De tre musketörerna/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 28. Återfärden
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 29. På jakt efter utrustning
Kapitel 30. Mylady  →


[ 94 ]

29.
PÅ JAKT EFTER UTRUSTNING

Den mest bekymrade av de fyra vännerna var helt visst d'Artagnan, ehuru han i sin egenskap av volontär vid gardet var bra mycket lättare att utrusta än herrar musketörer, som voro förnäma herrar; men vår unga gaskognare var, som man redan kunnat finna, av en mycket omtänksam och nästan girig karaktär och med allt detta — sådana kunna motsatserna vara — fåfäng ända därhän att kunnas tävla med själva Porthos. Till detta fåfängans bekymmer kom i närvarande stund hos d'Artagnan även en mindre egoistisk oro. Vilka efterforskningar han än anställt efter fru Bonacieux, hade det icke lyckats honom att få några underrättelser om henne. Herr de Tréville hade talat med drottningen om henne, men drottningen visste icke, var hon fanns, och hade lovat att låta söka efter henne. Men detta löfte var mycket obestämt och kunde icke lugna d'Artagnan särdeles mycket.

Athos lämnade icke sitt rum; han hade föresatt sig att icke taga ett steg för sin utrustning.

»Det återstår oss fjorton dagar», sade han till sina vänner; »nåväl, om jag inte inom dessa fjorton dagar funnit något eller, snarare, om inte något kommit hit och funnit mig, så kommer jag, eftersom jag är för god katolik att skjuta mig för pannan, att söka ett ordentligt gräl med fyra av kardinalens gardister: eller med åtta engelsmän och att slåss så länge, tills en av dem dödar mig, vilket i betraktande av mängden inte gärna kan förfela att inträffa. Man kommer då att säga, att jag dött för min konung, och jag har då gjort min tjänst utan att behövt skaffa mig någon utrustning.»

Porthos fortfor att gå fram och tillbaka, med händerna på ryggen och nickande, i det han sade:

»Jag skall fullfölja min idé.»

Aramis, bekymrad och illa friserad, sade ingenting.

Av dessa sorgliga detaljer kan man se, att misströstan rådde inom förbundet.

Betjänterna å sin sida delade, liksom Hippolytos’ hästar, [ 95 ]sina herrars tunga betryck. Mousqueton levde av brödkanter, Bazin, som alltid legat åt det religiösa hållet, lämnade icke mera kyrkorna, Planchet betraktade flugorna som surrade, och Grimaud, som den allmänna nöden icke kunde förmå att bryta den tystnad hans herre ålagt honom, suckade så att han kunnat röra stenar.

De tre vännerna, ty som vi nyss sagt, Athos hade svurit på att icke taga ett steg för sin utrustning, de tre vännerna således gingo ut mycket tidigt på morgnarna och kommo hem mycket sent på aftnarna. De irrade omkring på gatorna, noga betraktande varje gatsten för att se, om icke möjligen de, som gått fram där före dem, lämnat efter sig någon börs; man skulle kunnat tro, att de gingo på spår, så uppmärksamma voro de överallt där de gingo fram. När de möttes, sågo de på varandra med tröstlösa blickar, som tycktes fråga: har du hittat något?

Emellertid, eftersom Porthos först hade fått sin idé och emedan han fullföljde den ihärdigt, blev han även den förste att handla. Han var en handlingens man, den präktiga Porthos. D'Artagnan fick en dag se honom taga vägen till kyrkan Saint-Leu och följde av instinkt efter honom; Porthos trädde in i helgedomen efter att ha vridit upp sina mustascher och dragit ned sitt pipskägg, vilket alltid hos honom tydde på bestämda erövringsavsikter. Som d'Artagnan iakttog några försiktighetsmått för att dölja sig, trodde Porthos sig icke ha blivit sedd. D'Artagnan gick in efter honom, Porthos ställde sig med ryggen mot ena sidan av en pelare; d'Artagnan, fortfarande osedd, stödde sig mot andra sidan. Det hölls just nu predikan, så att det var mycket folk samlat i kyrkan. Porthos begagnade sig av tillfället att bekika damerna; tack vare Mousquetons trägna omsorger var Porthos’ yttre långt ifrån att antyda armodet i det inre hushållet; hans hatt var visserligen litet luggsliten, plymen något urblekt, broderierna litet solkiga och spetsarna något upprispade, men i halvdagern därinne försvunno alla dessa små brister, och Porthos var ännu alltjämt den vackra Porthos.

