De tre musketörerna/Kapitel 63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 62. Två slags avgrundsandar
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 63. Vattendroppen
Kapitel 64. Mannen i röda kappan  →


[ 170 ]

63.
VATTENDROPPEN

Rochefort hade knappast hunnit avlägsna sig, förrän fru Bonacieux kom in. Hon fann mylady med leende ansikte.

»Nå», sade den unga kvinnan, »det, som ni fruktade, har då inträffat, i afton eller i morgon låter kardinalen hämta er här?»

»Vem har sagt er det, mitt barn?» frågade mylady.

»Jag hörde det av hans budbärares egen mun.»

»Kom och sätt er här bredvid mig», sade mylady.

»Gärna.»

»Vänta, så att jag får se efter, att ingen lyssnar på oss.»

»Men varför alla dessa försiktighetsmått?»

»Det skall ni strax få veta.»

Mylady steg upp och gick fram till dörren, öppnade den, tittade ut i korridoren och kom strax därpå tillbaka och satte sig åter bredvid fru Bonacieux.

»Han spelade således sin roll väl», sade hon.

»Vem då?»

»Han, som presenterade sig för abbedissan som kardinalens utskickade.»

»Det var således en roll han spelade?»

»Denna man är således inte…»

»Denna man», sade mylady och sänkte rösten, »är min bror.»

»Er bror!» utropade fru Bonacieux,.

»Ja, men det är ingen mer än ni, som känner till denna hemlighet, mitt barn; om ni anförtror den åt vem det än vara må, så är jag förlorad och kanske ni också!»

»O, min Gud!»

[ 171 ]»Hör på hur det hänger ihop! Min bror, som kom hit för att hjälpa mig och föra mig härifrån med våld, om så skulle behövas, mötte kardinalens utskickade, som kom för att hämta mig, och följde efter honom. När han kom till ett ensligt och avlägset ställe på vägen, drog han värjan och fordrade, att den utskickade skulle lämna ifrån sig de papper han förde mid sig; den utskickade ville sätta sig till motvärn och min bror dödade honom.»

»O!» utropade fru Bonacieux darrande.

»Betänk att det var det enda möjliga. Min bror beslöt då att använda list i stället för våld; han tog papperen, han infann sig här själv som kardinalens sändebud, och om en eller ett par timmar kommer en vagn och hämtar mig för kardinalens räkning.»

»Jag förstår, det är er bror, som skickar vagnen.»

»Alldeles! Men det är inte allt: det där brevet ni fått och som ni tror vara från fru Chevreuse…»

»Nå?»

»Det är falskt.»

»Vad säger ni?»

»Ja, falskt; det är en snara, för att ni inte skall göra något motstånd, när man kommer för att hämta er.»

»Men det är ju d'Artagnan, som kommer.»

»Tro inte det, d'Artagnan och hans vänner äro kvar i lägret vid La Rochelle.»

»Hur vet ni det?»

»Min bror träffade flera av kardinalens utskickade, förklädda till musketörer. Meningen var, att han skulle kalla er ner i porten, ni skulle tro er ha att göra med vänner, man skulle med våld rycka er härifrån och föra er tillbaka till Paris.»

»O, min Gud, mitt huvud svindlar i detta virrvarr av orättfärdiga handlingar! Jag känner», fortfor fru Bonacieux och förde händerna till pannan, »att om detta skall fortfara, så blir jag vansinnig!»

»Vänta…!»

»Vad är det?»

»Jag hör ljudet av hovslag; det är min bror, som nu far härifrån — jag skall vinka ett sista farväl åt honom.»

Mylady öppnade fönstret och gav fru Bonacieux ett tecken att komma fram till henne; den unga kvinnan skyndade dit.

Rochefort red förbi i galopp.

»Farväl, min bror!» ropade mylady.

[ 172 ]Chevaliern lyfte upp huvudet, såg de två unga damerna och vinkade vänligt med handen åt mylady, i det han fortsatte sin färd.

