Carl von Linnés resa till Skåne 1749/13 juni

Junius 13

Stäkran är allmänt bekant i Sverige, fast ej alla veta, vilken ört den är. I Västergötland (It. Westgoth. 46) lärde jag först, att stäkra var Phellandrium Fl. 238, vilket sedermera på många ställen i Uppland blivit bekräftat. Som jag i går såg öster om norra varvet mera stäkra än på någon annan ort tillförena, [ 213 ]frågade jag, om icke hästarna som få äta det höet där bärgats, dö varenda av stäkersjukdomen eller paraplegia; men folket kände ej namnet, mindre verkan av stäkersjukdomen, och som experiensen icke stämde in med teorien, hade jag lust att anställa försök. Hr borgmästaren Borg var benägen att främja ett nyttigt rön; gjorde mig alltså sällskap till varvet, lät anslå en stor hop stäkra och köra den hem av en forman. När vi således fått hem stäkran på borgmästarens gård, utplockades så mycken ren stäkra eller Phelandrium, som en karl kunde taga i famnen, vilken efter borgmästarens befallning kastades för formannens hästar, som alltsammans uppåto med största appetit, dock med försäkran, att om hästarne dogo, skulle de bliva av borgmästaren riktigt betalte. Som nu ingen häst, den där dött av stäkra, någonsin kunnat fått så mycket Phellandrium uti sig som dessa, så gåvo vi hästarne förlorade; men måste sedermera förnimma, att hästarna levde och leva ännu rätt så friska som någonsin tillförene, att jag snart trott, det allt som talas om stäkra, vore en uppdiktad fabel av bönderna; men huru noga man bör umgås med försök i naturen, som är oändelig i sin inrättning, kan man se av denna ört. Sedan jag fått känna stäkran i Västergötland, var jag bekymrad huruledes egenskapen av stäkran rätt måste bliva utrönt, emedan den icke var till sin verkan bekant utomlands, där dock såväl i andra länder både hästar givas och Phellandrium växer som hos oss. Därföre anmodade jag en studerande vid Uppsala akademi, som hade mycken håg för botaniken, och ägde en tämmelig insikt däruti, vid namn Anders Fornander Smolandus, att han ville besynnerligen taga sig före Phellandrium, ex professo beskriva och utröna densamma. Under det denna unga karlen esomoftast upptager stjälk och rot av kärren där hon står och härpå använder mången tröttsam stund, får han se, ibland annat märkvärdigt, några insekter hänga vid rötterna av Phellandrium, merendels som puppor inom sina runda och något avlånga piller eller hinnor, dem han utkläcker, och får därav Lepturas deauratas Fn. 509, vilka vi lämna för denna gången; men då han ofta [ 214 ]rannsakar stäkran invärtes att se dess byggning och anatomi, finner han där ett annat insekt uti sin skråpuke, vilket håller sig mest i nedre delen av stjälken, så att det ej går längre upp än til vattubrynet, förrän det skall förvandla sig till puppa, då det förfogar sig längst upp i stjälken att där avbida sin förvandling, på det att, när förvandlingen är skedd, insektet ej må dränkas, sedan det genomborrat stjälken och skall flyga ut att förlusta sig i världen. Herr Fornander var vidare trägen att få veta, vad fullkomligt insekt månde framkomma, sedan denna skråpuken avlagt sin mask, och därföre med mycket åtlamod och noga efterspanande avvaktade förvandlingen, då han fick se ett insekt, som jag framställt i vår Svenska Fauna under n. 1. av Curculio, eller Curculio subfuscus oblongus, elytris rectis acuminatis (Fn. 