D'Artagnan lade märke till en på bänken närmast den pelare, mot vilken han och Porthos stödde sig, sittande mogen skönhet, litet gul, litet torr, men rak och stolt under sin svarta huva. Porthos’ blick sänktes då och då förstulet på denna dam, men fladdrade därpå längre bort i kyrkans skepp.

Damen å sin sida, rodnade emellanåt, kastade en blixtsnabb blick på den flyktiga Porthos, och strax började hans [ 96 ]blick att fladdra omkring åt alla håll. Det var tydligt, att detta endast var ett konstgrepp, som på det högsta retade damen i svarta huvan, ty hon bet sig i läpparna, så att de blödde, kliade sig på nässpetsen och skruvade sig oroligt på sin bänk.

När Porthos såg detta, vred han på nytt upp sina mustascher, drog för andra gången ned pipskägget och började göra tecken åt ett vackert fruntimmer, som satt nära koret, och som icke blott var vacker, utan också efter all sannolikhet en förnäm dam, ty hon hade bakom sig en negergosse, som burit den kudde, på vilken hon knäböjde, samt en kammarjungfru, som höll den vapenprydda väskan, avsedd att förvara bönboken, i vilken hon läste sin mässa.

Damen i svarta huvan följde Porthos’ blickar på alla deras irrfärder och märkte, att de stannade på damen med sammetskudden, negerpojken och kammarjungfrun.

Under tiden fortfor Porthos att hålla väl ihop sitt spel: det var ett plirande med ögonen, fingrar lagda på läpparna, mördande småleenden, som verkligen mördade den försmådda skönheten.

Också utstötte hon under formen av ett mea culpa (katolsk syndabekännelse), och i det hon slog sig för bröstet, ett så högljutt »hm!» att alla människor, till och med damen med röda kudden, vände sig om mot henne. Porthos höll i sig, han hade nog förstått meningen, men han låtsade icke höra.

Damen med röda kudden gjorde stor effekt på damen med svarta huvudbonaden, ty hon var mycket vacker och kunde vara en farlig rival; hon gjorde stor effekt på Porthos, som fann henne vackrare än den svarta damen, och hon gjorde stor effekt på d'Artagnan, som i henne kände igen damen från Meung, från Calais och från Dover, damen som hans okända fiende, mannen med ärret på kindbenet, hade titulerat mylady.

Utan att förlora damen med röda sammetskudden ur sikte fortfor d'Artagnan att observera Porthos’ manöver, som roade honom mycket; han trodde sig kunna gissa, att damen i svarta huvan var fru prokuratorskan vid Oursgatan, så mycket mera som kyrkan Saint-Leu icke låg särdeles långt från denna gata.

Därav drog han då även den allmänna slutsatsen, att Porthos sökte taga revansch för sitt nederlag i Chantilly, då prokuratorskan visat sig så omedgörlig i fråga om att lossa på pungen.

[ 97 ]Men mitt i allt detta såg d'Artagnan även mycket väl, att icke ett enda ansikte besvarade Porthos’ galanterier, Det var ingenting annat än rena inbillningsfoster; men även för en verklig kärlek, en verklig svartsjuka, finns det väl någon annan verklighet än inbillningsfoster?

