De tre musketörerna/Kapitel 44
| ← Kapitel 43. Värdshuset Röda Duvslaget |
|
Kapitel 45. En äktenskaplig scen → |
44.
OM NYTTAN AV SPISRÖR
Det var tydligt att de tre vännerna, utan att själva ana det och drivna endast av sin ridderliga karaktär och sin lust efter äventyr, hade gjort en tjänst åt någon, som kardinalen hedrade med sitt särskilda beskydd.
Men vem var denne någon? Detta var den fråga de tre musketörerna genast gjorde sig, men när de sågo, att deras förstånd icke kunde ge dem något nöjaktigt svar, kallade Porthos på värden och bad om tärningar.
Porthos och Aramis slogo sig ned vid ett bord och började spela; Athos gick tankfull fram och tillbaka.
Under sin tankfulla promenad passerade han flera gånger förbi det på mitten avbrutna gamla spisröret, vars övre ända gick upp i rummet ovanpå; och för varje gång han gick förbi, hörde han ett mummel av röster, som slutligen väckte hans uppmärksamhet. Han närmade sig och urskilde några ord, som förmodligen tycktes honom vara av så stort intresse, att han gav sina kamrater ett tecken, att vara tysta, under det han själv böjde sig ned och höll örat i jämnhöjd med rörets nedre mynning.
»Hör på, mylady», hörde han kardinalen säga, »saken är av vikt; sätt er där och låt oss språka.»
»Mylady!» halvviskade Athos.
»Jag hör, ers eminens, med den allra största uppmärksamhet», svarade en kvinnlig röst, som kom musketören att spritta till.
»Ett litet fartyg med engelsk besättning, vars kapten är mig tillgiven, väntar er vid mynningen av Charente bredvid fästet La Pointe; det seglar i morgon bittida.»
»Jag måste således bege mig dit i natt?»
»Ja, på ögonblicket, det vill säga, sedan ni fått mina förhållningsorder. Två karlar, som ni finner vid porten, skola tjäna er till eskort; ni låter mig fara min väg först, och en halvtimme därefter ger ni er av.»
»Ja, monseigneur. Låt oss nu återkomma till det uppdrag ni vill anförtro mig, och som jag är mycket angelägen om att fortfarande förtjäna ers eminens‘ förtroende, så får jag be er ha den godheten att i klara och tydliga ordalag säga mig det, så att jag inte måtte begå något misstag.»
Det uppstod nu ett ögonblicks djup tystnad mellan de båda samtalande; det var tydligt, att kardinalen på förhand noga övervägde sina ord och att mylady samlade alla sina andliga förmögenheter för att förstå, vad han skulle säga, och inprägla det i sitt minne, när det blivit sagt.
Athos begagnade sig av detta ögonblick för att säga till sina båda kamrater att låsa dörren inifrån och gav dem en vink om att komma fram och lyssna tillsammans med honom.
De båda musketörerna, som ville ha det bekvämt, flyttade fram var sin stol åt sig och en åt Athos, varpå alla tre slogo sig ned och sträckte fram huvudena och lyssnade.
»Ni skall resa till London», fortfor kardinalen; »när ni kommer dit, söker ni upp hertigen av Buckingham.»
»Jag får fästa ers eminens‘ uppmärksamhet på», sade mylady, »att efter affären med diamanterna, för vilken hertigen alltid misstänkt mig, hyser han misstroende till mig.»
»Den här gången är det inte heller frågan om att tillnarra sig hans förtroende», sade kardinalen, »utan att uppträda öppet och ärligt inför honom som underhandlerska.»
»Öppet och ärligt», eftersade mylady med ett obeskrivligt uttryck av dubbelhet.
»Ja, öppet och ärligt», upprepade kardinalen i samma ton; »hela den här underhandlingen måste föras öppet.»
»Jag skall bokstavligen följa ers eminens‘ instruktioner, och jag väntar, att ers eminens ger mig dem.»
»Ni söker således upp Buckingham på mina vägnar och säger honom, att jag känner till alla hans planer, men att jag inte frågar stort efter dem, därför att vid första steg han tager, så störtar jag drottningen.»
»Och kommer han att tro, att ers eminens är i stånd att verkställa sin hotelse?»
»Ja, ty jag har bevis.»
»Det är nödvändigt, att jag kan framlägga de bevisen för honom.»
