David Copperfield/Del I/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag skickas bort från mitt hem
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag utvidgar kretsen av mina bekantskaper
Min första termin i Salem House  →


[ 106 ]

SJÄTTE KAPITLET.
Jag utvidgar kretsen av mina bekantskaper.

Då jag hade fört detta liv en månads tid, började mannen med träbenet skumpa omkring med en kvast och ett ämbar vatten, varav jag slöt att förberedelser gjordes för att mottaga mr Creakle och gossarna. Jag misstog mig icke heller, ty kvasten kom snart i skolrummet och fördrev mr Mell och mig, som begåvo oss vart vi kunde och bodde så gott vi kunde i några dagar, under vilken tid vi ständigt voro i vägen för två eller tre unga kvinnor — som hittills hade visat sig högst sällan — och så oupphörligt levde mitt upp i damm, att jag nära nog nös lika mycket som om Salem House hade varit en stor snusdosa.

En dag sade mr Mell till mig, att mr Creakle skulle komma på aftonen. På aftonen, efter tetiden, hörde jag att han hade anlänt. Före sängdags lät mannen med träbenet mig veta att jag skulle komma upp till honom. Den del av huset, som mr Creakle bebodde, var vida trevligare än vår, och han hade en liten vacker trädgård, som tog sig bra ut i jämförelse med den dammiga lekplatsen, som var en sådan öken i förminskad skala, att det förekom mig som om endast en kamel eller dromedar kunde känna sig hemmastadd där. Det syntes mig vara en stor djärvhet att endast lägga märke till att förstugan såg så trevlig ut, medan jag skälvande begav mig upp till mr Creakle, och jag blev så förskräckt, då jag kom in, att jag knappast såg mrs och miss Creakle, vilka båda voro i salen, eller något annat föremål än mr Creakle, en tjock herre med en knippa berlocker på urkedjan, som satt i en länstol med en butelj och ett glas framför sig.

[ 107 ]»Jaså», sade mr Creakle, »det här är den unga herrn vars tänder skola filas. Vänd om honom!»

Mannen med träbenet vände mig om för att visa plakatet och sedan han givit mr Creakle tillräcklig tid att betrakta det, vände han mig åter om, med ansiktet åt mr Creakle, vid vars sida han ställde sig. Mr Creakles ansikte var eldrött, hans ögon voro små och lågo djupt in i huvudet; han hade tjocka ådror i pannan, en liten näsa och en stor haka. Han var skallig uppe på hjässan, och ett litet tunt hår av fuktigt utseende, som började gråna, var borstat upp från vardera tinningen, så att de båda sidorna möttes på hans panna. Men det, varmed han gjorde det största intrycket på mig, var att han icke hade någon röst, utan talade i viskande ton. Den ansträngning, detta kostade honom, eller medvetandet om att han talade så sakta, glorde hans bistra ansikte ännu bistrare och hans tjocka ådror ännu tjockare, då han talade, så att det icke förvånar mig, att denna egendomlighet, då jag återkallar honom i mitt minne, förekommer mig såsom den väsentligaste hos honom.

»Nå», sade mr Creakle. »Hur låter rapporten om pojken?»

»Ännu är det ingenting att anmärka emot honom», svarade mannen med träbenet. »Det har ännu inte varit något tillfälle.»

Det förekom mig som om detta förargade mr Creakle, men däremot icke mrs och miss Creakle, på vilka jag nu för första gången kastade en blick och som båda voro magra och stillsamma av sig.

»Kom hit, sir», sade mr Creakle och vinkade åt mig.

»Kom hit», sade mannen med träbenet och upprepade vinken.

»Jag har det nöjet att känna din styvfar», viskade mr Creakle och tog mig i örat, »det är en hedersman och en man med stark karaktär. Han känner mig och jag känner honom. Känner du mig? Vasa?» sade mr Creakle, i det han med grym lekfullhet nöp mitt öra.

»Inte ännu, sir», sade Jag, vridande mig av smärta.

[ 108 ]»Ännu inte, vasa?» upprepade mr Creakle. »Men du ska' snart lära dig det, vasa?»

»Du ska' snart lära dig det, vasa?» upprepade mannen med träbenet.

Jag erfor sedan att han med sin kraftiga stämma i allmänhet var tolk åt mr Creakle, då denne talade till gossarna.

Jag blev mycket rädd och sade att jag hoppades det. Det förekom mig hela tiden som om det brände som eld i mitt öra, så hårt nöp han det.

»Jag ska' säga dig vad jag är», viskade mr Creakle och släppte slutligen mitt öra med en vridning, som lockade tårarna i mina ögon. »Jag är en tatar.»

»En tatar», upprepade mannen med träbenet.