»Den gode Georges!» sade hon, i det hon stängde fönstret med ett ansiktsuttryck fullt av öm kärlek och melankoli.

Och hon gick tillbaka och satte sig på sin förra plats, som om hon varit fördjupad i tankar, som uteslutande rörde hennes egen person.

»Förlåt om jag stör», sade fru Bonacieux, »men vad råder ni mig att göra? Ack, min Gud, ni har större erfarenhet än jag — säg mig därför — låt mig höra!»

»Först och främst», sade mylady, »kan det ju hända, att jag misstar mig och att 'Artagnan och hans vänner verkligen komma för att befria er.»

»Ack, det vore alltför härligt!» utropade fru Bonacieux; »men så mycken lycka är inte mig beskärd!»

»Då förstår ni, att det helt enkelt skulle bli en tidsfråga, ett slags kappridning om vem som skulle komma hit först. Om edra vänner äro de snabbaste, är ni räddad, om kardinalens hantlangare hinna först, är ni förlorad.»

»Ack ja, ja, förlorad utan förbarmande! Vad är då att göra, vad är att göra?»

»Det ges en mycket enkel och mycket naturlig utväg.»

»Vilken då? Ack, säg?»

»Jo, att vänta, gömd någonstans i grannskapet och på det sättet göra sig förvissad om, vilka som komma och fråga efter er.»

»Men var skulle jag vänta?»

»Åh, den frågan är lätt besvarad; jag kommer ju själv att stanna och hålla mig dold ett par mil härifrån, medan jag väntar på att min bror skall komma och söka upp mig. Nåväl, jag tar er med, vi gömma oss och vänta tillsammans.»

»Men man låter mig nog inte komma ut härifrån, jag är ju så gott som en fånge.»

»Eftersom man tror mig fara på kardinalens befallning, tror man nog inte er vara så angelägen att följa mig.»

»Nåväl?»

»Jo, vagnen håller vid porten, ni säger mig farväl, ni stiger upp på fotsteget för att omfamna mig en sista gång min brors betjänt, som kommer för att hämta mig, är förberedd, han ger postiljonen ett tecken och vi fara härifrån i galopp.»

»Men d'Artagnan då, d'Artagnan, om han kommer?»

»Det få vi ju veta.»

[ 173 ]»På vad sätt»

»Ingenting kan vara enklare. Vi skicka min brors betjänt, som jag sagt er att vi kunna lita på, tillbaka hit till Béthune; han uppträder under en förklädnad och tar kvarter mittemot klostret; är det kardinalens utskickade, som komma, rör han sig inte ur fläcken, är det herr d'Artagnan och hans vänner, för han dem med sig till oss.»

»Han känner dem således?»

»Ja visst, han har ju sett herr d'Artagnan hemma hos mig.»

»Ack ja, ja, ni har rätt! På det sättet går allt bra, allt är ordnat på bästa sätt. Men låt oss inte avlägsna oss för långt härifrån.»

»Inte mer än tre eller fyra mil på sin höjd; och vid första alarm lämna vi Frankrike.»

»Men vad ska vi göra till dess?»

»Vänta.»

»Men om de komma?»

»Min brors vagn kommer före dem.»

»Men om jag inte är inne hos er, när man kommer och hämtar er, om jag till exempel gått för att äta middag eller kvällsvard?»

»Gör därför en sak.»

»Vilken då?»

»Säg åt den goda abbedissan, att ni vill lämna mig så litet som möjligt och därför ber att få intaga edra måltider tillsammans med mig.»

»Tror ni, att hon tillåter det?»

»Vad skulle det vara för opassande i det?»

»O så bra! På det sättet lämna vi varandra inte ett ögonblick.»

»Nåväl, gå nu ned till henne och framställ er begäran. Jag känner mig så tung i huvudet, jag går ned och tar mig en liten promenad i trädgården.»