»Naturligtvis, och ni skall säga honom, att jag kommer att offentliggöra herr de Bois-Roberts och markis Beautrus rapport över det möte hertigen hade med drottningen hos konnetabelns gemål, samma afton denna gav en maskeradbal; säg honom, så att han inte må tvivla på att jag vet allt, att han bevistade denna maskeradbal i Stormoguls kostym, som skulle ha burits av chevalier de Guise, men som han köpte av denne för tretusen pistoler.»
»Gott, monseigneur.»
»Säg honom, att jag har reda på alla detaljerna, både hur han kom dit och hur han gick därifrån, den där natten, då han skaffade sig inträde i Louvren, klädd som italiensk spåman; säg honom vidare, för att han inte må tvivla på äktheten av mina underrättelser, att han under kappan bar en lång vit mantel, fullsatt med svarta droppar, dödskallar och korslagda benknotor, ty i händelse han skulle bli överraskad, ville han gå och gälla för Vita fruns vålnad, vilken, som man vet, brukar visa sig i Louvren, var gång någon viktig tilldragelse förestår.»
»Är detta allt, monseigneur?…»
»Säg honom också, att jag känner till alla detaljerna av äventyret i Amiens, att jag om den saken ämnar låta skriva en liten kvick och pikant roman med en plan av trädgården och med porträtt av aktörerna i detta nattliga skådespel.»
»Jag skall säga honom det.»
»Säg honom även, att jag har Montaigu i mitt våld, att han är på Bastiljen och att man visserligen inte träffat på några brev hos honom, men att tortyren kan förmå honom att säga vad han vet och till och med — vad han inte vet.»
»Utmärkt.»
»Och tillägg slutligen, att hans nåd i sin brådska att lämna ön Ré i sitt kvarter glömt ett visst brev från hertiginnan de Chevreuse, ett brev synnerligen komprometterande för drottningen, då det icke allenast bevisar, att hennes majestät kan älska konungens fiender, utan även att hon konspirerar med Frankrikes. Ni kommer väl ihåg allt vad jag nu sagt er?»
»Ers eminens må själv döma: maskeradbalen hos konnetabelns gemål, natten i Louvren, aftonen i Amiens, Montaigus fängslande och brevet från hertiginnan de Chevreuse.»
»Alldeles», sade kardinalen, »alldeles! Ni har ett särdeles gott minne, mylady.»
»Men», återtog hon, som av kardinalen erhöll detta smickrande lovord, »om trots alla dessa skäl hertigen icke vill ge sig, utan fortfarande hotar Frankrike?»
»Hertigen är kär som en galning eller, rättare sagt, som ett dumhuvud», svarade Richelieu med djup bitterhet; »som de gamla paladinerna har han börjat detta krig endast för att få en blick av sin sköna. Om han får veta, att detta krig kan kosta hans tankars dam, såsom han kallar drottningen, hennes heder och kanske hennes frihet, så svarar jag för, att han nog betänker sig två gånger.»
»Men ändå», sade mylady med en envishet, som visade, att hon ville se klart ända till bottnen av det uppdrag hon skulle åtaga sig, »om han skulle framhärda?»
»Om han ändå skulle framhärda», sade kardinalen… »det är inte troligt.»
»Men det är möjligt», sade mylady.
»Om han skulle framhärda…» Hans eminens gjorde ett uppehåll och fortfor därpå: »Nåväl, då hoppas jag på en av de tilldragelser, som förändra staternas utseende.»
»Om ers eminens behagade anföra några historiska exempel på sådana tilldragelser», sade mylady, »så skulle jag kanske kunna dela edra förhoppningar för framtiden.»
»Nåväl, se här ett exempel», sade Richelieu: »när år 1610 av en tämligen liknande orsak som den, vilken nu driver hertigen, konung Henrik IV, ärorik i åminnelse, ämnade samtidigt anfalla Flandern och Italien för att på en gång från båda hållen slå Österrike — inträffade inte då en tilldragelse, som räddade Österrike? Varför skulle inte konungen av Frankrike ha samma goda tur som kejsaren?»
»Ers eminens menar dolkstöten på La Ferronneriegatan?»
»Alldeles riktigt», svarade kardinalen.
»Fruktar inte ers eminens, att Ravaillacs straff skulle avskräcka dem, som ett ögonblick kunde falla på den tanken att vilja följa hans exempel?»
»Det kommer i alla tider och i alla land, helst om de äro söndrade av religionsstrider, att finnas fanatiker, som inte begära bättre än att få göra sig till martyrer. Och jag kommer just nu ihåg, att puritanerna äro ursinnigt förbittrade på hertigen av Buckingham och att deras predikanter utpeka honom som Antikrist.»