Predikan var slut; prokuratorskan gick fram till vigvattenskärlet, Porthos förekom henne, och i stället för att doppa endast ett finger stack han ned hela handen. Prokuratorskan smålog, ty hon trodde, att det var för hennes skull som Porthos gjorde sig besvär; men hon blev hastigt och grymt tagen ur denna sin villfarelse, ty då hon var endast tre steg från honom, vände han bort huvudet och fäste blicken envist på damen med röda kudden, som hade stigit upp och nalkades, åtföljd av sin negergosse och sin kammarjungfru.

När damen med röda kudden var alldeles inpå Porthos, drog han sin drypande hand ur vigvattenskärlet, den sköna gudfruktiga vidrörde med sina smala fina fingrar helt lätt Porthos’ stora hand, gjorde småleende korstecknet och gick ut ur kyrkan.

Detta var för mycket för prokuratorskan; hon tvivlade icke längre på, att Porthos och denna dam hade någon kärleksintrig tillsammans. Hade hon varit en förnäm dam, skulle hon svimmat, men som hon bara var en prokuratorsfru, nöjde hon sig med att med koncentrerat raseri säga till musketören:

»Nå, herr Porthos, bjuder ni inte mig litet vigvatten också?»

Porthos gjorde vid ljudet av denna röst ett språng, som kunnat anstå en man, som vaknat efter en sömn på hundra år.

»Fru… fru Coquenard!» utropade han, »är det verkligen ni? Hur mår er man, den kära herr Coquenard? Är han ännu lika sniken? Var har jag då haft mina ögon, som inte ens sett till er under de två timmar predikan varat?»

»Jag satt bara ett par steg från er», svarade prokuratorskan, »men ni märkte mig inte, därför att ni inte hade ögon för någon annan än den där vackra damen, som ni nyss gav vigvatten.»

Porthos låtsades bli förlägen.

»Åh», sade han, »märkte ni…»

»Man skulle väl vara blind för att inte märka det.»

»Ja», sade Porthos vårdslöst, »det är en hertiginna bland mina väninnor, som jag har mycket svårt att få träffa, därför att hennes man är så svartsjuk, och som låtit mig veta, [ 98 ]att hon skulle komma hit i dag till den här tarvliga kyrkan i den här avlägsna stadsdelen bara för att få träffa mig.»

»Herr Porthos», sade prokuratorskan, »skulle ni vilja ha den godheten att bjuda mig armen under fem minuter? Jag skulle gärna vilja språka litet med er.»

»För all del, min fru», sade Porthos, i det han blinkade åt sig själv som en spelare, som skrattat åt den han ämnar lura.

I samma ögonblick gick d'Artagnan förbi, följande efter mylady; han kastade en sidoblick på Porthos och såg dennes triumferande ögonkast.

»Åhå», tänkte han, resonerande med den egendomligt lätta moraliska uppfattningen i i denna galanteriets tidsålder, »där ha vi en som mycket väl kan vara utrustad inom den utsatta tiden!»

Porthos, som lydde tryckningen av sin prokuratorskas arm som en båt lyder sitt roder, kom fram till klostret, Saint-Magloire, en mycket litet besökt passage med ett vändkors i båda ändar. Man såg där om dagarna endast tiggare, som åto, eller barn, som lekte.

»Åh, herr Porthos», sade prokuratorskan, då hon förvissat sig om att ingen person, som var främmande för platsens vanliga befolkning, kunde se eller höra dem, »ni tycks vara en stor erövrare av kvinnohjärtan!»

»Jag, fru Coquenard?» sade Porthos bröstande sig. »Och varför tror ni det?»

»Än edra tecken nyss i kyrkan då, och vigvattnet sedan? Hon är väl minst en prinsessa den där damen med sin negergosse och sin kammarjungfru?»

»Ack, min Gud, nej, ni misstar er», svarade Porthos, »det är helt enkelt bara en hertiginna.»

»Och löparen då, som väntade vid kyrkoporten, och karossen då med en kusk i stort livré, som väntade uppe på kuskbocken?»

