Carl von Linnés resa till Skåne 1749/18 juli

Julius 18

Hallandsås sågs i norr, som går ifrån havet vid Båstad, är 3 kvart bred och sträcker sig åt öster 3 mil, består av berg och backar, täckt med bokskog.

[ 379 ]Åkerkål, som här på orten orenar åkarne, var av 3 slag. Sinapis arvensis Fl. 548, Brassica arvensis Fl. 546, Raphanus arvensis Fl. 568, av vilka den sista var besynnerlig ömnig i havran.

Hydropica, eller en kvinna om 60 år, hade nu på fjärde året vattusoten av det hon haft rosen i benet eller flytande ben, vilka blivit av blinda ledare läkte, varefter det gått upp i kroppen och blivit en ascites, som så tilltagit, att magen var runt omkring 9 kvarter och ifrån scrobiculo cordis till regionem pubis 5 kvarter.

Mullvad Fn. 17 fångades. Hans kropp var svart som kol, men hans korta, breda och starka fötter voro alla vita. Hela hans kropp var täckt med helt täta, stackiga och glimmande hår, att han såg ut som sammet. Stjärten var knappt en tvärfinger lång. Hans snabel gick smal och lång fram över munnen, och övra läppen, som på sidorna var tunn som en hinna, hade en djup fålla långsåt snytet på undra sidan. Tänderna voro frammantill i övra käken 6 jämna men i nedra käken 8 framstående. Betarna stodo tätt till varandra på vardera sidan ovan och nedan, alltid 5, av vilka den främsta var större, besynnerligen ovan i munnen. Klorna voro på vardera foten 5, och voro framfötterna däruti besynnerliga, att de suto invid axeln utan arm.

Landet emellan Skillinge och Össjö var väl slätt men utom fälten bevuxit med lövskog, så präktigt som en Carlbergs trädgård och så täckt, att artigare kunde ej av önskan målas.

Virga aurea Fl. 685 begynte nu allmänt blomstras.

[ 380 ]Radiola Fl. 256 var här en allmän ört.

Össjö beboddes av salig lagman Silfverskölds änkefru och hade en täck trädgård, som var instängd med en hagtornshäck vilken blivit planterad på en liten uppkastad vall och vuxit så tät, att intet kreatur kunde tränga sig in. Trädgården var full av den utvaldaste och mesta slags frukt. Vinrankorna uppleddes utanför väggen upp till takfoten och mognade nästan bättre än på något annat ställe i Skåne.

Hackaretidens minnesmärken sågos i bokskogarne emellan Össjö och Rössjöholm, där Suecia antiqua, då hon var gentium vagina, hopkastat stenhögar, när folket nödgats hacka upp alla skogar att så säd till bröd, och även att föra mull uppå själva klipporna till att skaffa sig åker såsom judarne fordom i Terra sancta, intill dess digerdöden år 1350 gav rum för skogar och fredade dem, som varat mestedels intill vår tid.

Orrar höllo sig ännu i trän, men vid Olofsmässotiden mista de sina penner och få blodpenner, varföre de då hålla sig mest vid jorden, emedan de svårligen kunna flyga, och just vid den tiden mogna blåbären, deras smakeligaste föda, under vilken tid de fångas i Norrland med flakar. Om man då jagar orren, löper han rätt fort och har svårt att flyga upp ifrån jorden. Ungarne däremot, som icke byta om fjärdar första året, flyga lätt. Så har naturen försett dem båda.

Sängkläder hade vi allestädes i Skåne haft de mjukaste och härligaste, som vida övergå sängkläderna upp i Sverige. Täckenen voro merendels stoppade av ejderdun, alltså varma och lätta. Bönderna brukte sina dunbäddar även mitt i sommaren.

Rössjöholm, en sätesgård herr landshövdingen Silfversköld tillhörig, låg inunder Hallandsås, 2 kvart ifrån halländska gränsen, att allenast Rössjön skilde åt åsen och gården. Då denna halländska åsen om vårtiden speglar sig med sina gröna bokeblader uti Rössjön, giver han för Rössjöholm den fägring som ingen målare kan efterapa.

Såpsjuderi var här anlagt och uppmurat med Hollandsklink och cement, där Rössjön vid västra sidan var uppdämd, [ 381 ]att själva sjön blev damm åt hjulen. Pottaskan utlakades uti fyrkantiga reservoarer eller askelankar och rann neder genom ett litet hål inunder i lutbankarne till en viss styrka; kokades sedermera uti en stor järnkettel med olja eller annat fett till grön såpa, som sades färgas med indigo. Kettelen var på bottnen smalare och cylindrisk, under vilken elden spelade. Såpan hade färg och konsistens av gelé, och inpackades 60 skålpund i var fjärding, då var fjärding med såpan vog 72 skålpund och såldes för 9 daler silvermynt.

Oljeslageri var här på samma sätt anlagt, som jag beskrivit vid Malmö (p. 219), men här drevos både stampar, varmugn och pressen av vattuhjul. Röraren, som vred omkring de stampade frön uti varmugnen, hade ett rakt tvärjärn, som icke liknade något S. Dukarne, uti vilka frön pressades, voro vävda av hästehår och korumpor. Kakorna efter presningen gåvos allehanda slags kreatur, såsom kor, hästar, svin, gäss. Frön, av vilka oljan pressades, köptes ifrån Holland och voro antingen saisad eller slagsad. Saisaden voro väl mogna frön och tjänlige till såning, men slagsaden voro mindre mognade frön till oljeslageri; ty igenom mognande bliva frön mera torra och giva mindre olja. Då en tunna slagsad vägde 60 à 70 lispund, sades man lida förlust på oljeslageriet, ty frön gåvo då för litet olja, men vägde tunnan 80 à 90 lispund, kunde frön pressas med båtnad.

