David Copperfield/Del I/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag faller i onåd
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag skickas bort från mitt hem
Jag utvidgar kretsen av mina bekantskaper  →


[ 83 ]

FEMTE KAPITLET.
Jag skickas bort ifrån mitt hem.

Vi kunde ha åkt vid pass en kilometer, och min näsduk var alldeles genomvåt, då formannen plötsligt stannade.

Då jag tittade ut för att få veta anledningen, upptäckte jag till min förvåning Peggotty, som störtade fram från en häck och klättrade upp i vagnen. Hon tog mig i sina armar och kramade mig så hårt intill sitt snörliv, att det värkte i min näsa, ehuru jag icke tänkte därpå förrän efteråt, då jag kände att den var helt öm. Peggotty sade icke ett enda ord. I det hon släppte mig med den ena armen, stack hon den ned i sin ficka ända ned till armbågen och tog fram några papperspåsar fulla med bakelser, vilka hon stoppade i mina fickor, och en pung, som hon tryckte i min hand; men hon sade icke ett ord. Efter ännu en slutkramning med båda armarna steg hon ned ur vagnen och sprang sin väg, och min tro är och har alltid varit, att hon icke hade en enda knapp kvar i sin klänning. Jag tog upp en av de många, som rullade omkring, och gömde den länge som ett minne.

Formannen såg på mig, som om han ville fråga, om hon skulle komma tillbaka. Jag skakade på huvudet och sade, att jag icke trodde det.

»Nå, så knalla på då!» sade formannen till den tröga hästen, som följaktligen knallade på.

Som jag nu hade gråtit så mycket som jag möjligen kunde, började jag tro, att det icke tjänade någonting till att gråta mera, i synnerhet som varken Roderick Random eller den där kaptenen vid den kungliga flottan någonsin, så vitt jag kunde erinra mig, hade gråtit i [ 84 ]brydsamma förhållanden. Formannen, som förmodligen kunde läsa detta beslut i mitt ansikte, föreslog att vi skulle breda ut min näsduk på hästens rygg för att torka den. Jag tackade honom och samtyckte, och särdeles liten såg den ut under dessa förhållanden.

Nu hade jag tid att undersöka börsen. Det var en styv skinnpung med lås att knäppa igen, och innehöll tre blanka shillings, vilka Peggotty tydligen hade skurat med krita för att jag skulle tycka så mycket mera om dem. Men dess dyrbaraste innehåll var två halvkronor,[1] inlindade i ett papper, varpå stod skrivet med min mors stil: »Till Davy. Med min hälsning.» Jag blev så överväldigad därav, att jag bad formannen vara god och giva mig min näsduk tillbaka, men han sade att han tyckte att jag gärna kunde undvara den, vilket jag slutligen även tyckte, och så torkade jag mina ögon med rockärmen och upphörde att gråta.

Och det på allvar, till på köpet, ehuru jag, till följd av mina föregående sinnesrörelser, en och annan gång skakades av en häftig snyftning. Sedan vi hade skrattat framåt en stund, frågade jag formannen, om han skulle skjutsa mig hela vägen.

»Hela vägen vart?» frågade formannen.

»Dit bort», sade jag.

»Vart dit bort?» frågade formannen.

»Till närheten av London?» sade jag.

»Å, den här hästen», sade formannen, i det han ryckte på tömmen för att göra mig uppmärksam på honom, »skulle vara mera död än en torsk innan han hade kommit halvvägs.»

»Far ni bara till Yarmouth?» frågade jag.

»Jo, så står det till», svarade han, »och där ska' jag föra er till diligensen, och diligensen ska' föra er dit ni ämnar er.»

Som detta var ett långt tal för formannen (vars namn var mr Barkis) — ty såsom jag nämnt i ett föregående kapitel, hade han ett mycket flegmatiskt temperament [ 85 ]och var alls icke pratsam — bjöd jag honom till bevis på min erkänsla en bakelse, vilken han slukade i en munsbit, likt en elefant, och utan att den gjorde mera intryck på hans stora och grova ansikte, än den skulle ha gjort på en elefants.

»Har hon gjort dem?» sade mr Barkis, medan han alltjämt på sitt tröga sätt satt framlutad mot fotbrädet på vagnen, med en arm på vardera knäet.

»Menar ni Peggotty, sir?»

»Ja», sade mr Barkis. »Hon.»

»Ja, hon gör alla våra pastejer och kokar all maten åt oss.»

»Gör hon också?» sade mr Barkis.

Härmed satte han munnen i en ställning som om han tänkte vissla, men visslade icke. Han satt och betraktade hästens öron, som om han sett någonting nytt där, och så satt han en bra stund. Slutligen sade han:

»Inga sötnosar, förmodar jag?»

»Sade ni sötsaker mr Barkis?» frågade jag, ty jag trodde att han ville ha någonting mera att äta och att han på det där fina sättet häntydde på detta slags förfriskning.

»Nosar», sade mr Barkis. »Sötnosar; ingen som går med henne?»

»Med Peggotty?»

»Ja», sade han. »Hon.»

»Nej, visst inte. Hon har aldrig haft någon sötnos.»

»Har hon inte heller?» sade mr Barkis.

Åter satte han munnen i en ställning som om han ville vissla, och åter visslade han icke, utan satt och såg på hästens öron.

»Jaså», sade mr Barkis efter en lång stunds fundering, »hon gör alla äppelpastejerna och kokar all maten, vasa?»

Jag svarade att så verkligen förhöll sig.

»Nå. Jag ska säga er en sak», sade mr Barkis. »Kanske att ni tänker skriva till henne?»

»Ja, det kommer jag bestämt att göra», svarade jag.

»Ah!» sade han och vände långsamt sina ögon mot [ 86 ]mig. »Nå, om ni skriver till henne, skulle ni kanske komma ihåg att säga, att Barkis var villig; skulle ni det?»

»Att Barkis är villig», upprepade jag oskyldigt. »Är det hela hälsningen?»