»Då jag säger att jag ska göra något, så gör jag det», sade mr Creakle, »och när jag säger att jag vill ha något gjort, så vill jag ha det gjort.»

»… Vill ha något gjort, så vill jag ha det gjort», upprepade mannen med träbenet.

»Jag är en bestämd karaktär», fortfor mr Creakle. »Det är vad jag är. Jag gör min plikt. Det är vad jag gör. Om mitt kött och blod» — här såg han på mrs Creakle — »reser sig upp mot mig, så är det inte mitt kött och blod. Jag kastar det ifrån mig. Har den där karlen varit här igen?» fortfor han, vänd till mannen med träbenet.

»Nej», lät svaret.

»Nej», sade Creakle, »han vet bättre än så; han känner mig. Må han hålla sig på avstånd», sade mr Creakle, i det han slog handen i bordet och såg på mrs Creakle, »ty han vet vad jag går för. Nu har du börjat lära känna mig, min unge vän, och kan gå. För bort honom.»

Jag var mycket glad över befallningen att gå min väg, både mrs och miss Creakle torkade sina ögon, och jag kände mig lika illa till mods för deras skull som för min egen. Men jag hade en anhållan på sinnet, som var av den vikt för mig, att jag icke kunde låta bli att säga, ehuru jag själv förvånade mig över mitt mod:

[ 109 ]»Ursäkta, sir…»

Mr Creakle viskade: »Nå, vad är det?» och fäste sina ögon på mig, som om han velat bränna upp mig med dem.

»Ursäkta, sir», stammade jag, »skulle jag få lov — Jag är mycket ledsen över vad jag gjort, sir — att taga av mig den här skriften innan gossarna komma tillbaka…»

Om det var mr Creakles allvar, eller om han bara gjorde det för att skrämma mig, vet jag icke, men han for upp från sin stol med en sådan häftighet, att jag huvudstupa retirerade, utan att avvakta eskorten av mannen med träbenet, och icke stannade förr än jag hade nått mitt sovrum, där jag, då jag märkte att jag icke blev förföljd, gick till sängs, då tiden därtill kom, och låg och skälvde ett par timmar.

Den följande morgonen kom mr Sharp tillbaka. Mr Sharp var överlärare och mr Mells förman. Mr Mell åt med gossarna, men mr Sharp åt vid mr Creakles bord. Han tycktes mig vara en herre med klent och sjukligt utseende, med en ansenlig portion näsa och ett sätt att bära huvudet litet på sned, som om det varit honom en smula för tungt. Hans hår var mycket glänsande och lockigt, men den första gossen, som kom tillbaka, berätlade mig, att det var en peruk (köpt i andra hand, sade han) och att mr Sharp varje lördagseftermiddag gick ut för att få den bränd.

Det var ingen annan än Tommy Traddles som berättade mig detta. Han var den förste gossen som kom tillbaka, och han presenterade sig för mig genom att säga att jag skulle finna hans namn på högra sidan av porten strax ovanför den översta regeln, och då jag nu sade: »Traddles?» svarade han: »Just densamme», och bad mig därefter om fullständig upplysning rörande mig själv och min familj.

Det var en lycka för mig att Traddles var den förste som kom tillbaka. Han fann så mycket nöje i mitt plakat, att han besparade mig förlägenheten av vare sig dess uppvisande eller fördöljande, i det han för var och [ 110 ]en av gossarna, stor eller liten, i samma ögonblick som han anlände, presenterade mig med följande ord: »Kom hit, så ska' du få se! Här är någonting lustigt!» En lycka var det även, att de flesta gossarna kommo tillbaka tämligen nedslagna och bedrövade och därför icke skojade så mycket på min bekostnad som jag hade väntat. Några av dem dansade visserligen omkring mig likt vilda indianer, och de flesta kunde icke motstå frestelsen att låtsa som om jag vore en hund, och klappade och ströko mig för att jag icke skulle bitas och sade: »Lägg sig!» och kallade mig vid ett hundnamn. Detta gjorde mig naturligtvis helt förbryllad, då det skedde bland så många främmande personer, men i det hela taget gick det likväl vida bättre än jag hade väntat.

Jag ansågs emellertid icke vara formligt upptagen i skolan förrän J. Steerforth hade kommit. Inför denne gosse, som ansågs vara mycket lärd och såg mycket bra ut och var minst sina sex år äldre än jag, fördes jag fram liksom inför en domare. I ett skjul ute på lekplatsen anställde han rannsakning rörande detaljerna av min bestraffning och behagade därefter fälla den domen, att det var »både synd och skam», för vilket yttrande jag sedan ständigt kände mig honom innerligt förbunden.

»Huru mycket pengar har du, Copperfield?» frågade han, då vi vandrade tillsammans, sedan han hade avgjort min sak med de ovannämnda orden.

