De tre musketörerna/Kapitel 64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 63. Vattendroppen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 64. Mannen i röda kappan
Kapitel 65. Domen  →


[ 183 ]

64.
MANNEN I RÖDA KAPPAN

Athos’ förtvivlan hade lämnat rum för en stilla och sluten smärta, som gjorde de framstående själsegenskaperna hos denna man ännu mera lysande. Helt upptagen av en enda tanke, tanken på det löftet han givit och det ansvar han iklätt sig, var han den siste, som drog sig tillbaka in i sitt rum, bad värden skaffa honom en karta över landskapet, lutade sig över den, rådfrågade de uppdragna kommunikationslinjerna, fann, att fyra olika vägar förde från Béthune till Armentières, samt lät kalla in betjänterna.

Planchet, Grimaud, Mousqueton och Bazin infunno sig genast och mottogo Athos’ tydliga, punktliga och allvarliga befallningar.

De skulle bege sig av i morgongryningen dagen därpå och skynda till Armentières, var och en på olika väg. Planchet, den intelligentaste av de fyra, skulle följa den väg, på vilken vagnen försvunnit, som de fyra vännerna skjutit på och som, enligt vad man påminner sig, åtföljdes av Rocheforts betjänt.

Athos skickade ut betjänterna först och främst därför, att under den tid dessa karlar varit i hans och hans vänners tjänst, hade han hos var och en av dem funnit olika och väsentliga egenskaper.

Vidare var det alldeles säkert förhållandet, att betjänter, som frågade sig för hos folk de mötte, väckte mindre misstankar än deras herrar och rönte större sympati hos dem de vände sig till.

[ 184 ]Och slutligen kände mylady herrarna, under det hon däremot icke kände betjänterna; men å andra sidan kände betjänterna fullkomligt väl mylady.

Alla fyra borde sammanträffa dagen därpå klockan elva; om de upptäckt myladys tillflyktsort, så skulle tre stanna för att bevaka henne, medan den fjärde återvände till Béthune för att underrätta Athos och tjäna de fyra vännerna till vägvisare.

Sedan dessa anordningar blivit träffade, drogo sig betjänterna i sin tur tillbaka för natten.

Då steg Athos upp från stolen, spände om sig sin värja, svepte in sig i sin kappa och gick ut från värdshuset; klockan var då nära tio på aftonen. Vid denna tid på kvällen äro, som man vet, gatorna i landsortsstäderna icke mycket befolkade. Athos tycktes likväl söka någon, till vilken han kunde vända sig med en fråga. Slutligen mötte han en försenad vandrare och gick fram till honom och sade några ord; mannen, som han vände sig till, studsade förskräckt tillbaka, men svarade likväl på musketörens fråga med att peka åt ett håll. Athos erbjöd mannen en halv pistol, om han ville följa med och visa honom vägen, men mannen avslog. Athos fördjupade sig in på den gata, som den tillfrågade utpekat, men då han kom fram till en tvärgata, stannade han på nytt, synbarligen oviss om vägen. Som emellertid denna tvärgata mer än något annat ställe erbjöd utsikt att kunna träffa någon, stannade han, och om ett ögonblick kom verkigen en nattväktare. Athos upprepade samma fråga, som han gjort till den förste han mötte, men nattväktaren visade samma förskräckelse, nekade även han att följa med och utpekade den väg Athos borde följa.

Athos gick på i den anvisade riktningen och kom ut till förstaden, som låg i motsatt ända av staden mot den, där han och hans kamrater kommit in. Där syntes han åter orolig och villrådig och stannade för tredje gången.

Lyckligtvis kom nu en tiggare, som gick fram till Athos och bad om en slant. Athos erbjöd honom en écu, om han ville följa med honom dit han skulle gå. Tiggaren tvekade ett ögonblick, men då han fick se silverslanten, som lyste i mörkret, fattade han sitt beslut och gick före Athos och visade vägen.

Då de kommit till ett gathörn, visade han honom på långt håll ett litet för sig självt liggande, ensligt och dystert hus. Athos gick fram dit, men tiggaren, då han väl fått sin betalning, tog till benen allt vad han förmådde.

