Den bergtagne/Tionde stycket

←  Nionde stycket.

Den bergtagne av Kristofer Janson Tionde stycket.

Elfte stycket.  →

Tionde Stycket.

Tio år! Det kan synas som en kort tid för dem, som sitta i solsken och lycka, med sin fredliga lifsgerning i ett godt hem. Men för den som skall slita och träla, för den som skall ligga på vakt både dag och natt, för den som skall strida med starka tankar och fresta på att dräpa det bästa han eger i lifvet, för honom äro tio år en lång, lång tid.

Torger var inte längre den raske, lifsglade karlen med de tindrande ögonen och de glada visorna. Han var en tungsint, sjuk man; gick med krokig rygg och böjdt hufvud. Han skydde helst folk när han var hemma. Ögonen hade fått något ohyggligt stirrande; bara en och annan gång, när han tog fiolen och spann sig in i tonernas garn, fingo ögonen den gamla glansen. Det som mest bröt ned honom, var den eviga striden med det han ville och det han skulle vilja. Den striden vardt ny hvar morgon. Han måste säga sig sjelf, att det enda han hade håg för, och det enda han dög till, det var att spela, och det var just det han inte fick. Det var ett förbannadt ting, Gud hade inte gifvit det rum i sitt rike. Och i det djefvulsgarnet hade han varit inflätad från det han var liten; nu kunde han inte längre slita det.

Han tänkte ofta på det, som hans mor hade sagt, att han skulle ta sig något nyttigt för. Det hade varit det klokaste att vara som alla andra, ett rofdjur, som ref till sig och de sina; läste väl igen för alla skåp, och så till på köpet hade den gudsfruktan, som nu var kommen i bruk. Hade han nu haft alla de dalrar han hade lånat och gifvit bort, hade det varit en god hjelp.

Karin såg att det inte längre var lönt att språka Torger till rätta. Teg han en dag vid det hon sade och fann frid vid det, så var det samma motstridighet den nästa. Och likväl gälde det för henne att hålla tviflet och striden uppe i Torger, hon var rädd för att vettet annars skulle sprängas. Så fann hon på ett annat vis. Hon läste i bibeln för honom, så ofta hon kunde få stunder till det, och valde alltid de mildaste ställena. Särdeles var det Johannes bref hon läste. Och så talade hon till Torger om Guds stora kärlek till syndare. Torger suckade och svarade: — de orden äro inte för mig. Men han längtade alltid efter att hon skulle läsa och bad henne stundom om det. Ofta sade han: — ja, du lägger ut det så, men presten skulle noga lägga ut det på annat vis, och han är lärd, så han må väl veta det rätta.

En dag sade hon till Torger: — tror du inte det skulle styrka dig att komma till Guds bord, det är som om jag längtade så dant efter det, och det är inte rätt att hålla oss borta, om än presten är oblid mot oss.

Torger såg med blanka ögon på henne; — det är nog inte att tänka på för mig att komma dit, svarade han.

— Guds bord är för alla, som behöfva Hans nåd, sade Karin.

Fram på eftermiddagen stod hon allt i skrifrummet hos presten. — Jag ville gerna få mig och min gubbe uppskrifna till nattvardsgång om Söndag, sade hon.

— Så du kom till sist, sade presten. — Har han nu lagt bort fiolen?

— Han lägger bort honom när han blir skrämd till det. Blir det allt för galet med honom, så tar han till den igen, och då lättas han.

— Så får han vänta, tills han alldeles kan lägga bort spelandet.

— Det kan han aldrig.

— Då kommer han heller aldrig till Guds bord.

— Du är hård, pastor.

— Det kommer ingen spelman till Guds bord så länge jag är prest här, med mindre han ångrar sig.

— Du har inte lof att stänga himmelriket för dem, som vilja in.

— Då den rike ynglingen sporde om vägen till himmelriket, sade Jesus: gack bort, sälj allt det du hafver och gif till de fattiga. Således får din man nu sälja sin fiol. Gud vill allt eller intet.

Då Karin satt i backen norr om prestgården, var det som hon skulle qväfvas. — Det var första gången detta händt i bygden, att någon blifvit visad bort från Guds nådebord. Hade de inte varit rädda för dem förr, så skulle de bli det nu. Hon såg bort på kyrkan. Allvarsam stod hon der, men tornet pekade mot himlen. Det kom som en krampgråt på Karin, men så kunde hon be till Gud efteråt. Hon reste sig åter, stark till sin korsgång. Den qvällen var hon ännu mildare än hon plägade vara. Hon talade om för Torger sitt möte, men sade bara att presten inte gerna ville låta dem komma, då han inte trodde spel var rätt.

