Carl von Linnés resa till Skåne 1749/15 juli

←  14 juli: Svinabäck, Höjanäs, Krabbarp, Kullen

Carl von Linnés resa till Skåne 1749 av Carl von Linné 15 juli: Mölleläje, Svanehall, Farhult

16 juli: Ängelholm  →

Julius 15

Fiskar fångas här uti bägge fisklägen vid Kullen av ganska många slag, att en curieux här på orten kunde dageligen få hela året nya rön; ty utom de allmänne fiskar komma ofta sådana förbi strykande och fångas, som man eljest i hela sin livstid icke får se, så att denna ort kunde årligen skaffa Kongl. Vetenskapsakademien sällsamma fiskar, om desamma bevarades uti spiritus vini och uppsändes, med vilka akademien kunde pryda sina handlingar och uppbygga naturalhistorien. Herr kapten von Kochen gav befallning i aftons, att en fisk av vardera slaget, som i natt fångades, skulle föras om morgonen till mig, varav jag fick tillfälle att beskriva följande:

Kullasillen är ibland all svensk sill räknad för den fetaste och bästa. Här hålles den medelmåttiga, som varken är rätt stor eller liten, att vara den förnämsta. På en fjärding av de medelmåttiga gå 4 à 5 valar. Var val är 80 sillar. Denna sillen kommer en månad efter midsommaren och varar till efter Michaelis. Den fångade sillen rensas, sköljes, lägges i saltlake eller saltas, däruti hon ligger en natt. Sedan upptages hon och avstrykes med handen samt insaltas uti fjärding. Sillen, som här fångas emellan Vigen och Kullen och därföre kallas kullasill, säljes över hela Götaland, då folket kommer hit ifrån fjärran orter att avhämta henne.

Koljor, Gadus Fn. 297, fångades i natt till den myckenhet, att 1,400 föllo på en enda persons lott. Cirrhus brevissimus sub mento. Membrana branchiostega radiis 7. Corpus parvis punctis adspersum.

Pinna dorsi	A	radiis	15
B		radiis″	20
C		radiis″	19
ani	A	radiis″	24
B		radiis″	21
pectorales		radiis″	18
ventrales		radiis″	6
caudæ bifurca.

Fjärsing, Trachinus Fn. 282. Membrana branchiostega radiis VI. Fiskarena voro oändeligen rädda för denna fisken och hanterade honom med den aktsamhet, som hade de haft en huggorm. De påstodo, att icke allenast förra ryggfenan med sina fem taggar, utan även att taggarne på huvudet stucko giftiga stygn. Vi hade tillfälle att här tala med dem som av denna fisk oförvarandes blivit stuckne, då de upptagit näten, uti vilka densamma varit invecklad, och då vi påstodo, att taggarne endast måste skada såsom spetsige nålar och icke som giftige, försäkrade de heligt, att deras experience med ½ års pina övertygade dem, att styngen voro giftiga som ormstyng.

Ulka, Cottus Fn. 280. Membrana branchiostega, radiis 6. Corpus lividum, nebulosum. Os amplum. In fauce, tubercula quattuor, scabra. Opercula branchiarum spinosa. Inferius spina duplici, superius spina triplici. Spinæ duæ ad regionem narium & duæ ad occiput. Pinna dorsi anterior radiis 9, subacutis, posterior 16, mollibus, hæc cohæret cum priore. Pinnæ pectorales radiis 16, margine admodum serratæ. Ventrales radiis 3. Pinna ani radiis 12, maxime serrata. Pinna caudæ rotundata, radiis 12.

Vitling, Gadus Fn. 294 fångas mest om våren. Membrana branchiostega radiis 17. Corpus albicans, pinctis parvis nigris.

Pinna dorsi	A	radiis	14
B		radiis″	18
C		radiis″	10
pectorales		radiis″	10
ventrales		radiis″	6, acuminatæ
ani A		radiis″	30
B		radiis″	20
Caudæ æqualis.

Slätvar, Pleuronectes. Membrana branchiostega radiis 6. Corpus supra griseum, absque maculis. Oculorum Iris supra exserens limbum.

Pinna dorsi		radiis	76 antice cristata
pectorales		radiis″	12:12
ventrales		radiis″	6
ani		radiis″	54
caudæ		radiis″	17, rotundata

Skrobba, Pleuronectes. Corpus supra griseum, maculis parvis, rubris in pinna dorsi & ani, subtus album. Membr. branchiost. rad. 4. Spina ante pinnam ani.

Pinna dorsi		radiis	54
pectorales		radiis″	11:10
ventrales		radiis″	6:6
ani		radiis″	41
caudæ		radiis″	17

Hå, Squalius Fn. 269, fås undertiden; men skinnet kastas bort som är rätta chagrinet.