445). Denna Curculio har han sedermera funnit så allmän uti Phellandrium omkring Uppsala, at näppeligen någon stjälk varit utan detta insekt, då örten blivit sönderklyvd. Han har ock funnit detsamma nog allmänt uti Sium Fl. 235. Vi böre alltså tillskriva honom början till kunskapen om detta insektets hemvist, föda och förvandling, som dock är ringa emot de slut, man härav draga kan. Sedan försök voro gjorda i Malmö på de tvenne omnämnde hästar, som ofelbart skulle dött, om hästar annars dö av Phellandrio, men dock undsluppo utan minsta gravitation, begynte jag att tänka mer på herr Fornanders sats, som påstod, att desse Curculiones voro de som dödade hästarne. Jag öppnade ock vid Malmö några tusende stjälkar men fant i dem aldrig en enda Curculio, så att där som Phellandrium skall skada hästarna, där måste dessa insekter hava sitt tillhåll; men däremot varföre icke desse Curculiones finnas på alla ställen, där som stäkra växer, är för mig så omöjeligt som att säga varföre gräsmatken ej såväl [ 215 ]finnes i Skåne som på Upplands ängar, eller varföre spanska flugor icke finnas såväl på Öland som i Skåne. När hästarna bliva sjuka av stäkran, få de en paraplegie eller slag på bakdelen, så att de ej kunna stå på bakfötterna. Allt slag kommer av nerverna och nerverna av hjärnan eller ryggmärgen. Skadas hjärnan, där nerverna utgå, bliver slag och borttagelse över hela kroppen, men skadas ryggmärgen, till exempel mitt på ryggen, så bliver slag i bakdelen; liksom om man sticker en råtta i ryggen med en nål, att udden går in i ryggmärgen, får hon en paraplegia och kan ej gå mera med bakfötterna. Således är även beskaffat med hästen, att vad som skall hos den förorsaka stäkresjukdomen, det måste nödvändigt angripa ryggmärgen. Huru någon ört detta skall kunna uträtta, som skall komma i magen, uppsupas i blodet och delas över hela kroppen, likväl icke röra kreaturet mera än endast mitt på ryggen i ryggmärgen, kan icke av en sund patologi inhämtas. Alla Curculiones hava ett bensnyte och en skarp mun, med vilken de kunna söndergnaga askar, stockar och annat hårt; ty det är lätt att föreställa sig, huru denna mask, som ligger hela vintern inom stjälkarne på Phellandrium, då stjälkarne varda av hästen sönderskurna och kastade i magen, måste söka, ävensom uti sin stjälka, uppåt, alltså stanna emot hinnor och köttet, dem de lätt sönderfräta, och då de komma till ryggmärgen skada även honom, varav hästen får paraplegie. Frågas nu, varföre icke koen såväl lider av stäkran som hästen, så är det visst, att koen under idisslandet noga söndermal alla partiklar, men jag vill allenast bruka kortare skälet, nämligen att hon aldrig smakar stäkran. Åter då det frågas, varföre stäkresjukdomen icke är bekant utomlands, så har jag ej något att svara utom det endaste, att denna Curculio så ovisst finnes hos dem, som jag är viss på, att detta insekt är av ingen utlänning avritat, beskrivit eller nämnt. Efter nu denna mask utom Phellandrium även finns på Sium, så är icke underligt, att allmogen varit oense, av vad ört hästarne dogo, och av gammal förfarenhet allmänt påstått, att mer än en stäkra gives. Si, så debitera vi ofta saken orätt, då vi säga, att Floræ alster skadar [ 216 ]hästarne upp i landet och koerna vid Kristianstad, där det likväl är Faunæ undersåtare, som göra denna åverkan på bägge orterna.