»Ja-a», sade "han fundersamt. »Ja-a. Barkis är villig.»

»Men i morgon är ni ju tillbaka i Blunderstone, mr Barkis», anmärkte jag, stammande en smula vid tanken på att jag då skulle vara långt borta därifrån, »och då kan ni ju mycket bättre själv framföra er hälsning.»

Som han emellertid förkastade detta förslag med en skakning på huvudet och ännu en gång bekräftade sin förra anhållan genom att med djupt allvar säga: »Barkis är villig. Det är hälsningen», så åtog jag mig att föra fram den. Medan jag samma eftermiddag i Yarmouth-hotellet väntade på diligensen, skaffade jag mig ett ark papper och ett skrivtyg och skrev en biljett till Peggotty, som lydde sålunda:

»Min snälla Peggotty! Jag har lyckligt och väl anlänt hit. Barkis är villig. Hälsa mamma. Din tillgivne. — P.S. Han säger att han särskilt önskar att du ska' veta att — Barkis är villig.»

Då jag hade åtagit mig detta framtida bestyr, försjönk mr Barkis åter i en fullständig tystnad, och jag, som hade blivit helt trött av allt vad som nyligen hade hänt, lade mig ned på en säck i vagnen och somnade. Jag sov gott till dess vi kommo till Yarmouth, där allt var så nytt och främmande för mig på värdshusgården, där vi körde in, att jag genast övergav det hemliga hopp, jag hade hyst, att jag där skulle träffa någon av mr Peggottys familj, kanske till och med lilla Emili själv.

Diligensen stod på gården, blank och skinande överallt, men ännu utan hästar för, och såg i detta tillstånd ut som om ingenting vore osannolikare än att den någonsin skulle resa till London. Just som jag stod och tänkte därpå och undrade vad som slutligen skulle bli av min kappsäck, som mr Barkis hade satt ned på sten[ 87 ]läggningen bredvid vagnsstången (han hade nämligen kört in på gården för att vända med sin vagn) samt på vad som slutligen skulle bliva av mig själv, tittade en kvinna ut genom ett fönster, utanför vilket hängde några höns och köttstycken, och sade:

»Är det där lilla herrn från Blunderstone?»

»Ja, det är det», svarade jag.

»Vad heter ni?» frågade fruntimret.

»Copperfield», svarade jag.

»Det slår inte in», sade fruntimret. »Det är inte betalt för middag åt någon med det namnet.»

»Är det Murdstone, då?» frågade jag.

»Om ni är master Murdstone», sade fruntimret, »varför går ni då först och ger er ett annat namn?»

Då jag hade förklarat kvinnan rätta sammanhanget, ringde hon på en klocka och ropade: »William, visa vägen till kafferummet!» varpå en kypare kom springande ut ur köket på andra sidan av gården för att visa vägen och tycktes bli tämligen överraskad av att se, att det bara var mig som han skulle visa dit.

Det var ett stort, långt rum, med några stora kartor på väggarna. Jag tror icke att jag kunnat bliva mera främmande, om kartorna hade varit verkliga främmande länder och jag stått mitt i dem. Jag tyckte att jag tog mig en tämligen stor frihet, då jag slog mig ned på kanten till stolen närmast dörren, med min mössa i handen, och då kyparen utbredde en duk enkom för mig och satte en bordsyrtut därpå, tror jag nästan att jag rodnade ända upp till öronen av idel blyghet.

Han bar in några kotletter med grönsaker till och tog locken av karotterna på ett så häftigt och skramlande sätt, att jag fruktade att jag på något sätt hade sårat honom; men han lättade mitt sinne betydligt genom att sätta fram en stol till bordet åt mig och säga mycket vänligt:

»Se så, min stora herre, var så god och stig fram!»

Jag tackade honom och tog plats vid bordet, men fann det utomordentligt svårt att hantera min kniv och gaffel med någonting liknande färdighet, eller att und[ 88 ]vika att stänka ned mig med såsen, medan han stod mitt emot mig och stirrade så oavvänt på mig och fick mig att rodna så förskräckligt, varje gång mina ögon föllo på honom. Då han bevakat mig till dess jag grep mig an med min andra kotlett, sade han:

»Här är ett glas öl åt er. Vill ni ha det nu med detsamma?»

Jag tackade honom och svarade »ja», varpå han hällde det ur en mugg i ett stort glas och höll det upp mot dagern för att det skulle taga sig bättre ut.

»Min själ ser det inte präktigt ut!» sade han. »Eller hur?»

»Jo, det ser mycket gott ut», svarade jag leende, ty jag var helt förtjust över att finna honom så glad och skämtsam. Han var en karl med plirande ögon och fräknigt ansikte, och hans hår stod rätt upp på huvudet, och då han stod där med ena armen i sidan och med glaset upp mot dagern i den andra, såg han helt trevlig ut.

»Det var en herre här i går», sade han, »en tjock herre vid namn Topsawyer — kanske att ni känner honom?»

»Nej», sade jag, »det tror jag inte…»

»Med mustascher, damasker, bredskyggig hatt, grå rock och prickig halsduk», fortfor kyparen.

»Nej», sade jag blygt, »jag har inte det nöjet…»

»Han kom hit in», fortfor kyparen och såg ännu alltjämt på glaset mot dagern, »rekvirerade ett glas av det här ölet — ville nödvändigt ha det — jag bad honom låta bli — drack ur det och nedföll död. Det var för gammalt för honom. Det borde inte tappas; det är säkert det.»

Denna sorgliga händelse skakade mig djupt och jag sade, att jag hellre ville ha ett glas vatten.

»Ja, men, ser ni», sade kyparen, i det han ännu alltjämt såg på ölglaset mot dagern, med det ena ögat tillslutet, »här tycker di inte om att man rekvirerar en sak och lämnar det kvar. Det förargar dem. Men jag ska' dricka ur det, om ni vill. Jag är van vid det, och på [ 89 ]vanan beror allting. Jag tror inte att det ska skada mig, om jag lutar huvudet tillbaka och sväljer det hastigt. Ska jag?»