Ål, Muræna Fn. 390, kommer vid Michelsmässo när (nedan), fångas i tre när, som närmast följa varandra, men intet i nyet, ty det är ljust.

Havspadda, Lophius ore cirrhoso (Arted. Syn. 87, gen. 63.), som allmänt kallas Rana piscatrix, var här fångad och vistes av herr kapten von Kochen. Denna var en ny fisk för vår svenska fauna. Han var tjock som en karl och 2 alnar lång, utan fjäll. Rictus amplissimus. Labium superius emarginatum. Maxillæ dentibus actusi validis. Setæ duæ, erectæ, filiformes supra nasum, quarum anterior pedalis, apice membranaceo lanceolato, posterior semipedalis, filiformis. Pinnæ ventrales radiis 5. Pinnæ pectorales in medio corporis & pone ventrales radiis 24. Pinna dorsi prope caudam, inermis, radiis 5. Pinna caudæ æqualis radiis 8.

Maja, Cancer Fn. 1245, var en rar hummer här på orten. Corpus depressum, una cum pedibus undique spinosum, margine thoracis spinis majoribus armatum. Rostri apex bifidus, oblongus. Spinis transversaliter oppositis, ad basin rostri spinæ duæ supra & euna infra. Chelæ adspersæ punctis, e quibus fasciculi minimi setarum prodeunt. Cauda brevissima, arcte sub pectus inflexa.

Kejsarhummer kallades Cancer Fn. 1248. Chelæ longæ, quadrangulares, angulis fere duplicatis & obtuse spinosis. Rostri apex elongatus, triplici denticulorum pari. Antennæ longitudine corporis. Cauda elongata, sex articulis constans.

Krypkung kallades Cancer Fn. 1250. På denna sågs alltid den högra chela större än den vänstra.

Taska eller taskkräveta Fn. 1244, It. Wgoth. p. 173.

Hundkrabba kallades krabban It. Wgoth. 173.

Sepia Fn. 1281, på vilken de 8 tentacula kallades stjärtar.

Borre, Echinus Fn. 1289, fångades här allmänt och ofta så stor som barnhuvud med brandgula taggar. Han var rund och icke hopkramad; då han mist strålarne, syntes deras vestigia digesta in areas 5, bifidas. Punctis callosis adspersas, lineisque transversis hinc inde exaratus, inter singulas majores areas minor areola ejusdem structuræ. Anus in centro verticis pentagoni, apicibus puncto perforati. Os sub basi animalculi connivens quinque dentibus. Detta kreatur åts icke här på orten men utomlands ätes det mycket.

Brännvabel kallades Medusæ. Då denne fäst sig på näten och torkats i solen till ett mjöl och fiskarena skulle taga neder näten, nyste de som av prustrot.

Asterias eller Stellæ marinæ utsugade fisken på näten.

Kalk brändes av Stevenssten, som togs på danska sidan, även av Glattvikssten, vilken tages vid Jutlands strander på 2 alnars djup under havet. Denna senare kalkstenen består av runda stenar, stora som ett huvud, inuti like en blek lera, men hårde, och äro alldeles av samma slag med den, vi funnit vid Gärsnäs (p. 179). Han giver den finaste kalk. Stämhuvudsten är av lika art med Glattvikssten men något sämre. Folket bruka här mycket kalk såsom en oumgängelig nödvändighet till sina hus att därmed vitlimma lerväggarne, på det de ej måtte bortsköljas av regnet, varföre de ock vid timande krigstider med Danmark hämta kalk långt upp i Gyinge härad. Nu hade kalken blivit dyrare för lantmannen, sedan de som vilja hämta sten på danska sidan måste åtaga sig borgerliga onera.

Resan från Krapparp till Vegaholm, kvart 8. Vägen åt Ängelholm var god åkväg, men utan gästgivaregård. Vägen strök från Krapparp i ostnordost över en steril och bar betesmark snett förbi Kullen till Jonstorp, som ligger vid norra viken om Kullen.

Såningstiden var även här på orten Urbani dag eller den 25 maji till den 28 maji för kornsädet, alltså mycket sent såsom över hela Skåne slätt, däremot vi i Uppland tro oss aldrig få kornet nog bittida i jorden. Icke desto mindre mognar kornet i Skåne på en och samma tid som i Uppland; ty det var här år 1748 inbärgat till den 13 augusti för den heta sommarens skull. Eljest går det ofta ut till Bartholomæi tid eller den 24 augusti, ävensom i Uppland. Var ort har sin såningstid. De som sådde nästledit år 1750 sin säd, då vintren i mannaminne gick tidigast bort, uti februarii månad, fingo ej skära mogen säd, förrän deras mognade, som i Uppsala sådde säden uti april månad. Var ort har ock ungefärligen en viss tid till sädesmognaden. Ifrån kornet i skäppan till säden i traven är merendels i Uppland 112 dagar, i Skåne 88 dagar, i Lule Lappland 62; så att mognaden icke går fortare endast och allenast av solen långvaraktighet över horisonten, som många hitintills trott.