Ligusterhäckarne, besynnerligen i borgmästar Hegardts trädgård, hade blader i kanten liksom sågade, vilket kommit av någon insekt, som på det sättet i kanten ätit dem. Då vi ristade buskarne, regnade insekterna neder på jorden, vilka voro spanska flugor.

Spanska flugor eller Cantharides officinarum, äro ett slags insekter, som vi i alla tider låtit apotekarne köpa ifrån de varmare länder, emedan vi aldrig vetat, att vi själve ägt dem, men vi funno dem här, i Ystad och på hela trakten emellan Malmö och Ystad i otrolig myckenhet, icke allenast på Liguster Fl. 4 utan ock på asken Fl. 830, Caprifolium Fl. 191 och hyll Fl. 250. Deras skapnad kom nära överens med Cerambyx, och deras bröst eller thorax hade på sidan framåt en liten prominentia, men icke spetsig som på Cerambyx. Deras elytra eller skal voro mjuka som på genus Cantharidis och även, som hela kroppen, gullgröna eller gröna på gull stötande, men deras mage eller abdomen hade inga papillas laterales då den trycktes. Deras skapnad kom mycket överens med skeppvarvsflugan (It. Vestgoth. 152, tab. 2), ty thorax var icke något flat scutum utan rundat, och elytra voro väl trubbige men icke avhuggne såsom på Leptura. Antennæ voro helt svarta. Då insekten kramades, gåvo de genom mun och thorax en gul, stickande saft. Således have vi åter fått en ny rekryt för vår svenska fauna och ett officinale för våra apotekare, det vi ej behövde mer köpa utomlands, om vi låte samla det i Skåne eller plantera det upp i landet, där man icke är rädd om förenämnde trän. Samma flugor funnos ock något litet på vår allmänna asp Fl. 819.

Fiskmåsar till färgen svartgrå (Sterna, Faun. 128) flögo mycket kring staden och bodde i vattugräset.

Gässen lödjas här aldrig, därföre ser man över alla fälten, besynnerligen där som Bellis växer, vilken ört bäst trivs på gåsfälten, att fjädrarne ligga tappade, som kunnat konserveras.

[ 217 ]Svanor summo vid staden. Svanjakten anställes i slutet av junii månad, då denna fågeln haver sina blodpennar och kan svårligast flyga. När svanan eftersättes med båten, söker hon genom simmande att rädda sig, och om hon icke ser sig förmå simma fortare än båten, måste hon vika inåt. Då svanorne fly, sätta de upp vingarne, att vädret må hjälpa dem i deras fart. Om de skjutas emot fjädern, träffas de sällan, där icke kulan råkar halsen. Av halsskinnet göras kragar, sedan fjädrarne äro väl avplockade men dunet kvarlämnat, då skinnet väl beredes. Desse kragar äro snövita, ganska mjuka och liksom av djurs skinn, men när man trycker på dem, äro de inuti knagglige med oändeliga piggar. Sådana säljas tämmeligen dyrt upp i landet, men här nere bäras de av få och mest föraktas. Svandun är väl skönt, mjukt och hopvalkas ej så lätt, dock går det ej upp mot ejderdun. Det brukas till sängkläder och även till stoppningar i kläder. Då svanorna, som summo här omkring staden, skulle skynda sig, sades de föra sina ungar, dem de här utkläckt, på ryggen, och de begåvo sig icke till havet med ungarne, förrän ungarne blivit flygfärdige. Överkommendanten har endast frihet att jaga dessa fåglar och får merendels årligen några hundrade.

Stör (Accipenser Fn. 271) är en så stor som sällsam fisk i Sverige. En sådan fångades här av 3½ alns längd. Huvudet gick ut med ett långt snyte, under vilket fyra tömmar eller cirrhi quattuor, subulati, æquales, transversim paraleli nedhängde. Under huvudet sågs en mun, som var rund, fållad, gapande och kunde föras ut och in. Gäl eller branchiæ voro liksom på andra fiskar täckte med operculis men utan membrana branchiostega. Strålarne uti fenorne voro:

Ryggfenan 31.	Magfenorna 19.
Bröstfenorna 30.	Gumpfenan 24.

Stjärtfenan var klyvd och nästan perpendikulär, men den nedra fliken var stackigare.

Kvabbsugga och stenbit kallas här en och samma fisk, men den åtskillnad, att den större gemenligen kallas kvabbsugga, men den mindre stenbit; och är denna fisken densamma, som [ 218 ]på andra ställen kallas sjuryggfisk eller Cyclopterus Fn. 275. Den som av dessa var stor som en aborre såldes här merendels för 2 öre silvermynt. Fisken var mycket lös och bukig, så att han dallrade.Han hade på vardera sidan tre rader tjocka fjäll såsom stören och emellan bägge ryggfenorna tvenne små rader av dylika fjäll. Hans hud var naken med många skarpa punkter. Under buken i stället för magfenorna satt en utvidgad ring med 14 papiller i omkretsen, medelst vilken fisken lär kunna sig fast vid stenar såsom en våt, rund skinnlapp, då han uppdrages i centro. Membrana branchiostega bestod vid pass av 4 strålar.