— Var det inte det jag tänkte? svarade Torger bara.

Vardt nu Torger allt för mörk och missmodig, liksom den gången han gick från henne, visste Karin ingen annan råd än hon tog fiolen, stack den i hand på honom och sade: nu Torger får du ut och flacka litet, här blir du bara ofrisk till själ och kropp. Torger var som det veka röret, som svingar för alla vindar. Han gick. Och först spelade han sig frisk igen; så tyckte han att spelet inte dög; så styfvade han upp sig med en sup och så en till, och förr än han visste det, var han kommen in på det gamla rumlet. Så bröt ångern in på honom, han slängde fiolen på ryggen och tydde sig hem till Karin, liksom sparfungen tyr sig in under takrännan för ovädret. Den sagan hörde till årgången, som höst och vår.

Karin lät honom aldrig märka huruledes det lekamliga och andliga slitet tärde på henne. Hon hade blifvit gammal och mager på det sista. Torger sade en gång: jag menar du sliter ut helsan för dig, Kari?

— Åh, bry dig aldrig om mig, svarade hon och log, jag har ännu aldrig varit sjuk en dag.

Det var inte bara detta, att hon för jemnan var hugstulen för Torgers skuld, som gnagde på henne, eller striden med presten, som var ute på alla leder och ville fånga Torger. Det var också slitet för lifsuppehälle. Det Torger kunde tjena räckte inte, och så måste hon tjena resten. Hon gick och skar säd, hon tog upp potäter och hon spann åt folk som förr.

Det var en ting, som höll henne uppe i denna långa tid, och det var tanken på Jon, hennes son. Han skulle hinna dit fadern hade drömt sig, han skulle en gång läka faderns djupa hjertesår. När tanken på sonen vardt rätt lefvande, fick Karin lof att gå bort till skåpet, tog fram och räknade upp skilling efter skilling hur mycket de ökade sig. En kunde mest trott att den skinnande styffaderns sinne hängde i henne.

Det var som om Torger rent hade gifvit gossen från sig till Karin. Han visste att Jon var trygg der, fast hon upplärde honom till fiolen. Karin fick ställa med honom, som hon ville. Hon bad öfver honom hvar morgon och qväll, hon tog honom på knäet och talade för honom, inte om skogsrån och troll men om Vår Herre, Kristus och jungfru Maria, om Adam och Eva i paradiset och om den lille Moses, som låg i rörkistan på elfven när kungadottern fann honom. Och lille Jon höll sig mest till modern. Karin hade sett rätt, då hon sade att han var lugnare och djupare än fadern. Han hade ärft mycket af henne, men en ting hade han efter fadern, och det var att han var lika litet hågad på att läsa men dess mer på att höra och spela. Karin trallade faderns polskor för honom, dan hon satt och spann, och han kafvade med att få ut dem på fiolen. Men när fadern kom hem om qvällarne, var fiolen gömd och gossen krupen i säng.

Då nu Jon vardt mer vuxen, kunde han också vara till hjelp med litet af hvart, och han följde då modern på utarbete. Lille Jon vardt en hel karl på fiolen. Han såg stundom modern sitta och gråta; då smög han sig bara intill henne, och hon talade för honom om sin ungdom, om hurudan ypperlig karl fadern hade varit, och hennes gråt och strid och stilla bön lade sig in i hans spel och vardt lefvande der.

Då Jon var så gammal att han skulle gå och läsa, stälde Karin det så att han fick gå för presten i grannsocknen. Han skulle få vara der i huset och hafva kosten, mot det att han skulle gå ärenden åt matmodern.

Då Karin sände Jon i väg, hviskade hon: Din fiol ligger öfverst i ränseln.

Karin hade den vanan att hon hvar Lördag under alla dessa tio åren skulle ned till Nedre-backen och be om att få låna „Allmogevännen“^[1] och den läste hon från perm till perm. Hon hade varit så hågad på läsning förr, så folk lade inte stort märke till detta. En dag kom hon hem med lysande ögon; hon hade funnit det hon hade letat efter i många år.

