De tre musketörerna/Kapitel 67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 66. Avrättningen
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Avslutning
Epilog  →


[ 199 ]

AVSLUTNING

Trogen det löfte han givit kardinalen att lämna Paris och återvända till La Rochelle, avreste konungen den 6 i påföljande månad från sin huvudstad, ännu helt förbryllad av den nyhet, som börjat sprida sig, att Buckingham blivit mördad.

Ehuru drottningen blivit förberedd på att den man, som hon älskat så högt, var utsatt för en fara, ville hon likväl icke tro på underrättelsen om hans död, hon råkade till och med att helt oförsiktigt utropa:

»Det är inte sant! jag har brev att vänta från honom.»

Men dagen därpå måste hon likväl sätta tro till den sorgliga nyheten. La Porte, som liksom alla andra blivit kvarhållen i England genom det av Karl I utfärdade påbudet, [ 200 ]återvände slutligen som överbringare av Buckinghams sista och sorgliga gåva till drottningen.

Konungens glädje var mycket stor; han bemödade sig icke att dölja den och visade den till och med på ett överdrivet sätt inför drottningen, ty liksom alla svaga själar saknade Ludvig XIII ädelmod.

Men snart blev konungen på nytt dyster och olustig hans panna var icke en av dem, som klarna för en längre tid; han kände, att då han återvände till lägret, skulle han återfalla i sitt slaveri, och ändå begav han sig tillbaka dit.

Kardinalen var för honom den tjusande ormen och han själv var fågeln, som hoppar från gren till gren utan att kunna undkomma honom.

Också var återfärden till La Rochelle djupt bedrövlig. Våra fyra vänner i synnerhet förvånade i hög grad sina kamrater: de färdades tillsammans sida vid sida med mörka blickar och sänkta huvuden. Athos ensam lyfte emellanåt upp sin breda panna; en blixt lyste till i hans ögon, ett bittert leende flög över hans läppar, men därpå föll han tillbaka i sitt grubbel liksom kamraterna.

Så fort eskorten gjort halt i någon stad och de ledsagat konungen till hans bostad, drogo de fyra vännerna sig tillbaka antingen till sitt kvarter eller till något avlägset värdshus, där de varken drucko eller spelade; de endast samtalade med låg röst och sågo noga efter att ingen lyssnade på dem.

En dag, då konungen gjort halt på vägen för att skjuta skator för falk, och de fyra vännerna enligt sin vana, i stället för att följa vakten, stannat i ett litet värdshus vid landsvägen, kom en man ridande för lösa tyglar från La Rochelle-hållet och stannade vid porten för att dricka ett glas vin; han kom därvid att kasta en blick in i rummet, där de fyra musketörerna sutto vid ett bord.

»Hallå, herr d'Artagnan!» ropade han; »är det inte er jag ser därinne?»

D'Artagnan lyfte upp huvudet och uppgav ett glädjerop. Det var den mannen, som han kallade sin onda ande, den okände från Meung, från Fossoyersgatan och från Arras.

D"Artagnan drog värjan och rusade till dörren.

Men denna gång, i stället för att fly, kastade den okände sig av hästen och gick emot d'Artagnan.

»Åh, min herre», sade den unga mannen, »så träffar jag er då äntligen! Den här gången skall ni inte undkomma mig.»

»Det är inte heller min avsikt, min herre, ty den här gången söker jag er. I konungens namn arresterar jag er! Jag [ 201 ]säger, att ni måste lämna mig er värja, och det utan motstånd; det gäller ert huvud, det vill jag underrätta er om.»

»Vem är ni då?» frågade d'Artagnan, i det han sänkte sin värja, men utan att ännu lämna den från sig.

»Jag är chevalier de Rochefort», svarade den okände, »hans eminens kardinal Richelieus stallmästare, och jag har order att föra er till hans eminens.»