Ryggfenan den förra hade vid kanten många taggar men var så fet, att strålarne ej kunde räknas.
Ryggfenan den andra hade strålar 11.
Gumpfenan strålar 10.
Stjärtfenan strålar 9.

Pivare kallades här densamma fisken, som i Engeland kallas turbott och är Pleuronectes Hippoglossus, Fn. 302.

Leptura Fn. 507 fanns, som var ett skönt insekt men förändrad ifrån den allmänna däruti, att en gul linea gick över thorax, och figura arietis var mitt på bruten.

[ 219 ]Monstrum humanum, född av fiskaren Söfren Hjerpes hustru den 19 martii 1746 och dog samma dag, gavs mig avkopierad av justitieborgmästaren H. Borg. Det var ett flickobarn, som blivit fött utan hals och nästan utan huvud. Högra ögat var alltför stort, men det vänstra litet. Munnen, som var harmunt, hade ovantill tvenne stora framtänder. En stor köttflik hängde vid nacken. Högra armen var utanpå luden, och den vänstra armen hade ett krokigt och utböjt lillfinger.

Oljeslageriet var av Johan Hegardt inrättat i Malmö stad, det vi besågo.

Oljekvarnen bestod av stamp, äss och press. Stampen drogs med hästar och var byggd som en annor stamp, bestående av 6 stamphålor. Vardera stamphålan var rund, ½ aln djup och mer än 1 kvarter bred. Stamparne i vardera hålan voro tvenne, cylindriska, på vardera ändan breda och där beslagne med järnbleck, vilka upplyftades vardera särskilt eller skiftevis med axelen. Ässet var en kopparpanna, inmurad i en spis, varpå en spada av järn, så bred som handen och krokig som ett romerskt S, vreds av ett hjul, som drogs med handen. På pannan värmdes de stampade frön, som avstängdes ifrån elden medelst murningen och sedan stadigt vändes med spadan eller ässet. Oljopressen, en stor, fyrkantig stock, utgraven med ett stort, fyrkantigt hål, vilket var på botten beslagit med järnbleck och försett med ett litet hål. Här var ett fyrkantigt järn, som inuti gjorde en fyrkantig area, uti vilken de stampade och uppvärmde frön lades inom en hår- eller tagelduk och med starka träknabbar på sidorna pressades, då vigen inslogs om ryggen; men att viggen åter lätt måtte utdragas, vordo de slagne på ett upp- och nedvänt sätt med en stor hängande trähammare. Kakorne, som bliva kvar efter pressningen av linfröet, gåvos åt hästarne att äta, som därav bliva mycket feta; men kakorne av rapsat användes till eldens underhållande under ässpannan.