Sandflisa, cos solidiuscula, particulis arenaceis quartzosis pellucidis æqualibus (Syst. Nat. 6, p. 147) låg under havsstranden vid Svanehall och strök under hela den stora betesmarken, som vi överreste.

Svanehall ligger 3 kvart ifrån Krapparp vid norra havssidan, där denna stenart brytes till spisar och skorstenar. Jag fick ett artigt experiment i denna sten till att bestyrka den satsen, som någon tadlat, då jag sagt, att Ölandssten sprakade i elden och fuktade sig emot vått väder, därföre att han innehölle salt, det han fått insupa den tiden han låg under havet och blivit blandad med de månge havspetrifikater. Denna sandsten, som brytes under havsstranden, har samma lag som Ölands Alvarsten, att han fuktar sig mot våtväder, så att intet bruk kan fastna vid honom; men inbyggarne hava här påfunnit medel emot denna egenskapen, att de låta honom ligga i bara luften ett helt år, då han utsköljes av alla regnskurar eller ock att lägga honom ett helt år i sött vatten att utlakas.

Görse källa, som begynnes vid Brunnby kyrka ej långt ifrån Krapparp, löper i sydost och faller i havet vid Tunneberga bro efter en mils lopp och innestänger på ena sidan den stora, sterila och magra betesmarken, vilken på andra sidan instänges av havsviken åt Svanehals.

Köllerfärga, som här kallas ockergäll, finnes i så stor kvantitet vid Görse källa, att hon säljes av bönderne för en skilling kakan, vilken är stor som en handloga och ofta säljes hela lasset för 8 daler. Denna är så ren och gul, att hon brukas till kyllrar av sämskmakarne i närmaste städer.

Jonstorps kyrka låg vid Halsehamn, där viken norr om Kullen stöter in i sydost och är mycket grund.

Svedeberg sågs 1 kvart sydost om Halsehamn som ett högt, runt berg, övervuxet med bokskog, och syntes långt ifrån.

Landet blev nu slätare och sandigare, sedan vi överrest Tönneberga bro.

Radiola Fl. 256 stod vid dikena på bägge sidor om vägen med Jungermannia hypophylla Fl. 930.

Farhult, moderkyrka till Jonstorp, låg vid havsviken, ½ mil ifrån Jonstorp. Utanför södra kyrkomursporten stodo ett par uppreste stenar, 2 alnar höga och 2 alnar ifrån varandra med en dem emellan liggande flisa. Ett sladder är ännu kvar om desse stenar, att en präst här skulle fordom varit, som alltid brukat i kyrkan läsa över sin predikan intill sena natten och att prästens hustru, som detta misshagade, sänt en dräng, överhöljd med ett lakan att skrämma prästen vid hemgången, då prästen, som befallt drängen säga vem han vore men ej fått svar, antytt drängen att sjunka först till knäs, sedan till navelan, sedan till livet och sist till armarna, då drängen änteligen ropat, men prästen sagt då vara försent, varefter han nedsunkit, och att desse stenar blivit uppreste till åminnelse av ett sådant under. Sed credat Judæus Apella.

Calmus Fl. 277 växte här i otrolig myckenhet och tillräckelig för alla apoteker i Sverige. Denna ört, som icke åts av något kreatur, hatades och söktes utrotas, men förgäves, ty hon hade tagit alltför mycket överhanden.

Myräng låg vid prästegården till en stor vidd och röjde sin jordmån med sitt låga gräs och till höbärgning nästan onyttiga örter av Eriophorum polystachion Fl. 44 och Thysselinum Fl. 227, som alltid giva tillkänna torvjord och myrjord. Eljest var hela ängen täckt med Aira cærulea Fl. 71, vilkens blader näppeligen voro 4 tvärfinger höga. Denna vidlöftigaängen uppskars till torv och fördärvades för alla tider, som dock kunde görras till den härligaste gräsväxt, emedan hon lätt kunde utdikas åt nästgränsande hav; menlantmannen här nere har icke ännu lärt det nyttigaste medlet i ekonomien, att förvandla myror till äng.