— Nu är Ole Bull kommen till Kristiania, sade hon, och skall bli der en tid bortåt. Du har väl inte håg till att titta in till staden, Torger, och så kunde Jon få vara med? Jon var då hemkommen och hade blifvit en ståtlig karl; han var nu sexton år gammal. Torger spratt till vid namnet, gamla minnen strömmade in på honom; han gömde anletet i händerna.

— Hvar ska’ vi stackare få pengar till det? var det första han sade.

Karin drog fram byltet med de sex knutarne och visade honom tjugo blanka daler.

— Hvar har du fått dem ifrån? sporde Torger och gjorde stora ögon.

— Det är dina och mina svettdroppar från år till annat, svarade Karin. Med dem skola vi nu bygga lycka åt vår son, eljest så blir det väl aldrig.

Det är icke något att förtälja om dem, förr än de kommo till staden. Med staf i hand gingo dessa tre från bygd till bygd, sporde sig för efter ginaste vägen, sofvo i lador och under gamla båtar, ty de måste spara på styfrarne. Torger hade fiollådan på ryggen, Jon bar den stinne matsäckspåsen, Karin gick emellan dem. Den svala morgonluften, åsynen af nya bygder, känslan att det bar i väg ut på äfventyr friskade upp Torger. Det lättade för honom att vara kommen bort från allt det hemvana, och Karin hade nu öfvertaget.

Då de kommo till staden, sporde de efter Ole Bulls hus. Folk logo och visade dem till hotellet, der han bodde.

Ole Bull vardt icke litet handfallen, då en gammal bondhustru kom stigande in till honom med en karl i hvar hand, och det till så tidigt på morgonen att han låg. Hon steg bort till sängen.

— Är du Ole Bull? sporde hon.

Ja, det var han då.

— För tio år sedan lofvade du att ta’ min karl med dig på utfärd, men så lade vår Herre sig emellan och det vardt inte af. Nu kommer jag i dag med min son, och spör om du vill ta’ honom?

Ole Bull såg förvånad på Torger; han hade icke sett någon man skifta om så mycket på så kort tid. Men med ens rann det honom i hågen allt samman.

— Är du Torger? var det dig jag väntade på hos skrifvaren, mest en half dag? sporde Ole Bull.

— Det var det. Dimman lade sig emellan, så jag inte hann fram. Och så var det väl meningen att jag var för gammal och att son min skulle få det, han. Men det vardt mig dyrt ditt spel den gången, för jag trodde förr att jag var mästare, och efter den dagen vardt mitt spel som bara tafs och slarf. Och kan en inte drifva det till mer, så är det bäst att slå sönder fiolen, för då är det bara helvetestyg.

Karin sökte stäfja sin man, och Ole Bull sade: Åh, du skall nog bli karl igen, du Torger. Men nu får du lof att spela litet för mig, både du och son din.

Torger gaf fiolen till Jon, och han satte sig. Ole Bull såg på gossens djupa ögon och det drömmande anletet, medan han satt och stämde strängarne. Så spelade han: „I fjol ja’ valla’ geta,“ „Å Ola, Ola, min egen unge,“ och andra af de mest tungsinta, klagande folktonerna, och så slöt han med en psalm han hade lärt af modern. Det var något så gråttungt, så sångdjupt i fiolens klang, att gamle Torger blef rent till sig. Han fick tårar i ögonen och stirrade på sonen: nej då! inte trodde jag att du var en sådan karl, Jon, sade han.

Ole Bull låg bara och nickade. — Han der duger, han är mannen, sade han.

Så skulle Torger fresta. Han drog åstad med några polskor, men sedan kastade han fiolen.

— Gif mig en sup, så skall jag spela, sade han, annars blir det samma slarf af det.

— Då är det bäst, vi vänta, sade Karin och såg bedjande på Ole Bull.

— Du är makalös ändå, du Torger, sade Ole Bull. Du är som forsen du, men din son han är som fjällvattnet.

— Det är just så, sade Karin.

— Hör på — nu skall jag hafva konsert här på Fredagen, då skall du spela med mig, Torger, sade Ole Bull.

— Än Jon? sporde Karin.

— Han skall vänta, sade Ole Bull. Och så kan ni komma igen hit klockan 3 i dag. Då ska’ ni äta middag med mig, och så skall jag språka vidare med er.