Rapsat hade blivit sått av Johan Hegardt vid Malmö ifrån år 1737 årligen till 4 à 5 tunnlands utsäde, vilken ock lämnade mig följande beskrivning härav. Jordmånen är helst god svartmylla, [ 220 ]dock kan även sämre jord därtill brukas, när hon bliver gödd, uppodlad och dikad. Jorden bör 4 à 5 gångor om året köras, att hon varder väl myllig och fri för ogräs. Såningen sker emellan den 25 julii och den 10 augusti, då 6 kappar rapsat sås på ett tunnelands åkerfält. Växten står vintren över, bör därföre hela året fredas. Hon skjuter upp över en aln högt för vintren. Dock förruttnar allt, vad som är över jorden, så att om vårdagen allenast de små hjärtbladen synas, vilka åter så hastigt växa, att stjälken vid maji månads slut utblomstrat och i början av julii åmånad, eller som hettan är stark till, bär mögna skidor och kan avskäras samt sedermera torkas på 6 eller 8 dagar. Sedermera uttröskas frön på stora, därtill gjorda täcken av väv eller buldan och rensas, då 4 karlar om dagen kunna tröska 9 à 10 tunnor. Av 4 tunneland, på vilka 24 kappar frö varit sådda, har han merendels bekommit 65 tunnor frö, av vilka alltid lika många ankar olja utpressas; och har det inländska alltid givit mera olja efter tunnan än det utländska. Så snart rapsaten blivit inbärgad, uppköres jorden till vinterråg, och följande året sås korn, då han bekommit 16:de à 20:de kornet, men ej mindre än 12:te kornet, då i denna nejden eljest ej ordinärt mer vankar än 6:te kornet; så att de som fatta håg till denna plantering ej hava orsak att ångra mödan, när de således få upphämta en rik belöning av en väl uppodlad jord. Denna staden äger till fäladsmark eller mulbete 1320 tunnlands jord, därrav nu var husägare vet sin andel. Något litet, dock ej 13:de delen därav, brukas till tobaksplantage, och 50 tunneland vid pass till lin och himmelskorn. Allt det övriga, undantagande inhägnaden, där rapsatplanteringen är, som inalles består av 18 tunnland jord, nyttjas allenast till spannemåls utsäde. Utom förenämnde är ännu vid staden 1020 tunnland, som dels äro privat folks, dels magistratens löningsjordar. Ponerar därföre, om allenast av förenämnde jord årligen 150 tunneland skulle brukas till rapsat, skulle den importera över 65,000 daler silvermynt. Vad årlig vinning skulle icke det allmänna hava, om flere städer i riket, som därtill äga tjänlig jord, ville bruka detta sädet? [ 221 ]Den här redan tämmeligen högt bragte tobaksplanteringen varav 200 skeppund årligen bärgas, skulle icke det minsta härav lida. Detta allt har herr Hegardt lämnat mig, som med så mycken drift som nytta för landet först anlagt detta oljeslageri. Av 3 skeppor rapsatfrö fås merenels 8 pottar olja, men av 3 skeppor linfrö fås föga mer än 10 pottar olja, var pott räknad till ⅓ kanna. Rapsaten är Napus sylvestris Fl. 547, calyce semipatente, eller gottländska åkerrovorne. (It. Gottl. 240), som är ogräs på östra delen av Gottland och fördärvar där kornåkrarne som åkersenapen hos oss. Var skulle väl någonsin i världen rapsat lättare och frodigare växa, än där den är ogräs? Huru skulle icke gottlänningen bliva fet av oljan, som nu torkar bort, som åkren då han kväves av rapsat? Vad kan vara omänskligare, än att det skall fördärva åkren, som kunde tiofalt betala den bästa årsväxt? Felices agricolæ, si sua bona norint!

Krapp (Rubia tinctorum) växte frodigt hos trädgårdsmästaren Christian Müller utan att täckas om vintern. Jag kunde icke se annat, än att det växte här så frodigt, som jag det någonsin sett i Frankriket eller Flandern; ty vore här visserligen tillfälle att anlägga krapp-plantager i Skåne, emedan roten så mycket årligen införskrives och konsumeras av färgare.

Sparris växte här på orten, ibland den största i riket.

[ 222 ]Tymjan växte i alla trädgårdar mer än kvartershög och bärgade sig lätt över vintern, den vi upp i landet måste så såsom en årlig krydda.

Capsicum växte här stor och frodig samt mognade under öppen himmel. Denna spanska pepparen köptes av folket och lades på svagt brännvin, att det måtte bliva skarpare och smaka starkare, vilket var ett bedrägeri på visst stätt.

Ärtskidor hade redan för 3 dagar sedan begynt att säljas på torget.

Meloner åto vi idag helt mogna hos herr generalmajoren baron Hamilton. Så bittida drives allt här i proportion.

Cytisus Laburnum dicta stod i Falkmans trädgård mer än 6 alnar hög under öppen dag och full av fruktklasar. Jag vet icke, varföre folket så här som annorstädes i Skåne hålla detta för coffe-trädet, där likväl emellan Laburnum och coffe är så stor åtskillnad som emellan bönor och lagerträd.

Stapylæa växte i stora trän och bar mycken frukt.

Vinrankorne täckte väggarna liksom Hedera utan att täckas eller nedläggas om vinteren.

