Den eldröda bokstaven/Kap 08

←  I guvernörens hall

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Den lilla älvan och prästen

Läkaren  →

VIII. Den lilla älvan och prästen

Klädd i en löst sittande rock och en bekväm mössa, sådana som äldre herrar brukade bära hemma hos sig, gick guvernör Bellingham i spetsen och tycktes visa sina gäster sin egendom och beskriva de planerade förbättringarna. Den breda ringkragen under hans gråa skägg, enligt det föråldrade modet från konung Jakobs tid, gjorde att hans huvud icke så litet påminde om Johannes Döparens på ett fat. Det intryck man fick av hans utseende, så stelt och strängt och mer än höstlikt frostbitet som det var, överensstämde knappast med den världsliga trevnad och njutning, som han tydligen hade gjort sitt bästa att omge sig med.

Men hur vana våra allvarsamma förfäder än voro att tala om den jordiska tillvaron såsom blott och bart en prövningens och kampens tid och fastän de oskrymtat voro redo att offra liv och ägodelar för pliktens skull, är det likväl ett misstag att tro att de gjorde det till en samvetssak att förkasta den bekvämlighet eller rent av lyx, som stod dem till buds. En sådan lärosats predikades till exempel aldrig av den vördnadsvärde pastor John Wilson, vars skägg nu kunde ses vitt som en snödriva över guvernör Bellinghams axel medan dess ägare uttalade den åsikten, att päron och persikor skulle kunna trivas i Nya Englands klimat och att blå druvor möjligen skulle kunna bringas att mogna mot den soliga trädgårdsmuren.

Den gamle prästen, som hämtat sin utkomst i den rika engelska kyrkan, hade en sedan åratal grundlagd och fullt berättigad smak för detta livets goda. Hur allvarlig och sträng han än kunde visa sig i predikstolen eller när det gällde att offentligen gå till rätta med sådana försyndelser som Hester Prynnes, så hade dock den välvilja och hjärtegodhet som han visade i det enskilda livet förskaffat honom varmare tillgivenhet än man skänkte någon av hans samtida ämbetsbröder.

Bakom guvernören och pastor Wilson kommo två andra gäster. Den ene var pastor Arthur Dimmesdale, vilken som läsaren torde erinra sig hade spelat en motsträvig och kort roll vid Hester Prynnes offentliga bestraffning. Tätt bredvid honom gick gamle Roger Chillingworth, en man av stor skicklighet i läkekonsten och som nu under två eller tre år hade varit bosatt i staden. Man visste, att denne lärde man var den unge prästens såväl läkare som vän, ty dennes hälsa hade på den senaste tiden lidit svårt av att han alltför hängivet uppoffrade sig för sitt prästerliga kall, dess mödor och plikter. Guvernören gick före sina gäster uppför ett par trappsteg, och då han slog upp det stora hallfönstret, som nådde ända till marken, fann han sig tätt inpå lilla Pearl. Skuggan från gardinen föll på Hester och dolde henne delvis.

— Vad har vi här? sade guvernören och såg förvånad på den eldröda lilla figuren framför sig. Jag säger för sant, att jag icke sett något liknande sedan min fåfänglighets dagar på gamle kung Jakobs tid, då jag brukade anse det som en stor gunst att få vara med på hovets maskerad. Där brukade förekomma en hel svärm av sådana här små uppenbarelser vid helgerna, och vi kallade dem älvor. Men hur kom en sådan gäst in i min hall?

— Ja, sannerligen! utropade den gode gamle pastor Wilson. Vad kan detta vara för en liten röd fågel? Jag tycker mig ha sett någonting liknande, när solen lyst genom rikt målade fönster och ritat röda och gyllene figurer på golvet. Men det var i det gamla landet. Hör du, mitt barn, vem är du och vad tänker din mor på, som styr ut dig på detta underliga sätt? Är du ett kristet barn, säg? Kan du din katekes? Eller är du en sådan där odygdig liten älva eller fe, som vi trodde oss ha lämnat kvar bland andra katolska reliker i vårt glada gamla England?

— Jag är min mors barn, svarade den eldröda uppenbarelsen, och mitt namn är Pearl!

— Pearl? Varför icke Rubin eller Korall eller åtminstone Ros, att döma av din hy? svarade den gamle prästen och sträckte ut handen i ett fåfängt försök att klappa lilla Pearl på kinden. Men var är då din mor, som du talar om? Ah, jag förstår! tillade han, och vänd till guvernören viskade han: — Det här är just det barn vi har överlagt om, och där står den olyckliga kvinnan, Hester Prynne, hennes mor!

