De tre prinsessorna i Hvitlandet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Jungfru Maria som gudmor
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

De tre prinsessorna i Hvitlandet
En friarehistoria  →


[ 42 ]

9.

De tre prinsessorna i Hvitlandet.


Det var en gång en fiskare som bodde nära invid slottet och skaffade fisk till kungens bord. En dag, då han var ute för att fiska, fick han platt ingenting; han måtte bära sig åt hur han ville, och meta och stimma, så fastnade icke så mycket som ett ben på kroken; men då det led långt fram på dagen, dök ett hufvud upp öfver vattnet och sade: ”Får jag det som hustrun din bär under bältet, så skall du få fisk nog.” Mannen svarade genast ja, ty han visste icke af att hon var fruktsam. Sedan fick han fisk den dagen, må tro, och det så mycket han ville ha. Men då han kom hem om aftonen och omtalade huru han hade fått all fisken, började hustrun jämra sig och gråta, och bad Gud trösta sig för det löfte mannen hade gifvit; ty hon bar ett barn under bältet, sade hon. Det blef snart omtaladt uppe på slottet, att hustrun var så bedröfvad, och då kungen fick höra det och fick spörja orsaken dertill, lofvade han att taga barnet till sig och se till att han kunde rädda det. Det led medan det skred, och då tiden var inne, födde hustrun ett gossebarn; det tog kungen då till sig och uppfostrade det som sin egen son, till dess gossen var vuxen. Då bad denne en dag att han skulle få följa med sin fader ut och fiska; han hade en så innerlig lust till det, sade han. Kungen ville ogerna tillåta det, men slutligen fick gossen sin vilja fram; han följde med fadren, och det [ 43 ]gick ganska bra hela dagen, ända tills de kommo i land om aftonen. Då hade sonen glömt näsduken sin efter sig, den ville han springa ned i båten efter. Men med detsamma han kom ut i den, började båten gå med honom, så att det forsade om den, och hur mycket gossen höll emot med årorna, så halp det icke; det gick och gick hela natten, och slutligen kom han långt, långt bort till en hvit strand. Der gick han i land, och då han hade gått ett stycke framåt, mötte han en gammal man med ett långt hvitt skägg. ”Hvad heter det här stället?” sade gossen. ”Hvitlandet,” svarade mannen, och så bad han gossen säga hvar han var ifrån och hvad han ville, och det omtalade gossen för honom. ”Ja,” sade mannen, ”om du går framåt här längs efter stranden, så kommer du till tre prinsessor, som stå i jorden, så att bara hufvudet är uppe. Så ropar den första — det är den äldsta — och ber dig komma till henne och hjelpa henne, och det gör den andra också; men ingendera af dem skall du gå fram till; skynda dig förbi dem, som om du hvarken hörde eller såg dem. Men den tredje skall du gå fram till och göra hvad hon ber dig om; det blir din lycka det.”