Jag svarade att jag hade sju shillings.

»Det är bäst att du låter mig sköta dem», sade han. »Åtminstone kan jag göra det, om du vill, men vill du inte, så slipper du.»

Jag skyndade att följa hans vänskapliga vink, öppnade Peggottys pung och tömde den i hans hand.

»Har du lust att använda något av dem nu?» frågade han.

»Nej, jag tackar», svarade jag.

»Ty du kan gärna få det», sade Steerforth. »Säg bara till.»

»Nej, jag tackar så mycket, sir», upprepade jag.

[ 111 ]»Du skulle kanske ha lust att spendera ett par shillings eller så på en butelj bärvin uppe i sovrummet?» sade Steerforth. »Jag hör att du ligger i samma sovrum som jag.»

Detta hade jag visserligen icke tänkt på förut, men jag sade emellertid ja och att Jag mycket gärna skulle vilja det.

»Det är bra», sade Steerforth. »Och så är jag övertygad om att du gärna vill ge ut ytterligare en shilling eller så för mandelbakelser?»

Jag svarade, att även det skulle jag gärna vilja.

»Och så en shilling eller så bortåt för skorpor och så en för frukt, vasa?» sade Steerforth. » Vet du, min kära Copperfield, du förstår dig minsann på att leva!»

Jag log därför att han log, men kände mig likväl en smula förlägen.

»Nå ja», sade Steerforth, »vi måste se till att det räcker så långt det kan, det är alltsammans. Jag ska göra allt vad jag kan för dig. Jag kan gå ut när jag vill, och jag ska smuggla in hela baket.»

Med dessa ord stoppade han pengarna i fickan och bad mig vänligt att icke vara orolig; han skulle nog laga att allt skulle bli bra.

Han höll ärligt sitt ord, så framt allt det var bra, som en hemlig aning sade mig nästan alltsammans vara illa — ty jag fruktade att det var att kasta bort min mors gåva; i alla händelser hade jag dock bevarat papperet i vilket penningarna hade varit inlindade, vilket var en dyrbar skatt. Då vi hade kommit upp för att gå i säng, tog han fram det han hade köpt för alla mina sju shillings och lade det på min säng i månskenet med dessa ord:

»Se där är det, lilla Copperfield, och en kunglig anrättning har du fått.»

Vid min ålder kunde jag icke tänka på att spela värd vid festen, då han var närvarande; min hand darrade vid blotta tanken därpå. Jag bad honom visa mig den godheten att intaga högsätet, och som min anhållan understöddes av två andra gossar, som voro närvarande, [ 112 ]samtyckte han därtill och satte sig på min madrass, där han utdelade anrättningen — med fullkomlig opartiskhet, det måste jag tillstå — och utskänkte bärvinet i ett litet glas utan fot, som var hans egen tillhörighet. Vad mig själv angår, satt jag på hans vänstra sida, och de Övriga voro grupperade omkring oss på de närmaste sängarna och på golvet.

Huru väl erinrar jag mig icke hur vi sutto där och talade viskande, eller rättare sagt huru de viskade och jag vördnadsfullt hörde på, hur månskenet trängde ett kort stycke in i salen och målade ett blekt fönster på golvet, medan de flesta av oss sutto i mörker, utom då Steerforth tände en svavelsticka i en flaska med fosfor för att leta efter någonting och spred ett blått skimmer över oss, som genast åter försvann! En viss mystisk känsla, som var en följd av mörkret, det hemlighetsfulla i den glada tillställningen samt den viskande ton, varuti allt sades, smyger sig åter över mig, och jag lyssnar till allt vad de säga mig med en dunkel känsla av högtidlighet och bävan, som kommer mig att glädja mig åt att de äro mig så nära och gör mig rädd (ehuru jag låtsar som om jag skrattade), då Traddles påstår sig se ett spöke i vrån.

Jag hörde allt möjligt om skolan och allt som dit hörde. Jag hörde att mr Creakle icke utan skäl hade gjort anspråk på att vara en tatar, att han var den strängaste och hårdaste av alla möjliga lärare, att han slog omkring sig till höger och vänster varenda dag i sitt liv, huggande in bland pojkarna som en dragon och piskande dem utan barmhärtighet. Själv kunde han inte annat än slåss, emedan han, efter vad Steerforth sade, var okunnigare än den nedersta pojken i skolan. För åtskilliga år sedan hade han drivit en liten humlehandel i Westminster, men hade givit sig till skolmästare, sedan han gjort konkurs och gjort över med sin hustrus pengar. Allt detta hörde jag och mycket mera, som jag ej kunde begripa att de kunde veta.