Tartuffel med potatoës växte i den täcka trädgården, som med mycken möda blivit anlagd vid Rössjöholm. Bägge örterne voro så lika som ett par styvrar, men med den åtskillnad allenast, att tartyffelen hade blå, men potaterna vita blommor, så att de helt viss intet äro annat än endast varieteter såsom vita och röda bönor, fast roten på tartyffelen merendels är rundare, blekare, smakligare och har tunnare skal. På ett par ställen i Skåne hörde jag, att örten brukades till grönkål, vartill jag såsom medicus icke kan styrka, emedan hon, utom det hon är av Solani genere, även har en odorem virosum.

Rödlöken, som var sådd förleden vår, bröts nu av ovan roten och böjdes ned till jorden, att roten måtte växa tjockare.

[ 382 ]Curculio Pyri Fn. 465 var en mask, som satt på de mesta päronblader och hade gjort på dem en brun fläck, med det han bortfrätit endast den övra hinnan på bladen. Han låg ännu inom sin larva, som var slemmig såsom en liten snigel, corpore subfusco, subcylindraceo. Capite magno, gibbo, utrinque parum dilatato. Cauda adscendente. Pedibus plurimis. Samma kräk såg jag följande år i Uppland i den myckenhet, att knappt något päron- eller körsebärsblad var ifrån detsamma fritt.

Tossie s. Tossige har fått namn av de 12 sjöar, som här i socknen finnas, liksom Tolvsjö kallad, såsom

Rödsjö	Aborresjö
Västersjö	Kyrkesjö
Lärkesjö	Marsjö
Hanasjö	Svartasjö
Ramnsjö	Halshultssjö
Valpesjö	Staverhultssjö

Av dessa äro Rödsjö och Västersjö de största och vardera ½ mil långa samt ligga med Hanasjö och Lärkasjö långs under Halländska åsen.

Hallandsåsen är en kronoallmänning, som begynnes 1 mil norr om Ängelholm och bestått av ek och bok.

Myror voro upptagne till äng. Jorden blev dikad, tvärdikad, torkad, körd, sandblandad med fin sand, harvad, sådd med hösmål. Ett fint, mjukt, tjockt gräs täckte jorden och nästan låg kull, vilket bestod mestedels av brunven Fl. 1138.

Ljungbackarne, som voro intagne till äng, hade varit plöjde och sådde med bovete, sedan körde, tvärade, med järnharv sönderrevne, gödde samt sådde med råg och änteligen lagde till äng.

Väpplingen Fl. 615 stod nu här färdig till slåtter, sedan han mist sin röda färg och blivit brun.

Axsvingel (Festuca Fl. 92) växte mer på dessa backiga ängar, än man lätteligen finner henne i Sverige. Han stod helst jämte vägarna, låg omkull med sina stjälkar och hade denna tiden mogna frön.

Ægopodium Fl. 247 kallades här trebening.

[ 383 ]Björkekvistar vistes av herr hovjägmästaren Silfversköld uti en avbruten sandbacka vid bruket, där en tunn flod av björkekvistar med deras löv låg vid pass 4 alnar djupt i backen. Det stratum, uti vilket kvistarne lågo, bestod av en arena impalpabili eller den finaste mo, vilken var blandad med litet ler och låg under backen, som bestod av grov sand och klappur. Björkkvistarna med bladen voro numera varken vegetabilia eller lapidea utan liksom en mörkbrun, lös aska, vilken icke hade mera kvar av sitt förra väsende än endast figuren, så att då man kom vid dem, föllo de tillsammans liksom Alexandri Magni lik, då Julius Cæsar rörde det. Sanden härjämte var den finaste och torde tjäna till gjutsand. Här var alltså ett klart vedermäle av forna strander och flygsandens förvandling.

Vinterrågen skars här på orten 3 veckor senare än larsmässorågen.

Snarbindel förbjudes i lagen Byggningabalken VIII:24 att sås i ovännens åker, om vilken vi uppe i landet sällan hava något tydeligt begrepp, där sådant ogräs icke gör så stor skada. Här och vid Ängelholm sågo vi snarbindel växa mer än mycket på flera ställen i rågen, så att han drog axen med halmen neder till jorden, som hade en vält gått över hela åkren. Samma gräs är Convolvulus Fl. 173, som eljest kallas i Skåne drabin. På nyssnämnde ställe i lagboken står ock förbudit att så skrävfrö, som är Orobanche Fl. Svec. 519. Denna örten är så sällsam i Sverige, att alla botanici knappt funnit i alla tider 20 stånd därav. Jag har ofta proberat att så den i Uppsala trädgård men ej kunnat få den att växa, ehuru trägit jag budit till att plantera henne. Jag tror att ingen har än pliktat eller någonsin pliktar för det han sått henna i svenska åkrar.

Råkor Fn. 70 finnas icke här i skogslanden utan bo och bygga allmänt på slätten.

Kråkor Fn. 71 upphackade ängen, att hon låg beströdd med små trovor eller tofsar av gräs och besynnerligen av Nardus Fl. 47 och fårgräset Fl. 95, när som maskar lågo under dessas rötter, dem de liksom lukta ovan jorden. Jag grov här, där de mycket plockat ängen, och fant straxt en hop [ 384 ]fetpölsor eller larvas Tipulæ. Då kråkorne gå påvåra åkrar, tro vi allmänt, att de plocka korn, som dock torde låta åtnöja sig med de maskar, som äta de små rötter på säden, och alltså göra oss större nytta än skada.

Dortmanna Fl. 714 växte vid sjöstranderna i myckenhet.