Då gossen kom till den första af prinsessorna, ropade hon till honom och bad honom så innerligen vackert att han skulle gå fram till henne; men han gick som om han icke såg henne; på samma sätt gick han förbi den andra; men den tredje gick han fram till. ”Vill du göra det jag säger dig, så skall du få hvem af oss tre du vill,” sade prinsessan. Ja, det ville han gerna; och så berättade hon, att dem alla tre hade tre troll satt ned i jorden der; men förut hade de bott på det slott han kunde se borta i skogen. ”Nu skall du gå in i slottet och låta trollen piska dig en natt för hvar och en af oss tre,” sade hon ; ”förmår du tåla det, så räddar du oss.” Ja, mente gossen, det skulle han nog försöka. ”När du går [ 44 ]in,” sade prinsessan vidare, ”så stå der två lejon i porten, men om du bara går midt emellan dem, så göra de dig ingenting. Gå så rakt fram in i ett mörkt litet rum; der lägger du dig. Så kommer trollet och slår dig; men då skall du taga den flaskan som hänger på väggen och smörja dig der trollet har slagit dig, så blir du genast bra igen. Grip så det svärd, som hänger bredvid flaskan, och hugg ihjäl trollet.” Ja, han gjorde som prinsessan sade, han gick midt emellan lejonen som om han icke såg dem, och rakt in i den lilla kammaren, och der lade han sig. Första natten kom der ett troll med tre hufvuden och tre ris och piskade gossen grufligt; men han härdade ut tills trollet hade slutat; då tog han flaskan och smorde sig med, och svärdet och högg ihjäl trollet. Då han så kom ut om morgonen, stodo prinsessorna öfver jorden till midjan. Den andra natten gick det på samma sätt; men det troll som då kom hade sex hufvuden och sex ris, och det piskade honom ännu värre än det förra; men då han om morgonen kom ut, stodo prinsessorna öfver jorden till smalbenen. Tredje natten kom ett troll som hade nio hufvuden och nio ris, och slog och piskade gossen så länge, att han till slut dånade; så tog trollet honom och kastade honom mot väggen, och dervid föll flaskan ned, så att det rann ut öfver honom, och då blef han genast bra igen. Han var då icke sen att gripa svärdet och hugga ihjäl trollet, och då han om morgonen kom ut ur slottet, stodo prinsessorna helt och hållet öfver jorden. Då tog han den yngsta af dem till sin drottning och lefde lyckligt med henne en lång tid.

Men slutligen fick han lust att resa hem litet och se till sina föräldrar. Det tyckte hans drottning icke om; men då han längtade så mycket och slutligen måste och skulle åstad, sade hon till honom: ”Ett skall du lofva mig, att du blott gör det som din fader ber dig om, men [ 45 ]icke det som din moder ber dig om;” och det lofvade han. Så gaf hon honom en ring, som var så beskaffad, att den som hade den på sig kunde önska sig två ting, hvad han ville. Han önskade sig då hem, och föräldrarna kunde icke nog förundra sig öfver huru ståtlig och präktig han var.

Då han hade varit hemma några dagar, ville modren att han skulle gå upp till slottet och visa kungen, hvad det nu hade blifvit för en karl af honom. Fadren sade: ”Nej, det bör han icke göra, ty då kunna vi icke ha någon glädje af honom den stunden;” men det halp icke, modren tiggde och bad honom så länge, tills han gick. Då han kom dit upp, var han präktigare både i kläder och allting annat än den andre kungen; detta tyckte denne icke riktigt om, och så sade han: ”Ja, men nu kan du se hurudan min drottning är; jag kan icke få se din, jag. Jag tror icke du har så fager drottning.” — ”Gud gifve hon stod här, så skulle du få se det,” sade den unge kungen, och straxt så stod hon der. Men hon var mycket bedröfvad och sade till honom: ”Hvarför lydde du mig icke och lyssnade till hvad din fader sade dig? Nu måste jag straxt hem igen, jag, och du har förbrukat begge önskningarna dina.” Dermed knöt hon en ring i hans hår, som namnet hennes stod på, och önskade sig så hem igen.

Då blef den unge kungen hjertligt bedröfvad och gick dag ut och dag in och tänkte bara på, huru han skulle kunna komma tillbaka till sin drottning. Jag får se till, om jag ingenstädes kan få veta hvar Hvitlandet ligger, — tänkte han, och begaf sig så ut i verlden. Då han hade gått en tid, kom han till ett berg; der mötte han en som var herre öfver alla djur i skogen, — ty de kommo så snart han blåste i ett horn som han hade. — [ 46 ]och så sporde kungen efter Hvitlandet. ”Ja, det vet jag icke,” svarade mannen, ”men jag skall spörja djuren mina.” Derpå blåste han ihop dessa och frågade, om någon af dem visste hvar Hvitlandet låg; men det var ingen som visste det.

