett akademiskt täflingsämne) skribenten kan, hvem han ock må vara, dristigt syfta till det högsta ändamål af sanning och väckelse; kan, på hvilket sätt som bäst tjenar, bemöda sig att träffa starkast och allmännast. Men det är der blott frågan om högsta snilleförmågan, om starkaste verkningen. Det är alla länders och alla tiders genie, det är den upphöjda menniskoanden, utan anletsdrag, utan namn och plats i sammanlefnaden, icke skribenten sjelf, som der framställer sig.
Annorlunda förhåller det sig, efter mitt omdöme, när talaren verkligen i person framträder, och således, det förstår sig, af någon förutsatt egen behörig anledning. Är det ej sant att talets art då synes böra lämpas efter denna anledning, och vara så stäldt, att det passar den personen, som håller det, om det annars skall synas, icke en högtrafvande theaterscen, utan ett allvarligt uttryck af hans tankar och känslor? Är det ej sant, att den stora rôlen af folkhjelte eller statsupplysare, just för denna orsaks skull, tyckes fordra en viss behörighet af år, erfarenhet, anseende i samhället? ock att samma rôle kunde synas mindre tillkomma en ung man, som tilläfventyrs blott aflägger ett öfningsprof?
Derföre ej betagit, hvilken författare, som kan, att syfta till alla stora och nyttiga ändamål: blott måste, som jag tror, tillfället och sättet väljas olika. Anonymen, till ex. är det allmänna förnuftets röst. Den har alltid år, erfarenhet, myndighet, tillbörlighet, allt efter, som den har förnuft och stark väckelsekraft. Den personliga talaren har dem visserligen icke alltid.
Jag medgifver att vissa begrepp af samhällsrätten, sådan som de om Konungars pligter och medborgares fordringar, verkligen äro af den enfald och tydlighet, att hvar och en, ung eller gammal, med eller utan vigt i samhället, lätteligen kan hafva, eller lära att hafva dem. Men om de således kunna anses, såsom gifna nästan hos alla af en viss upplysning; om enda frågan således blir, att på det kraftigaste sättet, upplifva och inskärpa dem; om dertill icke gör nog, att kunna i vacker styl eftersäga, hvad man sjelf nyss inhämtat; utan ett sådant ändamål hos den personlige talaren, tillbörligen förutsätter äfven det förtroende, det nödvändiga anseende, som en längre erfarenhet, ett djupare begrundande af deras rätta och sunda tillämpning, endast kunna gifva; då synes det vara i förnuftets reglor, och derföre i vältalighetens, att icke, utan med förtjenst af dessa egenskaper, eller åtminstone annars, icke utan på ett mindre direkt och lindrigare sätt, framställa sig att yrka detta catoniska ändamål.
Det länge vanliga bruket att i högtidliga tal fullröka jordens herrar med ett smicker, öfverdrifvit stundom ända till vämjelighet, är visserligen förkastligt; godt deremot, ganska godt att sätta i stället redbara åsigter, vigtiga betraktelser. Men för att ej smickra osmakligen, för att alldeles ej smickra, för att verkligen vara redbar och nyttig, torde dock ej vara oundvikligt, att antaga en sträng och lärande ton. Det gifves tvifvelsutan sanningar, hörande till menniskoslägtets upplysning och väl, hvilka man starkt måste söka att intrycka. Men för att just ej skada dessa sanningar, torde man böra förstå att dertill välja sätt och tillfällen. Den första nödiga omsorgen dervid, är den, att ej genom ett elakt val af dessa sistnämda kittla till ett smålöje, som så lätt ifrån personen öfverllyttas på sjelfva sanningarna. Den andra, att ej genom ett idligt och lexlikt omtonande af samma allmänna fast vigtiga sanningar, slutligen förvandla dem ifrån ställen af hög anda, till ställen af utnött kraft, hvarmed man utan all verkan slipar uttröttade öron, och bultar på hjertan utan deltagande.
- ↑ Dessa stycken hafva blifvit författade på särskilta tider och af olika anledningar. Då de i grunden angå särskilta delar af samma ämne, och således kunna sägas tillhopa utgöra ett slags helt, har man funnit icke olämpligt att här samla dem under en gemensam rubrik.
- ↑ Detta skrefs för snart tjugo år tillbaka.