Jag svarade, att han gjorde mig en stor tjänst genom att dricka ur det, ifall han trodde att han kunde göra det utan skada, men i annat fall finge han för ingen del göra det. Då han lutade huvudet tillbaka och sväljde det hastigt, tillstår jag, att jag kände en förfärlig ängslam att jag skulle få se honom dela öde med den hädangångne mr Topsawyer och falla död ned på golvet. Men det skadade honom icke. Tvärtom föreföll det mig som om han blev ännu piggare därav.

»Vad är det ni har där?» sade han och stack en gaffel i min kotlett. »Det måtte väl aldrig vara kotletter?»

»Jo, det är det.»

»Nå, men så eget!» utbrast han. »Jag visste inte att det var kotletter. En kotlett är just det allra bästa medlet mot de skadliga verkningarna av ölet! Var det inte tur?»

Därpå tog han en kotlett vid benet i den ena handen och en potatis i den andra och åt till min stora förnöjelse med särdeles god aptit. Därpå tog han sig ännu en kotlett och ännu en potatis och så ännu en kotlett och en potatis. Då vi hade slutat, bar han fram en pudding, och då han hade satt den framför mig, tycktes han för ett ögonblick försjunka i tankar.

»Hur är pastejen?» sade han och ryckte åter upp sig ur sina grubblerier.

»Det är en pudding», var mitt svar.

»Pudding!» utbrast han. »Ja, min själ är det inte! Huru!» sade han och tog den i närmare betraktande. »Det måtte väl aldrig vara en äggpudding?»

»Jo, det är det.»

»Ja, sannerligen är det inte äggpudding!» sade han, i det han tog för sig med en matsked. »Just min favoritpudding. Är inte det tur? Grip sig an nu, lilla herrn, och låt oss se vem som får mest.»

Kyparen fick onekligen mest. Han uppmanade mig mer än en gång att gripa mig an och vinna, men i be[ 90 ]traktande av hans matsked mot min tesked, hans snabbhet mot min snabbhet och hans matlust mot min matlust kom jag redan vid första munsbiten långt bakefter och hade ingen utsikt att vinna på honom. Jag tror icke att jag någonsin sett någon njuta av en pudding så mycket som han, och då alltsammans var förtärt, skrattade han, som om hans njutning ännu fortfor.

Då jag nu fann honom så vänlig och umgängsam, var det som jag bad om papperet, bläcket och pennan för att skriva till Pegogotty. Han icke blott skaffade dem genast, utan var på samma gång nog god att stå och titta över min axel medan jag skrev. När jag hade slutat, frågade han mig var jag skulle gå i skola.

Jag sade: »I närheten av London», vilket var allt vad jag visste.

»Å, bevare mig!» sade han och skakade på huvudet. »Det är precis samma skola, där de krossade gossens revben — två revben — och en liten gosse var det. Jag tror att han var — låt mig se — huru gammal är ni vid pass?»

Jag sade honom att jag var mellan åtta och nio år.

»Just precis hans ålder», svarade han. »Han var åtta och ett halvt år, då de krossade det ena revbenet på honom och åtta år och åtta månader, då de krossade det andra och gjorde kål på honom.»

Jag kunde icke dölja för mig själv eller för kyparen, att detta var en obehaglig upptäckt samt frågade huru det hade gått till. Hans svar var just icke mycket uppmuntrande, ty det innehöll endast två hemska ord:

»Genom smörj!»

Ljudet av konduktörens horn ute på gården åstadkom nu ett lämpligt avbrott, som fick mig upp på benen och att tveksamt fråga, med en blandning av stolthet och förlägenhet över att ha en börs (vilken jag tog upp ur min ficka), om det var någonting att betala.

»Det är ett ark postpapper», svarade kyparen. »Har ni någonsin köpt ett ark postpapper?»

Jag kunde icke erinra mig att jag någonsin hade gjort det.

[ 91 ]»Det är dyrt», sade han, »i anledning av tullen. Tre pence. På det sättet beskattas man här i landet. Annars är det ingenting utom drickspengarna. Bry er inte om bläcket, den förlusten tar jag på mig.»

»Vad ska ni — vad ska' jag — huru mycket är det att — huru mycket ska man ge i drickspengar åt kyparn?» frågade jag stammande och rodnande.

»Om jag inte hade familj, och om min familj inte hade kopporna», sade kyparen, »så skulle jag ta sex pence. Om jag inte hade en ålderstigen far och en älskad syster att understödja —» här syntes kyparen häftigt upprörd, »skulle jag inte begära ett öre. Om jag hade en god plats och behandlades väl här, skulle jag be att själv få ge litet i stället för att ta emot någonting. Men jag lever av gamla kvarlevor — och sover på stenkolen —» här brast kyparn i tårar.

Jag kände stort deltagande för hans sorger och bekymmer och insåg att en erkänsla av mindre än nio pence skulle vara en ren brutalitet och hårdhjärtenhet. Jag gav honom därföre den ena av mina blanka silvershillingar, vilken han mottog mycket ödmjukt och vördnadsfullt och strax därpå kastade upp i luften med sin tumme för att pröva om den var äkta.

Då jag hjälptes bakpå diligensen, var det en smula obehagligt för mig att märka, att man trodde att jag hade ätit upp all maten utan någon hjälp. Detta upptäckte jag genom att höra kvinnan i fönstret säga till konduktören: »Akta väl den där gossen, George, annars spricker han!» och genom att se husets pigor komma ut och se på mig och fnissa åt mig som åt ett ungt vidunder. Min olycklige vän kyparen, som nu hade helt och hållet återfått sitt goda lynne, tycktes icke låta förbrylla sig av detta, utan deltog helt obesvärat i den allmänna förvåningen. Om jag hyste någon misstanke mot honom, så tror jag att denna omständighet till hälften väckte den, men jag är benägen att antaga, att jag med ett barns naiva tillit och ett barns naturliga förtroende till äldre folk (egenskaper, vilka jag vill hoppas att inga barn skola utbyta mot en för tidig världs[ 92 ]klokhet), icke ens då hyste något verkligt misstroende till honom.