Så gaf mannen honom ett par skidor. ”Om du ställer dig på dessa,” sade han, ”så kommer du till min broder, som bor hundra mil härifrån; han är herre öfver alla foglar i luften; spörj honom! När du kommit fram, så vänder du bara skidorna, så att spetsen står hitåt, så gå de hem af sig sjelfva.” Då kungen kom fram, vände han skidorna så som herren öfver djuren hade sagt, och så gingo de tillbaka hem.

Han sporde ånyo efter Hvitlandet, och mannen blåste ihop alla foglarna och frågade om någon af dem visste hvar Hvitlandet låg. Nej, ingen visste det. Långt efter de andra kom också en gammal örn; han hade varit borta i tio runda år; men han visste det icke heller. ”Ja,” sade mannen, ”du skall få låna ett par skidor af mig; om du ställer dig på dem, så kommer du till min broder, som bor hundra mil härifrån; han är herre öfver alla fiskar i hafvet; du får fråga honom. Men glöm icke att vända skidorna igen.” Kungen tackade, steg på skidorna, och då han kommit fram till honom som var herre öfver fiskarna i hafvet, vände han om skidorna, och så gingo de tillbaka liksom de förra; derpå sporde han efter Hvitlandet igen.

Mannen blåste da ihop fiskarna, men ingen visste besked; slutligen kom en gammal, gammal gädda, som han hade haft mycken möda att få hemkallad. Då han frågade henne, sade hon: ”Jo, der är jag väl bekant, ty nu har jag varit köksa der i tio år. I morgon skall jag dit igen; ty då skall den drottning, som kungen blef [ 47 ]borta för, hålla bröllop med en annan.” — ”Då så är, vill jag ge dig ett råd,” sade mannen; ”här borta på en myr stå tre bröder, som ha stått der i hundra år, och slåss om en hatt, en kappa och ett par stöflor; när en har de tre sakerna, kan han göra sig osynlig och önska sig så långt bort han vill. Du kan säga att du vill försöka sakerna och sedan afsäga dom mellan dem.” Ja, kungen tackade, gick och gjorde så. ”Hvad är det I stån här och slåss om i all evighet?” sade han till bröderna; ”låt mig pröfva sakerna, så skall jag döma mellan er.” Det ville de gerna gå in på; men då han hade fått hatten, kappan och stöflorna, sade han: ”När vi träffas nästa gång, skolen I få höra domen!” — och dermed önskade han sig bort.

Medan han for i luften, kom han i sällskap med Nordanvinden. ”Hvart skall du hän?” sade Nordanvinden. ”Till Hvitlandet,” svarade kungen, och derpå berättade han hvad som hade händt honom. ”Ja,” sade Nordanvinden, ”du färdas allt litet fortare du; jag måste in i hvar vrå och lukta och blåsa, jag. Men när du kommer fram, så ställ dig på trappan vid sidan af dörren, så skall jag komma hvinande som om jag ville blåsa ned hela slottet. När då prinsen, som skall ha drottningen din, kommer ut för att se hvad som är på färde, så tager du honom i nacken och kastar honom ut, så skall jag nog fresta på att få honom ur vägen.” Ja, som Nordanvinden hade sagt, så gjorde kungen; han ställde sig på trappan, och då Nordanvinden kom hvinande och tjutande och tog ett tag i slottsmuren, så att slottet skakades, gick prinsen ut för att se hvad som var på färde; men i detsamma han kom, tog kungen honom i nacken och kastade ut honom, och så tog Nordanvinden honom och reste i väg med honom. Då han blifvit af med honom, gick kungen in i slottet. Först kände drottningen icke igen honom, [ 48 ]ty han hade blifvit så mager och blek, emedan han hade vandrat så länge och varit så sorgfull; men då han visade henne ringen, blef hon hjertinnerligen glad, och så blef det rätta bröllopet hållet, så att det spordes både när och fjerran.