»Nåväl?» frågade mylady.
»Jo», fortfor kardinalen med likgiltig min, »i det här fallet behövdes ju endast till exempel, att man finge fatt i någon kvinna, ung, vacker och förslagen, som hade något personligt skäl att hämnas på hertigen. En sådan kvinna kan ju möjligen finnas; hertigen är en man van vid framgångar hos det täcka könet, och om han utsått mycken kärlek genom sina löften om evig trohet, så bör han även ha utsått mycket hat genom sin ständiga otrohet.»
»Utan tvivel», sade mylady kallt, »kan man finna en sådan kvinna.»
»Nåväl, en sådan kvinna, som satte Jacques Cléments eller Ravaillacs dolk i händerna på en fanatiker, skulle rädda Frankrike.»
»Ja, men hon skulle vara medbrottslig i ett mord.»
»Har man nånsin lärt känna Ravaillacs eller Jacques Cléments medbrottslingar?»
»Nej, ty kanske stodo de för högt, för att man skulle våga söka dem, där de funnos; man skulle inte tända eld på Palais de Justice för vem som helst, monseigneur!»
»Ni tror då, att eldsvådan i Palais de Justice hade en annan orsak än slumpen?» frågade Richelieu i en ton som om han gjort en fråga utan all betydelse.
»Jag, monseigneur», svarade mylady, »jag tror ingenting, jag endast anför ett faktum, det är alltsammans. Jag säger endast det, att om jag kallade mig prinsessan de Montpensier eller drottning Maria av Medici, skulle jag iakttaga mindre försiktighet än nu, då jag helt enkelt kallar mig lady Clarick.»
»Det är riktigt», sade Richelieu, »och vad skulle ni då önska?»
»Jag skulle önska en order, som på förhand godkänner allt vad jag anser mig böra göra för Frankrikes väl.»
»Men först måste man finna den där kvinnan jag talade om, och som hade skäl att hämnas på hertigen.»
»Hon är redan funnen», sade mylady.
»Och sedan måste man få rätt på den eländiga fanatikern, som skulle tjäna till verktyg för Guds rättvisa.»
»Honom skall man nog finna.»
»Nåväl», sade kardinalen, »då först är tiden inne att begära den där ordern ni nyss talade om.»
»Ers eminens har rätt», sade mylady, »och det är jag, som haft orätt uti att i det uppdrag, varmed ni hedrar mig, se något annat än vad det verkligen innebär, det vill säga att å ers eminens‘ vägnar meddela hans nåd hertigen, att ni känner till alla de olika förklädnader, med vilkas tillhjälp han kunnat närma sig drottningen på maskeradbalen hos konnetabelns gemål; att ni har bevis på det samtal drottningen i Louvren beviljade en viss italiensk astrolog, som icke var någon annan än hertigen av Buckingham; att ni har beställt en liten mycket kvick roman om äventyret i Amiens med plan över trädgården, där detta äventyr ägde rum, och porträtt av de därvid uppträdande aktörerna; att Montaigu är på Bastiljen och att tortyren kan förmå honom att säga saker, som han kommer ihåg, och till och med sådana, som han möjligen glömt; samt slutligen, att ni har i er ägo ett visst brev från hertiginnan de Chevreuse, vilket man funnit i hans nåd hertigens kvarter och som svårt komprometterar icke allenast den, som skrivit det, utan även den, i vars namn det blivit skrivet. Och sedan, om han trots allt detta framhärdar i sina planer, och som mitt uppdrag inskränker sig till vad jag nu sagt, återstår mig endast att bedja Gud göra ett underverk för att rädda Frankrike. Det är ju så, ers eminens, jag har ju inte något annat att göra?»
»Just så var det», svarade kardinalen torrt.
»Och nu», fortfor mylady, utan att synas lägga märke till förändringen i kardinalens ton mot henne, »då jag fått ers eminens‘ instruktioner i fråga om edra fiender, hoppas jag monseigneur tillåter mig säga några ord om mina egna?»
»Ni har således fiender?» frågade Richelieu.
»Ja, monseigneur, fiender mot vilka ni är skyldig mig ert stöd, ty jag har fått dem genom att tjäna ers eminens.»
»Och vilka äro de?» frågade kardinalen.
»Först och främst den lilla intriganta fru Bonacieux.»