»Vi återvända just nu till La Rochelle, herr chevalier», sade Athos, i det han trädde fram, »och jag hoppas ni tar för gott herr d'Artagnans hedersord på att han beger sig direkt till lägret.»

»Jag måste överlämna honom åt vakten, som skall föra honom dit.»

»Vi skola själva bli hans vakt, på vårt adelsmannaord! Men på vårt adelsmannaord förklara vi även», tillade Athos och rynkade pannan, »att herr d'Artagnan icke kommer att skiljas från oss.»

Chevalier de Rochefort kastade en blick bakom sig och såg, att Porthos och Aramis hade ställt sig mellan honom och dörren; han förstod, att han helt och hållet var i de fyra männens våld.

»Mina herrar», sade han, »om herr d'Artagnan vill lämna mig sin värja och lägga sitt hedersord till ert, så skall jag nöja mig med ert löfte att föra honom till herr kardinalens kvarter.»

»Ni har mitt ord, herr chevalier», sade d'Artagnan, »och se här min värja!»

»Det passar så mycket bättre», tillade Rochefort, »som jag måste fortsätta min färd.»

»Om det är för att söka upp mylady», sade Athos kallt, »så är det onödigt, ty henne kommer ni inte att träffa.»

»Vart har hon tagit vägen då?» frågade Rochefort ivrigt.

»Kom med tillbaka till lägret, så skall ni få veta det.»

Rochefort funderade ett ögonblick; men som man nu endast var en dagsresa från Surgères, dit kardinalen ämnade sig för att möta kungen, beslöt han att lyda Athos’ förslag och följa med dem tillbaka.

Dessutom erbjöd denna återfärd honom en fördel, han kunde själv övervaka sin fånge. Man begav sig åter på väg.

Följande dag klockan tre på eftermiddagen kom man fram till Surgères. Kardinalen inväntade där konung Ludvig. Ministern och konungen utbytte många ömhetsbetygelser och lyckönskade varandra till den lyckliga slump, som befriat Frankrike från den hätska fiende som uppvig[ 202 ]lat hela Europa mot det. Därpå tog kardinalen, som av Rochefort blivit underrättad om, att d'Artagnan var arresterad, och som var ivrig att få träffa honom, avsked av konungen, i det han inbjöd honom att komma och se på arbetena med dammen, som voro avslutade.

Då kardinalen på aftonen kom tillbaka till sitt kvarter vid La Pierre-bron, fann han utanför porten till det hus han bebodde d'Artagnan stående utan värja och de tre musketörerna fullt beväpnade.

Som han denna gång var manstark nog, betraktade han dem strängt och gav med öga och hand d'Artagnan ett tecken att följa sig. D'Artagnan lydde.

»Vi vänta på dig där, d'Artagnan», sade Athos, tillräckligt högt, för att kardinalen skulle höra det.

Hans eminens rynkade pannan, stannade ett ögonblick, men fortsatte därpå utan att yttra ett ord.

D'Artagnan gick in bakom kardinalen, och bakom d'Artagnan besattes dörren med vakt.

Hans eminens begav sig in i det rum, som tjänade honom till skrivrum, och gav Rochefort tecken att föra in den unga musketören. Rochefort åtlydde befallningen och gick därpå sin väg.

D'Artagnan stod ensam kvar inför kardinalen; det var hans andra möte med Richelieu, och han tillstod sedan för sina vänner, att han var fullt och fast övertygad om, att det skulle bli hans sista.

Richelieu förblev stående, stödd mot spisen; ett bord stod mellan honom och d'Artagnan.

»Min herre», sade kardinalen, »ni har blivit arresterad på min befallning.»

»Man har sagt mig det, monseigneur.»

»Och vet ni varför?»

»Nej, monseigneur, ty den enda sak, för vilken jag kunde bli arresterad, den är ännu obekant för ers eminens.»

Richelieu såg skarpt på den unga mannen.

»Vad nu», sade han, »vad vill det säga?»