Klimatets mildhet här på orten kan därföre av föregående växter nog tydeligen inhämtas, och att det här ej det minsta är sämre än i Holland, så att alla de färgörter och alla de apotekareörter, som planteras och säljas till oss ifrån Holland, kunde så väl växa här som någonsin där, varpå vi sågo de tydeligaste prov hos trdgårdsmästaren Müller, som till sådana plantager var ganska tjänlig.

Färgaren Johan Mumber hade i sin täppa anemoner, Ranunculus tuberosus, persikor, aprikoser och en myckenhet liljor. Vinrankorne hängde på tak och väggar med stora druvor, men det sällsammaste, som mig föreföll, voro de äkta tuberoser (Polianthes), som växte på melonsängar under öppna dagen utan fönster, vilket gav det starkaste vittne om detta landets milda klimat.

Valnöteträn växte här i staden 50 stycken, fruktbärande och ofta större än någon kan famna därom. Dock hava de i starka vintrar till en stor del lidit någon skada. Om hösten [ 223 ]säljas här valnötter i stor kvantitet. Det tycktes likväl, som valnöteträden i Lund växte något bättre än här. Valnötsskåp sågos gjorda av inländskt valnöteträ, som i alla delar hade så vackra flammor som någonsin av det utländska. Valnöteträden sades sällan bära frukt, då de uppvuxit av kärnar, därest de icke blivit rothuggna.

Mullbärsträd av svarta slaget funnes där och var i trädgårdarne, men de hade mera gått ut i de starke vintrar än valnöteträden. Vita mullbärsträn, som växte tillsammas med de svarte mullbärsträden uti herr borgmästar Hegardts trädgård 1740, fröso icke bort, då alla de svarta mullbärsträden fördärvades över jorden, vilket är ett tydeligt prov, att de vita mullbärsträden, som äro tjänligast för silkesmaskar, tåla bättre vintrarne än de svarta. Desse samme vita mullbärsträn hade icke burit någon frukt, vilket föll ägarena sällsamt, men jag fant en enda nog tillräckelig orsak, nämligen att alla voro honor, men ingen han.

Cornus sativa, kallad Mas, växte av ett par famnars höjd och bar årligen frukt vid borgmästar Hegardts hus i staden.

Mandel, som växte här i trädgårdarne, var allt bitter mandel. Här såges mandelträn, som voro 10 alnar i höjden och en i omkretsen, vilka buro ymnig frukt.

Snöbolleträdet eller Opulus flore globoso stod nu i sin bästa blomma.

Trifolium purpureum Fl. 615 var sått av faktoren Hegardt tillika med kornet om våren. Det växte första året helt kort, så att det icke kunde slås, men andra året var det redan en aln högt och kunde slås 3 gångor. Det växte bäst på sank jordmån.

Vintrarne äro på denna orten merendels lindrige, dock är ej utan, att kölden öven här undertiden om vintrarne nog sätter an, såsom förleden vinter 1749 den 1 januarii. Då fröso tvenne stora lindar, som stå väl klippte med stora och skuggfulla kronor på vardera sidan om Corps de Guardie. Bägge desse sprucko ifrån kronan neder till jorden med en stark smäll, att sprickan var ett tvärfinger bred, som nu hade givit sig till[ 224 ]samman och begynt att läkas. Detta skedde alltså, när den starka kölden var i Ryssland och så många människor fröso ihjäl i sina egna rum. Hos oss var denna vintren mindre stark än i Ryssland och varade allenast ett par dagar, då han var väl nog sträng, men man märkte ej därav, att trädgårdarne tagit någon synnerlig skada såsom 1741, då vintern kom bittida, medan träden ännu hade sina gröna blder. Då bortfruso här alla mullbärsträn men icke så mycket aprikoser och persikor, fast alla skadades, ännu mindre valnötter. Dock stodo de meste valnötsträden därefter hela ett eller tu åren liksom torra, varefter valnöteträden slogo ut telningar vid kronan och kommo sig före igen, med deras ånger, som emellertid hastat sig att borthugga sina döda trän. Men mullbärsträden efter denna vintren utslogo sällan någon telning, varken av kronan eller roten.

Vädret var nu kallt och genomträngande liksom om sena hösten med stark blåst och litet regn.