Fredagen kom, Torger skulle in och spela. Han hade inte sofvit om natten, han var alldeles våt om händerna, så svettades han. Hjertängslig kom han till Ole Bull. Du får bestå mig något starkt, eljest dånar jag, sade han. Ole Bull hemtade champagne, och Torger drack det ena glaset efter det andra, som om det varit en svaldryck. Det var så sött och godt, tyckte han, och sådant vin hade han inte sett förr. Han glömde all räddhåga och vardt helt modig.

Då Karin kom framledande med honom i salen, vardt det en låt och en klappning, så huset ristade. Men Torger hörde ingenting. Karin hade satt honom på pallen och gifvit honom fiolen i hand. Och nu satt han utmed forsen der hemma. Och så spelade han. Det var, som om alla de krafter, som varit uppdämda i Torger, nu flödade öfver. Det spratt och det spände, det susade och brusade, det var en oro och ett jagande, som när forsen häfver sig ned från fjället och mal till små korn allt, som ligger i vägen; spelmannens häl stampade i golfvet, som det slamrande qvarnhjulet. Och den ena polskan och visan grep in i den andra, som kuggar i hjulverket, och det gick i en fart utan hejd. Då gaf Ole Bull ett tecken, och Karin, som såg det, lade handen på Torgers strängar. Han stirrade på henne och följde henne villigt. Men då bröt det lös en storm af rop och handklappning. Torger och Karin måtte in en och två gånger, förr än det gaf sig.

Resten af qvällen låg Torger bakom tygväggen och grät, för nu hörde han åter Ole Bulls fiol, och det var nästan vänare än förr. Han spelade det samma, som den gången hos skrifvaren. Men Karin stod och såg på den raka, ståtliga skapnaden han hade och på hur fri och säker han stod och hur fint han svängde stråken, och hon tänkte: Jag kan tro att det är sådan som Jon skall bli, när han kommer så långt.

Dagen efter bad Ole Bull Karin komma upp till sig. Han höll något i handen. Jag lofvade din man hundra daler för tio år sedan, sade han: här äro de. Men så skall du se till att få honom bort, härinne förderfvar han sig. Din son skall jag sköta för; det blir en stor konstnär af honom.

Karin kunde mest inte tacka för gråt; hon kysste Ole Bull på handen. Gud signe dig, sade hon bara.

Det var lättare att säga än göra att få Torger bort från staden. Kristianiafolket refs och slets om honom. Det var just i den tiden då hågen för allt norskt var väckt, då man samlade polskor och folktoner, stäf^[2] och folkvisor. Detta var något nytt, det var första gången en bondspelman varit der inne. Nu drogo de kring med honom; de ville sätta hans polskor på noter, de bjödo honom till middagar och till qvällar och drucko skålar för honom. De sade att han var en af dem, som nu grundlade den norska tonkonsten. Torger vardt rent yr af alla dessa loford, han gick som i ett rus från morgon till qväll. Aldrig hade han tänkt sig att folk kunde vara så snälla. De bjödo honom stora pengar, om han ville spela på Klingenberg^[3] och på andra ställen hela hösten ut efter, och det var med stor nöd Karin och Jon fingo honom afstyrd från detta. Men nu ville han spela ihop till en ny fiol åt sin son, och så till resmatsäck. Ole Bull lofvade att hjelpa honom, på det vilkor att han skulle resa dagen efter. Huset var stoppfullt den qvällen Torger spelade. Det var pålyst, att det skulle bli till inkomst för hans son. Torger spelade så, att forsens skum liksom stod omkring honom, och Jons fiol lockade många tårar ur ögonen på folk. Dagen efter stod Torger med en fiol i hand, som Ole Bull sjelf hade utvalt, och 200 daler, som han gaf sin son. Det var hans lifs stoltaste stund. Men Karin grät, då hon skildes från sin son, och kunde mest inte slita sig ifrån honom. Det sista hon hviskade till honom var: lofva mig en ting, Jon. Du skall inte smaka bränvin, och så skall du bedja ditt Fader vår morgon och qväll.

Då Torger var kommen på väg med Karin, sade han: nu har jag spelat ifrån mig, Kari, nu är det son min, som skall börja. Nu har jag inte annat att göra än att lägga mig till att dö.

---

1. En i Norge bland folket mycket spridd tidning.
2. Stäf kallas i Norge de på egendomliga toner sjungna än rimmade och än orimmade verser, som vid bröllop och andra gästabud på stående fot diktas, så af män som qvinnor, och sedan ofta i minnet bevaras samt från bygd till bygd spridas.
3. Ett förlustelseställe i Kristiania.