Jag hörde, att mannen med träbenet, vars namn var Tungay, var en tjurskallig barbar, som förr hade biträtt [ 113 ]vid humlehandeln, men kommit in i skolfacket tillsammans med mr Creakle, därför att han, efter vad gossarna antogo, hade brutit sitt ben i hans tjänst och gjort åtskilliga skurkstreck på hans vägnar och kände hans hemligheter. Jag hörde att Tungay ansåg hela institutet, både lärare och gossar, med undantag av mr Creakle, för sina naturliga fiender, och att han satte sin enda glädje här i livet uti att vara tvär och elak. Jag hörde att mr Creakle hade en son, som icke hade varit Tungays vän och som, då han biträdde vid undervisningen i skolan, en gång hade satt sig upp mot sin far vid ett tillfälle då skoltukten utövades alltför grymt samt dessutom antogs ha protesterat mot det sätt varpå hans far behandlade hans mor. Jag hörde, att mr Creakle på grund härav hade kört honom på porten, och att mrs och miss Creakle alltsedan dess ständigt hade varit sorgsna och nedslagna.

Men det märkvärdigaste jag hörde om mr Creakle var, att det fanns en gosse i skolan, på vilken han aldrig vågade bära händer, och att denne gosse var J. Steerforth. Steerforth bekräftade själv detta, då det berättades, och sade, att han just ville se honom göra det. Då en from och beskedlig gosse (icke jag) frågade hur han skulle bete sig, ifall han såg honom ämna göra det, doppade han en svavelsticka i sin fosforflaska för att utbreda ett ljusskimmer över sitt ansikte och sade, att han skulle börja med att fälla honom till marken med ett slag för pannan med den stora bläckbuteljen, som alltid stod på kaminfrisen. Vi sutto därefter en stund i mörkret nästan alldeles andlösa.

Jag hörde, att både mr Sharp och mr Mell voro uselt avlönade, och att mr Sharp, då det fanns kallt och varmt kött på mr Creakles middagsbord, alltid väntades skola säga, att han föredrog det kalla, vilket ävenledes bekräftades av Steerforth, som var den ende av gossarna som åt tillsammans med familjen. Jag hörde, att mr Sharps peruk icke passade åt honom, och att han icke behövde vara »så stor på» — så »stursk» sade en annan [ 114 ]— över den, eftersom hans eget röda hår mycket tydligt tittade fram baktill.

Jag hörde, att en gosse, som var son till en kolhandlare, bevistade skolan för att på detta sätt utgöra ett slags balans mot kolräkningen och i anledning därav kallades ”Kvittning” eller ”Byte. Jag hörde att drickat, som bestods till maten, var en stöld av föräldrarna, och puddingen ett bedrägeri. Jag hörde, att miss Creakle av hela skolan ansågs vara förälskad i Steerforth, och jag vet att jag, medan jag satt där i mörkret och tänkte på hans vackra röst, vackra ansikte, lediga sätt och lockiga hår, fann detta vara ganska sannolikt. Jag hörde, att mr Mell icke just var någon dålig karl, men utan ett öre, och att det var alldeles säkert, att hans mor, gamla mrs Mell, var lika fattig som Job. Jag tänkte därvid på min frukost och det som hade låtit som »Min Charley!» men jag kan till min glädje påminna mig, att jag aldrig yttrade ett enda ord därom.

Lyssnandet till allt detta och åtskilligt mera räckte en stund efter festmåltidens slut. De flesta gästerna hade gått till vila så snart ätandet och drickandet hade upphört, och vi, som hade blivit sittande halvt avklädda för att viska och höra på, begåvo oss även slutligen i säng.

»God natt, unga Copperfield», sade Steerforth. »Jag ska' ta dig under min vård.»

»Ni är alltför god», svarade jag tacksamt. »Jag är er mycket förbunden.»

»Har du inte någon syster?» frågade Steerforth med en gäspning.

»Nej», svarade jag.

»Det är skada», sade Steerforth, »om du hade haft en, skulle jag ha föreställt mig henne som en vacker, blyg liten blåögd flicka. Jag skulle gärna ha gjort hennes bekantskap. God natt, unga Copperfield.»

»God natt, sir», svarade jag.

Jag tänkte mycket på honom sedan jag hade lagt mig och jag kommer ihåg att jag satte mig upp i min säng för att betrakta honom där han låg i månskenet, med [ 115 ]det vackra ansiktet uppåtvänt och med huvudet med ledigt behag vilande mot armen. Han var i mina ögon en mycket överlägsen person, och detta var naturligtvis anledningen varför jag tänkte så mycket på honom. Ingen beslöjad framtid kastade en matt strimma på honom i månljuset. Det fanns intet dunkelt avtryck av hans fjät i den trädgård, uti vilken jag hela natten drömde att jag vandrade omkring.