»Hon är ju i fängelse i Nantes.»
»Hon har varit det», genmälde mylady, »men drottningen lyckades utverka en order av konungen, enligt vilken hon lät förflytta henne till ett kloster.»
»Till ett kloster?» frågade kardinalen.
»Ja, till ett kloster.»
»Och till vilket?»
»Det vet jag inte, saken har hemlighållits mycket väl.»
»Jag skall nog få veta det, jag!»
»Och ers eminens säger mig då, i vilket kloster den där kvinnan finns?»
»Jag ser ingenting olämpligt i det», sade kardinalen.
»Gott! Vidare har jag en annan fiende, vida fruktansvärdare för mig än den där lilla fru Bonacieux.»
»Och det är?»
»Hennes älskare?»
»Vad heter han?»
»Å, ers eminens känner honom mycket väl!» utropade mylady med uppbrusande vrede. »Det är bådas vår onda genius, det var han, som vid en sammandrabbning med några man av ers eminens‘ garde skaffade konungens musketörer segern; det var han, som gav de Wardes, ers eminens‘ utskickade, tre värjstyng och som kom saken med diamanterna att misslyckas; slutligen har han, sedan han fått veta, att det var jag som rövade bort fru Bonacieux från honom, svurit min död!»
»Aha», sade kardinalen, »jag vet vem ni menar!»
»Jag menar den uslingen d'Artagnan!»
»Det är en djärv sälle», sade kardinalen.
»Och just därför att han är en djärv sälle, är han så mycket mera att frukta.»
»Man måste», sade kardinalen, »skaffa sig ett bevis på hans förbindelser med Buckingham.»
»Ett bevis!» utropade mylady; »jag skall skaffa tio.»
»Nå, då är det ju den enklaste sak i världen, skaffa mig detta bevis, och jag låter sätta honom på Bastiljen.»
»Gott, monseigneur! Men sedan?»
»Då man är på Bastiljen, finns det icke något sedan», sade kardinalen med dov röst. »Åh, vid Gud», fortfor han, »om jag lika lätt kunde göra mig av med min fiende som jag kan befria er från edra, och om det vore mot sådana personer ni begärde strafflöshet!…»
»Monseigneur», genmälde mylady, »byte mot byte, liv mot liv — ge mig denne, så ger jag er den andre!»
»Jag vet inte vad ni menar», svarade kardinalen, »och jag vill inte ens veta det, men jag vill gärna vara er till tjänst och jag ser inte något orätt i att bevilja er vad ni begär i fråga om en så obetydlig person, så mycket mera som den där lilla d'Artagnan, enligt vad ni säger, är en liderlig sälle, en slagskämpe, en bedragare!»
»En ärelös skurk, monseigneur, en ärelös skurk!»
»Skaffa mig då papper, bläck och penna», sade kardinalen.
»5e här, monseigneur!»
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, som tydde på att kardinalen övertänkte ordalagen till sin skrivelse eller till och med höll på och skrev den. Athos, som icke förlorat ett ord av samtalet, tog sina båda kamrater vid vardera handen och ledde dem till andra ändan av rummet.
»Nå», sade Porthos, »vad vill du? Varför låter du oss inte lyssna till slutet av samtalet?»
»Tyst!» sade Athos med låg röst. »Vi ha hört allt vad vi behöva höra, för resten hindrar jag er inte att lyssna på resten, men själv måste jag bort.»
»Måste bort, säger du?» sade Porthos. »Men om kardinalen frågar efter dig, vad ska vi då svara?»
»Ni ska inte vänta, tills han frågar efter mig, utan ni ska genast säga honom, att jag begivit mig förut för att rekognoscera, därför att några ord av värden kommit mig att anse vägen mindre säker; jag skall först viska några ord om saken till kardinalens stallmästare; resten blir min sak, det behöva ni inte bekymra er om.»
»Var försiktig, Athos!» sade Aramis.
»Var lugn», svarade Athos, »du vet, att jag är kallblodig.»
Porthos och Aramis återtogo sina platser vid spisröret.
Athos åter gick utan all hemlighetsfullhet, tog sin häst, som tillsammans med kamraternas var bunden i luckskruvarna, övertygade med några få ord stallmästaren om nödvändigheten av en rekognoscering för återfärden, undersökte med låtsad noggrannhet fängkrutet på sin pistol, tog värjan mellan tänderna och begav sig ut på sin, som det såg ut, livsfarliga expedition på vägen till lägret.