Jag måste emellertid medgiva, att det föreföll mig tämligen hårt att oförskyllt bliva ett föremål för kuskens och konduktörens kvickheter, såsom att diligensen gick så tungt baktill, därför att jag satt där, och att det hade varit vida lämpligare, om jag hade färdats på en forvagn. Då historien om min förmenta glupskhet spred sig bland passagerarna, som sutto utanpå, började de även att skämta på min bekostnad och frågade mig om det skulle betalas för mig i skolan lika mycket som för två eller tre andra gossar, om någon särskild överenskommelse hade gjorts i avseende på mig, eller om de vanliga villkoren skulle gälla. Men det värsta av alltsammans var, att jag visste, att jag skulle skämmas att äta något, då tillfälle därtill kom, och att jag efter en tämligen lätt middag skulle komma att svälta hela kvällen, ty i min brådska hade jag glömt mina bakelser i värdshuset. Då vi stannade för att äta kvällsvard, hade jag icke mod att förtära något, ehuru jag hade stor lust därtill, utan blev sittande vid kaminen och sade, att jag icke var hungrig. Detta räddade mig likväl icke för ytterligare skämt; en hes herre med ett grovt ansikte, som nästan under hela tiden hade suttit och ätit ur sitt matsäcksskrin, undantagandes då han hade druckit ur en butelj, sade att jag var lik boaormen, som förtär så mycket i ett mål att han har nog därav för en längre tid, varefter han serverade sig med en väldig portion oxkött.

Vi hade lämnat Yarmouth klockan tre på eftermiddagen och skulle vara i London klockan åtta den följande morgonen. Det var midsommarväder och en mycket angenäm afton. Då vi kommo genom en by, föreställde jag mig huru husen sågo ut invändigt och vad invånarna företogo sig, och då pojkarna kommo springande efter oss och hoppade upp bakpå och åkte ett litet stycke, undrade jag om deras föräldrar levde och om de voro lyckliga i hemmet. Jag hade således tillräckligt att tänka på, utom att jag ständigt funderade över vad [ 93 ]det var för ett ställe jag skulle komma till — vilket jag tänkte på med en viss bävan. Stundom inskränkte jag mig till att på ett förvirrat, dunkelt sätt söka erinra mig huru jag hade varit till mods och vad för slags gosse jag hade varit innan jag bet mr Murdstone, något som jag likväl icke kunde få klart för mig, emedan det föreföll mig som om detta hade skett i en mycket avlägsen forntid.

Natten var icke så behaglig som aftonen, ty det blev kallt, och som jag hade blivit placerad mellan två herrar (han med det stora, grova ansiktet och en annan) för att jag icke skulle falla ned från diligensen, blev jag nästan kvävd genom att de somnade och höllo mig formligen blockerad. Stundom klämde de mig så hårt, att jag icke kunde låta bli att ropa: »Aj! Ursäkta!» vilket de icke kunde tåla, emedan det väckte dem. Mittemot mig satt i en stor pälskappa ett äldre fruntimmer, som i mörkret mera liknade en höstack än ett fruntimmer, till den grad var hon påbyltad. Detta fruntimmer hade en korg med sig, och hon hade en lång stund icke vetat var hon skulle göra av den, till dess hon kom att tänka på att den kunde få rum under mig, emedan mina ben voro så korta. Den pinade och plågade mig så, att den gjorde mig rent av olycklig; men om jag det ringaste rörde på mig och kom ett glas, som låg i korgen, att klinga mot någonting annat (såsom det naturligtvis gjorde), stötte hon häftigt till mig med foten och sade: »Kan ni inte sitta stilla? Edra ben äro unga nog, skulle jag tro!»

Äntligen gick solen upp, och mina reskamraters sömn tycktes nu bliva lugnare. De obehag och lidanden, de hade utstått om natten och som hade givit sig luft i de förfärligaste gäspningar och snarkningar, äro rent av ofattliga. Då solen kom högre upp på himmelen, blev deras sömn lättare. Jag kan erinra mig, att jag blev mycket förundrad över att de alla låtsade som om de alls icke hade sovit, utan avvisade en sådan beskyllning med synnerlig harm och förtrytelse. Samma förundran känner jag ännu i dag, emedan jag ständigt [ 94 ]märkt, att av alla mänskliga svagheter är den att sova i en diligens, den som vår natur är minst benägen att medgiva, utan att jag kan fatta anledningen därtill.

Jag behöver icke stanna här för att berätta vilken häpnadsväckande plats London var för mig, då jag såg det på avstånd, och hur jag trodde, att alla mina favorithjältars äventyr oupphörligt upprepades där, eller huru jag bildade mig en dunkel föreställning om att det måste vara mera fullt av under och uselhet än alla andra städer i världen. Vi närmade oss det så småningom och kommo i sinom tid fram till det värdshus i Whitechapeldistriktet, dit vi voro destinerade. Jag har glömt, om det var »Blå Tjuren» eller »Blå Vildgalten», men jag vet att det var någonting blått, och att dess bild var målad på diligensen.

Konduktören fäste sina ögon på mig, i det han steg ned, och sade i dörren till biljettkontoret:

»Finns här någon som ska hämta en ung gosse, som är antecknad under namn av Murdstone från Blunderstone i Suffolk och som ska stanna här till dess han blir avhämtad?»

Ingen svarade.

»Var god och försök med Copperfield, sir», sade jag och såg tröstlöst framför mig.

»Finns här någon som ska hämta en ung gosse, som är antecknad under namn av Murdstone från Blunderstone i Suffolk, men som kännes vid namnet Copperfield, och som ska stanna här till dess han blir avhämtad?» sade konduktören. »Nå, finns det någon?»