»Gör det; och var träffar jag er sedan?»

»Här, om en timme.»

»O, vad ni är god, och vad jag tackar er!»

»Hur vore det tänkbart att inte intressera sig för er? Även om ni inte vore så vacker och älskvärd, så är ni ju en vän till en av mina bästa vänner.»

»Den kära d'Artagnan! Åh, vad han kommer att bli er tacksam!»

»Jag hoppas det. Allt är således överenskommet, låt oss nu gå ned.»

»Ni vill komma ned i trädgården?»

[ 174 ]»Ja.»

»Följ då den här korridoren, tills ni kommer till en liten trappa, som leder dit.»

»Bra! Tack!»

Och de båda kvinnorna skildes åt, i det de utbytte ett älskvärt småleende.

Mylady hade talat sanning, hon kände sig verkligen tung i huvudet, ty hennes brådstörtade och illa ordnade planer brottades ännu med varandra som i ett kaos. Hon hade behov av att vara ensam för att bringa en smula reda i sina tankar. Hon blickade osäkert in i det kommande, hon behövde litet tystnad och ro för att ge alla sina ännu orediga idéer en tydlig form, en bestämd plan.

Det mest brådskande av allt var att föra bort fru Bonacieux och gömma henne på något säkert ställe, för att i nödfall begagna henne som gisslan. Mylady började att frukta för utgången av denna förfärliga tvekamp, i vilken hennes fiender inlade lika mycken ihärdighet som hon blodtörstig grymhet.

Dessutom kände hon, liksom man har förkänning av ett annalkande oväder, att denna utgång var nära förestående och icke kunde bli annat än fruktansvärd.

Det viktigaste för henne var således som sagt att få fru Bonacieux i sitt våld. Fru Bonacieux var d'Artagnans liv, hon var mer än hans liv, hon var den kvinnas liv, som han älskade; det var alltså i händelse av motgång ett medel att kunna underhandla och med säkerhet erhålla goda villkor.

Alltså, denna punkt var klar: fru Bonacieux följde henne utan att misstänka något, och en gång gömd med henne i Armentières, var det lätt att få henne att tro, att d'Artagnan icke kommit till Béthune. Om fjorton dagar allra sist skulle Rochefort vara tillbaka; under dessa fjorton dagar skulle hon således ha tid att övertänka, vad som borde göras för att hämnas på de fyra vännerna. Hon skulle gudskelov icke få tråkigt, ty hon skulle ha den ljuvaste sysselsättning, som händelserna kunna skänka en kvinna av hennes skaplynne: att uttänka och förbereda en god hämnd.

Medan hon gick och grubblade på allt detta, hade hon ögonen med sig och inpräglade i sitt minne trädgårdens topografi. Mylady var som en skicklig general, som tar i beräkning såväl seger som nederlag och som är beredd, alltefter krigslyckans växlingar, att rycka framåt eller blåsa till reträtt.

Efter en timmes förlopp hörde hon en mild röst, som ro[ 175 ]pade henne; det var fru Bonacieux, Den goda abbedissan hade naturligtvis samtyckt till allt, och till att börja med skulle de nu supera tillsammans.

När de kommo upp på gården, hörde de bullret av en vagn, som stannade utanför porten.

Mylady lyssnade.

»Hör ni?» sade hon.

»Ja, bullret av vagnshjul.»

»Det är den vagn, min bror skickar.»

»Ack, min Gud!»

»Seså, mod nu bara!»

Det ringde på klosterporten; mylady hade icke misstagit sig.

»Gå upp på ert rum», sade hon till fru Bonacieux, »ni har väl några dyrbarheter, som ni önskar ta med er.»

»Jag har hans brev», sade hon.

»Nå, gå då efter dem och kom sedan upp till mig, vi äta i största hast; kanske komma vi att resa en del av natten och måste därför hämta krafter.»