»Om ers eminens först vill låta mig veta, vilka brott man beskyller mig för, så skall jag sedan säga, vilka handlingar jag utfört.»

»Man beskyller er för brott, som kommit mycket högre huvuden än ert att falla, min herre!» sade kardinalen.

»För vilka då, monseigneur?» frågade d'Artagnan med ett lugn, som förvånade själva kardinalen.

»Man beskyller er för att ha brevväxlat med rikets fien[ 203 ]der, man beskyller er för att ha uppsnappat statshemligheter, man beskyller er för att ha sökt kullkasta er överbefälhavares planer.»

»Och vem beskyller mig för allt detta, monseigneur?» sade d'Artagnan, som genast misstänkte, att anklagelserna kommo från mylady. »Jo, en kvinna, brännmärkt av rättvisan, en kvinna, som gift sig med en man i Frankrike och med en annan i England, en kvinna, som förgiftat sin andra man och försökt att förgifta mig själv!»

»Vad är det ni säger, min herre?» utropade kardinalen förvånad. »Och om vilken kvinna talar ni på det sättet?»

»Jag talar om lady Winter», svarade d'Artagnan, »ja, om lady Winter, vars alla brott ers eminens förmodligen varit okunnig om, då ers eminens hedrat henne med sitt förtroende.»

»Min herre», sade kardinalen, »om lady Winter har begått de brott ni anklagar henne för, så skall hon bli straffad.»

»Hon har redan blivit det, monseigneur.»

»Och vem har straffat henne?»

»Vi.»

»Hon är i fängelse?»

»Hon är död!»

»Död!» eftersade kardinalen, som icke kunde tro sina öron. »Död! Sade ni inte, att hon var död?»

»Tre gånger hade hon försökt att taga mitt liv, och jag förlät henne; men hon dödade den kvinna jag älskade, och då togo mina vänner och jag fast henne, dömde och straffade henne.»

D'Artagnan berättade därpå om fru Bonacieux’ förgiftning i karmeliterklostret i Béthune, om domen i det avsides liggande huset och om avrättningen på stranden av Lys.

En darrning genomilade kardinalens hela kropp, och han var dock icke den som darrade så lätt.

Men plötsligt, liksom behärskad av en tyst tankes inflytande, klarnade kardinalens hittills mörka och dystra uppsyn, och han ansikte blev fullkomligt lugnt och blitt.

»Således», sade kardinalen med en röst, vars mildhet stod i fullkomlig motsats till strängheten i hans ord, »ha ni upphävt er till domare utan att betänka, att de, som icke ha till ämbete att straffa och ändå göra det, äro mördare!»

»Monseigneur, jag svär, att jag icke ett ögonblick haft för avsikt att mot er försvara mitt huvud. Jag underkastar mig det straff ers eminens behagar pålägga mig. Jag sätter inte nog värde på livet för att frukta döden.»

[ 204 ]»Ja, jag vet, att ni är en behjärtad man», sade kardinalen i nästan vänlig ton; »alltså kan jag också på förhand tala om för er, att ni kommer att bli rannsakad och till och med dömd.»

»En annan kunde svara ers eminens, att han bär sin benådning på fickan; men jag nöjer mig med att säga: befall, monseigneur, jag är färdig!»

»Er benådning?» sade Richelieu förvånad.

»Ja, monseigneur.»

»Och undertecknad av vem? Av konungen?»

Och kardinalen inlade i dessa ord ett egendomligt uttryck av ringaktning.

»Nej, av ers eminens.»

»Av mig? Är ni tokig, herre?»

»Monseigneur känner väl igen sin egen stil.»

Och d'Artagnan räckte kardinalen det dyrbara papperet, som Athos frånryckt mylady och som han givit d'Artagnan för att tjäna honom till skyddsbrev.

Hans eminens tog papperet och läste upp innehållet sakta och med tonvikt på varje stavelse:


»Det är på min befallning och för statens väl som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.