— Säger du det! utropade guvernören. Ja, vi borde kunnat ana, att modern till ett sådant barn skulle vara en värdig avbild av den där kvinnan i Babylon. Men hon kommer i en läglig stund, och vi skall genast taga itu med saken.

Guvernör Bellingham steg genom fönsterdörren in i hallen, följd av sina tre gäster.

— Hester Prynne, sade han och fäste sin av naturen stränga blick på den stackars kvinnan, det har talats mycket om dig på sista tiden. Den frågan har allvarligt avhandlats, huruvida vi, som har myndighet och inflytande, kan stå till svars inför våra samveten med att anförtro en odödlig själ sådan som finnes hos barnet där att fostras och ledas av en som fallit i denna världens snaror. Tala du, barnets egen mor! Vore det icke, tror du, till timlig och evig välfärd för din lilla dotter, om hon togs ifrån dig, kläddes enkelt, uppfostrades strängt och undervisades i himmelens och jordens sanningar? Vad kan du göra för barnet i det avseendet?

— Jag kan lära min lilla Pearl vad jag själv har lärt av det här! svarade Hester Prynne och lade sin hand på det röda märket.

— Kvinna, detta är din skams tecken! svarade den stränge domaren. Det är för den synds skull, som denna bokstav betecknar, som vi vill lämna ditt barn i andra händer.

— Och ändock, sade modern lugnt, fastän hon blev allt blekare, har detta tecken givit mig — det ger mig dagligen, ger mig i detta ögonblick — lärdomar, genom vilka mitt barn kan bli klokare och bättre, fastän de ej kan vara mig till nytta.

— Vi skall pröva omsorgsfullt, sade Bellingham, och noga överväga, hur vi bör handla. Pastor Wilson, jag ber er, förhör denna Pearl — det är ju hennes namn — och se huruvida hon fått sådan kristlig undervisning, som höves ett barn av hennes ålder.

Den gamle prästen satte sig i en länstol och försökte ställa Pearl mellan sina knän. Men barnet, som aldrig hade vidrörts förtroligt av någon annan än modern, flydde genom det öppna fönstret och stod på det översta trappsteget lik en vild tropisk fågel med praktfulla fjädrar, färdig att lyfta vingarna till flykt. Pastor Wilson blev icke litet förvånad över denna häftiga rörelse, ty han hade något av en gammal snäll farfar i sitt sätt och var i allmänhet en mycket stor gunstling hos barn. Han försökte dock börja med förhöret.

— Pearl, sade han med stor högtidlighet, du måste lyssna till undervisning, så att du en gång må få mottaga nåden i ditt hjärta. Kan du säga mig, mitt barn, vem som skapat dig?

Nu visste Pearl mycket väl vem som hade skapat hen- nc, ty Hester Prynne, som var född i ett fromt hem, hade tidigt börjat tala med henne om de sanningar, som människosinnet, hur omoget det än är, mottager med sådan iver. Därför skulle Pearl redan vid sina tre år mycket väl ha kunnat undergå en examen i katekesens första grunder, fastän hon ännu ej sett denna bok.

Men det begär att sätta sig på tvären, som mer eller mindre utmärker alla barn och Pearl tiofalt mer än någon annan, fick i detta högst olämpliga ögonblick makt med henne och förseglade hennes läppar eller tvingade henne att svara oriktigt. Efter att ha stoppat ett finger i munnen och högst onådigt ha vägrat att besvara den vänlige gamle prästens fråga, förkunnade flickan slutligen, att hon icke alls hade blivit skapad, utan att hennes mor hade plockat henne från den vilda törnrosbusken, som växte vid fängelseporten.

Denna fantasi ingavs henne förmodligen av guvernörens röda rosor, som hon hade i närheten där hon stod utanför fönstret, och av minnet av rosenbusken vid fängelset, som hon passerat på vägen hit.

Gamle Roger Chillingworth viskade småleende någonting till den unge prästen. Hester Prynne såg på den lärde och till och med i detta ögonblick, då hennes öde låg i vågskålen, blev hon förvånad över att se den förvandling hans drag hade undergått sedan den tid, hon hade varit tillsammans med honom — hur mycket fulare de voro — hur hans mörka hy syntes ha mörknat ännu mera, hans figur blivit ännu mera vanställd. Hon mötte en sekund hans blick, men måste genast ägna all sin uppmärksamhet åt den scen, som nu utspelades.

— Detta är rysligt! utropade guvernören, som långsamt hämtade sig från den förvåning, som Pearls svar hade försatt honom i. Här är ett tre år gammalt barn som icke kan säga, vem som har skapat henne! Helt säkert vet hon lika litet om sin själ, dess nuvarande fördärv och dess eviga öde! Mig tycks, mina herrar, att vi icke behöver fråga mera.