»Store Gud», sade fru Bonacieux och tryckte handen mot sitt bröst, »det känns som om mitt hjärta ville brista, jag kan inte gå!»

»Seså, mod, mod! Tänk på att om en kvarts timme är ni räddad, och att vad ni gör, gör ni för hans skull.»

»O, ja, allt för honom! Ni har med ett enda ord återgivit mig modet! Gå förut, jag kommer strax!»

Mylady skyndade upp till sig; där träffade hon Rocheforts betjänt och gav honom instruktioner.

Han skulle vänta vid porten; om händelsevis musketörerna skulle bli synliga, så skulle vagnen köra bort med full fart, fara runt omkring klostret och invänta mylady i en liten by, som låg på andra sidan skogen. I så fall skulle mylady gå genom trädgården och till fots bege sig till byn; vi ha redan nämnt, att mylady utmärkt väl kände till denna del av Frankrike.

Om musketörerna icke syntes till, skulle allt gå som det blivit överenskommet: fru Bonacieux skulle stiga upp på vagnen under förevändning att ta avsked av mylady, och denna skulle föra bort henne.

Fru Bonacieux kom in, och för att skingra alla misstankar hos henne, ifall hon hyste några, upprepade mylady i hennes närvaro för betjänten hela den senare delen av hans instruktioner.

Mylady gjorde några frågor om vagnen; det var en post[ 176 ]schäs förspänd med tre hästar och körd av en postiljon; Rocheforts betjänt skulle rida framför den som kurir.

Myladys fruktan, att fru Bonacieux kunde hysa några misstankar, var alldeles ogrundad; den stackars unga kvinnan var alldeles för renhjärtad för att kunna misstänka en sådan trolöshet hos en kvinna; för övrigt var grevinnan Winters namn, som hon hört abbedissan nämna, henne alldeles obekant, och hon visste icke ens, att en kvinna hade haft en så stor och ödesdiger del i hennes livs olyckor.

»Som ni ser, sade mylady, då betjänten avlägsnat sig, »är allt färdigt. Abbedissan misstänker ingenting och tror, att man kommer och hämtar mig för kardinalens räkning. Medan den här mannen går och utdelar de sista befallningarna, så skynda er att förtära något, drick en tår vin och låt oss fara.»

»Ja», sade fru Bonacieux maskinmässigt, »låt oss fara.»

Mylady gav henne tecken att sätta sig bredvid henne, slog i åt henne ett litet glas spanskt vin och lade för henne ett stycke kyckling.

»Säg själv», sade hon, »om inte allt är så gynnsamt som möjligt för oss. Natten är snart inne, i daggryningen äro vi framme vid vår tillflyktsort, och ingen kommer att ha en aning om vart vi tagit vägen. Seså, mod nu bara, drick litet vin och ät en smula!»

Fru Bonacieux åt maskinmässigt några bitar och fuktade läpparna i vinglaset.

»Seså, seså», sade mylady, i det hon ämnade tömma sitt glas, »gör som jag!»

Men just som hon skulle föra glaset till läpparna, stannade hennes hand orörlig; hon hade från vägen hört liksom det avlägsna dånet av galopperande hästar, som närmade sig, och nästan samtidigt tyckte hon sig höra hästar gnägga.

Detta buller ryckte henne ur hennes glädje, liksom ett åskdån väcker upp oss mitt i en ljuv dröm; hon bleknade och skyndade fram till fönstret, medan fru Bonacieux steg upp häftigt darrande och stödde sig mot stolen för att icke falla.

Man såg ännu ingenting, man endast hörde galoppen, som närmade sig alltmera.

»O, min Gud!» utropade fru Bonacieux. »Vad är det för buller?»

»Det kommer från våra vänner eller från våra fiender», sade mylady med sin förfärliga kallblodighet. »Stanna kvar där ni är, jag skall säga er det.»