Nej. Det fanns ingen. Jag såg mig oroligt omkring, men frågan gjorde icke något intryck på de närvarande, med undantag av en enögd karl i damasker, som menade att de gjorde klokast uti att sätta ett mässingshalsband kring halsen på mig och binda fast mig i stallet.

En trappa sattes upp mot vagnen, och jag steg ned efter fruntimret, som liknade en höstack, ty jag vågade icke röra mig förr än hennes korg hade blivit flyttad. Under tiden hade passagerarna lämnat diligensen, res[ 95 ]godset blev snart bortburet, hästarna hade redan förut blivit frånspända, och nu blev diligensen vänd och skjuten åt sidan av några stalldrängar. Men ännu kom ingen som frågade efter den dammige gossen från Blunderstone i Suffolk.

Mera ensam än Robinson Crusœ, vilken icke heller hade någon som såg om honom och såg hur ensam han var, gick jag in i biljettkontoret och steg på den vakthavande bokhållarens inbjudan innanför disken och satte mig ned på den våg varpå godset vägdes. Medan jag satt där och såg på paketen, godsbalarna och böckerna samt inandades stalluften (som allt sedan har stått i samband med minnet av denna morgon), drog en rad av de förfärligaste föreställningar genom mitt huvud. Om det nu aldrig kom bud efter mig, huru länge skulle man då låta mig få stanna här? Skulle man låta mig få stanna här till dess jag hade gjort av med mina sju shillings? Skulle jag få sova under natten i en av de där trälårarna bland det andra godset och tvätta mig vid pumpen på gården om morgonen, eller skulle jag bli utdriven varje kväll, med tillsägelse att komma igen nästa morgon, då kontoret öppnades, och vänta till dess jag bleve avhämtad? Tänk om det icke var något misstag i fråga, och om mr Murdstone hade hittat på denna plan för att bliva mig kvitt! Vad skulle jag då göra? Om man än läte mig stanna här till dess jag hade förtärt mina sju shillings, kunde jag likväl icke vänta att få stanna, då jag började att svälta. Detta skulle tydligen vara besvärligt och obehagligt för kunderna och därjämte utsätta Blå Vad-det-var för att få betala omkostnaderna för min begravning. Och om jag nu också genast begåve mig av och sökte att vandra hem, huru skulle jag väl då hitta vägen, huru skulle jag kunna hoppas på att vara i stånd att gå så långt, och vilken annan kunde jag väl lita på än Peggotty, även om jag skulle komma tillbaka? Om jag än funne rätt på de närmaste rätta vederbörande och erbjöde mig till matros eller soldat, så var jag i alla fall så liten, att de sannolikt icke skulle antaga mig. Dessa och hundra [ 96 ]liknande tankar gjorde mig glödhet och svindlande av fruktan och sorg, men då min feber hade nått sin höjd, kom en mansperson in och viskade något med bokhållaren, som genast drog mig ned från vågen och sköt mig fram till honom, som om jag hade blivit vägd, köpt, avlevererad och betald.

Medan jag gick ut ur kontoret hand i hand med denna nya bekantskap, sneglade jag förstulet på honom. Det var en mager, blek ung man med ihåliga kinder och en haka, som var lika svart som mr Murdstones, men därmed var också likheten slut, ty hans polisonoer voro avrakade och hans hår var rostfärgat och visset, i stället för glänsande svart. Han var klädd i en svart dräkt, som även var tämligen rostfärgad och vissen och mycket kort i armar och ben, och han hade en vit halsduk, som icke var överdrivet ren. Jag trodde och tror ännu icke, att denna halsduk var allt det linne han hade på sig, men det var allt det han visade eller lät en ana.

»Är du den nya gossen?» sade han.

»Ja, sir», svarade Jag.

Jag förmodade att jag var det, men jag visste det icke med säkerhet.

»Jag är en av lärarna i Salem House», sade han.

Jag bugade mig för honom och greps av en djup vördnad, ja, jag skämdes till och med att nämna någonting så simpelt som min kappsäck för en lärd man och lärare i Salem House, så att vi hade kommit ett stycke från gården, innan jag fick nog mod att nämna den. Sedan jag helt ödmjukt antytt, att den möjligen skulle bliva mig till nytta längre fram, vände vi om, och han sade till bokhållaren, att en bärare skulle komma och hämta den vid middagstiden.

»Ursäkta, sir», sade jag, då vi hade kommit ungefär lika långt som förut, »är det långt?»

»Det är nere vid Blackheath», svarade han.

»Ja, men är det långt?» frågade jag misstroget.

»Ja, det är ett gott stycke», sade han. »Vi skola fara med omnibusen. Det är vid pass en mil.»

[ 97 ]Jag var så trött och utmattad, att tanken på att uthärda ytterligare en mils väg blev mig i hög grad plågsam. Jag tog nu mod till mig och sade honom, att jag icke hade förtärt något sedan föregående middag och att jag skulle bli honom mycket förbunden om han ville tillåta mig köpa någonting att äta. Han såg ut att bliva överraskad härav — jag ser ännu huru han stannar och ser på mig — och sedan han funderat nägra få ögonblick, sade han, att han hade lust att besöka en äldre person, som bodde icke långt bort, och att jag gjorde klokast i att köpa mig litet bröd eller vad annat jag kunde vilja ha, bara det var hälsosamt, och äta hos henne, där vi kunde få litet mjölk.

Vi tittade därför in till en bagare, och sedan jag hade gjort en mängd förslag om att köpa allt möjligt som var riktigt hårdsmält inne i butiken, men vilka han förkastade, det ena efter det andra, bestämde vi oss slutligen för en liten vacker brun brödbulle, som kostade mig tre pence. Därefter köpte vi hos en hökare ett ägg och ett stycke fet skinka, och ändå fick jag, efter vad jag tyckte, en hel hop småmynt tillbaka på min andra blanka shilling, vilket gjorde att jag ansåg London för ett mycket billigt ställe. Sedan dessa förråd voro inköpta, begåvo vi oss genom ett starkt buller och larm, som över all beskrivning förbryllade min hjärna, och över en bro, som utan tvivel var Londonbron (jag tror verkligen att han sade att det var den, men jag var halvsovande), till dess vi kommo till den äldre personens hus, som utgjorde en del av några fattighus, vilket jag kunde se av deras yttre och av en inskrift på en sten över porten, som sade att de voro inrättade för tjugufyra fattiga kvinnor.