Porthos hade varken sett löpare eller vagn, men fru Coquenard med en svartsjuk kvinnas blick hade sett allt.

Porthos ångrade, att han icke med ens gjort damen med röda kudden till prinsessa.

»Ack, ni är de skönas bortskämda barn, herr Porthos!» återtog prokuratorskan suckande.

»Nåja», svarade Porthos, »ni kan väl förstå, att med ett sådant yttre som det naturen utrustat mig med, kan jag inte sakna framgång hos det täcka könet.»

»Min Gud, vad de karlarna glömma lätt!» utropade prokuratorskan med blicken mot himmeln.

[ 99 ]»Mindre lätt ändå än kvinnorna, skulle jag tro», svarade Pörthos; »ty jag kan säga, att jag varit ett offer för er, då jag låg sårad, döende, övergiven av läkarna; jag, den sista ättlingen av en lysande familj, jag, som litade på er vänskap, jag var nära att duka under först för min blessyr och sedan för svält, i ett uselt värdshus i Chantilly, och detta utan att ni värdigades svara en enda gång på de glödande brev jag skrev till er.»

»Men, herr Porthos», mumlade prokuratorskan, som vid tanken på, hur den tidens förnäma damer brukade handla, kände sig ha haft orätt.

»Och jag, som för er skull hade uppoffrat baronessan…»

»Ack, jag vet det nog!»

»Och grevinnan…»

»Herr Porthos, förkrossa mig inte!»

»Och hertiginnan…»

»Herr Porthos, var ädelmodig!»

»Ni har rätt, fru Coquenard, jag skall inte fortsätta.»

»Men det är min man, som inte vill höra talas om några lån.»

»Fru Coquenard», sade Porthos, »kom ihåg det första brev ni skrev till mig och som står inristat i mitt minne.»

Prokuratorskan utstötte en suck.

»Och så var också», sade hon, »den summa, som ni begärde att få låna, bra högt tilltagen.»

»Fru Coquenard, jag ville ge er företrädet. Jag hade ju bara behövt skriva till hertiginnan av… ja, jag vill inte nämna hennes namn, ty jag vet inte vad det vill säga att kompromettera en kvinna; men vad jag vet, det är att jag bara hade behövt skriva till henne, för att hon genast skulle ha skickat mig femton hundra.»

Prokuratorskan göt en tår.

»Ack, herr Porthos», sade hon, »jag bedyrar, att ni straffat mig grymt, och att om ni framdeles någon gång skulle befinna er i samma belägenhet, så behöver ni bara vända er till mig.»

»Å fy, fru Coquenard!» sade Porthos i förolämpad ton, »tala inte om pengar, om jag får be, det är förödmjukande.»

»Således älskar ni mig inte längre?» sade prokuratorskan långsamt och sorgset.

Porthos iakttog en majestätisk tystnad.

»Är det på det sättet ni svarar mig? Ack, jag förstår?»

»Tänk på vilken förolämpning ni tillfogade mig — den har [ 100 ]stannat här», sade Porthos, i det han med kraft lade handen på hjärtat.

»Jag skall gottgöra den, seså, min kära Porthos!»

»Och för resten, vad var det jag begärde av er?» återtog Porthos med en axelryckning full av godmodighet; »ett lån, ingenting annat. För tusan, jag är väl inte någon obillig människa heller. Jag vet ju, att ni inte är rik, fru Coquenard, och att er man är tvungen att utsuga de stackars rättssökandena för att skaffa sig några lumpna écus. Åh, om ni vore grevinna, markisinna eller hertiginna, det vore en annan sak och då vore ni oförlåtlig.»

Prokuratorskan blev stött.

»Jag ska' säga er en sak, herr Porthos», sade hon, »nämligen att min kassakista, fast den endast tillhör en prokuratorska, kanske är bättre försedd än alla edra ruinerade tillgjorda förnämiteters.»