[ 177 ]Fru Bonacieux blev stående tyst, blek och orolig som en bildstod.

Bullret blev allt starkare, hästarna kunde nu icke vara mer än några hundra fot borta; att man ännu icke såg dem, berodde på att vägen gick i en krok. Emellertid blev ljudet så tydligt, att man skulle kunnat räkna hästarna av de korta, skarpa slagen av deras hovar.

Mylady såg framåt vägen med den mest spända uppmärksamhet; det var ännu tillräckligt mycket dager, för att hon skulle kunna känna igen dem, som kommo. Plötsligt såg hon i vägkröken galonerade hattar lysa och plymer vaja; hon räknade två, fem, åtta ryttare; en av dem red ett par hästlängder framför alla de andra.

Mylady uppgav ett halvkvävt utrop. I den, som red främst, hade hon känt igen d'Artagnan.

»O, min Gud, min Gud!» utropade fru Bonacieux. »Vad är det då?»

»Det är kardinalens gardesuniformer. Vi ha inte ett ögonblick att förlora!» utropade mylady. »Låt oss fly, låt oss fly!»

»Ja, ja, låt oss fly!» upprepade fru Bonacieux men kunde icke ta ett steg, utan stod som fastnaglad av fruktan.

Man hörde nu ryttarna spränga förbi under fönstret.

»Kom då, men kom då!» skrek mylady och försökte släpa den unga kvinnan med sig vid armen. »Tack vare trädgården kunna vi ännu komma undan, jag har nyckeln. Men skynda på! Om fem minuter skulle det vara för sent.»

Fru Bonacieux försökte att gå, tog två steg men sjönk ned på sina knän. Mylady försökte att lyfta upp henne och föra henne med sig men förmådde icke.

I samma ögonblick hörde man rullandet av vagnen, som, när musketörerna blevo synliga, körde bort i galopp. Därpå hördes tre eller fyra skott.

»För sista gången, vill ni komma med?» skrek mylady.

»O, min Gud, min Gud, ni ser ju, att krafterna överge mig, att jag inte kan röra mig ur fläcken! Fly ensam!»

»Fly ensam? Lämna er kvar här? Nej, nej, aldrig!» utropade mylady.

Plötsligt rätade hon upp sig, en hemsk blixt sprang fram ur hennes ögon, hon skyndade till bordet och hällde i fru Bonacieux’ glas innehållet i en ringinfattning, som hon öppnade med sällsam händighet.

Det var ett rödaktigt litet gryn, som genast upplöstes i vinet.

[ 178 ]Därpå tog hon glaset med stadig hand och sade:

»Drick, det här vinet kommer att ge er krafter, drick!»

Och hon förde glaset till läpparna på den unga kvinnan, som drack maskinmässigt.

»Åh, det var inte på det sättet jag ville hämnas!» sade mylady, i det hon med ett djävulskt småleende satte glaset tillbaka på bordet. »Men man gör vad man kan!»

Och hon rusade ut ur rummet.

Fru Bonacieux såg henne fly utan att kunna följa henne; hon var som en människa, som drömmer, att man förföljer henne, och som förgäves söker att komma undan.

Några minuter gingo; ett förfärligt larm hördes på porten; fru Bonacieux väntade varje ögonblick att få se mylady komma tillbaka, men hon kom icke.

Flera gånger, förmodligen av förskräckelse, bröt kallsvetten fram på hennes brännheta panna.

Slutligen hörde hon gnisslandet av gallerportarna, som öppnades, bullret av stövlar och sporrar genljöd i trapporna, ett starkt sorl av röster närmade sig, och mitt ibland dem tyckte hon sig höra sitt namn uttalas.

Plötsligt uppgav hon ett högt glädjerop och störtade fram till dörren; hon hade känt igen d'Artagnans röst.

»D'Artagnan, d'Artagnan!» ropade hon, »är det ni? Hitåt, hitåt!»