Den 3 december 1627. Richelieu


Då kardinalen läst dessa få rader, föll han i djupa tankar, men han gav icke papperet tillbaka åt d'Artagnan.

»Han tänker nu efter, vilket dödssätt han skall välja åt mig», tänkte d'Artagnan. »Nåväl, på min ära, han skall få se, hur en adelsman vet att dö!»

Richelieu stod fortfarande tankfull och rullade ihop och upp igen papperet, som han höll i handen, Slutligen lyfte han upp huvudet och fäste sin örnblick på detta ärliga, öppna och intelligenta ansikte, läste i de av tårar härjade anletsdragen alla de lidanden d'Artagnan utstått under en månads tid och tänkte för tredje eller fjärde gången på, vilken framtid denna tjuguettåriga yngling kunde ha och vilka fördelar hans handlingskraft, hans mod och goda huvud kunde erbjuda en god herre.

Å andra sidan hade myladys brott, hennes makt och hennes infernaliska snille mer än en gång skrämt honom. Han kände liksom en hemlig glädje över att för alltid vara befriad från denna farliga medbrottsling..

Han rev långsamt sönder papperet, som d'Artagnan så ädelmodigt lämnat ifrån sig åt honom.

[ 205 ]»Jag är förlorad!» sade d'Artagnan för sig själv.

Och han böjde sig djupt inför kardinalen liksom en man, som säger: »Herre, ske din vilja!»

Kardinalen gick fram till bordet, och utan att sätta sig skrev han några rader på ett pergament, som redan förut till två tredjedelar var fullskrivet, och satte sitt sigill under.

»Det är min dödsdom!» tänkte d'Artagnan. »Han vill bespara mig ledsnaden på Bastiljen och långsamheten av en rannsakning. Det är i alla fall mycket älskvärt av honom.»

»Se här, min herre», sade kardinalen, »jag har tagit från er en fullmakt in blanco och ger er här en annan. Namnet fattas i den här fullmakten, det får ni skriva dit själv.»

Det var en löjtnantsfullmakt vid musketörerna.

D'Artagnan föll till kardinalens fötter.

»Monseigneur», sade han, »mitt liv tillhör er! Befall hädanefter över det! Men denna gunst, som ni bevisar mig, förtjänar icke jag. Jag har tre vänner, som äro mera förtjänta av den och mera värdiga…»

»Ni är en bra gosse, d'Artagnan», avbröt kardinalen honom och klappade honom förtroligt på axeln, förtjust över att verkligen ha besegrat denna motspänstiga natur. »Gör med den här fullmakten vad ni vill, men påminn er endast, att fastän namnet är in blanco, så är det åt er som jag ger den.»

»Aldrig skall jag glömma det», svarade d'Artagnan, »det kan ers eminens vara övertygad om.»

Kardinalen vände sig om och sade med hög röst:

»Rochefort!»

Chevaliern, som antagligen väntat utanför dörren, kom genast in.

»Rochefort», sade kardinalen, »ni ser här herr d'Artagnan, han tillhör hädanefter mina vänner. Må man därför taga varandra i famn och förhålla sig lugnt, om man vill behålla huvudet!»

Rochefort och d'Artagnan kysste varandra med yttersta spetsen av läpparna, men kardinalen var där och observerade dem med sina skarpa ögon.

De lämnade rummet på samma gång.

»Vi träffas en annan gång, eller hur, herr d'Artagnan?» sade Rochefort.

»När ni behagar!» sade d'Artagnan.

»Tillfälle skall nog yppa sig!» genmälde Rochefort.

»Vad är det?» frågade Richelieu, i det han öppnade dörren.

[ 206 ]De båda herrarna smålogo mot varandra, skakade hand med varandra och bugade sig för hans eminens.

»Vi började bli otåliga», sade Athos, då d'Artagnan kom ut.