[ 185 ]Athos gick runt omkring huset, innan han kunde upptäcka dörren mitt på den rödfärgade väggen; intet ljussken syntes genom springorna på luckorna, intet ljud förrådde, att huset var bebott, det var mörkt och tyst som en grav.

Tre gånger knackade Athos, utan att någon svarade. Tredje gången hördes dock steg inifrån närma sig, slutligen öppnades dörren till hälften och en reslig man med blek hy och svart hår och skägg blev synlig i dörröppningen.

Athos och han utbytte sakta några ord, varpå den resliga mannen gav musketören ett tecken, att han kunde stiga in. Athos begagnade sig ögonblickligen av tillåtelsen, och dörren stängdes efter honom.

Mannen, som Athos gått att söka upp så långt bort och som han haft så svårt att få reda på, lät honom följa med in i sitt laboratorium, där han höll på att med ståltrådar sätta ihop de skramlande benen i ett skelett; hela kroppen var redan hopfogad, endast huvudet låg kvar på ett bord.

Hela den övriga inredningen visade, att den, hos vilken Athos befann sig, ägnade sig åt naturvetenskaperna; där funnos glasburkar fulla med ormar och försedda med påskrifter upptagande de olika arterna; torkade ödlor lyste som smaragder, infattade i stora ramar av svart trä; slutligen funnos där knippor av vilda växter, med stark lukt och förmodligen med för den stora hopen okända egenskaper, fästa i taket och hängande ned i alla rummets hörn.

För övrigt ingen familj, ingen tjänare, den resliga mannen bebodde ensam detta hus.

Athos kastade en kall och likgiltig blick på de nyss beskrivna föremålen, och på uppmaning av den han kommit att söka satte han sig ned nära honom.

Därpå förklarade han för honom orsaken till sitt besök och den tjänst han begärde av honom; men knappt hade han uttalat sin önskan, förrän mannen, som förblivit stående mittför musketören, ryggade tillbaka förskräckt och vägrade. Då tog Athos ur fickan upp ett litet papper, på vilket voro skrivna två rader försedda med underskrift och sigill, och visade dem för den, som alltför tidigt givit tillkänna sin ovilja. Den resliga mannen hade knappt hunnit läsa de två raderna, sett på underskriften och känt igen sigillet, förrän han bugade sig till tecken att han icke längre hade några invändningar att göra, utan var färdig att lyda.

Athos begärde icke mera; han steg upp, hälsade och gick, följde samma väg tillbaka som han kommit, trädde åter in i värdshuset och gick in till sig.

[ 186 ]När det började dagas, kom d'Artagnan in till honom och frågade, vad man skulle göra.

»Vänta», svarade Athos.

Några ögonblick därefter lät abbedissan underrätta musketörerna, att den unga kvinnans jordfästning skulle ske klockan tolv. Om giftblanderskan hade man icke kunnat skaffa några underrättelser; det enda man visste var, att hon måste ha flytt genom trädgården, på vars sandgångar man sett hennes fotspår och vars port man funnit stängd; nyckeln till den var borta.

På utsatt tid begåvo lord Winter och de fyra vännerna sig till klostret; klockorna ringde med all kraft, kapellet var öppet, endast gallergrinden till koret var stängd. Mitt i klostret hade man ställt ut offrets lik, iklätt novisdräkten. På båda sidorna av koret och bakom de till klostret ledande gallergrindarna stodo alla karmeliternunnorna och åhörde gudstjänsten och blandade sin sång med prästernas, utan att se de profana eller ses av dem.

Vid dörren till kapellet kände d'Artagnan modet svika sig på nytt; han vände sig om för att se efter Athos, men Athos hade försvunnit.