Läraren från Salem House lyfte upp klinkan på en av de många små svarta dörrarna, som alla hade samma utseende och av vilka var och en hade ett litet fönster med små blyinfattade rutor på ena sidan och ett likadant ovantill, och vi trädde in i huset till en av de fattiga gamla kvinnorna, som satt och pustade på elden för att få en liten panna att koka. Då den gamla kvin[ 98 ]man såg läraren komma in, lade hon pusten i sitt knä och sade något, som tycktes mig låta som: »Min Charley!» men då hon fick se även mig komma in, reste hon sig upp och gjorde en liten förlägen nigning för mig, i det hon gnuggade sina händer.

Kan ni koka den här unga herrns frukost åt honom?» sade läraren från Salem House.

»Om jag kan?» sade den gamla kvinnan. »Ja, det kan jag visst det!»

Hur står det till med mrs Fibbitson i dag?» frågade läraren med en blick på en annan gammal gumma, som satt i en stor länstol vid kaminen och såg till den grad ut som ett klädesbylte, att jag ännu i detta ögonblick känner mig glad över att jag icke satte mig på henne av misstag.

»Å, det är bara klent», svarade den första gamla gumman. »Det är en av hennes svåra dagar i dag. Om elden av någon olyckshändelse skulle slockna, tror jag sannerligen att hon också skulle slockna och aldrig mera kvickna till igen.»

Eftersom de sågo på henne, såg även jag på henne. Ehuru det var varmt i luften, tycktes hon icke ha tankar för någonting annat än elden. Det förekom mig som om hon till och med vore avundsjuk på pannan, som stod på den, och jag har anledning att antaga, att hon förargade sig över att elden skulle tvingas att koka mitt ägg och steka mitt fläsk, ty jag såg med mina egna nedslagna ögon huru hon en gång knöt handen åt mig medan dessa kulinariska tillredelser ägde rum och ingen lade märke till henne. Solen lyste in genom det lilla fönstret, men hon satt med sin egen rygg och ryggen på den stora länstolen emot den, skyddande för elden, som om hon omsorgsfullt sökte hålla den varm, i stället för att det var den som skulle hålla henne varm, och bevakade den på det mest misstrogna sätt. Då elden befriades, genom att tillrustningarna för min lilla frukost voro avslutade, blev hon så innerligt glad, att hon skrattade högt — och ett högst omelodiskt skratt hade hon, det måste jag säga.

[ 99 ]Jag satte mig ned till mitt bruna bröd, mitt ägg och min bräckta skinka med en kopp mjölk till och njöt ett ypperligt mål. Medan jag lät det väl smaka mig, sade den gamla gumman till läraren:

»Är flöjten med?»

»Ja», sade han.

»Blås då litet i den», sade den gamla gumman inställsamt. »Gör det.»

Härpå stack läraren handen under sitt rockskört och tog fram sin flöjt i tre bitar, vilka han skruvade ihop, varefter han ögonblickligen började att blåsa. Efter många års Övervägande är min oförgripliga mening den, att ingen i världen någonsin kunnat spela sämre än han. Han frambragte de mest skärande toner jag någonsin hört frambringas, vare sig genom naturliga eller konstlade medel. Jag vet icke vad det var för melodier — ifall det över huvud taget fanns någonting sådant, vilket jag betvivlar — men de gjorde den verkan på mig, att jag först kom att tänka på alla mina sorger, så att jag knappast kunde återhålla mina tårar, därefter förtogo de min matlust, och slutligen blev jag så sömnig, att jag icke kunde hålla mina ögon öppna. De börja åter att sluta sig, och jag börjar att nicka varje gång jag kommer att tänka på dem. Det lilla rummet med sitt hörnskåp, sina stolar med fyrkantiga ryggar, sin branta lilla spiraltrappa, som leder upp till rummet där ovanpå, samt de tre påfågelsfjädrarna, som äro uppställda på kaminfrisen — jag påminner mig, att jag vid inträdet dit tänkte för mig själv: vad skulle väl påfågeln ha tänkt, om han hade vetat, vartill hans grannlåt var bestämd? — upplöser sig ännu en gång i dimma för min blick, och jag nickar och faller i sömn. Flöjten höres icke längre, utan i dess ställe vagnshjulen, och jag är på min resa. Vagnen skakar, jag vaknar och far upp, och flöjten har kommit tillbaka, och läraren från Salem House sitter med benen i kors och spelar bedrövligt på den, medan den gamla gumman lyssnar till tonerna med förtjusning. Så börjar hon att förblekna i sin tur, och så förbleknar han, och så förblek[ 100 ]nar alltsammans, och det finnes ingen flöjt, ingen lärare, intet Salem House, ingen David Copperfield, ingenting utom en djup sömn.

Jag tror att jag drömde, att medan han spelade på den bedrövliga flöjten, den gamla gumman, som i sin förtjusta beundran hade närmat sig honom allt mera, en gång lutade sig över ryggen på hans stol och gav honom ett ömt famntag, varigenom hans spel avbröts för ett ögonblick. Jag befann mig i mellanstadiet mellan sömn och vaka, antingen då eller strax efteråt, ty då han återtog sitt spel — det var ett verkligt faktum att han hade stannat — såg och hörde jag samma gamla gumma fråga mrs Fibbitson om det inte var förtjusande (varmed hon menade flöjtspelet), varpå mrs Fibbitson svarade: »Jo, jo visst!» och nickade åt elden, vilken hon enligt min övertygelse gav äran av hela musiktillställningen.