Pulicaria Fl. 693, som av andra blivit förd till Erigeron och av andra till Aster, växte vid vägen jämte Utvedinge, förrän man kom fram till Vegeholm. Jag utexaminerade med mikroskop dess små blomster och fant, att deras antheræ hade vid basin smala, långa och nedstående tänder, att hon utan all tvivel bör räknas under det nya genus Inulæ (It. Westrog. 271).

Vegeholm, en sätesgård herr överesten Cedercrantz tillhörig, låg på skillnaden emellan Malmöhus län och Kristiandstads län vid en å, vilken meddelar sitt vatten till graven, som går omkring gården. Stenhuset var uppbyggt år 1531 av Thyge Krabbe (densamma som tog på visst sätt Gustavum I.um tillfånga) med 10 kvarters tjock mur, vilket hus på alla fyra sidor instängde gården, med pelare åt insidan liksom en börs. Över denna Thyge Krabbe är följande skrift vid hans grav här i kyrkan:

Anno 1541. Lördagen näst efter Trinitatis Söndag blef under dende Sten begrafven Erlig Velbyrdig Mand oc strenge Riddare Herr Thyge Krabbe til Vegeholm, Dannemarks Riges Marsch och Hans Hustru Fru Anna Rosencrants, öfver hvars siele Gud sig nådeligen förbarme.

Stenknäck eller kirskfågel kallades ett slags fåglar, som begynt inställa sig uti den vackra trädgården, som omgav huset på alla sidor, att där traktera sig med körsebär. Fågelen hade ej länge varit bekant i Skåne men nu begynt i trädgårdarna här omkring att fördärva alla körsebären, med det att han kom bittida om morgonen och plockade ut stenarne ur bären, dem han biter sönder och äter upp, men lämnar själva bäret kvarsittande, som därpå förvissnar. Jag fick här en sådan fågel, som var nästan stor som en sidensvans, grå och något på brunt stötande. Vingarne voro svarta med en vit, avlång fläck. Han liknade till storlek och skapnad tallbiten eller Coccothraustes Fn. 176, och hans näv var ävenså tjock, om icke tjockare; men färgen kom icke överens, varpå jag dock icke gjort så stor uppmärksamhet (helst färgen plägar ofta uti Loxiæ genere variera på honorna och på ungarna första året), om icke rectrices hade varit på stenknäcken väl svarta men ifrån mitt på till yttersta spetsarna vita, där de på Coccothraustes äro överallt svarta.

Corpus magnitudine Ampelidis. Rostrum pallidum, conicum, magnitudine fere capitis, validissimum, maxillæ inferioris marginibus inflexis. Lingua carnosa, apice parum & levissime membranacea. Caput, dorsum, thorax, abdomen cinereo-grisea. Remiges nigræ, primores latere interiore versus basin albæ. Rectrices nigræ, a medietate lateris interioris ad apicem usque albæ. Macula unica magna ovata oblonga alba in tectricibus alarum. Pedes pallidi, digitis læviusculis.

Däremot är beskrivningen på Coccothraustes Fn. 176. Rostrum conicum, cinereum, crassum, apice superioris maxillæ longiore, incurvato. Corpus capite, dorso, abdomine fusco-purpurea. Macula duplex, linearis, transversa in tectricibus alarum. Remiges & rectrices nigræ, immaculatæ. Pedes fusci, digitorum geniculis omnibus subtus verrucosis, protuberantibus, tuberculatis. Härav följer att vår stenknäck kan kallas Loxia grisea, rectricibus nigris parte postica interiore albis.

Numenius Arquata dictus Fn. 139 eller dubbel snäppa blev skjuten. Magnitudo Gallinæ, corpus griseum, adspersum maculis fuscis rhombeis. Pectus flavescens maculis linearibus fuscis. Abdomen & femora alba. Rostrum nigrum, arcuatum, capite duplo longius, apice lævi. Pedes plumbei, femoribus seminudis. Digito extimo magis cohærente cum intermedio quam interior. remiges nigricantes, maculis lateralibus, quarum 2. & 3. magis nigricantes, rachi nivea. Rectricies 12, fasciis nigricantibus albisque, duodecies alternantibus.

Larsmässoråg såddes på Vegeholm och deras skäl drogs i betänkande, som yrkade på vinterrågens såning som skulle larsmässorågen mera utmärgla jorden, så att kornsädet efteråt bliver sämre, emedan larsmässorågen giver ymnigare säd; ty larsmässohalmen ätes av boskapen, då de icke hava annat. Men största olägenheten voro på slätten den, att jorden är delt i 3 delar, och att 3 à 4 kyrkosocknar hade sitt säde inom en vall och stängsel, emedan varest larsmässorågen skall sås, där bör vara 4 vångar eller jorden fördelt i 4 delar för betets skull.