»Constance, Constance», svarade den unga mannen, »min Gud, var är ni då?»

I samma ögonblick gav dörren till cellen vika för en stöt snarare än öppnades; flera män kommo inrusande i rummet; fru Bonacieux hade sjunkit ned i en stol utan att kunna röra sig.

D'Artagnan kastade ifrån sig en ännu rykande pistol, som han höll i handen, och föll på knä framför sin älskade; Athos stack sin pistol tillbaka i bältet; Porthos och Aramis, som hade dragit värjorna, stucko dem åter i skidorna.

»O, d'Artagnan, min högt älskade d'Artagnan! Du kommer då äntligen, du har inte bedragit mig, det är verkligen du!»

»ja, ja, Constance! Äntligen återförenade!»

»Åh, fast hon sade, att du inte skulle komma, hoppades jag ändå inom mig; jag ville inte fly. O, vad jag gjorde rätt! Vad jag känner mig lycklig!»

Vid detta ord hon steg Athos, som lugnt hade satt sig, hastigt upp igen.

»Hon! Vilken hon?» frågade d'Artagnan.

[ 179 ]»Mitt sällskap här, hon som av vänskap för mig ville rycka mig undan mina förföljare, hon som, då hon trodde er tillhöra kardinalens garde, tog till flykten.»

»Ert sällskap här?» utropade d'Artagnan, som blev blekare än hans älskades vita slöja. »Vem talar ni då om?»

»Om henne, vars vagn stod utanför porten, henne, som sade sig vara er vän, d'Artagnan, en kvinna, för vilken ni talat om allt.»

»Hennes namn, hennes namn!» utropade d'Artagnan. »Min Gud, vet ni då inte hennes namn?»

»Jo, jo, man har uttalat det i min närvaro; vänta litet… men vad det är underligt…, min Gud, vad det går runt i huvudet på mig… jag ser ingenting mera!»

»Hjälp mig, mina vänner, hjälp mig! Hennes händer äro iskalla!» utropade d'Artagnan. »Hon mår illa, store Gud, hon förlorar medvetandet!»

Under det Porthos allt vad hans starka röst förmådde ropade på hjälp, sprang Aramis fram till bordet för att slå i ett glas vatten; men han hejdade sig, då han såg den förskräckliga förvandlingen i Athos’ ansikte, där denne stod vid bordet, med håret stående på ända, ögonen stela av häpnad, betraktande ett av glasen och synbarligen fattad av de gräsligaste misstankar.

»Nej, nej», mumlade Athos, »det är omöjligt, Gud skulle inte tillåta ett sådant brott.»

»Vatten, vatten!» ropade d'Artagnan. »Vatten!»

»Arma kvinna, arma kvinna!» mumlade Athos med bruten röst.

Fru Bonacieux slog upp ögonen under d'Artagnans kyssar.

»Hon kommer sig igen!» utropade den unga mannen. »O, min Gud, min Gud, jag tackar dig!»

»Min fru», sade Athos, »i himlens namn, vems är det här tomma glaset?»

»Mitt», svarade den unga kvinnan med döende röst.

»Men vem slog då i vinet, som var i glaset?»

»Hon!»

»Men så säg då, vilken hon?»

»Åh, nu kommer jag ihåg», sade fru Bonacieux, »grevinnan Winter.»

De fyra vännerna uppgåvo ett gemensamt rop, men Athos’ överröstade de andras.

I detta ögonblick antog fru Bonacieux’ ansikte en askgrå färg, en inre smärta överväldigade henne alldeles, hon föll flämtande i armarna på Porthos och Aramis.

[ 180 ]D'Artagnan fattade Athos’ hand med obeskrivlig ångest.

»Men säg», sade han, »du tror således…?»

Hans röst dog bort i en snyftning.

»Jag tror allt», svarade Athos och bet sina läppar blodiga för att icke låta höra en suck.