Trogen sitt hämnarkall hade Athos låtit visa sig ned i trädgården, och där på sandgångarna, följande de lätta stegen av denna kvinna, som lämnat efter sig ett blodspår överallt där hon gått fram, gick han ända till den åt skogen vettande porten, lät öppna den åt sig och fördjupade sig i skogen. Då bekräftades alla hans misstankar; vägen, på vilken vagnen hade försvunnit, gick runt omkring skogen. Athos följde vägen en stund med blicken fäst på marken; lätta blodfläckar, som kommit antingen från någon blessyr tillfogad mannen, som åtföljde vagnen som kurir, eller också från någon av hästarna, utprickade vägen. På omkring en fjärdingsvägs avstånd, ett par hundra fot från Festubert, syntes en större blodfläck, och marken var uppsparkad av hästfötter. Mellan skogen och denna skvallrande plats, något bakom den uppsparkade jorden, återfann man samma små fotsteg som i trädgården; vagnen hade stannat här, på denna plats hade mylady kommit ut ur skogen och stigit upp i vagnen.

Belåten med denna upptäckt, som bestyrkte alla hans misstankar, återkom Athos till värdshuset, där Planchet väntade honom med otålighet.

Allt hade gått så, som Athos beräknat.

Planchet hade följt den honom anvisade vägen och hade [ 187 ]liksom Athos sett blodfläckarna och lagt märke till platsen, där vagnen stannat; men han hade fortsatt längre än Athos och inne i den lilla staden Festubert hade han gått in på ett värdshus för att dricka ett glas vin och där, utan att behöva fråga, fått veta, att en sårad karl, som följde en i postschäs resande dam, måste stanna där, emedan han icke förmådde fara längre. Man hade tillskrivit olyckshändelsen några tjuvar, som skulle ha överfallit vagnen inne i skogen. Mannen hade stannat kvar i staden, fruntimret hade bytt om hästar och fortsatt sin resa.

Planchet sökte få reda på postiljonen, som kört postschäsen, och det lyckades honom. Han hade skjutsat fruntimret till Fromelles och från Fromelles till Armentières. Planchet red tvärs över fälten, och klockan sju på morgonen var han i Armentières.

Där fanns endast ett värdshus, nämligen Posten. Planchet gick dit och anmälde sig som en betjänt, som sökte plats. Han hade icke talat tio minuter med folket på värdshuset, förrän han fått veta, att ett ensamt fruntimmer hade anlänt dit klockan elva på aftonen, hade tagit ett rum, låtit kalla upp värden och sagt honom, att hon ämnade stanna någon tid för att lära känna omgivningarna.

Planchet behövde icke veta mera. Han skyndade till mötesplatsen, fann de tre betjänterna ordentligt på sina poster, ställde dem på vakt vid alla värdshusets utgångar och skyndade tillbaka till Athos, som just åhörde slutet av Planchets rapport, då hans vänner kommo in.

Allas ansikten voro dystra och häftigt upprörda, till och med Aramis’ eljest alltid så blida anlete.

»Vad är att göra?» frågade d'Artagnan.

»Vänta», svarade Athos.

Var och en gick in till sig.

Klockan åtta på aftonen gav Athos befallning att sadla hästarna och lät tillsäga lord Winter och sina vänner, att de skulle göra sig i ordning till avfärd.

På ett ögonblick voro alla färdiga. Var och en undersökte sina vapen och gjorde dem i ordning. Athos kom sist och fann d'Artagnan redan till häst och otåligt väntande.

»Tålamod!» sade Athos. »Ännu fattas någon.»

De fyra ryttarna sågo sig förvånade omkring, ty de sökte förgäves utfundera, vem denna någon kunde vara.

I detta ögonblick förde Planchet fram Athos’ häst, och musketören kastade sig lätt upp i sadeln.

»Vänta på mig», sade han, »jag är strax tillbaka.»

[ 188 ]Och han red bort i galopp.

En kvarts timme därefter återvände han verkligen följd av en maskerad man, insvept i en stor röd kappa.

Lord Winter och de tre musketörerna sågo frågande på varandra. Ingen av dem kunde ge den andre några upplysningar, ty ingen visste, vem denna man var. Emellertid tänkte de, att det väl skulle så vara, eftersom det skedde på Athos’ befallning.

Klockan nio på aftonen satte den lilla kavalkaden sig i rörelse med Planchet som vägvisare och följde samma väg som vagnen hade tagit.

Det var en hemsk anblick att se dessa sex män färdas fram under tystnad, ruvande var och en på sin tanke, mörka i hågen som hopplösheten, dystra som straffdomen.