Hester grep tag i Pearl och ryckte henne till sig med våld. Så vände hon sig med ett nästan vilt uttryck i sitt ansikte mot den gamle puritanske statsmannen. Ensam i världen, utstött och med denna enda skatt, som höll hennes hjärta vid liv, kände hon att hon ägde okränkbara rättigheter gent emot världen och var färdig att försvara dem intill döden.

— Gud gav mig barnet! utropade hon. Han gav mig henne som ersättning för allting annat, som ni hade tagit ifrån mig. Hon är min lycka! — men icke desto mindre min plåga! Pearl håller mig kvar i livet! Pearl uttröttar mig också! Ser ni icke, hon är den eldröda bokstaven, men hon har vunnit min kärlek och har därför miljoner gånger större makt att straffa mig för min synd. Ni skall ej taga henne från mig! Förr skall jag dö!

— Arma kvinna, sade den gamle prästen, icke ovänligt, vi skall taga väl vara på barnet, vida bättre än du skulle kunna.

— Gud gav henne i min vård, svarade Hester Prynne, i det hon höjde rösten nästan till ett skrik. Jag vill icke avstå från henne! Därpå vände hon sig, driven av en plötslig impuls, mot den unge prästen, pastor Dimmesdale, som hon ända till detta ögonblick knappast hade sett på en enda gång. Tala du för mig! utropade hon. Du var min själasörjare och känner mig bättre än dessa män kan göra. Jag vill icke förlora mitt barn! Tala för mig! Du vet — ty du har medkänsla, som dessa män saknar — du vet vad som bor i mitt hjärta och vilka en moders rättigheter är, och hur mycket starkare de är, då modern ej har något annat än sitt barn och den eldröda bokstaven! Hjälp mig du! Jag vill icke förlora barnet — hjälp mig du!

Vid denna hänvändelse och underliga vädjan, som visade att Hester Prynnes belägenhet hade bragt henne nästan till vanvettets gräns, steg den unge prästen genast fram, blek och med handen på hjärtat, som han brukade göra när hans synnerligen nervösa temperament var uppskakat. Han såg nu ännu mera sorgbunden och avtärd ut än vid Hesters offentliga schavottering, och antingen det berodde på svikande hälsa eller någon annan orsak låg det en hel värld av smärta i hans djupa, vemodiga ögon.

— Det ligger sanning i vad hon säger, började han med mjuk, darrande men på samma gång så kraftig röst, att den gav genljud i hallen och även den tomma rustningen klingade, det ligger sanning i vad Hester säger och i den känsla, som lägger orden i hennes mun! Gud gav henne barnet och gav henne också en instinktiv kunskap om dess natur och krav — bägge till synes så säregna — en kunskap som ingen annan dödlig kan äga. Och ligger det icke dessutom någonting skakande heligt i förhållandet mellan denna moder och detta barn?

— Vad! — hur menar ni, min gode pastor Dimmesdale? avbröt guvernören. Förklara detta, om jag får be!

— Det måste förhålla sig så, återtog den unge prästen. Ty om vi dömer annorlunda, säger vi icke därmed att den Himmelske Fadern, allt kötts skapare, skulle ha ansett synden för ett ringa ting och icke fäst avseende vid skillnaden mellan syndig lusta och helig kärlek? Detta barn av sin faders skuld och sin moders skam har kommit ur Guds hand för att på mångahanda sätt verka på hennes hjärta, hon som nu så allvarligt och med så mycken bitterhet i sinnet hävdar sin rätt att få behålla sitt barn. Det har skänkts henne till välsignelse, hennes livs enda välsignelse! Utan tvivel har det, såsom hon själv har sagt oss, blivit henne skänkt till botgöring, en pina som griper henne i månget oanat ögonblick, en smärta, ett styng, en ständigt återkommande ångest mitt i hennes korta stunder av glömska och glädje. Har hon icke uttryckt denna tanke i det stackars barnets dräkt, som så starkt påminner oss om den röda symbolen, som bränner hennes bröst?

— Väl talat! utropade den gode pastor Wilson. Jag fruktade, att kvinnan icke hade bättre vett än att vilja göra en gycklare av sitt barn.