»D'Artagnan, d'Artagnan», utropade fru Bonacieux, »var är du? Lämna mig inte, du ser ju, att jag håller på att dö.»

D'Artagnan släppte Athos’ händer, som han ännu höll krampaktigt slutna i sina, och skyndade fram till henne.

Hennes vackra ansikte var helt och hållet vanställt, hennes glasaktiga ögon hade icke någon blick mera, en konvulsivisk darrning skakade hela hennes kropp, svetten rann i hennes panna.

»För Guds skull, kalla hit någon! Porthos, Aramis, skynda efter hjälp!»

»Gagnlöst», sade Athos, »gagnlöst, för det gift, som hon skänker i, finns inte något motgift.»

»Ja, ja, hjälp, hjälp», viskade fru Bonacieux.

Samlande sina sista krafter fattade hon därpå den unga mannens huvud mellan sina händer, betraktade honom ett ögonblick som om hon lagt hela sin själ i denna sista blick, och med ett snyftande skrik tryckte hon sina läppar mot hans.

»Constance, Constance!» utropade d'Artagnan.

En suck gick över den unga kvinnans läppar, smekte sakta d'Artagnans, och i denna suck höjde sig denna rena, kärleksfulla själ över stoftet och steg upp till himmeln.

D'Artagnan tryckte nu endast ett lik i sina armar.

Den unga mannen uppgav ett rop och föll ned bredvid sin älskade, lika blek och lika iskall som hon.

Porthos grät, Aramis knöt handen mot himmeln, Athos gjorde korstecknet.

I detta ögonblick syntes i dörren en man, nästan lika blek som de, som voro inne i rummet; han blickade omkring sig och såg fru Bonacieux död och d'Artagnan utan medvetande.

Han uppträdde just i det ögonblick av bedövning, som följer strax på stora olyckshändelser.

»Jag bedrog mig således inte», sade han, »det där är herr d'Artagnan, och ni äro hans tre vänner, herrar Athos, Porthos och Aramis.»

De, vilkas namn blivit uttalade, sågo förvånade på den främmande; de tyckte sig alla tre känna igen honom.

»Mina herrar», återtog den nykomne, »ni söka liksom jag [ 181 ]en kvinna — en kvinna», tillade han med ett förfärligt leende, »som måste ha gått fram här, ty jag ser där ett lik!»

De tre vännerna förblevo tysta, men rösten och anletsdragen återkallade i deras minne en man, som de redan hade sett, fastän de icke kunde erinra sig under vilka omständigheter.

»Mina herrar», fortfor den främmande, »eftersom ni inte tyckas känna igen en man, som sannolikt två gånger haft er att tacka för livet, så får jag väl lov att uppge mitt namn, jag är lord Winter, den där kvinnans svåger.»

De tre vännerna uppgåvo ett rop av förvåning.

Athos steg upp och räckte honom handen.

»Var välkommen, mylord», sade han, »ni är en av de våra!»

»Jag reste från Portsmouth fem timmar efter henne», sade lord Winter, »jag kom tre timmar senare än hon till Boulogne, tjugu minuter för sent för att hinna upp henne i Saint-Omer, och slutligen förlorade jag hennes spår i Lilliers. Sedan färdades jag på måfå och frågade alla jag mötte, tills jag fick se er rida förbi i full fart. Jag kände igen herr d'Artagnan. Jag ropade på er, men ni svarade inte; jag ville följa efter er, men min häst var för uttröttad för att springa lika fort som edra. Och ändå ser det ut, som om ni trots all er skyndsamhet skulle ha kommit för sent.»

»Ja, som ni ser», sade Athos och visade lord Winter på den döda fru Bonacieux och d'Artagnan, som Porthos och Aramis höllo på och försökte återkalla till medvetande.

»Äro de döda båda?» frågade lord Winter lugnt.

»Nej, lyckligtvis», svarade Athos, d'Artagnan är endast avsvimmad.»