Sedan jag, efter vad jag tyckte, hade sovit en god stund, skruvade läraren från Salem House sin flöjt i tre bitar, gömde dem såsom förut, gick och tog mig med sig. Vi träffade snart på omnibusen och satte oss upp på den, men jag var ännu till den grad sömnig, att då vi höllo under vägen för att taga upp ännu en passagerare, satte de mig inuti, där ingen passagerare satt, och där jag sov gott, till dess jag märkte att vagnen körde i gående uppför en brant backe mellan gröna löv. Strax därefter stannade den och hade nått sin bestämmelseort.

En kort vandring förde oss — jag menar läraren och mig — till Salem House, som var omgivet av en hög tegelstensmur och såg mycket dött och tråkigt ut. Ovanför en port i muren satt ett bräde med SALEM HOUSE i stora bokstäver, och genom ett gallerverk på denna port blevo vi, medan vi ringde på klockan, inspekterade av ett buttert ansikte, vilket jag, då porten hade blivit upplåst, fann tillhöra en tjock karl med tjurhals, ett träben, utstående kindkotor och med håret kortklippt över hela huvudet.

»Den nya gossen», sade läraren.

Karlen med träbenet betraktade mig från huvud till [ 101 ]fot — detta räckte icke länge, ty jag var icke synnerligen lång — stängde porten efter oss och tog ur nyckeln. Medan vi gingo upp till byggningen under några mörka och tunga träd, ropade han efter min följeslagare:

»Hallå!»

Vi sågo oss om, och han stod i dörren till den lilla portvaktarstuga, i vilken han bodde, med ett par stövlar i handen.

»Hör nu», sade han, »skoflickaren har varit här, medan ni var ute, mr Mell, och sa', att han inte kunde lappa dem vidare. Han sa', att det inte fanns en bit kvar av den ursprungliga stöveln och undrade att ni kunde tro att de kunde lagas.»

Med dessa ord kastade han stövlarna till mr Mell, som gick några steg tillbaka för att taga upp dem och betraktade dem (mycket nedslaget, misstänker jag) medan vi gingo framåt tillsammans. Jag märkte nu för första gången, att de stövlar, han hade på sig, voro mycket slitna, och att hans strumpa just nu höll på att spricka ut på ett ställe, likt en blomsterknopp.

Salem House var en fyrkantig tegelstensbyggning med flyglar, och hade ett tomt och ödsligt utseende. Allt var så tyst och stilla där inne, att jag sade till mr Mell, att gossarna visst voro ute, men han tycktes bliva förvånad över att jag icke visste att det nu var ferier. Alla gossarna hade rest hem; husets ägare, mr Creakle, vistades vid havskusten jämte mrs och miss Creakle, och jag hade blivit skickad till skolan under lovtiden till straff för mitt dåliga uppförande, vilket han alltsammans berättade mig under vägen.

Han förde mig nu in i skolsalen, vilken föreföll mig såsom det ödsligaste och bedrövligaste ställe jag någonsin hade skådat. Jag ser den ännu. Det är ett långt rum med tre långa rader pulpeter och sex rader bänkar samt med alla väggarna fulla med pinnar för att därpå hänga mössor och griffeltavlor. Bitar av gamla skriv- och temaböcker ligga kringkastade på det smutsiga golvet. Några små hus åt silkesmaskar, förfärdigade av samma ämne, stå här och där på pulpeterna. Två små, [ 102 ]olyckliga, vita råttor, vilka blivit kvarlämnade av sin ägare, springa fram och tillbaka i en stinkande bur av papp och ståltråd och se sig med sina röda ögon omkring i alla hörnen efter någonting att äta. En fågel i en bur, som är obetydligt större än han själv, åstadkommer då och då ett melankoliskt buller genom att hoppa upp på sin pinne, som sitter två tum från botten, eller genom att hoppa ned igen, men han varken sjunger eller kvittrar. En underlig, obehaglig lukt råder i rummet, liksom en blandning av unkna korderojsbyxor, sötäpplen, som behöva luftas, samt mögliga luntor. Det skulle icke gärna kunnat vara mera bläck kringstänkt i det, om det hade varit utan tak alltsedan det byggdes, och om det under de olika årstiderna hade regnat, snöat, haglat och blåst in bläck från himlen.

Medan mr Mell var borta en stund för att bära upp sina ohjälpliga stövlar, gick jag helt sakta upp i övre ändan av rummet och observerade allt detta, medan jag smög mig dit. Plötsligt träffade jag på ett prydligt skrivet och på papp uppklistrat plakat, som låg på en av pulpeterna och varpå jag läste: »Akta er för honom! Han bits!»

Jag hoppade genast upp på pulpeten av fruktan att det skulle vara minst en stor hund under den; men ehuru jag såg mig runt omkring med forskande ögon, kunde jag icke upptäcka honom. Medan jag ännu såg mig om, kom mr Mell tillbaka och frågade mig vad jag hade där att göra.

»Ursäkta, sir», sade jag, »men jag såg efter hunden.»

»Hunden?» sade han. »Vilken hund?»

»Är det inte en hund, sir?»

»Vad är det som skulle vara en hund?»

»Det där som man ska akta sig för — som bits.»

»Nej, Copperfield», sade han i allvarlig ton, »det är inte någon hund, utan en gosse. Det har blivit mig ålagt att fästa detta plakat på din rygg. Det gör mig ont att jag måste börja på det sättet med dig, men jag måste göra det.»

Därefter lät han mig gå ned och band plakatet, som [ 103 ]var nätt och prydligt gjort för detta ändamål, på mina axlar, som en ränsel, och vart jag sedan gick, hade jag den trösten att bära det med mig.