»Ja, men här är jag nu, mina vänner», svarade d'Artagnan, »och inte allenast fri, utan i gunst till och med!»

»Det får du lov att berätta för oss!»

»Ja, i afton.»

Och samma afton begav sig d'Artagnan till Athos’ logi, där han fann honom i färd med att tömma sin butelj spanskt vin, en sysselsättning som han samvetsgrant fullgjorde varje afton.

D'Artagnan berättade, vad som förefallit mellan honom och kardinalen, och tog slutligen upp fullmakten ur fickan.

»Se här, min kära Athos», sade han, »något som helt naturligt tillkommer dig.»

Athos log på sitt vanliga milda och älskvärda sätt.

»Min vän», sade han, »för Athos är det för mycket, för greve de la Fère för litet. Behåll fullmakten, den är din. Ack, min Gud, du har betalt den tillräckligt dyrt!»

D'Artagnan lämnade nu Athos och gick in till Porthos.

Han fann honom klädd i en praktfull dräkt med granna broderier och betraktande sig själv i en spegel.

»Åh», sade Porthos, sär det du, min kära vän! Nå, hur tycker du, att den här dräkten klär mig?»

»Utmärkt!» sade d'Artagnan; »men jag kommer för att föreslå dig en annan, som skall kläda dig ännu bättre.»

»Vilken då?» frågade Porthos.

»Musketörlöjtnantsuniformen.»:

D'Artagnan berättade för Porthos sitt samtal med kardinalen och tog upp fullmakten ur fickan.

»Se här, min vän», sade han, »fyll i ditt namn och bliv en god förman för mig!»

Porthos kastade en hastig blick på fullmakten och gav den tillbaka åt d'Artagnan till stor förvåning för den unga mannen.

»Ja», sade Porthos, »det vore nog mycket smickrande, men jag skulle inte tillräckligt länge få njuta av denna upphöjelse. Under vår expedition till Béthune dog min hertiginnas mån, och eftersom den avlidnes kassakista öppnar sin famn för mig, så gifter jag mig med änkan. Jag höll just på att prova min bröllopsdräkt. Behåll löjtnantsfullmakten, kära vän, behåll den.»

Och han gav den tillbaka åt d'Artagnan.

[ 207 ]Den unga mannen gick nu in till Aramis.

Han fann honom knäböjande framför en bönpall, med pannan lutad mot den öppna bönboken.

Han berättade sitt samtal med kardinalen och tog för tredje gången upp fullmakten ur fickan.

»Du, vår vän, vårt ljus och vår osynliga beskyddare», sade han, »tag emot den här fullmakten. Du har förtjänt den bättre än någon annan genom din klokhet och dina råd, som alltid lett till så lyckliga resultat.»

»Ack, kära vän», sade Aramis, »våra senaste äventyr har alldeles betagit mig smaken för livet och värjan. Denna gång är mitt beslut oåterkalleligt; efter belägringens slut går jag in bland lazaristerna. Behåll fullmakten, d'Artagnan, vapenyrket passar för dig, du kommer att bli en tapper och djärv anförare.»

D'Artagnan gick åter in till Athos med ögat fuktigt av tacksamhet och strålande av glädje; han fann honom fortfarande vid bordet och speglande sitt sista glas malaga mot lampglaset.

»Kära du, även de avslogo mitt tillbud», sade d'Artagnan.

»Ja, därför att ingen är mera värd denna befordran än du, min vän.»

Och Athos tog en penna, skrev d'Artagnans namn på fullmakten och gav honom den tillbaka.

»Jag skall således inte ha några vänner mer!» sade den unga mannen. »Ack, ingenting annat än bittra minnen!»

Och han lät huvudet sjunka ned i sina händer, medan två tårar tillrade utför hans kinder.

»Du är ung, du», svarade Athos, »och dina bittra minnen ha tid på sig att förbytas till ljuva!»