»Så mycket bättre!» sade lord Winter.

D'Artagnan slog verkligen i detta ögonblick upp ögonen.

Han slet sig lös ur armarna på Porthos och Aramis och kastade sig som en vansinnig över sin älskades lik.

Athos steg upp, gick med långsamma och högtidliga steg fram till sin vän, omfamnade honom ömt, och då han brast ut i snyftningar, sade Athos med sin ädla och övertygande röst:

»Seså, min vän, var nu en man! Kvinnorna gråta över de döda, männen hämnas dem!»

»O, ja», utropade d'Artagnan, »är det för att kräva hämnd, så är jag färdig att följa dig!»

Athos begagnade sig av detta ögonblick av styrka, som hoppet om hämnd återgav hans olyckliga vän, för att ge Porthos och Aramis ett tecken att gå efter abbedissan.

[ 182 ]I korridoren mötte de henne, ännu helt uppskakad och bestört över så många händelser; hon tillkallade några nunnor, som nu mot alla klostrets regler stodo inför fem karlar.

»Min fru», sade Athos, i det han lade d'Artagnans arm under sin, »vi överlämna åt edra fromma omsorger denna olyckliga unga kvinnas stoft. Hon var en ängel på jorden, innan hon blev en ängel i himmeln. Behandla henne som en av edra systrar, vi skola en dag återkomma för att bedja vid hennes grav.»

D'Artagnan dolde sitt ansikte vid Athos’ bröst och skakades av våldsamma snyftningar.

»Ja, gråt», sade Athos, »gråt, du hjärta fullt av kärlek, ungdom och liv! Ack, hur jag önskar, att jag kunde gråta som du!»

Och han drog sin vän med sig, öm som en far, tröstande som en präst, stor som den man, som lidit mycket.

Alla fem, åtföljda av sina betjänter, som ledde deras hästar, gingo fram på vägen till Béthune, vars förstad man kunde se, och stannade vid första värdshus de träffade på.

»Men», sade d'Artagnan, »skola vi inte förfölja den där kvinnan?»

»Sedan», sade Athos, »jag måste först vidtaga några åtgärder.»

»Hon undkommer oss», genmälde den unga mannen, »hon undkommer oss, och det blir ditt fel.»

»Jag ansvarar för henne», sade Athos.

D'Artagnan hyste så stort förtroende till sin väns ord, att han sänkte huvudet och gick in i värdshuset utan att svara något.

Porthos och Aramis betraktade varandra utan att kunna begripa Athos’ säkerhet.

Lord Winter för sin del trodde, att Athos talade på detta sätt för att stilla d'Artagnans smärta.

»Och nu, mina herrar», sade Athos, efter att ha förvissat sig om att det fanns fem lediga rum på värdshuset, »låt oss gå var och en in till sig. D'Artagnan behöver vara ensam för att gråta och sova; jag åtar mig allt, ni kunna vara lugna.»

»Jag tycker ändå», sade lord Winter, »att om några åtgärder skola vidtagas mot grevinnan, så tillkommer det mig, ty hon är min svägerska.»

»Och mig», sade Athos, »ty hon är min hustru.»

D'Artagnan log, ty han förstod, att Athos’ måste vara säker på sin hämnd, då han avslöjade en sådan hemlighet.

[ 183 ]Porthos och Aramis sågo på varandra bleknande. Lord Winter trodde, att Athos mist förståndet.

»Drag er alltså tillbaka var och en till sig», sade Athos, »och låt mig handla. Ni inse väl, att i min egenskap av hennes man tillhör detta mig. Men en sak, d'Artagnan, om du inte förlorat det, så ge mig papperet, som den där mannen tappade ur sin hatt och på vilket stadens namn stod skrivet.»

»Åh», sade d'Artagnan, »jag förstår, det där namnet, skrivet av hennes egen hand…»

»Där ser du», sade Athos, »att det finns en Gud i himmelen!»