Ingen kan föreställa sig vad jag led av detta plakat. Vare sig det var möjligt för folk att se mig eller icke, inbillade jag mig alltid att någon läste det. Det var ingen tröst i att vända mig om och icke finna någon, ty där min rygg var, trodde jag alltid att det fanns någon. Den där grymme mannen med träbenet ökade mina lidanden. Han hade kommandot på gården, och varje gång han såg mig stå lutad mot ett träd, mot en mur eller mot huset, röt han från dörren till sin portvaktarstuga med en dundrande röst: »Hallå, ni, sir! Ni Copperfield! Visa skylten tydligt, annars kommer jag att anmäla er!» Lekplatsen var en naken, sandad gård, som låg öppen åt hela baksidan av huset och tjänstebyggnaderna, och jag visste att tjänstfolket läste plakatet, och att slaktaren läste det, och att bagaren läste det, att, kort sagt, envar, som på morgonen, då jag fått befallning att gå där, närmade sig huset, vare sig framifrån eller bakifrån, läste att man skulle akta sig för mig, emedan jag bets. Jag erinrar mig, att jag rent av började att bli rädd för mig själv, såsom för en vild pojke, som brukade bitas.

Vid denna lekplats fanns en gammal port, på vilken gossarna plägade skära in sina namn. Den var alldeles översållad med sådana inskrifter. I min fruktan för lovtidens slut och deras återkomst kunde jag icke läsa någon gosses namn utan att fråga mig själv, i vilken ton och med vilket eftertryck han skulle läsa: »Akta er för honom. Han bits.» Där var en gosse — en viss J. Steerforth — som skar in sitt namn mycket djupt och mycket ofta och som, efter vad jag anade, skulle komma att läsa det med mycket stark röst och därefter lugga mig duktigt. Där var en annan gosse, en Tommy Traddles, som jag fruktade skola komma att gyckla med det och låtsa som om han vore förskräckligt rädd för mig. Där fanns en tredje gosse, George Demple, som Jag inbillade mig skola komma att sjunga ut det. Jag lilla rädda stackare [ 104 ]har stått och stirrat på denna port, till dess ägarna av alla dessa namn — det var då fyrtiofem gossar i skolan, efter vad mr Mell berättade — tycktes lysa mig i bann med allmän acklamation och var för sig på sitt eget sätt ropa: »Akta er för honom! Han bits!»

På samma sätt gick det mig även med platserna vid pulpeterna och på bänkarna, och på samma sätt gick det mig med de grupper av tomma sängar jag betraktade, då jag gick bort till min egen säng och då jag lade mig i den. Jag kan erinra mig, att jag den ena natten efter den andra drömde, att jag var tillsammans med min mor liksom i forna dagar eller att jag skulle bort på en tillställning hos mr Peggotty eller åkte utanpå diligensen eller åter åt middag tillsammans med min olycklige vän kyparen och vid vart och ett av dessa tillfällen fick folk att skrika och göra stora ögon vid den olyckliga upptäckten, att jag icke hade något annat på mig än min lilla nattskjorta och det där plakatet.

Både mitt enformiga levnadssätt och min ständiga fruktan för att skolan åter skulle öppnas utgjorde en olidlig plåga. Jag hade varje dag långa läxor att läsa upp för mr Mell, men jag lärde mig dem, ty här fanns ingen mr och miss Murdstone närvarande, och jag behövde icke stå med skammen. Innan jag började dem och sedan jag slutat dem vandrade jag omkring, observerad, såsom jag förut nämnt, av mannen med träbenet. Huru livligt erinrar jag mig icke den i huset rådande fukten, stenarna på gården, där gräset växte upp i springorna, en gammal otät vattentunna och de fläckiga stammarna på några av de fula träden, som tycktes ha blivit mera genomblötta av regn än andra träd och ha svajat mindre i solen. Klockan ett åto vi, mr Mell och jag, i den översta ändan av en lång, ödslig matsal, som var full av furubord och luktade fett. Därpå var det ytterligare några läxor att genomgå, till dess vi fingo te, som mr Mell drack ur en blå tekopp och jag ur ett bleckmått. Hela dagen och ända till klockan sju eller åtta på aftonen arbetade mr Mell vid sin egen särskilda pulpet i skolsalen ivrigt med penna, bläck, linjal, böcker och [ 105 ]skrivpapper, sysselsatt (såsom jag upptäckte) med att göra upp räkenskaperna för det sista halvåret. Då han hade låst in sina saker om aftonen, tog han sin flöjt och blåste på den så länge, att jag nästan trodde att han så småningom skulle blåsa hela sin varelse in genom det stora hålet i övre ändan och dunsta bort genom klaffarna.

Jag föreställer mig mitt eget lilla jag i det svagt upplysta rummet, sittande med huvudet stött mot handen, lyssnande till mr Mells melankoliska prestationer och genomgående den följande dagens läxor. Jag föreställer mig mig själv med mina böcker hopslagna, men ännu alltjämt lyssnande till mr Mells melankoliska toner och genom dem till vad som plägade försiggå hemma, till blåstens tjut på den flacka stranden vid Yarmouth och kännande mig bedrövad och övergiven. Jag föreställer mig själv huru jag går till sängs genom de tomma rummen och sitter på sängkanten, längtande efter ett tröstens ord från Peggotty. Jag föreställer mig huru jag går ned för trappan på morgonen och genom en lång ohygglig glugg till trappfönster ser på skolklockan, som hänger på gaveln till ett av uthusen med en väderflöjel över, och fruktar för den tid, då den skulle ringa J. Steerforth och de andra till arbete, vilken tid i mina aningsfulla farhågor endast stod tillbaka för den då mannen med träbenet skulle öppna den rostiga porten och släppa in den förfärliga mr Creakle. Jag kan icke tro att jag var någon synnerligen farlig person i något av dessa avseenden, men detta oaktat bar jag ständigt samma varning på min rygg.

Mr Mell talade icke mycket till mig, men var aldrig hård emot mig. Jag antager att vi höllo varandra sällskap utan att säga något. Jag har glömt att berätta, att han stundom plägade tala för sig själv och grina och knyta händerna och gnissla med tänderna och rycka sig i håret på ett obegripligt sätt, men dessa egenheter hade han och ehuru de till en början skrämde mig, blev jag dock snart van vid dem.


  1. En engelsk krona motsvarar 4:50 svenskt riksmynt.