— O nej, icke så! fortfor Dimmesdale. Tro mig, hon inser det heliga under, som Gud har gjort i och med detta barns tillvaro. Och hon kanske också känner — vilket jag för min del anser vara sant — att denna goda gåva framför allt hade till uppgift att hålla moderns själ vid liv och rädda henne från de ännu svartare djup av synd, dit Satan eljest kunde ha försökt att störta henne. Därför är det gott för denna arma, syndfulla kvinna att hon har ett odödligt barn i sin vård, en varelse som skall bli delaktig av evig salighet eller evig fördömelse, som hon skall fostra till rättfärdighet och som i varje ögonblick skall påminna henne om hennes fall men dock lära henne, likt en skaparens heliga underpant, att om hon leder barnet till himmelen, skall barnet även leda sin moder dit! I detta är den syndfulla modern lyckligare än den syndfulle fadern. Låt oss alltså, för Hester Prynnes skull lika väl som för det stackars barnets, lämna dem åt varandra, såsom Försynen har funnit för gott!

— Du talar med ett sällsamt allvar, min vän, sade gamle Roger Chillingworth.

— Och det ligger en djup mening i vad min unge broder har sagt, tillade pastor Wilson. Vad säger ni, högvördige guvernör? Har han icke fört den stackars kvinnans talan väl?

— Det har han sannerligen gjort, svarade den tilltalade, och har framlagt sådana argument, att vi skall lämna saken som den nu står. Åtminstone så länge kvinnans uppförande icke vidare väcker anstöt. Dock är det nödvändigt, att barnet undergår en regelrätt och föreskriven prövning i katekesen, av dig eller pastor Dimmesdale. Och när den tiden kommer, måste man se till, att hon går både i skolan och i kyrkan.

Då den unge prästen slutat tala, drog han sig några steg tillbaka från gruppen och stod med ansiktet till hälften dolt av gardinens tunga veck, medan hans skugga, som solskenet kastade på golvet, ännu darrade av häftigheten i hans vädjan till de andras känslor. Pearl, den oroliga och fladdrande lilla älvan, smög sig fram till honom helt sakta, tog hans hand i båda sina och lade sin kind mot den med en smekning så öm och så förstulen, att hennes mor som såg den, frågade sig själv: “Är detta min Pearl?”

Men hon visste, att det bodde kärlek i barnets hjärta, fastän den för det mesta uppenbarade sig som lidelse och knappast två gånger under hela hennes liv hade veknat till sådan ömhet, som den hon nu visade. Prästen såg sig om, lade sin hand på barnets huvud, tvekade ett ögonblick och kysste därpå dess panna. Lilla Pearls ovana känslofulla stämning varade icke länge. Hon skrattade och dansade ned genom hallen så lustigt, att gamle pastor Wilson frågade, om ens hennes tåspetsar vidrörde golvet.

— Detta lilla pyre tror jag sannerligen har trolldom i sig, sade han till Dimmesdale. Hon behöver icke någon kvastkäpp att flyga på!

— Ett egendomligt barn! anmärkte gamle Roger Chillingworth. Det är lätt att urskilja arvet från modern hos henne. Tror I, gode herrar, att det skulle stå i en filosofs förmåga att analysera det där barnets natur och med ledning därav våga en gissning om fadern?

— Det vore syndigt att i en sådan fråga följa den profana filosofiens ledtråd, sade pastor Wilson. Bättre är att fasta och bedja, och allra bäst måhända att lämna hemligheten sådan som vi funnit den, såvida icke Försynen med egen hand uppenbarar den. Därigenom blir det varje god kristen mans plikt att visa det stackars övergivna barnet en faders ömhet.

Då saken hade avgjorts på ett så tillfredsställande sätt, lämnade Hester Prynne och Pearl huset. Det sägs, att när de gingo utför trappan, slogs ett fönster upp och ett huvud visade sig i den soliga dagens ljus. Det var mistress Hibbins, guvernör Bellinghams ondsinta syster, som några år därefter anklagades och straffades för häxeri.

— Vänta, vänta! sade hon, och hennes olycksbådande fysionomi tycktes kasta en mörk skugga över det nyuppförda glada och trevliga huset. Vill du komma med oss i natt? Det blir ett muntert sällskap i skogen, och jag har halvt lovat den Svarte Mannen, att vackra Hester Prynne skulle komma med.

— Bed honom ursäkta mig, om du vill vara så god! svarade Hester med ett triumferande leende. Jag måste stanna hemma och vaka över min lilla Pearl. Hade man tagit henne ifrån mig, skulle jag gärna ha följt med dig till skogen och skrivit mitt namn i Svarte Mannens bok också, och det med mitt eget blod!

— Vi skall nog snart få dig med! sade den trollkunniga damen förargad, i det hon drog in huvudet igen.

Och här låg — om vi skola anse att detta samtal mellan mistress Hibbins och Hester Prynne var verkligt och icke endast en parabel — här låg redan en bekräftelse på sanningen i den unge prästens argument mot att skilja en fallen mor från frukten av hennes felsteg. Redan nu hade barnet räddat henne från Satans garn.