»Således en dubbel förolämpning, som ni tillfogat mig», sade Porthos, lösgörande sin arm från prokuratorskans; »ty om ni är rik, fru Coquenard, så finns det inte någon ursäkt för er vägran.»

»Då jag säger rik», genmälde prokuratorskan, som märkte, att hon låtit föra sig för långt, »får ni inte ta det alldeles efter orden. Jag är inte precis rik, men jag är välbärgad.»

»Seså, min fru», sade Porthos, »låt oss inte mera tala om allt det där, om jag får be. Ni har misstänkt mig, all sympati oss emellan är slut.»

»Ni otacksamma !»

»Åh, jag råder er just att beklaga er!» sade Porthos.

»Sök ni upp er vackra hertiginna, jag håller er inte kvar!»

»Åh, hon är ännu inte så förkrossad som jag trodde!» tänkte Porthos.

»Svara mig, herr Porthos, ännu en gång, för sista gången: älskar ni mig ännu?»

»Ack, fru Coquenard», sade Porthos i den mest melankoliska ton han kunde antaga, »nu, då vi skola i fält, i ett krig, som mina aningar säga mig kommer att kosta mig livet.»

»O, tala inte så!» utropade prokuratorskan snyftande.

»Jo, en röst inom mig säger mig det», sade Porthos och gjorde sin ton alltmera melankolisk.

»Säg hellre, att ni fattat en ny kärlek.»

»Ack nej, jag talar uppriktigt. Intet nytt föremål upptar mina tankar, jag känner till och med i djupet av mitt hjärta något, som talar för er. Men om fjorton dagar, som ni vet eller som ni kanske inte vet, öppnas det olycksaliga fälttåget, [ 101 ]och jag kommer att bli förskräckligt upptagen av min utrustning. Dessutom måste jag göra en resa hem till min familj, djupt inne i Bretagne, för att skaffa mig den nödvändiga summan för min avfärd till kriget.»

Porthos iakttog hos sin följeslagerska en sista strid mellan kärleken och girigheten.

»Och som», fortfor han, »hertiginnan, som ni såg i kyrkan, har sina gods liggande i närheten av mina, så komma vi att resa tillsammans. Som ni vet, förefalla resorna bra mycket kortare, då man gör dem på två man hand.»

»Ni har således inga vänner i Paris, herr Porthos?» sade prokuratorskan.

»Jag trodde mig ha det», sade Porthos och återtog sin melankoliska min, »men jag har tydligt sett, att jag misstagit mig.»

»Ni har sådana, herr Porthos, ni har sådana!» sade prokuratorskan med en iver, som förvånade henne själv. »Kom och hälsa på oss i morgon. Ni är en son till min tant och alltså min kusin, ni kommer från Noyon i Picardie, ni har flera processer i Paris men ingen prokurator. Kan ni komma ihåg allt det där?»

»Fullkomligt, fru Coquenard.»

»Kom vid middagstiden.»

»Utmärkt!»

»Och stå på er inför min man, som är listig nog trots sina sjuttiosex år.»

»Sjuttiosex år! Det var en vacker ålder», sade Porthos.

»En hög ålder, menar ni väl, herr Porthos. Också kan den stackars kära mannen vilken stund som helst göra mig till änka», fortfor prokuratorskan och kastade en betydelsefull blick på Porthos. »Lyckligtvis ha vi inbördes testamente, så att den överlevande maken ärver allt.»

»Alltsammans?» frågade Porthos.

»Ja, alltsammans.»

»Ni är en förutseende kvinna, det ser jag, min kära fru Coquenard»», sade Porthos och tryckte ömt prokuratorskans hand.

»Vi äro således försonade, min kära herr Porthos?» frågade hon i kärvänlig ton.

»För hela livet», svarade Porthos i samma ton.

»Farväl då, ni förrädare!»

»Farväl, ni glömska varelse!»

»Vi träffas i morgon, min ängel!»

»Ja, i morgon, mitt livs flamma!»